SpåkulanSvensk fälttävlan behöver en tydlig strategi, som kan fungera som motor i processen att utveckla sporten. Det skriver Ridsports fälttävlansexpert Annelie Frank, i ljuset av SOK:s önskemål om omtag för ridsporten.
Krönikören om hur litenhet kan bli stor fördel

Jag börjar den här krönika med två direkta citat från mina fälttävlanskrönikor 2008:
”Bristen på tränare och träningsbanor är naturligtvis inte hållbar om svensk fälttävlan ska utvecklas i rätt riktning. Vilket ansvar vill de olika ridsportdistrikten ta för att tillhandahålla grundläggande utbildning i de tre OS-grenarna? Finns det möjlighet att söka medel för landsbygdsutveckling till terrängbanor? Går det att öppna upp för fler att söka tränarutbildningen?”
”Får vi inte in nytt blod i sporten kommer den att försvinna ännu mer i periferin. Detta är ett jätteproblem som ingen riktigt verkar vilja ta i.”
Detta skrevs alltså för 16 år sedan. Det kunde lika gärna vara skrivet i dag, som en förlängning av det som fyra personer med lång förankring i svensk fälttävlan i olika roller säger på annan plats i tidningen.
Precis som de fyra säger – svensk fälttävlan behöver en tydlig strategi, en plan för arbetet framåt och gärna med OS 2032 i sikte.
Grenen är liten i Sverige, men jag skulle vilja uppmana att göra detta till en fördel, en styrka, när en strategi ska formas och antas. En mindre grupp borde kunna sätta sig ner och enas om var svensk fälttävlan befinner sig i dag, vart sporten vill och hur det ska göras.
Visst, någon behöver ta ledarflaggan här och de som har kompetens att göra det är ofta redan väldigt upptagna. Samtidigt kan en strategi i sig själv fungera som motor i processen. Och utan att veta exakt hur fälttävlanskommittén arbetar är min bedömning att ett strategidokument att stämma av mot ett par gånger om året internt samt under det årliga fälttävlansmötet inte känns som en omöjlighet. Det skulle definitivt vara en början, och även något att visa för potentiella sponsorer och hästägare.
Mitt förslag är att till att börja med fokusera en strategi på nationell nivå, en strategi som omfattar både bredd och topp (det där med hönan och ägget, ni vet …) fram till det börjar bli dags för ekipagen att börja tävla internationellt på lång trestjärnig/fyrstjärnig nivå. Detta ger fälttävlanskommittén mandat att driva strategin oberoende av vad som händer i landslagsledningen, som tar över när det börjar handla om landslagsekipage.
Ett annat förslag är att titta hur svensk hoppning har arbetat med sin strategi som onekligen har varit framgångsrik.
PS. Riktigt, riktigt oroande är det som A-tränarna Johan Lundin och Linda Algotsson säger om grundridningen. Samma oro har jag hört från annat håll och den gäller alla OS-grenar. Detta borde lyftas i samtliga grenspecifika kommittéers arbete framöver.
Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2024.
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på