Kolla klippet: Abort räddade Kakans liv

Kakan heter egentligen Bakkertje, och är ett KWPN-sto född 2006 e Burggraaf-Emilion-Farn. Ägare är Amanda Lönn, och det är hennes mamma Mari Stenius som berättar om vad som hände:

”I fjol väntade vi vårt första föl på stoet Kakan, som tidigare fått två föl i Holland. Hon var beräknad att föla den 16 juni, mådde bra hela dräktigheten, stod på box nattetid och gick i ute dagtid. Vi upplevde att hon mådde bra och att dräktigheten fortlöpte som den skulle.

På torsdagskvällen den 23 mars när vi tog in henne för natten såg vi att hon hade som en större bula som satt långt bak på magen på vänster sida. Hon visade ingen smärta, åt och drack som vanligt och hade ingen förhöjd temp. Men vi blev så klart oroliga och kontaktade distriktsveterinären, som såg foton och film vi sände. Veterinären gjorde bedömningen att Kakan kunde ha sträckt sig i hagen och att det inte var akut att undersöka henne. 

Fick info via Facebook

Samtidigt som vi hade kontakt med distrikstveterinären sökte vi info på bland annat Facebook i en grupp för avel och dräktiga ston. Vi la ut bilder och filmklipp och frågade om någon sett liknande och vad det kunde vara.

De allra flesta svarade att det med största sannolikhet var ett ”vanligt ofarligt ödem”. Ett par svarade dock att det kunde vara prepubic tendon rupture och att det brådskade att vi kontaktade veterinär. Snabb googling på ämnet avgjorde att vi sökte vidare efter annan veterinär som kunde komma ut och undersöka Kakan med ultraljud.

Vi fick inte tag i någon på torsdagskvällen, utan valde att hålla stoet under uppsikt på natten och fortsatte ringa efter veterinär på morgonen efter. Fortfarande upplevde vi att vårt sto mådde okej på fredagsmorgonen, åt och drack och ingen förhöjd temp. Hon fick gå ut i en liten hage och äta frukost. 

Fick plötsligt smärta

Ganska snart började hon dock visa oro, skrapa med frambenet, flema. Vi hade nu fått svar från några olika veterinärer i vår närhet, men ingen av dem hade tillgång till ultraljud. Vi kontaktade Ultuna, som rådde oss att komma in med stoet. Vi packade snabbt in henne i trailern och åkte de dryga tio milen.

Väl framme fick hon smärtlindring och började undersökas. Ganska snart stod det klart att hon verkligen hade prepubic tendon rupture. Man pratade om olika alternativ för henne; att avsluta hennes och fölets liv, att försöka få henne att gå dräktigheten ut eller att avbryta dräktigheten och försöka rädda Kakans liv. Hon fick på sig en gördel och fick stå kvar på Ultuna tills vidare. 

Vätska hade fyllts på

På lördagen när vi besökte henne var hon vi lite piggare, lite gladare och vi fick hopp om att kanske kunna låta henne fortsätta dräktigheten ut, noga övervakad och sedan få hjälp vid fölningen. När vi kom tillbaka på söndagen hade hon försämrats. Vätska hade fyllts på utmed hela magen och svallade fram under gördeln, hon hade ont och var låg. Vi förstod att det såg illa ut. Veterinärerna på plats förvarande oss om att det inte såg jättebra ut för henne. 

På måndagsmorgonen ringde behandlande veterinär upp min dotter och sa att det inte fanns något annat alternativ än att avsluta dräktigheten – men hur ville vi göra med stoet? Vi hade från första stund varit tydliga med att vi ville försöka rädda vårt sto och därför valdes att göra ett kejsarsnitt och avbryta dräktigheten. Ingen kunde säga hur vårt sto skulle klara sig, då det inte var så vanligt att de drabbas så pass tidigt i dräktigheten som hon gjorde – men att det var just det som talade för att hon skulle kunna läka. Vi visste att hon aldrig kommer kunna gå dräktig igen. 

Svår kamp med moderkakan

Det visade sig att Kakan bar på en fin liten hingstunge, som inte överlevde utanför henne. Men nu började hennes kamp på riktigt.

Hon släppte inte moderkakan som önskat, så hon fick medicineras tufft och det var mycket smärtsamt för henne. Vi hälsade på henne varje dag, och varje dag tog vi farväl av henne när vi åkte hem och visste inte om hon skulle överleva tills dagen efter. Sjukt tufft att se sin älskade häst lida så. 

På torsdagen sa man att det började bli kritiskt läge för henne. Så när vi på fredagseftermiddagen fick ett samtal om att nu hade all moderkaka släppt, vågade vi nästan inte tro på det! 

Lång rehab

Efter några dagar fick vi hämta hem Kakan och påbörja den återhämtning och rehab hon behövde. Boxvila med korta promenader i nästan åtta veckor, sedan utevistelse i en liten minihage på sommaren och ständig koll så hon höll sig lugn. Hon har varit fantastisk hela vägen och samarbetat 100 procent. 

Nu, ett år senare, har vi äntligen har fått okej att börja rida henne lite smått. Vi är så otroligt tacksamma för att hon lever och verkar ha klarat detta så bra. Vi känner stor tacksamhet till de människor i Facebookgruppen avel och dräktighet som gav oss information om prepubic tendon rupture, och till personalen på Ultuna som gjorde allt för att hon skulle överleva den hemska veckan när inte moderkakans släppte. Nu ser vi fram emot en sommar där hon får gå i vanlig hage och njuta av livet.”