Vilken helg det blev i Henriksdal! Jag hade med mig sex hästar och det blev både fina rundor, nya bekantskaper och bra erfarenheter. 

Malaco & Singoalla, två nya stjärnor att lära känna. Andra gången ute med Malaco och Singoalla – och så duktiga. Båda två hoppade riktigt fint och det känns som väldigt trevliga nya tillskott. Singoalla gick två felfria rundor i 110 cm, så trygg och positiv hela vägen. Malaco glänste i 130 cm och knep en fin femteplacering. Känns så lovande inför framtiden!

Kjell, laddar upp inför Sundbyholm. Han tog det lite lugnt med en 120 cm-klass som uppvärmning inför Sundbyholm, och han var superavspänd och fin. Exakt så vi vill ha det inför kommande uppgifter. Dock drog han av ett stort bocksprång så lite får jag hålla i mig.

Shiela, andra 135 cm i livet, felfritt! Alltså, Shiela! Hon hoppade sin andra 135 cm någonsin och gjorde det felfritt. Woooow! Vilken känsla, hon hoppade så otroligt fint och det är så kul att se hennes utveckling.

Zizziluran var på hugget som vanligt. Hon var dock inte kompis med B-kortslastbilen i hörnet på framhoppningen… trodde tydligen att det var något slags monster de första 10 minuterna så var inte så lätt att hoppa fram. Trots att hon åker i en ganska ofta… Hästar, alltså man får bara älska dem, haha. 

Och sist men absolut inte minst, Bulan. Herregud vad hon hoppade! Och vet ni vad – jag red faktiskt riktigt bra också! Ni som läst mina senaste uppdateringar vet att jag känt att jag inte riktigt fått till det på henne, men nu satt det. Hon trivs nog lite extra ute, den stora tjejen. Jag har fortfarande inte släppt känslan från rundan, så himla roligt!

Nu packar vi om för Sundbyholm, vi hörs efter det!

Nu är vi hemma igen efter några fantastiska dagar i Belgien, närmare bestämt Lier, där jag och Nina tävlat. Vilken plats! Inte bara en otroligt fin tävlingsarena, utan också en väldigt fin stad.

Jag hann se lite av den tillsammans med syster Sara och min sambo Rikard – alltid kul när man hinner kombinera tävling med lite utforskande.

Tävlingsmässigt började det riktigt bra. I första klassen var Nina helt fantastisk – felfri och placerad! Med en sån där känsla man bara vill pausa och stanna i lite extra.

Andra klassen… där var det nog jag som gasade lite väl ivrigt från början. Vi kom in med lite för öppen galopp, vilket kostade oss ett nedslag på ettan och inhoppet i första kombinationen. Men efter det kom vi verkligen in i rytmen och känslan var super resten av banan.

Sen kom helgens stora utmaning – Grand Prix-klassen. Tvåstjärnigt och verkligen knivigt byggt. Redan mellan hinder tre och fyra kom första rejäla testet, och direkt efter det hinder fem… ja, sen fortsatte det så. Det var ingen vila där ute.

Jag och Nina gjorde en riktigt stark inledning och avslutning, men mitt i banan var det en linje jag inte riktigt fick till. Sånt händer, och det är just de där detaljerna man tar med sig och lär sig av. Nästa gång gör vi det bättre, det vet jag.

Överlag är jag väldigt nöjd med helgen. Inga glänsande resultat på pappret, men riktigt fina rundor som vi verkligen behöver – speciellt när det är årets första start utomhus. Det är något annat, och det känns viktigt att få bra erfarenheter direkt.

Jag är så otroligt tacksam för allt jag får uppleva med min magiska Nina. Hon är verkligen något alldeles extra.

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Jag vill börja med ett stort TACK för det fina mottagandet av förra veckans blogg, där jag skrev om världscupen och kvalreglerna. Det var verkligen roligt att se att så många läste, gillade och framför allt engagerade sig i ämnet. Diskussionerna som följde i kommentarerna var intressanta och givande – precis det man hoppas på när man lyfter ett ämne som detta och vill skapa dialog och diskussion. 

Extra bra och kul var det att FEI senare i veckan faktiskt haft ett möte där de diskuterade just det jag i princip tog upp i bloggen.

Uppladdning med vattengrav

Annars har veckan rullat på med träning hemma. Jag åkte tillsammans med Nina till Magic Park Stables för att hoppa på deras fantastiska utebana – en perfekt uppladdning inför helgens tävlingar i Lier, Belgien. Hon fick även känna på den stora vattengraven igen, och som vanligt visade hon att det inte var några som helst problem. Hon hoppade superfint och känns helt otroligt bra just nu!

De andra hästarna har också fått hoppa ute för första gången i år, vilket alltid är lite speciellt. De kändes pigga och glada – och de laddar nu för tävling i Henriksdal nästa vecka. Det är så härligt att utomhussäsongen drar igång för min del nu igen! Jag tycker nog att många av mina hästar som jag har just nu trivs lite extra bra ute, men det återstår att se hur det går.

Avslutningsvis vill jag passa på att ge ett poddtips: Missa inte avsnittet av André Brandt och Lina Dolks podd där de pratar om framhoppningar. Jag tänker inte säga så mycket mer än att det var så rätt, så bra sagt – in och lyssna bara!

Vi hörs snart igen!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Den gångna helgen har varit händelserik och minnesvärd med både tävlingar i Laholm, ett dop för lille Cnut och spännande finaler i världscupen.

Tävlingar i Laholm – framgångar och lärdomar

Fredagen inleddes med tävlingar i Laholm tillsammans med Zizzi, Kjell, Sheila och Bulan. Zizzi presterade som vanligt och hoppade till sig en andraplats, medan både Kjell och Sheila gick felfritt och placerade sig i samma klass som gick över 1,30-hinder. Bulan hade ett nedslag, men visade på en väldig förbättring jämfört med förra tävlingen vilket jag var väldigt glad för!

Söndagen bjöd på ytterligare tävlingar i Laholm. Zizzi fortsatte att imponera och slutade sexa i 1,35-klassen. Kjell, endast sju år gammal, debuterade felfritt, vilket bådar gott för framtiden. Sheila hade två nedslag men gav en fantastisk känsla under ritten. Bulan hoppade fint i 1,25-klassen; vi fick ett litet missförstånd in i kombinationen men det löste vi sedan tillsammans och avslutade bra.

Dop för Cnut, Cnutte, Cnuttfrid

Lördagen var en stor dag då vi firade dopet för min brors och hans sambos son, Cnut. Jag har fått den stora äran att vara hans gudfar, och jag ser fram emot att dela med mig av allt jag kan till honom, en hel del alltså som ni förstår! Vi är redan bundisar, och jag känner på mig att vi kommer att rocka världen ihop lite senare i livet!

Världscupfinalerna i Basel – spännande upplösning

Under helgen hölls även världscupfinalerna i Basel som ingen missat. I hoppningen dominerade den coola fransmannen Julien Epaillard med sin häst Donatello d’Auge och tog hem segern efter att ha lett tävlingen från allra första början till mål. Så välförtjänt. Henke och hans Iliana hoppade verkligen helt fantastiskt tyckte jag, så kul att se, en dryg fjärdeplats men vilken prestation av dem!

Vad händer egentligen med kvalen?

Efter att ha följt torsdagens kvalklass i världscupsfinalen kan jag inte låta bli att dela med mig av några reflektioner. Vi befinner oss just nu i en tid där ridsporten är mer övervakad och granskad än någonsin tidigare – och det med all rätt. Hästvälfärd är i centrum. Men just därför blev det så slående att se hur flera ekipage i torsdagens klass på världscupsfinalen inte hade där att göra.

Missförstånd och missar händer alla – även de bästa. Men när ekipage kommer in i en av de absolut svåraste klasserna som finns, utan att vara redo, då handlar det inte längre om små misstag. Då handlar det om risk – för både häst och ryttare.

Steget upp till femstjärnigt är enormt

Jag förstår att världscupsfinalen är öppen för ekipage från hela världen, och det är precis som det ska vara. Men i vilken annan sport kvalar man till en världscupsfinal på olika svårighetsnivåer? Att vissa ryttare som red i torsdags aldrig ens tävlat högre än tvåstjärnigt är för mig ofattbart. Steget upp till femstjärnigt – och framförallt till 160 centimeter – är enormt.

I vissa världscupsligor räcker det att deltävlingen är 150 centimeter hög och i andra räcker det med att två räcken är 160 höga och resten kan vara minimum 145 centimeter höga. Och så kommer vi till Europa där det inte räcker med att vinna en omgång där hinder nummer ett kanske är 150 och resten inte en centimeter under 155-160…

Visst fanns det ryttare som red okej utifrån sin erfarenhet. Men det kändes ändå mer som att i många fall var det hästen som försökte rädda situationen med sin talang, snarare än att vi såg ett ekipage som bemästrade banan på ett genomtänkt sätt. Det blir en tydlig kontrast till ryttare som Henrik von Eckermann, där varje språng är genomtänkt in i minsta detalj.

Hästvälfärd i fokus i Paris

För några veckor sedan tävlade jag i Paris, vid Hermès Grand Prix, och där var hästvälfärd en ständig diskussion. Presidenten för hästvälfärd på tävlingen samlade oss ryttare och betonade vikten av hur vi rider och hanterar våra hästar – inte minst för att vi befann oss mitt i en av Europas största städer, med tusentals åskådare bara meter bort. Han avrådde oss till exempel från att rida med gramantygel på utebanan vid korsningen på Champs-Élysées, just för att det skulle kunna missuppfattas.

Och så bara några veckor senare – ser vi detta i världscupsfinalen? Nä, inte samma sak som en gramantygel, jag vet, men jag tror ni förstår min kontext. 

Jag vet att det är svårt att jämföra. Men Willem Greves miss i första klassen är inte densamma som ett oerfaret ekipage som knappt klarar sig runt banan. Jag tror att både tränade och otränade ögon kan se skillnaden på ett proffs och någon som inte är redo. Det handlar om säkerhet till slut.

Kvalen borde se likadana ut

Min åsikt är enkel: kvalen till en världscupsfinal och/eller ett vanligt mästerskap eller liknande ska se likadana ut för alla, oavsett var i världen man bor. Och går det inte att organisera tävlingar på rätt nivå där du bor – då måste man resa eller flytta dit det går. Det låter kanske hårt, men det är inget jämfört med vad det innebär att rida 160 centimeter utan att vara redo.

Vad tycker ni? Hur upplevde ni torsdagens klass? 

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Det har varit en bra vecka hemma med hästarna.

Ridning, stalljobb och förberedelser inför helgens tävlingar i Laholm. Några av hästarna ska dit och de känns både fräscha och fina, vilket alltid är en skön känsla när man går in i en tävlingshelg.

Jag har tävlat i Laholm flera år vid den här tiden nu, och det känns nästan som en tradition. När de här tävlingarna kommer vet man att våren är på ingång och att utesäsongen sakta men säkert drar igång. Det är en speciell känsla, en sorts nystart varje år typ! 

Många frågar mig hur det är att vara en ung företagare inom ridsporten och om det inte är tufft, vilket verkligen är en relevant fråga i och med hur ekonomiskt krävande de flesta vet att ridsporten är. Och just nu, i den ekonomiska situation vi har, blir det ju ännu mer påtagligt. Allt har blivit dyrare – foder, utrustning, transporter ja you name it – och för oss egenföretagare är det tufft att både hålla verksamheten rullande, tävla och samtidigt göra bra affärer då och då. Det är en kamp att hitta sin grej i den här branschen och bygga sitt namn, särskilt som ung och upcoming ryttare. Men jag jobbar på! 

Men att det går är jag ett levande exempel på. Med hårt arbete, en jäkla vilja och tydliga målsättningar kan man ta sig framåt, även när förutsättningarna inte alltid är perfekta. Det finns inga genvägar, men det finns alltid en väg framåt för den som är villig att kämpa!

Samtidigt, trots alla utmaningar, är jag så otroligt tacksam för det jag har. Fantastiska hästar, underbara hästägare, en ovärderlig familj och vänner som hjälper mig och vardagen är exakt som jag vill ha den – och som jag helst vill ha hela livet ut tror jag. Ridsporten är ingen enkel väg att gå och det vet nog många av er, men för mig är den helt rätt.

Nu laddar vi för helgen!

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Att Paris är en magisk plats på denna jord har man ju förstått och vetat sen barnsben men att också få möjlighet att tävla med sin häst mitt i allt detta var helt fantastiskt att få vara med om. 

Jag och pappa började vår resa mot Paris tidigt på onsdagsmorgonen och kom fram till Holland och övernattningsstoppet på förmiddagen på onsdagen. På torsdagsmorgonen fortsatte vi sedan den sista biten in mot stadskärnan av Paris. Den sista biten var det ganska mycket kö och att ta sig igenom rondellen vid Triumfbågen var inte det lättaste men det gick. Pappa och jag var ganska nöjda med att inte köra fel en enda gång på resan haha! 

Nästa dag, dvs fredagen, väntade resans höjdpunkt även fast att uppleva Paris bara var en grej i sig. Men först. 

Grand Palais Éphémère – en fantastisk arena.

Tävlingen hölls i den vackra och storslagna Grand Palais, belägen mellan Louvren och Eiffeltornet, precis intill floden Seine. Den sjukt majestätiska glaskupolen och de enorma vita ballongerna som svävade i taket skapade en helt galen atmosfär. Och att dessutom få rida där inne på min älskade Nina och att egentligen bara få se den femstjärniga hoppningen där inne var helt fantastisk! Verkligen en upplevelse bara det. 

Tävlingsarenan var som sagt väldigt unik och det blev både väldigt speciellt ljus där inne men också ljud. Det som nästan ekade och skapades ett helt galet ljud där inne. Arenan var relativt liten och kompakt, för att inte tala om den lilla framhoppningen intill och framridningen som var mitt i en korsning på Champś Elysée. Väldigt speciellt och utmanande. 

Nu till hur det gick. 

Första dagen, alltså i fredags, var Nina väldigt pigg och lite spänd men vi lyckades ändå få till en riktigt fin runda med bra känsla, felfria och sexa i klassen!

Dagen därpå var det en 145cm Grand Prix klass, även då hoppade Nina otroligt fint och ryttaren red riktigt bra tills dess att han fick något sorts hjärnsläpp och försökte rida fyra steg på en linje där det var tilltänkt fem steg på cirka 22,5 meter ut ur en trekombination, som dock är ett väldigt kort och svår distans ur en kombination. Om man får ha en lite ursäkt haha. Nä men utöver det lilla misstaget så var känslan helt magisk!!!

Sista dagen i söndags var det laghoppning för mig och Philip Svitzer som red ihop, med Petronella Andersson som coach. Jag började första rundan helt galet bra, känslan var bättre än någonsin måste jag faktiskt säga utan att överdriva. Banan var den absolut svåraste som OS-banbyggaren Santiago Varela byggt upp för oss U25 ryttare under helgen men allt bara klaffade för mig och Nina.

Tills ryttaren gjorde en liten miss igen…, jag tappade linjen jag skulle hålla på bågen mot sista hindret, fick in ett extra steg och sista rackarns bommen trilla. Sånt som händer men surt i stunden! Till andra rundan sen var Nina lite matt efter tre dagars tävling i rad men jag är så otroligt glad och nöjd över hur hon presterade och tog sig an denna arenan och resan. 

Vi har aldrig gjort något liknande ihop och Nina trivs ju helst med lite större yta och plats så att vi gjorde det så bra som vi gjorde det på både de största och svåraste banorna vi hoppat så kan jag inte vara annat än magisk glad och nöjd!!!

Tänk redan allt jag fått och får göra med denna fantastiska häst!!!

En helg att minnas

Paris levererade verkligen på alla plan – från Eiffeltornet, Louvren, Seine och Triumfbågen till den fartfyllda hästhoppningen i en av stadens mest imponerande byggnader, Grand Palais. Att få uppleva detta tillsammans sambon Rikard, mamma och pappa, gudmor Jessica och ”del Nina-ägaren” Agneta Tegnér gjorde resan ännu mer speciell och magisk!!

Nu mot nästa mål och resa!!

Vi hörs och syns allihopa!! 

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Hej på er!

Jag vill börja med att säga ett stort tack för det fina mottagandet av förra veckans blogg. Det betyder verkligen mycket att så många kom fram under tävlingarna i Kungsbacka och pratade om den – så kul att höra era tankar!

Och vilken helg det blev! Hästarna presterade helt magiskt, och jag är så stolt över varenda en av dem.

Zizzi – tillbaka med självförtroende
Zizzi kändes som att hon var tillbaka på rätt spår, med mer självförtroende och en känsla av att vi hittar tillbaka till varandra igen. Hon var tvåa i både 125 och 130, och i söndagens 135 hade ryttaren (dvs jag, haha) ett nedslag på sitt konto – men hennes hoppning var helt fantastisk!

Sheila – felfri och full pott
Sheila hoppade sin andra och tredje 130-start i livet – båda felfria! Söndagens runda var verkligen en sådan runda man kan leva på länge. Helt perfekt, och om man kan säga att en häst hoppar en 10-poängsrunda, så var det precis vad hon gjorde.

Kjell – Mr. Consistent
Kjell var felfri alla tre dagarna! Som enda killen i gänget gäller det ju att hålla fanan högt, och det gjorde han verkligen. Vi debuterade 130 tillsammans på lördagen – felfritt! – och hoppade 130 igen på söndagen, även då felfritt. Vilken go pojk han är!

Bulan – på väg mot något stort
Bulan debuterade också 130 och hoppade helt fantastiskt, speciellt på söndagen. Jag har några knappar kvar att hitta på henne och måste klura ut hur jag kan få fram ännu bättre hoppning. Hon är känslig, precis som sin syster Nina, men hennes egenskaper är helt otroliga. Med mer styrka och fler rundor tillsammans tror jag att det kan bli riktig succé!

Margit – debut i 135 med en drömkänsla
Margit hoppade felfritt med placering både fredag och lördag. På söndagen debuterade vi 135 tillsammans, och det blev en fantastisk runda! Sista bommen föll när jag gav henne lite för mycket plats mot frambommen, men känslan var helt magisk. Hon har blivit så framåt, positiv och kvick i tassarna – nästan så att jag har svårt att hänga med, haha. Tur att Zizzi har lärt mig ett och annat om det!

Nina – toppform och wow-känsla
Och sist men inte minst – min älskade Nina. Hon hoppade en mindre 130-klass på fredagen som uppvärmning inför lördagens 145-klass, och W O W vad hon hoppade! Jag har sagt det förr, men jag har nog aldrig suttit på en häst i bättre form än hon är just nu. Hon var felfri och blev placerad.

På söndagen vilade hon, och både igår och idag har vi tränat för Rolf-Göran hos fina Majo Stables tillsammans med de andra i landslags- och utvecklingsgrupperna. Så kul och inspirerande!

Tack återigen till bästa Kungsbacka ridklubb också för som vanligt helt fantastiska tävlingar. Vi alla i teamet pratade om att det nog inte finns många klubbar där det känns som att alla har så roligt med varandra och att det så tydligt känns av att det är god stämning i klubben. Ni är helt underbara att få vara hos över en helg, all eloge till er!

Mot en drömtävling!

Nästa vecka åker jag och Nina till en tävling som har stått på min bucket list sedan jag började med hästar. Kan ni gissa vart? Det kommer bli helt obeskrivligt!

Tack för att ni följer med på resan – vi hörs snart igen!

// Erik Nordström, 23 år, hoppryttare och egenföretagare

För mig har det bara varit vanligt arbete hemmavid för mig och hästarna. Så det har inte hänt något speciellt annat än att jag håller på hela dagarna långa – och trivs som fisken i vattnet. 

Jag åker till Kungsbacka med alla hästarna på torsdag för tävling i dagarna tre. Det ska bli väldigt roligt i och med att tävlingssäsongen blivit lite som den blivit och det inte har varit så många tävlingar på schemat för mig och mina hästar. Hästarna kommer nog att vara minst lika pigga, fräscha och taggade som jag är, antar jag. 

De senaste veckorna har Falsterbo och dess namnbyte varit SNACKET som gått på stan (det vill säga i hästvärlden). Det lär ingen ha missat. Jag misstänker att Jana Wannius kan vara den 80-åring med flest samtal och meddelanden att svara på den senaste veckan. 

Först och främst skulle jag nog säga att vi alla skulle behöva tänka ett varv extra kring hur vi uttrycker oss i kommentarsfält, vilket jag varit inne på även i tidigare bloggar. Ibland kan artiklar, bilder, filmer eller liknande röra upp känslor. Allt som oftast är det ju så i och med att media vill komma åt och väcka reaktioner, oavsett om det handlar om något positivt eller negativt. 

Och det vet vi ju alla, men ibland skulle man nog behöva tänka ett varv extra innan man låter fingrarna smattra där på tangenterna. Trycka på ”lås hemskärmen” knappen och bara fundera ett varv om och hur man inte ska eller ska kommentera saker. Jag säger som sagt inte att man inte ska kommentera när man vill, men ibland vore det nog klokare att inte göra det. Eller som sagt, åtminstone tänka ett varv extra innan man delar med sig av sin åsikt. 

Jag tycker att det i många fall är så otroligt tråkig ton i kommentarerna. Man hugger, smutskastar och nedvärderar folk även fast man för det först varken känner dem eller för det andra vet att så som man kanske formulerat sin kommentar inte alltid är så som andra uppfattar den. Jag tror ni fattar vad jag menar. 

Tänk hur världen skulle se ut om vi skulle kunna kommunicera med varandra på ett bättre sätt. 

Och tänk också hur världen skulle kunna se ut om man inte hade pratat skit och kastat skit mot någon för hur den klär sig eller ser ut…. På tal om andra dispyter och konflikter. 

Även jag tycker att det är otroligt tråkigt att inte ett svenskt bolag eller en svensk sponsor skulle kunna gå in med pengar så att Falsterbo inte bara kan fortsätta, utan även utveckla, tävlingarna. 

Falsterbo har utvecklats och blivit ännu bättre för varje år som gått men samtidigt finns det ju förbättringspotential även där som för allt och alla. De har fått utstå mycket kritik de senaste åren för att till exempel den mindre gräsbanan den så kallade ”Falsterbobanan” varit i för dåligt skick.

Man har också kunnat höra och läsa hur folk tyckt att framridning- och framhoppningsmöjligheterna till Falsterbobanan varit för dåliga, speciellt i och med att unghästarna hoppar där mest.

Vi alla förstår nog också att det kostar otroligt mycket att underhålla och bevara den stora internationella gräsbanan i skick och dessutom göra den ännu bättre. Många kan nog tycka att ”varför gör de inte bara en fibersandsbana av alltihopa?”. Men då tycker i alla fall jag att Falsterbo förlorar sin charm och jag tycker också att nu måste vi hålla hårt i och bevara de få fantastiska gräsbanor vi har. Det är verkligen något extra att galoppera in på en sådan typ av bana, och jag tycker även att de flesta hästar hoppar ännu bättre på gräs. 

Vi ser samtidigt att prispengar spelar ännu större roll i sporten än vad det har gjort tidigare. Det är dyrt att tävla och resa som vi alla vet och förstår och ja då kanske man reser en extra dag för att samtidigt kanske kunna tävla om ytterligare ett par miljoner. Och även fast många av de bästa ryttarna i världen tycker att Falsterbo är helig mark och vill dit och tävla så har vi de senaste åren sett att startfälten blivit allt mer glesa på de allra största namnen i sporten. 

Även fast det här företaget kanske inte delar sitt lands syn på för att nämna något till exempel kvinnor och homosexuella, är det väldigt svårt för mig att blunda för det. 

Så jag förstår verkligen att Falsterbo, med Jana i spetsen, såg positivt på samarbetet med Al Shira’aa Stables. Mer pengar in betyder större chans till utveckling av allt möjligt, till exempel som sagt arenor och dylikt. Mer prispengar. Troligtvis bättre startfält. Ännu fler åskådare, i alla fall ännu fler utländska åskådare, som i sin tur gynnar både Vellinge och Malmö kommun som kanske i och med det också vill sponsra och vara en ännu större del i tävlingen? 

Men. 

Är det värt det när man plockar in denna typen av sponsor och ger länder och företag som dessa ännu mer utrymme och plats att synas? Kommer denna typen av sponsorer, företag och länder ta över hoppningen (och världen?) helt och hållet? Om och hur kommer det att förändra sporten?

Även fast det här företaget kanske inte delar sitt lands syn på för att nämna något till exempel kvinnor och homosexuella, är det väldigt svårt för mig att blunda för det. 

Jag har spenderat hela veckan i Falsterbo i alla år som jag har levt, och så vill jag att det ska fortsätta. Och jag vill att tävlingsplatsen utvecklas. Och jag vill att ryttarna ska kunna rida med och mot ett bättre startfält. Och jag vill att de ska få ännu mer och större sponsorer så att tävlingen kan fortsätta. 

Men blev detta beslut rätt? Är det värt det att ta in detta företag? Hur kommer det att påverka åskådare, tävlingen i stort, utställare, hästarna, tävlande och säkerheten?

Kan vi annat än att vänta och se?

Ja jag har haft och har många frågor.

Men en sak är säker, jag älskar Falsterbo och vill verkligen inget annat än att åka dit även i sommar.

Men till vilket pris? 

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Att få komma till Göteborg Horse Show är alltid lika magiskt. Det är något speciellt med att kliva in i arenan, känna atmosfären och se så många människor samlas för kärleken till hästar och sporten. Jag var där onsdag och torsdag, och det blev två riktigt bra dagar med hoppning, möten och en hel del annat kul.

Jag kollade på hoppningen, och som alltid var det inspirerande att se så många duktiga ryttare och hästar prestera på topp. Dessutom var jag på U25-möte som var så otroligt givande, spelade in en podd och hann träffa några av mina sponsorer. Det är alltid givande att få tid att prata med dem som stöttar mig och min satsning – jag är otroligt tacksam för deras engagemang!

Det är verkligen synd att det finns de som skriver negativa saker om hästsporten. Hade de varit i Göteborg och fått uppleva stämningen, sett de fantastiska hästarna och den kärlek och passion som finns i sporten, tror jag att de hade fått en helt annan bild. Hästsport handlar om så mycket mer än det som syns utifrån, och Göteborg Horse Show är verkligen ett bevis på det.

Efter några intensiva dagar i Göteborg var det tillbaka till vardagen – och idag, tisdag, har jag tränat både Bulan och Nina för Jens. Det var så kul, och båda hästarna hoppade helt fantastiskt! Ett extra stort tack till Jens, inte bara för hans träningar utan också för det stöd han gett mig under de senaste månaderna, när allt varit som tuffast. Det betyder mer än jag kan beskriva. 

Nu ser jag fram emot kommande tävlingar och att fortsätta utvecklas tillsammans med mina hästar. Tack till alla som följer och hejar på – det betyder allt!

Vi hörs snart igen! 💛

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen var jag och tränade på öppen bana tillsammans med Nina, Sheila, Bulan och Kjell. Det var så kul att få känna på lite mer banhoppning i deras fantastiska ridhus och att få till lite bra rundor i både kroppen för mig men också hästarna såklart! Extra roligt var det att känna och se Nina hoppa, och om ni är nyfikna finns film från hennes runda att se på mina sociala medier. Hon hoppade verkligen helt fantastiskt!

Som många av er redan läst här på bloggen skulle jag egentligen ha tävlat i Flyinge förra veckan, men på grund av det aktuella coronaviruset blev det tyvärr inget. Jag hoppas verkligen att situationen löser sig på bästa möjliga sätt för Flyinge och framför allt för de berörda hästarna.

Imorgon åker jag upp till Göteborg för en snabb visit på Göteborg Horse Show! Jag ser verkligen fram emot att vara där – det blir en mix av en U25-landslagsträff, att kolla på hoppningen, spela in podd och träffa några av mina sponsorer i deras montrar på mässan. Det ska bli en riktigt rolig onsdag och torsdag!

Utöver träningen och förberedelserna för kommande tävlingar har jag också spelat in en YouTube-video med Jennifer Bratt, som ju gör comeback på YouTube efter några år. Det var så kul att spela in, och jag ser fram emot att både få se resultatet själv och att ni också ska få en inblick i min vardag, snacka gamla minnen och saker som hänt i mitt liv och karriär! Så håll utkik efter det!

Tävlingssäsongen har hittills varit lite fram och tillbaka för mig, som ni vet, med inställda tävlingar av olika anledningar. Men nu känns det verkligen som att jag och hästarna är mer taggade än någonsin på det som väntar! 

Vi hörs snart igen – kram på er allihopa!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Som jag nämnde i förra veckans blogg så skulle jag egentligen ha varit i Belgien och tävlat förra helgen med Nina, men ibland vill ödet (eller i det här fallet lilla hästlastbilen) något annat… På vägen dit valde den helt enkelt att säga upp sig, och istället för en tävlingshelg fick vi fokusera på att bara ta oss hem igen. Så himla tråkigt, men inget att göra åt ju. Allt ska ju inte gå på en räls alltid och det vet ju speciellt alla vi med häst tänker jag haha. 

Istället har jag ridit och jobbat på hemma, med fullt fokus på helgens tävling i Flyinge. Alla sex hästar ska hoppa, och det ska bli riktigt kul! Planen är att få till bra rundor och ge hästarna en bra start på säsongen. De flesta ska också steppa upp och hoppa ett par centimeter högre än vad vi gjort på tävling än så länge och det ska bli både kul och spännande!

En annan höjdpunkt den här veckan var att jag igår var på Bollerups Naturbruksgymnasium och höll ett litet föredrag om mig själv, min verksamhet, lite om min min karriär och allt annat jag brukar skriva om här i bloggen. Det var verkligen så roligt! Det var längesen man stod inför en publik och pratade, men det var kul att få dela med mig av min resa och att det var så många engagerade elever som ställde frågor. Vi satt kvar hur länge som helst i matsalen och fortsatte prata – så inspirerande även för mig!

Nu laddar vi för en spännande helg i Flyinge. Jag uppdaterar nästa vecka med tävlingsresultat – vi hörs då!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Det är så många fina människor som kommer fram när jag är ute på tävlingar och frågar om hur jag mår. Det betyder så mycket att ni bryr er, att man tar sig tid att fråga och verkligen lyssnar. Det är så fint och snällt, och till er vill jag bara säga – tack.

Och jag mår mycket bättre nu. Jag har hittat en trygghet i att vara hemma, nära mina nära och kära. Det ger mig en stabil grund, en plats där jag kan landa samla kraft och bara få vara mig själv. Men min panikångest är något jag fortfarande lever med, något jag lär mig hantera lite bättre för varje dag försöker jag se det som. 

Det kommer återfall ibland, men de är inte lika starka eller lika ofta som förr. Jag försöker utmana mig själv, ta mig an situationer som jag på förhand tycker är lite jobbiga. Det är inte alltid lätt, men jag märker att det gör skillnad faktiskt.

En sak jag verkligen har lärt mig är att uppskatta de stunder då jag bara mår bra och har kul. Förut tog jag dem nästan för givet, men nu vet jag att de är värdefulla. Jag försöker verkligen ta in dem, vara tacksam och vara i de situationerna fullt ut.

På tävlingsfronten har det också hänt en del! Kjell, Nina, Bulan och Margit gjorde sin debut på banan i Helsingborg och skötte sig riktigt fint. Det är alltid speciellt att känna hästarna prestera och vara taggade och trivas i tävlingsmiljön.

Nu väntar nästa äventyr – en resa till Belgien med Nina för att tävla över helgen. Det ska bli så spännande! Jag ser verkligen fram emot att se vad vi kan göra tillsammans där, hon känns super fräsch och redo! 

Tack för att ni följer med på min resa, både inom sporten och livet.

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nu är tävlingssäsongen igång och jag har gjort mina första starter för året tillsammans med Zizzi och Sheila. Det känns fantastiskt att vara tillbaka på banan och dessutom med så fina resultat!

Zizzi presterade riktigt bra första klassen, vilket resulterade i en tredjeplacering. I andra klassen fick jag inte till den gamla goda känslan vi hade för ett par månader sedan och som i första klassen. Hon blev lite för försiktig och tog inte för sig så som hon brukar. Hon är verkligen ingen lätt häst att rida och jag tror bara vi behöver mer tid, träning och ett par mindre tävlingsrundor innan vi kommer tillbaka till gammal god form igen! Världens mest älskade Zizzan. 

Sheila däremot fortsätter att överraska mig på ett helt otroligt sätt. Hon hoppade felfritt både i 120 cm och i sin debut på 130 cm! Det är svårt att beskriva hur mycket hon har utvecklats på så kort tid – hon känns bara bättre och bättre för varje gång jag rider henne och tävlar. Den här resan med henne känns otroligt spännande, och jag kan knappt vänta på att se vad framtiden har att erbjuda.

En av de verkligen största och coolaste känslorna för mig är att se hur hästarna först växer i självförtroende och sedan prestation. 

Samtidigt som jag är tacksam för en fin start på året kan jag inte låta bli att reflektera över en annan nyhet som nått oss nyligen. Ännu en ryttare på hög nivå har blivit anmäld för att ha varit hård mot en eller flera hästar. Det är en nyhet som lämnar en bitter eftersmak och en påminnelse om att vi inom hästsporten verkar ha en bit kvar att gå när det gäller att sätta hästarnas välmående i första rummet. En bransch under granskning – dags för förändring?

Det är dags att vi rannsakar oss själva, både som individer och som sport. Vi måste ställa oss frågan: Hur kan vi arbeta för att skapa en bättre kultur? En kultur där hästens välbefinnande ALLTID går först och där vi som ryttare bär ett ännu större ansvar för att föregå med gott exempel.

För mig handlar det inte om att döma de som begår misstag, utan om att hitta lösningar för att förhindra att det händer från början. Hur utbildar vi framtida ryttare och tränare? Hur stärker vi kommunikationen kring vad som är acceptabelt och vad som inte är det? Och hur skapar vi en miljö där man vågar säga ifrån när man ser något som inte är okej?

Det här är frågor vi alla borde fundera på, oavsett om vi är ryttare, tränare, hästägare, förälder, domare eller tävlingsarrangörer. Det är bara tillsammans vi kan göra skillnad – för våra hästars skull.

Vad tänker ni? Hur ska vi ta oss an den här frågan och skapa en förändring som håller i längden? Kommentera gärna era tankar, jag vill gärna höra vad ni tycker.

// Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Nu i helgen drar tävlingssäsongen äntligen igång, och jag kunde inte vara mer taggad! Sheila och Zizzi är redo efter allt vinterjobb och jag ser verkligen fram emot att se vad vi kan åstadkomma tillsammans den här säsongen.

Känslan av att äntligen få komma ut på tävlingsbanan och visa vad vi har jobbat för är något alldeles speciellt. Nu är det dags, och det ska bli så kul att få kicka igång säsongen med just Zizzan och Sheila. Resten av gänget gör sina första starter nästa helg i Helsingborg är tanken.

Samtidigt som jag ser fram emot tävlingssäsongen har den senaste tiden också varit känslosam på ett helt annat plan. Min älskade mormor gick bort för några veckor sedan. Hon har haft MS sjukdom under många år, och trots att vi alla visste att hon var sjuk så är det svårt att förbereda sig på att någon så betydelsefull lämnar.

I helgen var jag och familjen i Sundsvall för att gå på hennes begravning. Det blev en tung, men också fin stund att få ta avsked och minnas henne tillsammans med familjen. Hon var en sådan viktig del av mitt liv även fast hon bodde hundra mil norrut, och jag är tacksam för alla stunder vi fick ihop.

Det får mig också att tänka på hur viktigt det är att höra av sig till våra äldre, till de som kanske inte alltid kan eller orkar ta initiativet själva. Jag har ändå försökt vara bra på det – ringa, skicka filmer från när jag tränar och tävlar och så vidare – men i efterhand känner jag ändå att jag kunde ha gjort mer. Och jag tror att vi är många som känner så i stunder som dessa men också skulle kunna bli lite bättre på det faktiskt. Det betyder så mycket, både för dem men också för oss själva såklart.

Livet är skört, och ibland påminns man om att det gäller att ta vara på det vi har medan vi har det.

Så även om tankarna är både högt och lågt i veckans blogg så ser jag fram emot att tävlingssäsongen drar igång. Jag vet att mormor hade velat att jag gör det jag älskar och jag ska försöka vara snabbast även om jag bara hoppar avdelning B för det var något hon och morfar alltid sa när man ringde efter en tävling. ”Du hade ju en riktigt bra tid!”, haha! 

Ta hand om er och era nära.

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

En vecka har gått och höjdpunkten var i söndags, för det var en riktigt bra dag! Jag var och tränade med två av mina fantastiska hästar på öppen bana, och de hoppade verkligen jättefint, ”Bulan” Belgravia och ”Kjell” Limonchello. Det är sådana här stunder som påminner mig om varför jag älskar det jag gör – att få arbeta med hästarna, se deras utveckling och känna att vi tar steg framåt tillsammans.

Jag känner mig så tacksam för att jag har möjligheten att driva mitt eget företag och jobba med dessa underbara hästar varje dag. Det är verkligen ett privilegium att få skapa min egen vardag, fylla den med hårt arbete, drömmar och ambitioner. Men det är inte bara resultaten som spelar roll – för mig handlar det nästan mer om resan.

Att jobba hårt lönar sig, men det är i varje liten framgång, varje träningspass där vi blir lite bättre, som den riktiga glädjen ligger. Det är så inspirerande att se hästarna utvecklas, hitta självförtroende och styrka, och veta att vi gör den här resan tillsammans. Det är just den processen som driver och motiverar mig – känslan av att vi tillsammans ständigt blir ett bättre team.

Jag vill också påminna mig själv, och kanske även er, om att det är så viktigt att njuta av vägen dit vi är på väg. Resultat i tävlingar eller prestationer är förstås fantastiska, men det är allt arbete vi lägger ner längs vägen som betyder mest. Det är där vi lär oss, växer och bygger bandet med våra hästar.

Så, idag är jag fylld av tacksamhet – för hästarna, för möjligheten att göra det jag älskar och för alla lärdomar som resan ger mig. Jag ser fram emot fler dagar som i söndags och fortsätter jobba mot våra mål, steg för steg.

Kanske lite klyschigt blogginlägg, men är det inte så otroligt sant? Ibland tror jag att man bara måste stanna upp i vardagen och inse vad man är stolt, glad och tacksam över!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Efter en lugnare men intensiv träningsperiod under jul- och nyårshelgerna börjar vi äntligen känna spänningen inför den kommande tävlingssäsongen! Att ha haft möjligheten att verkligen fokusera på hästarna, finslipa detaljer och bygga upp både form och samspel har varit ovärderligt. Nu känns vi ännu mer redo att sätta allt detta på prov på tävlingsbanan.

Under de senaste veckorna har jag och hästarna arbetat med allt från grundarbete till mer specifika moment beroende på hästarnas behov och de uppsatta målen man har för varje individ. Det har varit fantastiskt att se utvecklingen – stora som små framsteg som vi nu bär med oss in i tävlingsåret. Julen, mellandagarna och nyår har fått gå i hästarnas tecken, med mysiga dagar i stallet, planerade träningspass och tid att verkligen ge varje individ den uppmärksamhet de förtjänar.

Nyåret markerar alltid en nystart för mig, och det är något speciellt med känslan av ett helt nytt tävlingsår framför sig. Vilka banor och arenor ska vi få och välja att rida på? Vilka utmaningar ska vi möta? Och framför allt, hur långt kan vi nå med allt hårt arbete som redan lagts ner? Det är frågor man längtar efter att få svar på. Jag gillar verkligen det här med nytt år och nystart, det motiverar och driver mig faktiskt och jag tycker om att sätta upp både små som stora mål att jobba emot.

Jag har också passat på att tänka, visualisera och sätta upp mål för säsongen – både små, realistiska delmål och de där större drömmarna som motiverar en varje dag. Jag försöker få en härlig blandning av ambition och ödmjukhet i det, där hästarnas välmående såklart alltid står i centrum.

Nu väntar de sista förberedelserna innan det är dags att lasta och bege oss till årets första tävling. Oavsett resultat ser jag fram emot att njuta av resan, att vi ska lära oss längs vägen och fortsätta stärka banden mellan mig och mina hästar. För i slutändan är det samarbetet och glädjen vi delar med våra fyrbenta vänner som betyder allra mest, eller hur?

Och jag ser så mycket fram emot att dela säsongen med er – både här på bloggen och kanske ute på tävlingsbanorna. Nu kör vi!

Kram på er allihop!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nyårsafton och årets absolut sista blogg.

Jag har haft en fantastisk jul som började med en sväng till sambons familj i Dalarna för att sedan fortsätta med min familj här nere i Skåne. Så otroligt mysigt och välbehövligt att få små mikropauser ibland för att hitta på annat. Hästarna har fått lite ledig tid över denna sk. ”juleperiod” men har sedan lite mer än en vecka nu kommit igång igen och nu jobbar vi på med lite vinterträning innan säsongen drar igång ett par veckor in i januari. Och så spännande det ska bli och vart år 2025 ska ta oss!

En annan rolig sak som jag tänkte jag kunde dela med mig av är att inom en snar framtid kommer ni kunna se mig i TV rutan en snabb vända. Spännande…. 😉
Efter min blogg som jag skrev angående min psykiska ohälsa och erfarenheterna av det så snappade SVT upp det och utifrån det blev det en heldag men inspelning för mig och deras filmteam. Det var väldigt nervöst och speciellt men det ska bli otroligt roligt att få se slutresultatet ihop med alla er andra.

Jag har de senaste dagarna sett två saker som fångat mitt intresse och som jag tänkte ta upp och prata lite om här i slutet på årets sista bloggen.

Det första är det fina och välskrivna inlägg som fd. landslagsryttaren Helena Persson skrev i sina sociala medier häromdagen. Hon tar där upp och skriver sina egna tankar om hur ridsporten förändrats över åren och hur många ryttare och familjer i dagens ridsportsamhälle både går lite fort fram men inte heller är så bra på att lära sig av sina misstag eller inte vill lära sig alls faktiskt känns det som.

Hon tar även upp i sitt inlägg att förr var inte aveln så långt kommen som den är idag och att hästarna förr i tiden inte var alls lika naturligt duktiga talanger. Utan att man jobbade med dem genom träning och gymnastiserades och på så sätt fick en snabbare, mer försiktig och konkurrenskraftig häst. Det jag tyckte var bra sagt med detta är att jag själv märker av det så mycket när folk hör av sig till mig och letar häst. De vill gärna ha en häst från sju till tolv år, med ren röntgen, gå på tygeln själv, snäll i allt, inte riva, inte stanna och ha minst tre år av bra resultat bakom sig. Och jag glömde, helst inte kosta en förmögenhet.

Jag försöker mitt bästa med att hjälpa kunden i fråga alltid såklart men samtidigt skulle denna människa, familj eller ryttare istället behöva lägga pengarna på både träning med den häst dem mest troligt har hemma i stallet som är ”för dålig” men de skulle också behöva en och annan kurs i lära om häst överhuvudtaget.

Nä jag säger inte att jag själv, Erik som skriver, har gjort allt rätt på min väg dit jag är idag men mycket av att jag fått en fantastisk grund genom min familj och nära släkt så har jag ändå kunnat ta mig så pass långt med många olika hästar.

Och nä, jag är inte sur eller bitter men någonstans måste vi ändra på denna utveckling som finns och sker i sporten och de som just nu är ”up and coming” för fortsätter det på samma sätt så kan det vara förödande för ridsporten och sporten i och med att det redan ser ut som det gör för oss idag…

Jag tyckte Helena även avslutade bloggen otroligt fint och delar den här nedan, hon skriver citat ”Jag som amatör köper gladeligen en fin färg o en superb pensel o målar. Det blir superfint!!! Ett tag. Sen spricker färgen o flagnar för att inte underarbetet är ordentligt gjort. Då är det jobbigt att börja om o göra rätt, jag ger upp!
Ett proffs hade slipat o spacklat innan målning(=grundarbete), för att denne vet vad det ger i slutänden, ett långsiktigt o hållbart resultat! Man kan välja fel färg, ingen fara, målar över med en annan tills man är nöjd. Det kallas att söka perfektion, det man letar efter. Och det är möjligt för att underarbetet är gediget o grundligt gjort. Det är därför de bästa är så fängslade o motiverade av grundarbetet, vad det än gäller.”

Nu till min andra spaning. En gladare sådan. Nämligen Erika Lickhammer – Van Helmonds ”genombrott” igår med hennes helt magiskt fina egenuppfödda Comme Tessa VHL. Visst ser vi alla och tänker ”WOW vilken häst!!!” och det gör jag också men jag säger minst lika mycket WOW på både Erikas ridning såklart men det jag mest tänker på är hur stort föredöme hon är med hur hon tagit fram och gjort hästen till vad den är idag. Jag tycker det är så otroligt roligt och inspirerande att se hur hon långsamt matchat Tessa till att nu helt redo och färdig för uppgiften komma in i världscup och hoppa en femstjärnig 160 cm klass så otroligt lätt. Här snackar vi både horse- men också sportmanship utan dess like! Helt magiskt roligt och vad man unnar Erika all framgång och hennes fantastiska häst. Det ska bli så spännande att se Erika och Tessa på de ännu större arenorna under det kommande året!

Kanske skulle vi behöva en svensk egen version av nederländska NOP som försäkrar att ryttarna får behålla sina fina hästar i sitt stall. Så att vi får behålla hästar som Tessa i vårt landslag och att det inte blir som för t.ex Emma Emanuelsson och hennes Canbella Blue PS som såldes för ett par månader sedan. Vi vill ju fortsätta vara högst upp på pallen som vi varit de sista åren!!! Eller vad tycker ni?

Kram på er allihopa och GOTT NYTT ÅR!!!!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Då var det bloggdags igen och nu blir det äntligen lite tävlingsuppdatering.

Jag måste faktiskt bara börja även veckans blogg med att tacka för det fortsatt otroligt fina mottagandet av bloggen jag skrev för två veckor sedan. Det är helt otroligt vilka fina människor det finns där ute och jag blir så tacksam och glad när ni hör av er och skriver. I början på förra veckan skrev Sydsvenskan en fantastisk artikel om bloggen och idag har jag spelat in en längre intervju som kommer att synas på TV inom snar framtid. Ja, det är verkligen fantastiskt hur bloggen tagits emot och jag är helt överväldigad. Tack snälla!

I förra veckan begav sig jag, groomen mamma Carina och den coachande chauffören pappa Bengt tillsammans med Nina, Margit, Sheila och Zizzi till Vilhelmsborg i Danmark för årets sista tävling. På onsdagen kom vi fram och i torsdags hoppade vi första klasserna. Zizzi var snabb som en vessla men styrservon gick inte som tänkt i näst sista svängen så det blev en liten volt innan vi kunde fortsätta. Zizzan är ju verkligen snabb som vinden men att bromsa är vi inte lika bra på, tro mig jag övar varje dag men ni som känner Zizzi vet att hon gillar mest bara fart haha. Sheila och Margit hoppade båda två varsin otroligt fin runda och blev båda placerade. Nina värmde upp inför helgens större klasser med att hoppa en fantastiskt fin runda i en 135cm klass och var placerad. 

På fredagen fortsatte tävlandet med att sexåriga Sheila debuterade 125cm och vad stolt jag blev över henne och hennes hoppning, klockren felfri runda och på något sätt lyckades vi bli femte placerade bland närmre sjuttio stycken. Jag är verkligen glad över hennes utveckling det senaste.

Även Margit hoppade samma klass med bara första hindret ned men efter det vaknade vi till och gjorde en fin runda. Zizzis runda är en sådan man bara ska glömma, lägga bakom sig och gå vidare ifrån. Ryttaren gjorde ett misstag och felbedömning av ett avstånd och sen valde jag att utgå och komma tillbaka bättre nästa gång. Nina avslutade kvällen med att hoppa en väldigt fin runda i 145cm klassen. Jag gjorde en bedömning när jag gick banan att göra sju steg från ett hinder till ett annat i slutet på banan men så kollade jag på en ryttare, ändrade mig och det skulle jag inte gjort… Halvhalten gick igenom lite för mycket och en del av trycket försvann och klonk så trillade bakbommen, åhhh tänkte jag. Så skulle jag inte gjort men men gjort är gjort och nästa gång ska jag lita på min egna bedömning bättre. Så liten ryttarmiss men Nina hoppade fantastiskt och med så bra känsla inför lördagens 150cm Grand Prix klass. 

Lördagen började med att Zizzi hoppade bronsfinalen och hoppade magiskt fint, snabbt och med bra styrservo, haha, och slutade på en fjärdeplats. Sheila hoppade samma klass lika fint som de andra dagarna men en bom trillade lite lätt på slutet. Dagen avslutades med Ninas 150cm klass och jag säger bara wow. Vilken otroligt fin häst det är jag har, som hon hoppade. Ett ner på inhoppet i trekombinationen men vad gör väl det. Det är endast vår tredje 150cm klass ihop. Jag är verkligen så glad över den fortsatta utveckling Nina gör, vilken resa vi är på!

Söndagen avslutades sen med att Margit hoppade en klass felfritt och blev placerad även där. Allt som allt en väldigt bra tävling resultatmässigt men också så kul och fin tävling med allt runtomkring. Danskarna kan verkligen det där med att ordna tävlingar, innan lördagens Grand Prix-klass var det helt fullsatt och ett riktigt tryck där inne. Så kul och full med motivation och glädje inför framtiden åkte vi hem till Sverige igen. 

Nu väntar lite lugnare period för mig och hästarna och imorgon åker jag och sambon Rikard mot hans familj i Dalarna vilket ska bli mysigt medans hästarna får ta det lite lugnt hemmavid.

Kram på er så hörs vi!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nu har vi bara ytterligare tre tisdagar kvar innan året 2024 lämnar över stafettpinnen till år 2025. Tycker inte ni också att det känns helt sjukt? Jag tycker i alla fall att det känns som att året bara flugit förbi. Och samtidigt är jag otroligt spänd och taggad på vad 2025 har att erbjuda för mig och oss allihopa. 

Jag vill börja med att tacka så otroligt mycket för det fina mottagandet av förra veckans blogg. Jag kan verkligen inte uttrycka med ord hur glad jag blev och blivit av alla er som gillat, kommenterat och hört av sig till mig. Ni är helt fantastiska allihop.

Psykisk ohälsa är något som det pratas väldigt mycket mer om nu än vad de bara gjorde för ett par år sedan, men samtidigt känns det som att det inte kan pratas nog om. Ju mer vi människor får höra och lära oss ju bättre kan vi både hantera det själva eller också hjälpa andra som utsätts för det. Som sagt upplever jag att det pratas otroligt mycket mer om det i dagens samhälle, men när jag tänkte på det nu häromdagen så undrar jag hur det är i ridsporten, pratas det överhuvudtaget om det?

Upp tidigt, fodring, mocka, utsläpp, höpåsar, göra rent och iordning hästar, av och på med täcken, rida, insläpp, harva bana, köra till träning, hämta strö, köra vatten till hage, insläpp, fylla på foder, sopa, natthö. Ja ni alla vet hur det ser ut för oss hästälskare. Och ja alla vet att man blir otroligt trött fysiskt och är dålig på att försöka återhämta sig själv. Men pratas det tillräckligt om den mentala tröttheten och ibland psykiska ohälsan som kan komma av att jobba väldigt mycket och hårt varje, varje, varje dag? Ja vi alla jobbar så hårt för att ge det bästa till våra älskade hästar men jag vill bara säga att det är okej att känna sig helt slut mentalt också. För det kan man verkligen bli. 

Tycker inte ni också att det skulle behöva pratas mer om fysisk och psykisk ohälsa inom ridsporten och hur man ska förhålla sig till det och komma bättre ur sådana situationer?

Jag skulle verkligen vilja se något av det i något slag. 

Men samtidigt tror jag också att bara av att som jag nu gjorde i förra veckan, berättade min historia så tror jag att många kan dra nytta av det, känna igen sig och känna en trygghet i att någon känner samma eller likt mig. Det är så himla lätt att vi ryttare och hästälskare tänker att man bara ska bita i och inte gnälla. Jag skulle vilja påstå att vi har och lever i ett ganska hårt klimat. Med hårt klimat menar jag just det att man som jag nämnde ovan jobbar hårt och mycket från tidig morgon till sen kväll och att gnälla eller vika ner sig inte är ett alternativ. Även fast det på den fronten också blivit en absolut märkvärt bättre miljö för alla även där de sista åren.

Jag själv är sådan att jag motiveras och ser upp otroligt mycket till folk som berättar sina historier och kan tydligt känna mig berörd och stärkt av det. Och jag hoppas både att folk kan känna den känslan när de läser mina bloggar, men jag hoppas samtidigt jag skulle vilja att fler inom ridsporten tar vid och gör likadant. Det behövs tror jag. Men sluta för guds skull inte bara för det med att visa upp era hopp-, dressyr- eller markarbetesövningar. Det vill jag också se, haha. 

Jag tror ni förstår vad jag menar och vill säga med dagens blogg. Håller ni med?

Kram på er allihopa!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Men Erik, är du inte ute i lite för god tid med sammanfattningen av året när december just börjat, kanske ni tänker. Och jo, det kanske det är men någon måste ju vara först tänker jag. För när alla andra skriver sina årskrönikor närmare nyår är ni så trötta på att läsa dem så därför sitter jag här nu. Men jag måste vara ärlig, för jag kan samtidigt se mig själv skaka på huvudet och undra vad som försiggår i de där hemmen där folk sätter upp julgran i november och julbelysning och adventsljusstakar i oktober… Men nu kör jag. 

Ni som har följt mig de sista åren vet ju att en av mina ”grejer” som jag brukar göra är att skriva en sammanfattning av året i en så kallad ”Berg-och dalbana-version” för det är så det brukar se ut för mig de flesta åren. Och så kan man verkligen säga att det blev i år med. 

Året började med att jag skrev ett inlägg här på min blogg på Tidningen Ridsport som var ett av de mest personliga blogginlägg jag skrivit. Och som även kom att bli ett av mina absolut mest uppskattade som jag är så glad för. Inlägget kan ni läsa nedan men det handlade kort och gott om att jag inte trivts i min kropp och hur den resan har sett och ser ut samt hur jag förbättrat min syn på min kropp och så vidare. Det var ett stort steg för mig att berätta för er men också för familjen som i och med detta inlägg fick veta hela sanningen. 

En av årets höjdpunkter kom sedan tätt följt i form av tävlandet i Scandinavium med Zizzi och Kaffe. Zizzi som försvarade sin fjärdeplats i ATG Riders League finalen från året innan och Kaffe som var felfri i sin 135-debut och var placerad i finalen.

I samband med Scandinavium tävlingarna fick jag jobberbjudande om att åka till Grekland för beridarjobb, vilket jag någon månad senare hoppade på.

Innan flytt till Grekland såldes två fantastiska hästar som jag saknar något oerhört i form av Elsie och även Crille som fortsatte sig resa med Shane Sweetnam. Zizzi hittade en ny liten ryttare och samma fick Charlie, Bella, Nisse, Fabbe och Selma göra. Nina hann även debutera 145cm innan flytten bar av, vilket var helt fantastiskt. 

Så gick flytten och vilken erfarenhet i livet det blev, jag fick rida många fina hästar, leva på ett fantastiskt ställe i fina Grekland men det visade sig inte passa mig och ett par månader senare gick flytten hem till Sverige igen. Jag är väldigt glad att jag hoppade på det hela för jag lärde mig inte minst så otroligt mycket om mig själv. 

Tiden innan, under och direkt efter har varit och är nog en av de viktigaste perioderna i mitt liv. Men också de tuffaste. Jag ifrågasatte mig själv väldigt mycket, var inte snäll mot mig själv i tankarna i huvudet, var väldigt stressad och som ett brev på posten utvecklade jag en måttlig grad av paniksyndrom. Det vill säga panikångestattacker.

Jag har aldrig i mitt liv haft en panikattack tidigare och blev otroligt rädd de första gångerna såklart. Men med snabb och ovärderlig hjälp från familj och vänner som varit i samma situationer, fick jag sedan värdefull hjälp av en psykolog. I och med att jag fick hjälp i ett så tidigt skede som jag fick, har man och jag kunnat lindra symptomen och mitt mående relativt snabbt genom att jag fick tips och råd hur jag ska hantera olika situationer. Än idag ett par månader senare sker det att jag får små återfall men inte alls i samma storlek och utsträckning, allt tack vare min familj, vänner och psykologen jag har fått hjälp av. Och för det är jag så otroligt tacksam. Jag tror att det här kommer att vara en del av mitt liv för alltid, men jag är inte alls lika rädd för det som jag var för en tid sedan.

Och till alla er där ute, det finns hjälp att få och för guds skull, smsa, ring eller prata med någon du litar på och kan prata med. Det kommer hjälpa dig något oerhört. Jag lovar.

Efter hemflytten avskrev jag tidigt en sak på min sk. ”Bucketlist” genom att se Adele live i München, det var bland det absolut häftigaste jag varit med om!

Nina hoppade till sig en andraplats i 145cm i Henriksdal och jag var lyckligare än någonsin, du magiska häst!

I september drog jag igång mitt eget företag igen och det genom att börja ta emot hästar för träning, tävling och försäljning. Numera bedriver jag min verksamhet hos fantastiska Tove, som tog emot mig och mina nya hästar med öppen famn och vi är så glada och tacksamma för att vi får spendera våra dagar på ett så fantastiskt fint och varmt ställe som vi får hos dig. Och i och med det kom Zizzi tillbaka till mig, och nytillskott fick jag genom Bulan, Kjell, Sheila och Margit vilka jag är så glad för!

Vi fick åka och träna för gudfar Rolf-Göran i ett par dagar, första tävlingarna ihop, Nina hoppade till sig en placering i den tvåstjärniga Grand Prix klassen 145cm i Oslo, Jönköping Horse show och debut i 150cm med Nina och härom veckan hoppade vi vår andra 150cm klass ihop med endast ett litet nedslag. Några av höjdpunkterna de senaste månaderna. 

Som ni kan läsa och förstår har det varit ett helt fantastiskt år med många helt fantastiska händelser, men också ett par lite jobbigare men samtidigt lärorika sådana. Som det ska vara, har jag som sagt förstått…

Nu har vi gått in i december och först väntar träning med Nina för Rolf-Göran i dagarna två på Flyinge i veckan då vi så magiskt roligt blivit uttagna i en U25-grupp. Sedan väntar årets sista tävling i Danmark nästa vecka och det ska också bli väldigt kul. Sen såklart, julfirande och nyårsfirande. 

Vi hörs och syns alla ni fina därute!

Och glöm inte, det finns hjälp att få i tider när det är som jobbigast eller när man bara behöver någon att prata med!

Kram från Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare