Allt är så enkelt när man sitter med facit i hand efter ett slut som varit sagolikt. Skräcken, hopplösheten och nagelbitandet är borta. Eufori och harmoni lever sida vid sida. Själen är rensad från allt ont och ingenting – INGENTING! – kan stjäla vissheten om att detta bär vi med oss i minne och sinne till den dag vi inte längre har några minnen eller sinnen kvar.
Och med facit i hand var det bra (ja, bra) att Peder rev den där sista i förstone så försmädliga bommen. Med facit i hand övergick dramaturgin då från pulserande högdramatisk till ohälsosamt oslagbar. Om Allan istället seglat över sista hindret och den nervösa fransyskan sedan gjort som hon gjorde, vilket vi på goda grunder kan misstänka, hade OS-guldet tillkommit på grund av en motståndares misstag. Det hade varit underbart, det också, men ingenting mot den upplösning vi fick. Med facit i hand helt tack vare Peders fyra fel.
Ska du skriva in dig för evigt i historieböckerna, ska du gå till historien som någon som svarat för ett av svensk idrotts utan tvekan största ögonblick genom alla tider – ja, då ska du riva på sista och gå till omhoppning mot vrålsnabba oslagbara lagmaskins-USA. Du ska stå där som siste man, efter att dina lagkamrater gjort sitt jobb, skaffat dig en sista chans.
En sista chans.
Guld eller silver.
I det läget detsamma som allt eller inget, eftersom ingen kommer ens orka minnas ett förlorat silver jämfört med ett vunnet ridsportguld för första gången på 97 år.
Sedan, inför en hel nation i smått chocktillstånd på andra sidan jorden, ska du besegra världens snabbaste omhoppare och inte bara det: du ska utklassa honom med tider som inte ens är möjliga. Då skriver du historia och det är vad det underbara svenska hopplaget gjort. Henrik von Eckermann, Malin Baryard-Johnsson (som jag unnar henne detta efter alla år!) och Peder Fredricson är sedan snart en vecka blågula nationalhjältar och eviga ikoner.
Hyllningarna har skönt nog också antagit rättvisande stora proportioner. De fåtal tomtar som i kommentarfält påstått att ”hästen gör jobbet” och att ”ridsport inte är en riktig sport” har blivit effektivt nedsablade av en hel armé av stridslystna och segerstärkta hästmänniskor. Det är ännu en enormt positiv effekt av guldet: till och med trollen har förstått att deras argument kan smulas sönder som en finsk pinne.
Och när jag nu för tredje gången på kort tid anför ”facit i hand” som argument: Det här var svensk ridsports egen straffläggning i fotbolls-VM 1994. Det här var svensk ridsports svar på OS-straffläggningen i hockey samma år när en galet genial Foppa blev frimärke.
Ärligt talat: dessa två 27 år gamla jubelguld är de enda två idrottshändelserna i mitt liv som kan mäta sig med det som hände i Tokyo 2021. Insatsen tar plats bland det största vi någonsin varit med om, alla kategorier, och jag tror att min önskan från förra bloggen om att ridsporten skulle leta sig in i tv-folkhemmet nu är uppfylld med råge.
Det är dessutom ett OS-guld som med största sannolikhet kommer att ge stora feta ringar på svensk ridsports vatten.
Mer pengar kommer att strömma till – vem vill inte sponsra en vinnare?
Intresset för ridsport generellt kommer att öka, från redan höga nivåer.
Och sist men absolut inte minst: Henrik, Malin och Peder måste och kommer att få bragdguldet efter det här.
Om Svenska Dagbladets jury har något vett i skallen kan de omöjligt förbise en prestation av den här groteska magnituden. Tack vare Peders rivning och därefter Peders bäst-när-det-gäller-mentalitet uppfylldes kravet i medaljens statuter om att prestationen ska vara utförd ”i ett svårt och vanskligt läge”. Under 39 sekunder och en hundradel av fullständig dramatik och världsklassprestation inte bara uppfylldes formuleringen. Den snarare fullbordades.
Underbarnet Mondo Duplantis fick bragdguldet redan i fjol och kommer säkerligen att få det någon ytterligare gång i framtiden. Om han även slagit världsrekord i OS-finalen (det var snubblande nära) hade nog juryn, som har ett gott öga till friidrott, hittat ett skäl att ge honom medaljen igen redan i år.
Även Daniel Ståhl lär få ett bragdguld i framtiden. Han är världens bäste diskuskastare och går en ljus framtid till mötes med massor av mästerskap som storfavorit. Men Ståhl var överlägsen, hans OS-guld inte i närheten av ridsportens, sett till dramatik.
Detta talar för att hopplaget får medaljen, speciellt under ett år där bragdjuryns eviga gullegris – den skidsport med eller utan gevär – knappast kan vara aktuell ens för ett försnack i jurykorridoren.
Det är som sagt inte varje dag svensk ridsport vinner ett OS-guld. Samtidigt blir jag förvånad men tyvärr ändå inte förvånad om juryn ignorerar ridsporten. Jag vet inte riktigt hur den resonerar, men ett gott tecken är att juryns ordförande, den sympatiske och skicklige journalisten Anders Lindblad, redan i sin krönika under gulddagen nämnde hopplaget och bragdguldet i en och samma mening.
Så, gott folk: det värsta som kan hända oss framåt december är att vi alla blir fruktansvärt upprörda och genast börjar ladda för revansch i Jerringpriset. Mitt tips i dag är dock att lagguldet belönas med båda utmärkelserna.
Själv har jag bara ett problem just nu. Eller två egentligen.
Det första: jag vill men vågar inte kolla på reprisen av omhoppningen eftersom jag är rädd att Peder då ska riva eller att hans tid inte räcker till och att jag bryskt ska vakna ur en skön dröm.
Det andra: inte ens när jag t-ä-n-k-e-r på Peders omhoppning är jag säker på att han undgår rivning.
Men det är två problem jag förhoppningsvis ska kunna hantera med tiden.
Tack för att ni tog er tid – gör som jag och fortsätt att njuta av OS-guldet länge till! Som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram eller gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.
Följ Ridsport på