Hur stort är det att bygga världscup?

– Det är min första världscup i den rollen, så det ska bli oerhört spännande. Det är också den första världscupen i den västeuropeiska ligan, så det sätter ju nivån. Och vissa gånger har det varit ett mycket starkt startfält i Oslo.

Var det svårt att tacka ja?

– Nej, det var enkelt, och jag blev glad över frågan. Men sedan kom tankarna, och nu känns det lite läskigt. Men kul.

Vad säger det om dig som person, när du vågar erkänna att det känns läskigt?

– Ja, det kan man ju fundera på. Men jag har ett bra team, med Anders Hafskjold och Terje Olsen-Nalum som byggt i Oslo sedan starten och så min trygghet och kollega Frida Andersson.

Hur viktigt är teamet?

– Väldigt viktigt, för du behöver mer än två ögon för att se detaljer. Du kan titta på en banskiss hur många gånger som helst och ändå kan någon annan hitta något.

Vilken bana börjar du med?

– Jag tror att jag börjar med världscup-banan och går baklänges. Men vilken bana som blir vilken, det får man se. Jag har redan nu börjat göra anteckningar.

Du har ju en rad uppdrag framför dig i höst, däribland Breeders och EEF-finalen. Säger du aldrig nej?

– Jo, det händer faktiskt. Inte för att det är tråkiga uppdrag, och jag bygger gärna på alla nivåer, men jag är driven av lust och vill inte bara producera banor.

Konsten är att göra det sportsligt med rätt sorts utmaningar.

Vad är svårast, en världscupbana eller en bana för 5-åriga hästar?

– Det är precis lika svårt, för det är helt olika saker att jobba med. Alla hästar ska lämna banan med en bra känsla, och då innebär varje bana en utmaning, oavsett nivå. Med mindre erfarna hästar hänger deras upplevelse på en skörare tråd.

– Till att bygga en för svår bana krävs ingen banbyggare. Konsten är att göra det sportsligt med rätt sorts utmaningar.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 11/2026.