Fair mot hästen – värderingar och grundsyn

Innan jag åker vidare mot nästa hästäventyr planerar jag att ha en periods hagvila och tillbringa den underbara tiden före jul i Stockholm.

Inget ont om förra julens exotiska upplevelse ”pinnekjøtt” med min BP-kompis Andrea, men efter tre år i Skåne känns det fantastiskt att få vara hemma med familj och vovve. Jag tänkte nu passa på att resonera lite kring vad som är viktigt för mig i mitt yrke som hästutbildare.

Ni har säkert sett Ridsportförbundets ”ledstjärnor”. Den allra första av dem är lite extra bra tycker jag. ”Jag hanterar hästen på ett sätt som jag kan stå för och som jag är stolt över inför omvärlden.”

Tappar man den, då har man tappat bort sig helt enkelt.

För mig har det alltid varit viktigt att arbeta på ett sätt som jag tycker är fair mot hästen, där den kan känna sig trygg och få optimala förutsättningar att lyckas med det jag ber den om. Det ska ”vara lätt för hästen att göra rätt”.

Jag är inte en särskilt lättskrämd eller nervös ryttare. Beskrivningen ”dressyrtant” har jag aldrig känt igen mig i utan är snarare något av en fartdåre och rider på mest varenda häst jag kommer över.

Terrängträning i Revinge med Can Can.

Men, när det kommer till unghästar får man tänka en gång extra och ta ett steg i taget. Till exempel kastar jag mig inte rakt upp på en treåring om den står och darrar i hela kroppen för att den fått en sadel på ryggen. Även om någon står på marken och säger att den faktiskt blivit sutten på förut. Det handlar inte bara om att jag inte vill åka i backen, utan lika mycket om att jag inte vill att hästen ska behöva skrämma sig själv.

När vi rider in hästar enligt Flyinge-modellen är det lite som att bygga en pyramid, med hantering från marken underst och ridning lös i alla gångarter överst. Däremellan kommer steg som longering, sadelvänjning, hänga över hästen, rida på lina, osv. Det är ett system som skapar trygghet för hästen, ett system som bygger på att man hela tiden lär den nya små saker baserat på sådant den redan lärt sig.

Med ca 200 timmar i spansk sadel har jag konstaterat att det tyvärr är alltför olikt vad jag har ägnat mer än 2/3 av mitt liv åt att lära och putsa på. Jag brinner för dressyrutbildning enligt Ridhandboken, inridning enligt Flyinge-modellen och – inte minst – att hästar ska få vara hästar.

Jag har inget intresse av att frångå det jag jobbat stenhårt med att få i ryggmärgen under de senaste dryga 3 årens utbildning. Det som jag kämpat med i dressyren tillsammans med Kerstin, Bosse, Olof och Kyra och finslipat under min tid hos Mette Rosencrantz. Allt jag fått med mig från hoppträningarna med Maria, Ancan och Henrik. Hela modellen för unghästutbildning som jag lärde av Astrid och Gitte. Det några av våra allra bästa tränare förmedlat av det jag ser som det rätta för mig; att arbeta med att sätta hästen i balans både psykiskt och fysiskt, att ha en fin elastisk förbindelse mellan ryttarens hand och hästens mun, helt enkelt enligt utbildningsskalan.

Eller som jag redan tidigare skrivit här i bloggen: ”Vad vi ytterligare kan göra som tränare och ryttare är självklart att vara förebilder. Respektfulla mot våra kollegor & vänner hästarna i alla lägen och att våga säga ifrån när vi ser opassande beteenden och felaktiga metoder. Och jo, det är faktiskt precis lika enkelt som det låter!”

För ett år sedan med Olof Axelsson och Bosse Jenå, två tränare som verkligen är förebilder.

Jag har haft förmånen att vara runt en del i hästsportvärlden, och fått se många olika ryttare, tränare, kuskar och andra hästmänniskor arbeta. Jag tror på att man kan hämta pusselbitar från alla man möter inom sporten – oavsett disciplin, hästras, nivå eller nationalitet. Jag tror på att man aldrig blir fullärd och på att det alltid finns mer att hämta, mer kunskap att ta del av. Men, någonstans måste man ha samma värderingar och grundsyn på det hela som den man väljer att samarbeta med.