Trappstegen

Nu är det inte så att jag tror jag skulle bryta ihop och sitta som en överstekt fiskpinne (hur nu det ser ut..? Men det lät bra!) i sadeln. Jag tror jag skulle kunna prestera helt okej resultat eftersom jag nu, faktiskt känner att jag kan rida. Det är inte heller det som är problemet. Det jag måste lära mig att att kunna formtoppa, dölja det dåliga, ta fram det bra och göra det under ett program – flera starter efter varandra. Jag måste ta tävling lite mer på allvar kanske..? Jag vet inte. Hur som helst så måste jag i alla fall tävla för att kunna träna på det. Och träna på att hantera nervositet… världens behagligaste och mest okomplicerade känsla (NOT)!

Bättre på att rida vill jag alltid bli. Det är bara inte så framgångsrikt att vara helt fantastisk hemma och aldrig kunna visa det ute. Jag vill bli en bättre ryttare och en bättre ryttare måste tävla, bli bedömd och så småningom få bättre resultat. Simsalabim så har jag riktat in mig på nästa trappsteg! Dags att leta möjligheter och snart börja röra på benen. Jag hoppas på min lilla korv. Hon rids lätt nu, men ska kollas igen på måndag. Jag fortsätter att vara positiv och håller tummar o tår!