Lena Malmström: ”Det är nästan som en saga”

En vinnarskalle med sjusärdeles envishet. Sådan är Lena Malmström, Sveriges guldmedaljör vid VM i Aachen. Efter ett helt liv med hästar och drygt tio år som pararyttare har hon nått den absoluta toppen.

Hur säker var du på att vinna guldet?

– I våras gjorde jag och min coach Gabriella Bragée en låt om att vinna VM-guld, och sedan vann jag küren i Aachen i april. Precis före min VM-kür lyssnade jag på den låten igen, säger Lena Malmström.

– Jag kommer inte ihåg det själv, men sportchefen Yogi Breisner åkte hem redan dagen innan, och tydligen sade jag då till honom: ”Vad synd, för då missar du mitt guld”, så jag måste ha varit rätt säker. 

Det värmer i hjärtat, för det är det jag vill, beröra andra

Vad har du fått för reaktioner efter segern?

– Jag blev uppvaktad av min klubb när vi kom hem, och människor jag inte ens känner har hört att jag vunnit. 

– Sedan har många hört av sig och sagt att det är så roligt att se paradressyren, eftersom den är lite mjukare och inte så pressad som den vanliga dressyren ibland kan vara.

– Det värmer i hjärtat, för det är det jag vill, beröra andra. Och många vet att jag kämpar ensam utan några stora pengar.

Blev det här din revansch efter det missade Paralympics 2024?

– Ja, det var en riktig käftsmäll, men det lärde mig att bli proffsigare på att ta hand om Fidelie, och upptäcka saker i tid. Då var det nattsvart, men nu kan jag tänka att det fanns en mening med det också.

Hur började ditt hästliv?

– Med två russ, Dunet och Nina, som jag red på Årekärrs Ridklubb utanför Göteborg. De var envisa, men det var bra. Ville de inte gå över ett dike väntade jag ut dem, även om det tog fyra timmar. Efter det behövde jag aldrig mer vänta ut dem där.

– Jag har tävlat hoppning och dressyr. Det dröjde länge innan jag förstod varför jag inte kunde hoppa kombinationer eller varför det var svårt att göra galoppombyten i varje, men det beror på att jag har en höft som inte funkar.

Var det ett svårt beslut att börja med paradressyr?

– Nej, jag såg det som en ny möjlighet, och det är utmanande nog eftersom det är den högsta svårighetsgraden. 

Vad är hemligheten för att ligga kvar i toppen?

– Att förbättra det man inte gör bra, men även förbättra det som redan är bra. Att det känns bra för mig som ryttare är inte detsamma som att domarna tycker att det är bra. 

– Om hästen kortar sig kan den kännas trög, och då behövs någon som säger att den går i samling fast jag inte har en bra känsla. Därför vill jag inte ha ja-sägare omkring mig utan människor som är rakt fram och säger vad de tycker.

Hur får du ihop det ekonomiskt att tävla internationellt?

– Jag får lite stöttning från paralympiska kommittén, och har några egna sponsorer. Som ensamstående mamma är jag också van vid att vända på slantarna. Jag tror det är bra att inte ha haft så mycket pengar.

Och så skapar du dina egna tävlingshästar, som Fabolous Fidelie?

– Ja, och min första parahäst var Hot Dream Que (e Quite Easy), halvsyster till Fidelies mamma, som jag tävlade på EM 2017.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 11/2026.