Rebecca Giegold: ”I hoppning vill vi ha det så lätt som möjligt”

Ridsport har talat med tre hovslagare – med fokus på hoppning, dressyr och fälttävlan. Vad skiljer sig i skoningen och vad behöver de olika hästarna för att kunna prestera på respektive toppnivå? Vilka skillnader och likheter finns mellan de olika grenarna och hur ser trenderna ut? I denna första artikel av tre får du veta mer om skoning av hopphästen på toppnivå.

Rebecca Giegold gör en jämförelse för att skapa förståelse för hästens hållbarhet i förhållande till skoningen. 

– En byrålåda som är rätt monterad kan användas länge och hålla i flera år, men om någon vinkel är fel slits den ner snabbare och faller så småningom sönder. Det är vårt dilemma även som hovslagare. Om inte hovslagaren lägger ner tid och resurser på att få vinklarna i hovarna rätt, så kommer hästen att kompensera för det, vilket kan leda till skador.

Fler tävlar barfota

Fart och tyngd är inte en bra kombination för hållbarhet. Det är en av anledningarna till att intresset för hopphästar som tävlar barfota har ökat. 

– Det bästa för en häst är att vara barfota, men det är inte alltid möjligt. Även här blir verkningen extra viktig. 

– I hoppningen vill vi ha det så lätt som möjligt för att inte slita på hästen. Att vara barfota är det bästa sättet för hästen att ta hand om den belastning som läggs på den i hoppningen. Å andra sidan kräver det total kontroll av underlaget, något som inte alltid är möjligt. Hästar kan bli ömma, så det är inte bara att ta av skorna och tro att de ska hoppa bättre för det. En del hästar sliter ner hovarna snabbt även om de går på bra underlag med bästa möjliga förutsättningar. Andra är födda med avvikande benställning eller olika höjd på trakterna, och då kan de inte gå barfota. Individanpassning är A och O, säger Rebecca Giegold.

Kortare skoperioder

Den optimala skoningen för en hopphäst är individuell, men kan involvera olika stötdämpande material som skyddar och stöttar den bakre delen av hovens mjukdelar och dess stötdämpningsförmåga. Det är vanligare med lätta järnskor eller aluminium på hög nivå – tyngre alternativ undviks gärna. 

– En lång tå är inte att föredra. Då blir överrullningen mycket senare, vilket ökar belastningen på leder, senor och ligament.

Långa skoperioder är inte att rekommendera. 

– Att standarden på en skoperiod tidigare varit åtta veckor har inte alltid varit för hästens bästa, utan snarare berott på  tillgängligheten för hovslagaren. Nu har vi kommit längre. För en tävlingshäst kan skoperioden snarare variera mellan fyra till sju veckor. Detta för att det är bättre att göra små förändringar ofta, än stora förändringar mer sällan.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 3/2026.