Annelie Frank: ”Tävla mot de bästa för att bli bäst”

Svensk hoppnings förbundskapten Henrik Ankarcrona har ofta understrukit vikten av ständigt vara på de största tävlingarna och tävla mot de bästa för att själv kunna bli bäst. Och vi vet ju alla vart det har tagit svensk hoppning (jodå, jag minns vad som hände i Paris – men kom ihåg att Sverige fortfarande är regerande världs- och Europamästare i lag). 

Däremot har svensk fälttävlan inte följt den devisen i någon större utsträckning. Bara enstaka svenska ekipage syns till på någon av de femstjärniga tävlingarna då och då. Visst finns det många utmanande och utvecklande fyrstjärniga tävlingar, men femstjärnigt är ändå … femstjärnigt. 

De ryttare som rider mest femstjärniga tävlingar är britterna. Och vi vet ju alla vart det har tagit dem – britterna har varit överst på lagpallen på OS, VM och EM sex gånger sedan 2017. 

Femstjärniga klassikern Badminton kom till 1949 för att hertigen av Beaufort ansåg att de brittiska ryttarna behövde erfarenhet i riktigt stora klasser för att hävda sig på OS. 

Han hade så klart rätt. Ska man bli bäst måste man ständigt mäta sig med de bästa, ta sig utanför sin bekvämlighetszon – precis som två svenska ryttare gjorde i franska Pau den sista helgen i oktober.

Det kanske inte blir några topplaceringar, men för mig räcker det med att genomföra en femstjärnig tävling för att vara en vinnare i de första starterna. Erfarenhet ska samlas, inte minst när det gäller känslan av att sitta på en häst de sista kilometrarna efter att redan förmodligen har hoppat de största hindren i sitt liv. Sådant går inte att träna på, det måste upplevas i skarpt läge. 

Det finns säkert många anledningar till att så få svenskar deltar på femstjärniga tävlingar. En av dem är att många fokuserar på det aktuella årets mästerskap och då blir årsupplägget utifrån det vad gäller deras bästa häst. 

Ekonomi är en annan faktor, liksom att ovan nämnda Badminton rids i början av maj, vilket är tidigt på säsongen för de Sverigebaserade ryttarna. Det gäller att komma till en femstjärnig tävling optimalt förberedd.

Oavsett anledningar till få svenskar i femstjärnig – är Sverige nöjt med ett lagbrons på EM då och då, går det att fortsätta på den inslagna vägen. Om målet i stället är att stå på pallen på VM och OS måste ribban höjas och femstjärniga utmaningar antas betydligt oftare. 

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 18/2024.