Debatten är vild nu. Som vanligt uppdelad i två läger. För och emot. Sedan den nya coronasmockan delades ut mot idrotten när det gäller rätten att tävla har polariseringen blivit allt mer tydlig. I klartext innebär de nya reglerna att tävlingsverksamheten, med proffsidrott och andra enstaka undantag, ställs in fram till efter midsommar 2021.
Ett år vi aldrig kommer att glömma följs alltså – mitt i en dubbelt mörk tid – av beskedet att det återstår lång tid innan vi ens kan skymta något som helst ljus i tunneln.
Om det är tufft att få ett sådant besked för en ideell idrottsrörelse som redan går på knäna? Ja, gissa tre gånger.
Då är det klart att det blir reaktioner, klart att det publiceras skriv under-listor och klart att det på sina håll blir vilda protester. Särskilt inom ridsporten, där smittorisken bevisligen är nära noll enligt internationella studier, noterar jag att besvikelsen på sina håll är enorm.
Debattvågorna blir därefter och debatt är någonting som i grunden värnar vår demokrati och är väldigt sunt. Det jag däremot haft svårt för under hela den här pandemin är en viss typ av inlägg från personer som är så kategoriska i sina resonemang att jag blir upprörd när jag läser dem.
Och snacket om att ALL idrott borde läggas ner. Hur tänker den som tycker det?
Jag kan sammanfatta dem i några citat som visserligen är påhittade men där andemeningen från tusentals kommentarer från sociala medier bevarats:
”Om folk bara kunde fatta att vi befinner oss mitt i en pandemi”.
”All idrott borde sättas på paus”.
”Sluta gnälla”.
”Folk är dåliga på att följa restriktioner och råd”.
Allt ovan får mig att bli lätt upprörd och jag ber att få gå i svaromål. Att vi pausar tävlingar just nu tror jag att vi alla kan köpa. Att vi alla längtar till att, så fort det bara är möjligt, åter se ett idrottssverige som blomstrar post-corona är drömmen vi alla delar. Men att, som i nästan varje tråd, fara ut och himla med ögonen framför sitt tangentbord och ironiskt upplysa andra om att det pågår en pandemi – där övergår mitt intresse i irritation.
Jag känner över huvud taget ingen person som inte enbart haft coronan i tankarna sedan nio månader tillbaka. Det är det enda vi pratar om, det enda vi tänker på. Det tog mig och övriga Sverige fem minuter att lära oss att gå i en halvcirkel förbi mötande människor och så ser det ut överallt.
I princip alla håller avstånd, spritar och tvättar händer, nyser i armvecket, undviker folksamlingar och onödiga resor, håller sig inne så mycket som möjligt. Vi följer varenda restriktion, lyssnar till varje råd och agerar därefter. Ja, undantag finns såklart bland 10 300 000 levande människor i en demokrati där fri vilja råder, men de är sannerligen inte många.
Och snacket om att ALL idrott borde läggas ner. Hur tänker den som tycker det? För om all idrott läggs ner, då finns det ingen idrott kvar längre. Betänk vilka konsekvenser DET skulle innebära för folkhälsa, vård, psykvård och barn- och ungdomspsykiatri (med tanke på att miljontals barn i Sverige hittar stora delar av sin drivkraft och sociala näring genom idrottens unika rotsystem).
Och glöm ridsporten för ett tag och tänk på fotboll, boxning, basket och andra idrotter som är stora i Sveriges mest utsatta områden och håller ungdomar borta från kriminalitet. Om idrotten, Sveriges överlägset bästa integrationsprojekt, skulle krascha rakt ner i avgrunden får det följder ni inte ens vill höra talas om.
De flesta av oss tänker inte på NÅGONTING annat än på hur vi ska följa restriktionerna.
Coronan handlar om liv och död men den handlar också om ekonomiska och sociala hjul som måste snurra för att vi ens ska ha en framtid att leva i. Att läsa FN-rapporten från augusti som säger att pandemin bara under 2020 skickar 138 miljoner människor i fattigdom – det är siffror, omöjliga att ta in.
Och angående ”lägg ner gnället” kanske det finns en och annan inom ridsporten som gnäller i egen sak, som bara MÅSTE tävla för att inte tappa formen inför SM och andra framtidsdrömmar.
Men vidgar vi perspektivet och tänker på idrottens stora problem – att så många i 16-17-18-årsåldern slutar med idrotten även i vanliga fall – så förstår åtminstone jag varför även idrottsvetare, idrottspsykologer och ledare på hög nivå är oroliga. Även här kan vi med fördel tänka på andra sporter än just ridsporten för att få en annan, allvarligare, ingång.
Jag skulle sammanfatta läget så här:
• Ja, alla vet att vi befinner oss i en pandemi.
• Att lägga ner all idrott skulle vara förödande för hela Sveriges framtid.
• ”Gnäll” är varken detsamma som befogad oro eller uppdämd frustration utan fullt normalt efter snart ett år av konstanta restriktioner och ett mediaflöde som nästan enbart fokuserat på panik och katastrof och helt glömt bort att förmedla hopp.
• De flesta av oss tänker inte på NÅGONTING annat än på hur vi ska följa restriktionerna. Att 97 procent av Sveriges befolkning ännu inte blivit smittad och att 99,93 procent av befolkningen hittills klarat sig med livet i behåll tyder på att vi gjort en del rätt ändå.
Till den som ändå vill ge sig på idrotten – den sektor i Sverige som kanske drabbats hårdast under pandemin – och påstå att den är ansvarslös och knappt förtjänar att existera förrän varenda människa är vaccinerad skulle jag vilja citera den man, vars namn gett upphov till nästa veckas stora högtid.
”Den som är fri från synd ska kasta den första stenen”.
Alltså: jag tycker att det är fritt fram att kasta sten på idrotten för vem som helst, under förutsättning att hen…
…fått se sina inkomster gå från 100 till noll och sedan kompenserats av staten med en summa som motsvarar knappt 40 procent av inkomsten.
…tvingats tigga ihop resten av pengarna för att över huvud taget kunna leva vidare.
…aldrig fysiskt handlat i någon livsmedelsaffär under coronan, men däremot krävt att Ica, Coop, Willys och de andra jättarna ”tar sitt ansvar för att begränsa smittspridningen”, stänger sina butiker och enbart idkar näthandel och leverans vid dörren fram till den 30 juni.
…låtit håret växa fritt i nio månader, alternativt friserat sig själv smittsäkert medelst egen sax.
…inte besökt ett köpcentrum sedan i mars.
…inhandlat samtliga julklappar på nätet.
Uppfylls kraven? Varsågoda att kasta. Om inte, ligg lite lägre och se att idrotten desperat kämpar för sitt liv, precis som många alla andra under en förfärlig tid.
Tack för att ni tog er tid – fortsätt att hålla avstånd, tvätta händer och respektera restriktioner och råd.
Mig följer ni helt smittsäkert på Instagram eller hänger med mig i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit kvinnor är lika välkomna trots gruppnamnet!
Följ Ridsport på