Har ingenting hänt?

Den lilla hästen, Lilleman, har blivit ett år äldre under det senaste halvåret. Det är ju en evig tur att jag inte åldras i samma takt som honom för då hade jag förmodligen varit äldre än Ulla Håkansson vid det här laget. Hon må vara en riktig krutgumma, men ung var det ju ett tag sedan hon var, om man nu skall vara ärlig.

Ska man fortsätta att vara ärlig så är ju undertecknad inte heller så ung längre, även om jag nu inte har blivit ett enda år äldre sen jag skrev sist. Vissa hävdar dock att min mentala ålder är fem, vilket faktiskt gör mig ett helt år yngre än hästen, eftersom Lilleman numera är hela sex år gammal. Under vintern så har han övat sig på byten, och rapporterna som jag har fått från Skåne säger att ”han byter… oftast.”

Lilleman och Anna bor kvar nere på Kumlatofta i Skåne och min adress är fortfarande sydväst om Skåne, närmare bestämt Antwerpen, Belgien.  Antwerpen är en fantastisk stad på alla sätt och vis, fast jag är ganska ofta hemma i Sverige också. En del av er har kanske sett mig på olika hästtävlingar runt om i Skåne med omnejd.

Förra veckan på lördag besökte jag Billdal och tittade på SM-tävlingarna där. Jag har faktiskt varit på många fler hopp- än dressyrtävlingar under vintern.  Anledningen till det är att det numera är fler hopphästar i stallet än dressyrdito. Nej, Anna har inte börjat med hoppning. Hon hoppar fortfarande ingenting som är högre än ett dressyrstaket, och om det skulle inträffa så är det alltid helt ofrivilligt.

Jag rider fortfarande inte, och jag hävdar fortfarande med bestämdhet att ridning är en farlig sport för människor som är mycket hårdare och tuffare än vad jag själv någonsin kommer att bli. Hästar är (enligt min mening) som allra bäst när man kan ha en kopp kaffe i handen och följa dem på lite avstånd, gärna i en uppvärmd cafeteria.

Så i det stora hela så kanske det inte har hänt så mycket trots allt? Det mesta är sig likt fastän det har gått ett halvår sen sist. Själv känner jag mig ungefär likadan nu som då. Kanske borde hoppryttarna vara lite mer oroliga nu än förut eftersom jag som sagt har börjat följa även deras värld lite närmare.

Min mormor sa alltid att ”i de blindas rike så är den enögde kung”, vilket förmodligen är ett ordspråk från typ 1930-talet. Det talesättet i hoppryttarnas värld borde väl bli något i stil med ”I en värld full av benskydd från Hööks så är den med skydd från Verdus kung”.

PS. Som alltid så går det jättebra att skriva till mig på adressen Havrepappa@tidningenridsport.se Jag läser allt som kommer… nästan. Reklam skickar jag vanligtvis i papperskorgen. Har du tips, idéer, glada tillrop, förslag eller bara vill gnälla lite så maila mig!