Webbchefen: ”Check på livet (i två dagar)”

Vissa veckor är man ett jädrigt väloljat maskineri. Den här veckan var jag effektiviteten personifierad. Kranen som droppat i månader? Fixad. Hagen som sprängts av en mini-shettis med gudskomplex? Reparerad (med volt i staketet som nästan kräver elcertifikat). Maskkoll? Gjord. Vaccination? I tid. Hovslagare? Inklämd mellan två möten och en sen lunch. Allt detta – på två dagar.

En slags storstädning i stallivets eviga lista av måsten. Sånt som, om det ignoreras, leder till mask, hälta, elfel, vattenläcka och eventuellt melt down. Men nu är det klart.

Jag är i fas.

Och då händer det märkliga. För när allt är avbockat, när hästen är nyvaccinerad och går i en hel hage och med en kran som inte längre droppar – får jag ändå inget gjort.

Ni vet känslan? När listan bott i huvudet så länge att tomrummet efteråt blir … handlingsförlamande.

Jag borde passa på. Träna, städa sadelkammaren, röja höboden. Men i stället går jag runt som om någon glömt stänga av mig. Skapar en ny lista. En till. Tar en kaffe. Scrollar. Tittar på drömmen i hagen och känner mig duktig – fast inget händer.

Men så får jag blogginlägget av vår 15-åriga bloggande ryttare Noomi Skobe -Rosén i inkorgen, som klokt uppmanar oss att tänka nytt, tänka om.

Sagt och gjort. Jag spände fast ett par tyglar i repgrimman på min rätt spooky häst – och red ut. Galopperade på den mjuka skogsstigen. Kände faktiskt en förnimmelse av att också vara 15 igen. Orädd. Modig. En rätt skön känsla i en 47-årig trebarnsmorsas kropp. Det visste jag inte att jag kunde. Men visst kunde jag det.

Och där någonstans hände det. Lustdrivet kaos i stället för plikttrogen ordning.

Det är inte alltid man får den känslan. När den kommer – ta den. Rid ut. Testa. Misslyckas lite. Blås ur systemet.

P.S Efter att denna krönika publicerats i papperstidningen har jag fått en del mejl från läsare som anser att jag är oansvarig och uppmuntrar till farlighet. Att rida i repgrimma är förstås inget man testar första bästa tisdagseftermiddag på en pigg unghäst. Men jag tror vi vinner mycket på att våga reflektera över vår relation till tygeln: använder vi den som en broms för att hålla emot, eller som en kanal för kommunikation? För mig handlade ridturen i repgrimma om just det – att testa om jag kunde få känslan av samspel även utan det vanliga ramverket. Hur det gick? Lysande, rent av en aha-upplevelse!