David Medina vill att hästen ska hitta svaret själv

Det är lördag på Kewluto, en anläggning som ligger i Onsala, utanför Kungsbacka. Ridhuset är inte fyllt av publik, utan av de ryttare och närstående som deltar i den slutna clinicen. Totalt är omkring sju ekipage inbjudna under helgen, och dagens träning kretsar kring en tränare som gärna börjar någon annanstans än där många förväntar sig.

Inte med ett hinder, inte med en avancerad ridövning. Utan med frågan: Vad händer egentligen i hästen?

Clinicens initiativtagare är bland andra hoppryttaren Ebba Kewenter. Hon skulle själv ha deltagit, men några dagar före starten föll hon av en häst under igångsättning och ådrog sig en rejäl fraktur i benet.

– Jag skulle bara skritta i 20 minuter. Men hon hade lite överskottsenergi och flög upp. Jag tappade balansen och flög fram och landade väldigt, väldigt fel, berättar Ebba.

I stället får hon följa clinicen från sidan.

Idén till att ta David Medina till Sverige kom efter att Ebba och några vänner besökt honom i Spanien. De blev så pass imponerade av det de såg att tanken växte fram om att samla ett gäng svenska ryttare för en clinic.

– Han har ett väldigt intressant sätt att tänka. Det känns modernt och som något man ser allt mer – att man jobbar mycket med det lilla. Man glömmer ju lite den mentala biten ibland, att det också är mycket träning för hästens hjärna.

Först kommer frågan

David Medina har arbetat med hästar sedan barnsben. Han växte upp på en gård med hästar och kor, lärde sig westernridning och har även arbetat som cowboy. I dag driver han sin verksamhet i södra Spanien och arbetar med både unga hästar och etablerade sporthästar.

Hans filosofi bygger på mental balans, kommunikation och på att hästen ska få ta ett större ansvar för att lösa situationer själv. I en tidigare intervju med Ridsport har han beskrivit hur hans egen syn på tränarrollen förändrats – från att vara den som skulle ha alla svar till att i högre grad bli elev inför hästen. Under clinicen återkommer han till samma tanke.

Han säger att den bästa träningen ofta finns i situationer där hästen blir obekväm.

Inte för att skapa rädsla, utan för att hästen ska lära sig vad den kan göra när den faktiskt blir rädd eller stressad.

– För mig är den bästa övningen att försöka hitta situationer som hästen reagerar på och försöka förstå varför, säger David.

Han menar att människor ofta gör motsatsen: försöker göra hästen lugn och bekväm så fort den reagerar.

– Jag tycker att det bästa är att hästen lär sig hur det känns att vara obekväm.

I hans resonemang är det inte själva hindret, bommen eller det som hästen reagerar på som är problemet. Det intressanta är relationen hästen har till det som skrämmer den.

När tränset åker av

Första ekipaget ut är Elin Andersson och Luna, eller La-Luna som stoet egentligen heter. 

Luna är en häst som tycker om att hoppa, men Elin vill utveckla kommunikationen mellan hindren. Hon beskriver att kontakten ibland blir svårare och att stoet dessutom kan bli tittig på omgivningen.

David börjar enkelt.

De arbetar i skritt med energi, går över i korta sekvenser trav och hoppar sedan en liten upphöjd bom. Han vill se hur hästen rör sig, hur hon reagerar och hur Elin kommunicerar med henne.

Men efter hand flyttar sig fokus från själva ridningen.

David tar över arbetet från marken och Luna får röra sig lös i en rundcorall som står uppbyggd mitt i ridhuset. Tränset åker av.

Stoet galopperar runt och är fortfarande något tittig vid ena sidan av ridhuset. David flyttar sig med henne, ändrar sin position och arbetar hela tiden med hennes uppmärksamhet.

När hon tappar fokus försöker han få tillbaka den. När hon söker honom förändras hans kroppsspråk. Det är inte mycket som händer på ytan – men desto mer i kommunikationen mellan häst och människa.

Efter en stund frågar David Elin om hon litar på honom. Hon kommer in i corallen och sitter upp – utan träns, något som hon aldrig gjort tidigare.

Hon rider runt och låter Luna själv förhålla sig till situationen. Efter en stund bygger David fram ett litet hinder. Första gången tvekar Luna, men nästa gång hoppar hon över med mer kraft och energi, med öronen spetsade framåt.

Elin är själv förvånad över hur situationen utvecklas.

– När jag satt upp utan träns blev det lite nervöst. Det var inget jag trodde att jag skulle göra när jag red in här, berättar hon efteråt. 

Efteråt är det inte själva tränslösa hoppningen hon lyfter som den viktigaste lärdomen.

– Jag tror att det är många ryttare som gärna vill hjälpa till mot hinder och att det ska bli perfekt. Men har man en häst som gillar att hoppa så kan man prova att låta dem tänka lite själva.

För Elin blir det en konkret sak att ta med hem till vardagsträningen – att våga lita på att hästen faktiskt kan lösa en del av uppgiften själv.

När hästen vänder bort

Nästa ekipage är Irma Holm och Step Dance for FAME, kallad ”Dansa”.

Dansa är 13 år och har varit hos Irma i fyra år. Hon beskrivs som en häst med ett gott hjärta, men som också kan vara nervös.

Irma kommer bland annat med ett problem från vardagen. I boxen händer det att Dansa vänder bakdelen mot henne. David börjar med att försöka förstå situationen i stället för att korrigera den.

När hästen vänder bort vill han få hennes uppmärksamhet tillbaka. Han arbetar med små signaler och väntar på det ögonblick då hästen väljer att rikta blicken mot honom.

När hon tittar på honom släpper han trycket. Det är en princip han använder genomgående: hästen ska få möjlighet att förstå vad som leder till eftergift.

– När hon tittar på dig är det svaret, förklarar han under arbetet.

Han vill inte att hästen bara ska lära sig att undvika en korrigering. Den ska förstå vad den kan göra för att förändra situationen.

Därefter får Dansa röra sig fritt i rundcorallen. David lägger in ett litet hinder och det blir inte alls som Irma hade tänkt. Dansa springer förbi hindret. Hon bockar och väljer bort uppgiften. David frågar Irma om hon känner igen beteendet.

Det gör hon inte.

– Det känns inte så bra, för jag trodde att hon älskade att hoppa, säger hon.

David börjar i stället fundera på om hästen faktiskt har förstått att det är meningen att hon ska gå över hindret.

Det är en återkommande tanke hos honom: när hästen inte gör det människan tänkt behöver man inte automatiskt öka kraven. Man behöver först förstå vad hästen själv uppfattar att situationen handlar om.

Han arbetar vidare med Dansas uppmärksamhet och låter henne komma till egna slutsatser. David pratar också om att hästen ibland måste få säga nej.

Om den går undan från något den upplever som svårt kan det vara en del av kommunikationen. Men det är människans uppgift att skapa en säker situation där hästen så småningom kan möta det som är svårt i stället för att alltid undvika det.

Cappuccino med den stora reaktionen

Om de två första ekipagen har handlat om kommunikation och osäkerhet blir det betydligt mer intensivt när Jennifer Krogh kommer in med sjuåriga Cappuccino.

Hästen är mycket reaktiv. David börjar direkt i rundcorallen. Cappuccino har repgrimma på sig och reagerar på små förändringar i Davids rörelser. När han rör sig själv eller dressyrspöet han håller i flyttar hästen sig snabbt undan.

David låter honom springa. Inte för att få upp mer fart, utan tills energin gradvis börjar sjunka. Sedan börjar han om. Efter bara några minuter är Cappuccino svettig och andas tungt.

David börjar arbeta med att backa hästen genom ett lätt tryck på nosryggen. Därefter lägger han ut tre bommar på volten – vilket blir en tydlig gräns. 

Cappuccino vill inte gå över. I stället för att passera bommarna sparkar och slår han med frambenen mot dem. David reagerar inte med att avbryta hela situationen.

– Jag älskar det här, säger han när hästen tydligt visar vad den tycker.

För honom är reaktionen information. Han vill veta hur hästen hanterar press, frustration och osäkerhet.

När Cappuccino så småningom tar sig över bommarna kommer nästa reaktion. Hästen blir arg, skakar på huvudet, ökar tempot och lägger öronen bakåt.

Vid ett tillfälle konstaterar en person från sidan att hästen ser väldigt stressad ut. David håller med om att hästen är stressad. Men han förklarar att skillnaden är att människan vet hur den ska hantera sin stress, medan hästen inte vet vart den ska ta vägen.

Det är just den förmågan han försöker utveckla. Han beskriver själv att han inte är ute efter att få hästen att hoppa, för hoppningen är inte målet i dag. 

Målet är att hästen ska lära sig hantera den stress som uppstår när något känns svårt. I hans resonemang finns en brist på utbildning under den kraftiga reaktionen, snarare än ett rent hoppningsproblem.

Det innebär också att processen inte är snabb. David är tydlig med att han kan bidra med sina erfarenheter och sitt sätt att arbeta, men att förändringen i slutändan måste göras av hästen och dess ägare.

Hästen ska vara sin egen tränare

När David får frågan om hur man egentligen ska veta vilken övning man ska göra är hans svar att övningen i sig inte är det viktigaste.

Mindsetet är viktigare. Han beskriver sin roll som tränare som att han inte själv ska lösa hästens problem. Hästen måste få möjlighet att göra det.

– Jag är inte tränaren. Jag vill att hästen ska vara sin egen tränare, säger han.

Det innebär inte att människan ska lämna hästen ensam i svåra situationer – tvärtom.

David använder rundcorallen, repgrimman och andra verktyg för att skapa en miljö där hästen inte kan fly hur långt som helst. Han vill kunna ge hästen möjlighet att lämna situationen, men inte låta undvikandet bli den enda lösningen.

För honom handlar det om att hitta balansen mellan frihet och ansvar.

Hästen får visa vad den känner, men den får också tid att upptäcka att den kan hantera det.

Från Spanien till Onsala

Clinicen på Kewluto skiljer sig från en traditionell hoppträning. Det finns hinder i ridhuset, men fokus ligger inte på själva hindren. 

En liten sockerbit kan bli en fråga om tillit. En häst som vänder bort sin bakdel blir en fråga om kommunikation. Tre bommar på marken blir ett sätt att se vad som händer när en reaktiv häst inte längre kan springa ifrån det som känns svårt.

David själv beskriver sin filosofi som att arbeta med hästens hjärna före tekniken. När hästen är mentalt redo blir den tekniska träningen lättare, menar han.

Han är också tydlig med att det inte finns ett färdigt recept. Vad som fungerar för en häst behöver inte fungera för en annan. Det enda han vill att ryttaren ska börja med är att våga se situationen, inte omedelbart lösa den.

Efter lördagens träning sitter Elin Andersson, som var först ut under clinicen, med en ny syn på något så enkelt som ett litet hinder. 

– Jag har fått mycket hjälp och många nya insikter från olika dressyrtränare, men det här är något helt annat som jag aldrig hört förut.

Det hon framför allt tar med sig är Davids syn på trygghet.

– Han sa i början att han vill att hästarna ska vara trygga och tycka om sig själva. 

För Ebba Kewenter, som fick följa clinicen från sidan i stället för att sitta till häst, blev helgen också en möjlighet att se det arbete hon hade velat delta i.

– Jag tycker att han är jättebra. Det är väldigt intressant att se hur mycket han kan göra från marken och hur mycket man kan få ut av det.