Uteritten som blev till en mardröm

Det var när Lou Bizzozero och Down South kom vilse som det blev problem. Över stock och sten tog de sig fram, innan en våtmark öppnar sig framför dem. När Down South kände suget i hovarna blev han rädd och kastade sig framåt.

– Han försökte fortsätta kasta sig framåt, men han fastnade direkt. Hela Down South var täckt, det var bara huvudet som var över ytan, förklarar Lou som trots situationen höll sig lugn.
– Down South blev väldigt stressad, panikslagen. Men det fanns ett lugn trots allt, han hanterade det fruktansvärt bra.

Tillkallade räddningstjänsten

Efter ett försök att själv få upp Down South insåg Lou att det var förgäves. I stället ringde hon räddningstjänsten. Hon förstod också att det skulle bli svårt för räddningstjänsten att hitta till platsen, som det varken fanns vägar eller stigar fram till. Efter ytterligare ett samtal till Lous hovslagare, som känner markerna väl, mötte hovslagaren räddningstjänsten för att leda dem till platsen. När räddningstjänsten väl var på plats fick Lou, som redan var genomblöt, trä en stålvajer under valackens mage.

– Sedan knöt vi brandslang som en ögla runt honom och drog upp honom med hjälp av dem. Han var så sjukt duktig, säger Lou med varm röst.

Bit för bit lyftes Down South upp med packad mossa som stöd, så han fick en chans att vila under den drygt 30 minuter långa räddningsinsatsen.

– Jag var förvånansvärt lugn hela tiden, jag kände hela tiden att det skulle lösa sig. Jag fokuserade på att lugna Down South.

Omskakad med oskadd

Väl uppe var Down South medtagen, men oskadd.

– Han stod och skakade och fick dropp redan i skogen. Jag var mest lättad att han var uppe.

Snart en vecka efter olyckan kan Lou konstatera att mardrömsuteritten trots allt fick ett lyckligt slut, men att den kommer leva kvar i minnet.

– Morgonen därpå sprang han runt i hagen och släpptes upp på betet igen. Kroppen har nu fått återhämta sig, han klarade sig utan skador och igår red jag för första gången. Han kändes precis som vanligt.
– Framöver kommer jag bara rida på platser jag inte känner till med sällskap, avslutar Lou.