Det är roligare när man är två

De hade deltagit i samma ungponny-SM en gång i tiden, men det visste inte Ida Thulin och Ellinor Malmgren när de möttes i England. Ida jobbade hos Richard Davenport, och Ellinor hos dennes bror, James, som är sambo med Angelie von Essen (”Hallon”).

– Det var bara tio minuter mellan oss och vi sågs varje dag. Det blir viktigare när man inte har familjen nära. Vi fann varandra via hästarna, och är båda precis lika nördiga när det gäller hästar, säger Ida.

Planen var att stanna något år, men vistelsen skulle komma att utökas till sju år.

– Det var inte tanken att jag skulle vara där så länge, men jag lärde mig så mycket, det hände alltid jättemycket, säger Ellinor.

Massor av hästar och tävlingar nästan varje dag, det var vardagen i England.

– Vi tävlade varje vecka och fick massor av timmar i sadeln. Det var intensivt men roligt, man utvecklas hela tiden, säger båda.

Efter sju år var det ändå dags att flytta hem. Malin Myrman, en gammal vän till Idas pappa Jörgen, hörde av sig och erbjöd sig att hyra ut sin anläggning med plats för 30 hästar.

– Vi tyckte det kunde vara kul att göra något under egna vingar. Här finns familjerna, vi har mycket backning från dem. Och det har alltid varit skönt att komma hem till Sverige. Vad jag saknat mest? Lösgodis, salt och surt, säger Ida.

Startade ett AB

Sagt och gjort; i somras startades aktiebolaget Elida Equestrian. Affärsidén är inridning och utbildning av unga hästar, plus hästförmedling och tävlande av andras hästar. 

Det var lite nervöst i början – skulle kunderna hitta till de två ryttarna, som var okända i Sverige?

– Malin som äger gården hjälpte oss. Sen har vi haft folk som vi känt sedan innan, när vi tävlade i Sverige. Vi har varit borta i sju år men kommer tillbaka och får bra respons, det är jättekul. Vi fick snabbt många hästar, det är 20 i träning nu och flera återkommande kunder, säger Ida.

För att gå runt ekonomiskt behövs minst tio hästar i träning.

– Nu måste man tänka på den biten också, det var man bortskämd med där vi var förut, då var det bara att rida som gällde, säger Ida.

Anställde mockningshjälp

För att hinna med ridningen har företaget anställt en person som hjälper till med bland annat mockning. Det är mest unghästar i träning, vilket gör att tränings-dosen blir lägre än för äldre hästar.

– Att se dem utvecklas, det är det roliga. Från dag till dag händer det saker. Det börjar med att hästen inte går att leda och en månad senare kan man galoppera uppsuttet. Att få vara med på resan från inridning tills de är sex–sju år, det är så roligt, säger båda.

På frågan om vad som är bäst med jobbet svarar de:

– Att vara med hästar.

På frågan vad som är sämst gäller svaret svenska förhållanden.

– Det blir mörkt väldigt tidigt. Nu kommer kylan och vintern, hittills har vi varit här de lättare månaderna, när det varit torrt, härligt och ljust.

Kontakt med kunder

En sak som är en större del av vardagen i dag jämfört med tidigare är att ha kontakt med kunder och hästägare. I England ägdes merparten av hästarna av Davenport Stables, så kontakten och uppdateringen om hur hästarna utvecklas har de lärt sig av bröderna Davenport.

– Vi har fått lära oss att prioritera att ha kontakt med hästägarna, det var sådant man inte tänkte på. Nu skickar vi filmer och små rapporter och har blivit ganska bra på det, säger Ellinor.

– Vi har väldigt bra hästägare, säger Ida.

Men den kund som tror att det går att begära snabbspår till stora tävlingar har trott fel.

– Vi skyndar långsamt och har inget intresse av att hetsa i de lägre åldrarna. I England reds hästarna in som 4–5-åringar och började tävla senare. De kan ändå vara i fas när de är sju–åtta år. Allt beror på hästen, vissa har det lättare, andra behöver mer tid.

– Det är klart, om hästen ska säljas som 4-5-åring måste den tävlas, men om inte det är målet ser vi ingen anledning, säger båda. 

Skapa förtroende

De båda företagarna tror på mycket förberedelse innan det är dags att sitta upp.

– Vi jobbar ungefär som Eamon Hickey, Man kan kalla det förtroendeskapande övningar, hästen ska flytta sig undan, söka kontakt och vara miljötrygg. Det som händer på marken tar man ju med sig upp i sadeln, säger Ida och visar en video där en unghäst ställs upp på en vattenmatta.

Att driva företag med en vän kan ha sina utmaningar. 

– Det är klart att vi har olika åsikter om saker ibland, men vi har lärt oss att kommunicera på ett bra sätt. Vi har trots allt en gemensam målsättning med allt vi gör och älskar livet med hästarna. Och att jobba tillsammans är kul och utvecklande, vi lär av varandra, spegelrider och analyserar hästarna tillsammans, säger Ida.

Vill ha egen gård

Om tio år hoppas Ida och Ellinor på att ha en egen gård där verksamheten kan fortsätta.

– Vi vill jobba med unghästar, fortsätta med inridning, men förhoppningsvis också åka på tävlingar utomlands, och ha ett gäng hästar på hög nivå också.

Ellinor har redan fått känna på hur det är att ha en riktig godbit till häst.

– Jag var elev de första åren och hade en jättefin häst som jag tävlade 1,50 med.

Glädjetårar

Vad Ida minns bäst från England är en unghästtävling som varken var hög eller stor, men när hon kom ut från banan stod Richard Davenport där och grät. Glädjetårar.

– Jag red väl bra för en gångs skull, säger Ida och skrattar.

En annan sak som är givande är att se hur tidigare utbildningshästar utvecklats till att ridas av framstående ryttare.

– En utmanande unghäst som vi har varit med och utvecklat som nu hoppar runt på 1,40-banor, det är kul att se, säger Ellinor.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 20/2024.