Petra gick sönder – då bar Vipal henne genom krisen

En uppslitande skilsmässa. Börja plugga. Flytta. Och så en utmattning på det. Men genom krisen upplevde Petra Karlsson hur hästlivet hjälpte. 

– Vipal (SWB 1991-2013 e Vivaldi-Cecil) bar mig genom allt, säger Petra. 

Men vi tar det från början. 

– När jag var fem år och var på min pappas trädgårdshandel mötte jag en häst för första gången. Jag minns den skräckblandade förtjusningen. Jag fick äntligen börja på ridskola när jag var tio år.

Vipal – en gentleman

Därefter följde år på ridskola och med att ta hand om andras hästar. Men i tonåren slutade Petra rida och det var inte förrän i 30-årsåldern, när hennes son och dotter börjat på ridskola, som hon började igen. 

– En granne föreslog att jag skulle titta på en häst som hennes partner köpt loss från ridskolan, den då 17-åriga Vipal.

– Jag fick köpa sadel och träns och fick hästen på köpet. 

Hovslagare och veterinärer kallade gärna Vipal för en gentleman. 

– Han älskade dressyr, när man knoppade honom såg man hur han stod och funderade på vilket dressyrprogram man skulle rida. I hörnen kändes det hur han laddade, ”nu ska jag få öka”. Han hade världens största hjärta men man fick ta det lite lugnt med hans leder, han hade arbetat hårt genom livet.

Blev utbränd

Därefter kom en skilsmässa som visserligen var helt nödvändig men inte desto mindre en svår upplevelse. Petra blev utbränd, utmattad, och livet kändes mycket svårt. 

– Särskilt för barnen, som då var tonåringar, var det annorlunda, jag brukade alltid vara på väg någonstans och göra en massa saker men nu låg jag bara på soffan. 

Det som fick Petra att kliva upp, om än för en stund, var hästen.

– Vipal bar mig genom allt. Han betydde så otroligt mycket på så många plan. Redan innan han kom in i mitt liv, jag var psykiskt trängd i mitt dåvarande äktenskap och funderade på om det fanns något jag såg fram emot i livet, kom det till mig: ”Du behöver en stor brun häst”. Och så kom Vipal. En del av Petras läkande handlade om samvaron med hästen. Vipal vävde på ridskolan, vilket var en av anledningarna till att han hade flyttat. I Petras stall slutade han väva – förutom när hon själv var stressad medan hon umgicks med hästen. 

– Jag fick ta tre djupa andetag. Han blev min stressbarometer, han blev definitivt en lärare. Det handlar inte bara om att sitta fint i sadeln, utan även om det känslomässiga. Alla hästar reagerar på vår sinnesstämning, i högre eller lägre grad. Jag upplever att de gillar när vi är här och nu, att vara med hästar är en så fantastisk övning i närvaro. 

Fysisk sorg

Så småningom, efter sjukskrivningen för utmattning, bestämde sig Petra för att flytta till Linköping och börja plugga psykologi. Vipal skulle stanna i stallet där han bodde, en kompis skulle ta hand om honom. 

– Plötsligt blev han jättehalt. Vi var till klinik två gånger men prognosen såg inte bra ut. 

Även om beslutet att ta bort hästen kändes rätt var Vipals död en stor sorg. 

– Jag var förkrossad i det här, det var en enorm fysisk sorg, som det är när hästar dör. Psykologen i mig vill tro att det är för att vår kommunikation med hästar är så fysisk, vi kommunicerar hela tiden med våra kroppar, även från marken. 

Efter Vipal har ett antal medryttarhästar kommit och gått. 

–  Prins Harry, Prinsen, fick in en spik i hovleden när han gick i hagen. Han fick somna in – och igen var det den här fysiska sorgen. 

Uppleva lugnet

Hästen efter det fick somna in för ett år sedan. Nu rider Petra drop-in-lektioner på Smedstad Ridsportcenter och är stallvärd där. 

– Jag är mest där för att lugna rädda föräldrar. De kan själva upptäcka vilken effekt det kan ge att bara stå och låta andetaget komma, och uppleva med egna ögon hur hästen sänker huvudet lite.

Att andas är en viktig del i Petras övriga yrkesliv. Hon har utbildat sig till yogalärare, och inom yogan är andetaget centralt. 

– Jag brukar beskriva yogan som lösgörande arbete för människor. Som ryttare vet man hur hästen är när den är lösgjord och öronen liksom flärpar lite åt sidorna. Det handlar om att vara mentalt närvarande med sin kropp.

Även om yoga i mångt och mycket innebär att man blundar och vänder sig inåt, är det också en sorts samvaro när yogan utförs i grupp.

– I yogaklassen rör vi oss tillsammans och testar olika, ibland utmanande, positioner. Vi övar oss för att bli mer kroppsmedvetna. Men i ridningen måste man även vara medveten om den andra kroppen, hästkroppen, och visst är det något särskilt magiskt när våra kroppar samarbetar och vi blir ett samspelt ekipage?   

Samvaron med hästar har bidragit till Petras förståelse för psykologi, ämnet hennes yrkesliv kretsar kring. 

– Vi vet att hästar uppfattar världen på ett annat sätt än oss människor. Och för människor finns det en världsuppfattning per människa. Det går inte att veta hur andra människor upplever saker. Som psykolog vill jag vara med i deras upplevelse av världen för att kunna hjälpa till förändring. 

Både hästar och människor är otroligt nyfikna om de är trygga och får utrymme att själva utforska.

Människor och hästar är också lika på så sätt att de inte vill känna sig trängda, menar Petra. 

– Om du öppnar en boxdörr är det större chans att hästen kommer mot dig om du står still eller backar lite grann än om du går emot den, det är en likhet i relationen mellan psykolog och klient. Både hästar och människor är så otroligt nyfikna om de känner sig trygga och får utrymme att själva utforska. Både att vara med hästar och med en psykolog bygger på samskapande. 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 8/2026.