”Vad fan får jag för pengarna, Jonas?”

Leif Östlings numera klassiska fråga känns högst relevant efter att ha läst Skånedistriktets ordförande Jonas Haaks debattartikel i Ridsport 25 juni 2026. Han har dock rätt i en sak: ingen ryttare, arrangör eller funktionär verkar i ett vakuum utan ridsporten är ett ekosystem där varje del är beroende av alla andra. 

I sin debattartikel försvarar Haak distriktets 20-kronorsavgift per tävlingsstart med att avgiften finansierar allt som gör tävlingar möjliga. Det är en kraftig överdrift. Tävlingsverksamhet möjliggörs i huvudsak av arrangörerna och de aktiva själva. 

Det är klubbarna som betalar sina anläggningar, sina hinder och allt praktiskt arbete – inte sällan under stora ekonomiska utmaningar. Det är tränarna, banbyggarna och överdomarna som själva betalar sin utbildning och det är ryttarna som betalar sina startavgifter, resor, träning, hästhållning och ofta redan höga kringkostnader. 

Distriktet har självklart en roll. Serier, propositioner och samordning har ett värde men det är inte samma sak som att distriktet står som ”möjliggörare” för alla tävlingar i den breda mening som Haak antyder. Utan arrangörsklubbarna finns nämligen inga tävlingar och utan ryttarna finns inga starter.

20-kronan måste istället granskas i ljuset av vad den är: en betydande intäktsmodell för distriktet. Enligt Skånes Ridsportförbunds verksamhetsberättelse gjordes cirka 49 000 starter i Skåne 2025. Med 20 kronor per start motsvarar det cirka 980 000 kronor. Samma årsredovisning anger nettoomsättningen till  2 165 773 kronor. Det betyder att 20-kronan motsvarar cirka 45 procent av nettoomsättningen. 

Det är nästan en miljon kronor.

Samtidigt redovisar distriktet personalkostnader på 2 449 525 kronor och verksamhetskostnader på 722 746 kronor. Då blir frågan självklar: hur mycket av 20-kronan går tillbaka till tävlingsverksamheten och hur mycket finansierar den kansliets personalkostnader?

Det är här debatten borde ligga. Inte i att skuldbelägga arrangörer som ifrågasätter avgiften.

I en sport där varje start kostar pengar och där tävlingsvolymerna redan minskar är det inte seriöst att avfärda kritik med att arrangörer bara vill höja sina marginaler.

Haak skriver att avgiften är kostnads- och intäktsneutral för arrangören. Rent bokföringstekniskt kanske men inte i verkligheten. Antingen betalar ryttaren mer, eller så minskar arrangörens marginal så enkelt är det.

Skånes egen verksamhetsberättelse visar att antalet starter minskade från 50 834 år 2024 till 49 068 år 2025. Svaret på det kan inte vara att försvara gamla avgiftsmodeller. I en sport där varje start kostar pengar och där tävlingsvolymerna redan minskar är det inte seriöst att avfärda kritik med att arrangörer bara vill höja sina marginaler.

Om den organiserade ridsporten upplevs som för dyr, för tungrodd eller för ineffektiv kommer arrangörer och aktiva förr eller senare att söka andra vägar som att arrangera tävlingar utanför förbundets regi. Det är inte så konstigt. De som står närmast sporten vill se att pengarna stannar nära sporten och inte i omfattande administration med tveksamt mervärde. 

Frågan är alltså inte om distriktet inte gör något bra. Det gör de säkert. Men de måste helt enkelt visa att de tillför mer än de kostar.  Det gör man genom att anpassa sig till verkligheten och skapa en organisation som arrangörer och ryttare faktiskt vill vara en del av.

Rätt väg framåt är inte att försvara en förlegad finansieringsmodell med breda diffusa formuleringar om “hela infrastrukturen”. 

Rätt väg är att öppet redovisa vad tävlingsavgiften används till och säkerställa att mer pengar stannar där tävlingsekonomin faktiskt skapas: hos arrangörerna och de aktiva.

Thomas Fasteus, tävlingsryttare