För mig är det ju bollar som gäller. Bollar som ska in i mål. Och Puckar. Och tacklingar, slagskott och matchstraff. Det är det jag gör. Det jag jobbar med. Det jag kan. Jag jobbar som sportjournalist, med hockey och fotboll som huvudrätter på menyn.
Hästar? Ridsport? Jovisst, jag har skrivit mycket om det också, men haft svårt att få termerna att marinera i skallen och falla på plats. Vadå lätt A, kategori B, avdelning C liksom? A:0? A:0/A:0? En fas? Två faser?
Jag brukar trösta mig med att fler än en tävlingsledare genom åren skakat lätt på huvudet och medgett att ridsportens terminologi är långt ifrån logisk att greppa, rentav direkt svår.
Nu är det andra bullar. Inte så att alla termer sitter, men däremot har hästar blivit en daglig del av mitt liv. Ett liv på landet, på en liten gård, med ett litet stall, med fyra små hästar och framför allt: två rövarungar till barn, sex och åtta år gamla.
De små liven, ponnyerna men framför allt barnen, är mina nya läromästare. Stränga läromästare.
– Du fattar i-n-g-e-n-t-i-n-g pappa! är bland det lindrigare uttrycken min sexåriga dotter klämmer ur sig när jag än en gång misslyckats med en tränsning.
Hon är stenhård. Har gått två år på ridskolan och sugit åt sig som en svamp under teoristunderna. Samma sak med sonen, åtta år. Ingenting undgår honom, han trattar i sig termer som om de vore de enklaste glosor. De vet redan tiofalt mer om hästar än vad jag gör i dag som 46-åring.
Polletterna trillar ner, en efter en, och väldigt sakta men ganska säkert börjar jag förstå lite vad ett hästliv går ut på. Då är jag själv inte dummare än att jag tjuvlyssnar på dem, snappar upp viktiga ord och fraser och tankar in dem i min egen hjärnas ridhårddisk. Okej, en skimmel är en vit häst och en skäck har fläckar. Aha, det där kallas för rotborste. Mhm, skänkelvikning är när hästen går sådär konstigt. Polletterna trillar ner, en efter en, och väldigt sakta men ganska säkert börjar jag förstå lite vad ett hästliv går ut på.
Jag vet min plats i näringskedjan. Medan min fru håller lektion med barnen på vår lilla ridbana står jag med en grep i handen och lär mig mockningens konst, fyller på vatten eller hämtar tre nya höbalar på loftet. Medvetet utdelade arbetsuppgifter, så säkra och monotona att alla vet att till och med jag kan klara av dem. Att låta mig sadla en ponny är inte att tänka på. Jag har lyckats göra allt fel när jag försökt; satt sadeln bak och fram, satt den för långt fram och för långt bak och knäppt sadelgjorden fel.
Men jag kämpar, försöker vara en ponnypappa som sköter sig och som samtidigt är medveten om hur långt ifrån guldstjärnan i boken jag befinner mig. Men även en hockeynördig ponnypappa vet hur han ska lägga upp taktiken och vilka ess han kan dra fram ur rockärmen.
Ibland, efter avslutad mockning, har jag nämligen smugit ut i hagen och dekorerat manen på en av ponnyerna. Barnen har sedan, stumma av häpnad, tagit del av mästerverket. Mitt ess är nämligen att jag redan tidigt i livet lärde mig hur man gör en vacker fläta. Och vad gör inte en ponnypappa för att glänsa inför sina barn?
Daniel Enestubbe, sportjournalist och författare, Smålandsposten.
Följ Ridsport på