Johannas nya hästliv
Blogg
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier
Johannas nya hästliv
23 mars 20:27

”Än så länge är det mesta som jag gissade eller lite bättre”

”Än så länge är det mesta som jag gissade eller lite bättre”
På väg mot maten i full fart. Foto: Privat

Varje vår så länge jag kan minnas händer ungefär samma sak, en känsla av att det är bråttom att genomföra tusen projekt infinner sig. Det absolut största projektet är alltid staketbygge som på något konstigt sätt aldrig blir färdigt på en gård. I år har jag ju en helt ny gård att hägna in och även om jag från början beslutat att ta in hjälp med detta så går det bara inte att låta bli det där spettet och släggan som står och väntar.

Helt plötsligt har lite staket rivits, en grind byggts, några stolpar satts ner och lite staket dragits, nästan lite av sig själv. Det är som någon form av autopilot som slår igång. Det kan bero på att det samtidigt infinner sig en viss sömnbrist som gör att kroppen kräver att få utföra enkla fysiska sysslor för att bli lika trött som hjärnan.

Faret_linda
Ett litet chokladbrunt lamm som kallas Linda eftersom hon kommer att bli ett sällsynt vackert får. Foto: Privat

Sömnbristen beror som vanligt på att saker börjar födas och just nu är det ett väldigt gulligt litet chokladbrunt lamm som genererar den största delen av den. Hennes lika chokladbruna moder bestämde sig för att bara ha ett lamm i år så nu får jag alltså äran att vara mor till just detta lilla lamm. Att ha lamm är mycket mysigt och egentligen inte så betungande eftersom det är en väldigt kort period de behöver mycket extra omsorg.

Lamm är faktiskt bra på att överleva och deras magar är helt annorlunda mot små fölmagar.

Lamm är faktiskt bra på att överleva och deras magar är helt annorlunda mot små fölmagar, redan efter en vecka kan de klara sig så pass bra över natten att en stackars utmattad extramamma kan få sova sju timmar mellan kvälls- och morgonmatning.

Förutom det där med projekten och lammen så kryllar det av vårtecken på alla håll och kanter. Naturligtvis så har lite blommor kikat fram och någon enstaka insekt siktats, men värst av allt så har den stora nysperioden startat. Delvis beror nysningarna på pollen men en stor del beror hos mig även på lera i kombination med pälsfällning hos alla de långhåriga ponnyerna.

Sto_var
Lera i pälsen, föl i magen och solsken på ryggen, det är vår i en hästhage. Foto: Privat

Så länge pälsen är lite lång och kliar samtidigt som det finns tillgång till leriga partier i hagen så är det oundvikligt att de kör lite inpackning. Som tur är så är det ändå relativt torrt och leran på den här platsen är av en helt annan karaktär än den jag är van vid. När man ska starta om på en ny plats så är det faktiskt ett bra kriterium att kika efter, hur leran ser ut.

När man ska starta om på en ny plats så är det faktiskt ett bra kriterium att kika efter, hur leran ser ut.

Om man har som i Hölö en styv lerjord och mest åkermark runt stallet så blir hagarna aldrig riktigt roliga. Här blir det inga kakor i pälsen ens när det är som blötast utan mer lite jord som lossnar lätt efter bara en halvdan borstning. Hästar är ju vansinnigt bra på att förstöra och trampa sönder sina hagar så väldränerade hagar med bra underlag är guld värda. 

Det där med att lära känna sin jord och sin plats tar nog ändå lite tid och innan jag har känt in allt så vet jag ju inte hur saker kommer att bete sig. Än så länge är det mesta som jag gissade eller lite bättre. Det går ju aldrig att gå på vad en mäklare säger eller hur de som bott där innan upplevt det då det mest är just upplevelsebaserat. Det jag tycker är en bra hage kan en annan tycka är en dålig hage. Det är ju väldigt olika hur mycket en viss hästflock sliter på marken, mycket hänger ju på hur mycket de är ute och om de vandrar runt i hela hagen eller bara står och hänger i ett hörn.

Det är fördelen med gamla kloka ston som ledare, hagen fungerar på alla sätt och vis.

Mina hästar sliter relativt mycket på marken eftersom de både traskar runt och är ute ganska länge. För en ponny är det ju centralt att inte svälta ihjäl så allt ätbart är ganska så snart konsumerat och då krävs det ju att man utnyttjar hela ytan, inte en fläck får lämnas oäten. Nelly är ju ledare i flocken och hon ser till att det vandras runt så att hela hagen blir utnyttjad. Det är ju på sitt sätt bra eftersom de då faktiskt strövar sådär som hästar ska. Allt spring är dessutom kontrollerat eftersom det sparas till de tillfällen då det serveras mat. Det är fördelen med gamla kloka ston som ledare, hagen fungerar på alla sätt och vis.

Tikar
Två kärlekskranka damer bakom galler… Foto: Privat

Förutom lera på hästarna och annat så har hundarna bestämt att det är vår och dags för fortplantning. Två längtansfyllda flickor sitter därför bakom galler för att inte råka träffa på någon fertil hane. Den de har bespetsat sig mest på är naturligtvis flockens alfahane som sitter i solen och glänser. I hundvärlden så osar han tydligen av maskulinitet och sex appeal (hundidealet tänker jag inte ifrågasätta).

Curtake
Föremålet för deras ömma känslor, den maskuline blanka Curt-Åke som sitter och frestas på gräsmattan… Foto: Privat

Själv är han expert på att se oberörd ut, men faktum är att hur oskyldig han än ser ut så vet jag att han är Sveriges snabbaste när det väl gäller. Han lyckades faktiskt vid ett tillfälle gömma sig i en syrenhäck och vänta i flera timmar på sin hjärtas älskade. Min stackars mormor som då var 90 år skulle bara släppa ut lilla Elsa för att kissa och såg inte att det satt en svart figur bakom en buske och när han kobrasnabbt dök på Elsa så hann hon inte med att stoppa honom.

Aldrig tidigare har en hane lyckats fastna så snabbt, på cirka tio sekunder var det kört. Sju svarta valpar föddes nio veckor senare, Curt-Åke var mycket nöjd med det hela. Nu sitter det alltså två damer och längtar efter just små svarta valpar och Curt-Åke sitter på laddning för att hjälpa till med beställningen. Matten däremot springer runt och försöker se till att det är vattentäta skott mellan alla de kärlekskranka figurerna för några labrador-mopskorsningar eller boxer-mopsar behövs inte i världen just nu.


Johannas nya hästliv
6 april 14:56

”Linjen mellan att klara sig och att bli utsatt är egentligen hårfin”

”Linjen mellan att klara sig och att bli utsatt är egentligen hårfin”
Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Arkivbild

Den första gången jag fick höra att jag skulle akta mig för den fula gubben var när jag var sju år. Det fanns en blottare som brukade visa upp sig för små flickor i Järna där jag gick i skolan. När jag var tretton kom en av mina vänner till mig och viskade att hon trodde att hon blivit våldtagen. När jag var sexton fick jag ta emot mitt första dödshot av en arg man.

Jag har haft tur, jag blev aldrig utsatt. Jo, dödshotet och så var kanske på riktigt men det gjorde mig bara arg och efter det har jag bara blivit argare.

När man lever i en värld full av unga så får man också ta emot många historier. Jag har suttit utanför stallet och lyssnat på dem allihopa. Unga tjejer som blivit utvalda av äldre män som sedan noggrant groomat dem hela vägen till något snabbt möte i en bil. Barn som av andra barn hetsats till att utföra saker som de för resten av livet kommer att se tillbaks på med skam. Barn som svikits på det värsta tänkbara sättet av sina föräldrar. Barn som blivit nedtryckta så långt av andra barn att de inte vågar titta upp.

Vid några tillfällen har det varit historier som skulle gett fängelsestraff, de har varit de värsta att lyssna till. Vid flera tillfällen har det varit historier som mest knäckt en stor del av det självförtroende en människa behöver för att inte senare råka illa ut. Har man en gång tryckt ner en person så att den tror att den är värdelös så är det lätt att ge sig på den igen.

Hästar har en lugn puls som aldrig skenar vad du än viskar i deras öra.

Stallet har för dem fått bli en fristad. Det de berättat för mig har säkert tusen gånger viskats i örat på en utvald häst. Fördelen med det är att hästen aldrig dömer, aldrig frågar varför. Det viktigaste är någonstans att få börja berätta, att tala om det som är jobbigt. Hästar har en lugn puls som aldrig skenar vad du än viskar i deras öra.

Linjen mellan att klara sig och att bli utsatt är egentligen hårfin. Vad som avgör vem som råkar illa ut har jag ingen aning om, men det jag vet är att när man hamnat på fel sida så är det aldrig ens eget fel. Alla dessa historier har ett gemensamt, det finns inget lyckligt slut. De ligger bara och värker i hjärtat och spär på den där ilskan. Varje eländig detalj finns fastetsad i mitt minne.

Jag har valt att lyssna på alla och att tro på dem.

Jag har valt att lyssna på alla och att tro på dem. Mitt ansvar har aldrig varit att döma offentligt så därför vill jag hellre tro en historia för mycket än en för lite. Jag vet också att det är många som suttit som jag utanför ett stall och lyssnat på historier. Vi kan kanske inte sudda ut det som hänt men bara genom att få dela med sig och bli trodd blir bördan kanske lite lättare. Skillnaden mellan att tystna helt och ge upp kan ligga i att någon säger att de hör vad man säger. Samhället gör det inte alltid så därför måste vi göra det, vi som orkar.

Det kommer snart ut en bok som beskriver övergrepp i stallmiljö. Jag kan ju inte svara för om den är bra eller inte då jag inte läst den, men historien känner jag väl till och den är värd att lyssna på. Jobbiga berättelser är ibland nödvändiga även om läsningen tar emot. Kanske kan den hjälpa till med förståelsen för hur viktigt det är att våga se att något är galet och att som vuxen kliva in och erbjuda hjälp till de som är utsatta.

Det är inte bara lagen som ska stötta utan vi alla som finns omkring.

Ibland kan små saker hjälpa. Bara att bli erbjuden en säng på ett tryggt ställe, lite stöd i att söka hjälp och att våga prata om det kan göra skillnad. Det är inte bara lagen som ska stötta utan vi alla som finns omkring. Just i fallet med Jerry Jahn så blev han dömd för övergrepp för många år sedan så där sa till och med lagen att han var en förövare. Det är skälet till att en bok om hans övergrepp blir en än mer trovärdig skildring av det helvete det kan vara att bara försöka överleva.

Jag hade tur, när mina föräldrar dog blev jag fosterhemsplacerad hos mina morföräldrar. De fick kämpa för att få igenom detta, jag kunde ha blivit en i den där statistiken som farit illa i en karusell av fosterhem och övergrepp. Jag fick istället det tryggaste hemmet av alla och behövde aldrig kämpa för att överleva.

Just därför orkar jag lyssna till historierna som inte är mina att berätta men som jag kanske kan hjälpa till att bära litegrann.


Johannas nya hästliv
30 mars 14:44

”Det går alltså att köpa lycka i form av en häst”

”Det går alltså att köpa lycka i form av en häst”
En tredje ponnylycka Gino, en till som jag fick följa från föl till elitnivå och som bar med sig sin ryttare från start till mål. Foto: Privat

Det finns ju massor av hästar i vårt land som allihopa ”bara” är rena nöjeshästar. Vi har inte längre en kader av arbetshästar som är basen i vår försörjning så som det varit rent historiskt sett. Vår relation till hästarna har gått från att de var vår mest värdefulla tillgång som vi inte kunde överleva utan till en ren lyx som vi inte vill leva utan. Den förvandlingen innebär inte att hästarnas behov ändrats nämnvärt utan mer att vårt behov ändrats radikalt.

För mig är det lite som att inleda en kärleksrelation när jag får en ny häst att lära känna.

När ett djur går från nyttodjur till sällskapsdjur börjar vi ställa helt andra krav på dem. När vissa köper en häst vill de alltså göra det enligt en specifikation, den ska kunna hoppa eller gå dressyr på exakt en viss nivå annars är den inte värd pengarna. Så är verkligheten för dem som föder upp och säljer hästar många gånger. Nu handlar det mest om de där kunderna som inte är särskilt kunniga eller som aldrig själva bildat en relation med en häst.

Jag har en vän som föder upp trevliga hopphästar som för ett tag sedan hamnade i det läget att en kund, eller rättare sagt en kunds betalande pappa, kom och sa att nu hade han kollat upp exakt marknadsvärde på en häst som gjort exakt vad den aktuella hästen kostade i snitt i det område hästen stod och det var minsann inte exakt vad som begärdes för hästen. Det var ungefär som att köpa en bil för honom, det fanns ett värde som gick att sätta exakt. Förväntningen var också att den skulle fungera felfritt i x antal tävlingar och år. Det var ett enligt honom logiskt sätt att pruta ner priset eftersom han kunde hitta vad han uppfattade som en likadan häst i samma område.

Img_6828
Min egna lilla lyckoponny som jag var med och förlöste för 25 år sedan. Nelly har burit många barn genom åren både på tävling och ute i skogen, en riktig lyckospridare helt enkelt.
Foton-08 003 (2)
Ren ponnylycka, Ti-ti-oo och gjorde många barn glada och blev också mor till en ponny som tävlat på allra högsta nivå.
Sony Dsc
En annan ren ponnylycka med Idylle som bar sin ryttare från barn på ungponny till tävling på elitnivå. Foto: Privat

Det han hade missat i det här resonemanget är att den som skulle ha hästen såg en individ och att uppfödaren i fråga hade fler intressenter för det pris hon ville ha. Skillnaden mellan en bil som man måste ha för att ta sig fram och den där lyxen, eller guldkanten som man inte vill leva utan, är då just att en lyxvara kostar det den känslomässigt är värd. Det finns alltså ingen exakt marknad för det hela. Just den här pappan vet jag inte hur det gick för, det förtäljer inte historien, men man kan ju ana att det råder en viss irritation i hemmet eftersom uppfödaren då bara gick vidare till en kund som förstod det där med känslorna.

Hästen betyder ju inte bara prestation eller tävling även om vi ibland köper en och önskar att den ska vilja hoppa. Köpte man en arbetshäst så var det ju tvunget att den drog plogen, annars var den faktiskt värdelös. Nu har kanske inte alla förstått det där med att deras värde har ändrats, men de människorna är det synd om för de har missat hela grejen med att tycka om en individ.

För mig är det lite som att inleda en kärleksrelation när jag får en ny häst att lära känna. Först träffas man för första gången och får en känsla av att det här kan vara den rätta individen. Sedan känner man efter och trevar sig fram litegrann och har man tur så är det faktiskt en individ som man hamnar på samma våglängd med. Vissa relationer blir livslånga och vissa utvecklas åt olika håll. Det de har gemensamt är att om man tar in det hela så utvecklas man.

För oss som varit priviligierade nog att växa upp med hästar är det som livsluft att få vara i stallet. Vi blir ju enligt forskningen starka individer av att tidigt utsättas för just stallmiljö. Enligt mig så handlar det om att bli bra på att se en annan individ, sätta dem framför en själv och att kunna känna kärlek. Av det blir vi inte bara starka utan även lyckliga och om det är något unga människor behöver idag så är det just det. För den stackars prutande pappan innebär det här att han riskerar att inte bidra till att dottern får den chansen.

Börjar man förutsätta att det handlar om bara prestation och krav så finns det risk att man kanske inte tillåter barnet att slappna av och få komma in i den där relationen och utvecklas. Jag har sett en hel del av den varianten där föräldrar med prestationskrav missat att den verkliga vinsten ligger i att man får lära sig att bilda relation och att kämpa tillsammans mot ett mål. Men jag har också sett en hel del av den andra varianten där ett barn utvecklats till en ung människa och under resan tagit sig hela vägen upp i toppsporten tillsammans med en häst och det är fantastiskt att se.

Oavsett pandemier, tävlingsstopp och annat som ändrar de yttre förhållandena för hästhållning så finns känslorna kvar och det är en styrka som många andra saker i vårt liv inte har. Det kommer aldrig gå att jämföra hästsporten med andra sporter på grund av detta.

Den där individen som vi får lov att känna kärlek till varje dag och som ger oss kraft på ett helt unikt sätt.

Det går alltså att köpa lycka i form av en häst.   


Johannas nya hästliv
16 mars 19:00

”Varför denna tystnadskultur kring smittor?”

”Varför denna tystnadskultur kring smittor?”
Snart är det dags för riktiga vårskutt i hagen, här demonstrerat av Salstas Mountain Mint som bodde hos mig när han var yngre. Foto: Privat

De senaste veckorna har jag ägnat ganska många timmar åt att svara på frågor kring det där med registrering av hästar på diverse anläggningar. Som ordförande i en avelsorganisation är det inget konstigt med det men jag kan konstatera att det finns ganska så stora brister i informationen från Jordbruksverket.

De hinner inte med att uppdatera så att det går att hitta svaret på saker som uppstår när ett nytt system ska tas i bruk. Den vanligaste frågan är naturligtvis varför inte hästen har ett UELN-nummer. Som allmänt tips kan jag säga att går man in i Jordbruksverkets centrala hästdatabas så kan man söka på antingen hästens chipnummer för att hitta ett UELN-nummer eller på hästens registreringsnummer, utan mellanslag eller streck, så får man fram om den finns i databasen.

Det finns ju många andra frågor också naturligtvis och vi står i ganska tät kontakt med de ansvariga på Jordbruksverket då vi också behöver fråga kring en hel del saker. Oklarheterna kring det hela är faktiskt väldigt många och det som mest ställer till det är nog att det är svårt att hitta regler för de som ska registrera sig.

Det svåraste verkar vara just de hästar som är äldre, deras handlingar är ofta inte uppdaterade. Den äldsta hästen vi fått frågor kring är en 34-åring som inte hade ett korrekt pass. Det är ju inte helt solklart vems fel en sådan sak är, om hästen har lyckats leva så länge utan pass som en sådan gammal herre har. Vi måste ju då svara att den behöver få ett pass även om det känns lite fyrkantigt. Så är ju reglerna och just när det gäller detta så finns det inga undantag. Vi väntar nu då på en anstormning av ansökningar om att göra om gamla handlingar till nya giltiga handlingar.

Den senaste tidens smittor gör ju frågan extra aktuell.

Allt detta har ju med smittskydd och livsmedelssäkerhet att göra och just nu känns det ändå bra att det finns en plan för detta. Den senaste tidens smittor gör ju frågan extra aktuell.

Något som fortfarande är lite konstigt är att det råder någon slags tystnadskultur kring det där med smittor. Vi kan få rapporter om att det finns smitta eller misstänkt smitta men väldigt få personer vill berätta rakt ut var den finns. Det finns en mängd smittor som kanske inte är anmälningspliktiga men som ställer till det ordentligt om man får in dem. Det är ju inte skamfyllt om man själv får en förkylning eller ett magvirus men om hästen får det verkar det vara en annan sak. Vi måste helt enkelt släppa det och inse att är hästen krasslig så är det bara att isolera, berätta och ta hand om den, svårare än så ska det inte vara.

Det är ju inte skamfyllt om man själv får en förkylning eller ett magvirus men om hästen får det verkar det vara en annan sak.

Vi kommer att överleva även detta med den extra nedstängningen, så seglivade som hästfolket är så är det inte troligt att ens detta tar kål på allt. Även om en del snart ger upp så finns det en otroligt stark gräsrotsrörelse som envist fortsätter. Intressant nog så verkar inte hästförsäljningen mattas av särskilt mycket, tvärtom så vittnar alla mina uppfödarvänner om att de aldrig sålt så många hästar så lätt som de gjort det senaste året.

Det kan ju faktiskt vara så att bristen på andra nöjen som att resa skapar ett tomrum som man då fyller genom att istället skaffa en häst. Hunduppfödarna har ju en längre tid pratat om det där med coronahundar, det vill säga valpar som köps för att fylla tomrummet. Kanske har vi nu även coronahästar som fyller ett annat tomrum. Det kan ju både vara positivt och negativt.

Kanske har vi nu även coronahästar som fyller ett annat tomrum.

Negativt blir det om beslutet är grundat på dåligt omdöme men positivt kan det bli då marknaden för svenskfödda hästar blivit bättre och det bygger svensk hästsport på flera bra sätt. I många år har vikande betäckningssiffror varit ett problem så det kommer bli intressant att summera coronaeffekten om några år för att se om det blev en vändning.

I flera år har det diskuterats hur vi ska göra de svenska hästarna attraktiva för den svenska marknaden och idéerna kring detta har varit lika många som det finns uppfödare egentligen. Att en pandemi skulle vara nödvändig för att få fart på försäljningen är inget som någon kunde förutspå. Det enda man kan konstatera är att marknaden rör sig på mystiska sätt.

Hur vi än ser på det så är ju varje hästs värde bestämt av just den där marknaden, det högsta priset någon vill betala för just din häst är exakt den hästens högsta värde. Genom åren har jag hamnat i många diskussioner kring just detta, oftast med människor som inte har ägt häst tidigare.

Det är då det gäller att ta ett djupt andetag och börja förklara.

Det vanligaste är att man har gått ut med ett pris man själv bedömer är rimligt och när de då har provridit och bestämt sig så återkommer de med ett påstående om att det finns en häst som har samma meriter som kostar lite mindre till salu. Det är då det gäller att ta ett djupt andetag och börja förklara. Det är inte som att titta på en bil där värdet ligger i exakt hur många mil den gått utan det handlar ju om hur gärna man vill ha hästen.

Om jag som säljare begär ett pris så kan jag ju gå ner om köparen känns helt rätt, men om det finns andra lika bra köpare som tittar på hästen så blir effekten tvärtom att den blir dyrare för den som börjar pruta. Det är enkel psykologi. Man vill ju hellre sälja till den som inte prutade eftersom den från början höll med om värdet och då känns mer pålitlig.

Som säljare vill man alltid sälja till den som visar störst intresse och som ser det man själv ser i hästen. Det är kanske ett väldigt svenskt sätt att se det på, utomlands prutar man på det mesta och tar inte illa upp om någon inte håller med.

Lerig_hast
Lera och dis är också ett vårtecken, mycket av leran verkar också fastna extra bra på vita hästar… Foto: Privat

Själv har jag just nu enbart ovärderliga hästar, men det är ju för att jag bara bedömer dem helt subjektivt. Det är skönt att inte längre behöva göra några objektiva bedömningar utan bara njuta av individernas subjektivt sett fantastiska egenskaper.

Som ett extra positivt inslag kan jag avslöja att två lamm har kikat ut så här långt och de är både objektivt och subjektivt helt fantastiskt gulliga.


Johannas nya hästliv
9 mars 13:30

”Tror inte det kommer föra aveln framåt på något revolutionerande sätt”

”Tror inte det kommer föra aveln framåt på något revolutionerande sätt”
Ulla (One in a Million) rund om magen i vårsolen. Foto: Privat

Pandemin verkar ju ta fart igen och som en naturens ironiska nyck så fick vi ett virus att oroa oss för på hästarna också. Som en löpeld har tävlingsverksamheten stängts ned i Europa och nu även i Sverige. Trots att vi människor levt lite i en bubbla så har hästar fortsatt att transporteras runt i världen för att tävla. Det säljs ju också en del hästar mellan länderna så att smittor uppstår och sprids är ju inte helt ologiskt.

Faktum är att det nästan varje vårvinter glider runt någon smitta men det som gör det mer obehagligt denna gång är just att den angriper det centrala nervsystemet. Vi som har avelsston har ungefär samma besvär varje år med att skydda dem från det vanliga abortviruset och jag har vaccinerat i många år mot det för att känna mig lite säkrare. Nu skyddar inte det vaccinet till hundra procent så det gäller att också isolera stona så gott det går.

Ullasomfol
Ulla som alldeles nykläckt för många år sedan. Foto: Privat

Det obehagliga är att det virus som nu brutit ut skyddar vaccinet inte mot alls. Om alla nu kunde komma överens om att hålla ett bra smittskydd så skulle viruset stoppas på någon månad, men tyvärr så verkar det finnas lika mycket folk som tänker att de bara ska åka lite grann fast det finns en häst på anläggningen som hostat.

Det är som med den där pandemin, en stor del av befolkningen sköter sig men så länge en liten del inte gör det så blir det liksom inte bättre.

Det är som med den där pandemin, en stor del av befolkningen sköter sig men så länge en liten del inte gör det så blir det liksom inte bättre. Jag lider verkligen med de stackare som sitter fast nere i Spanien med sina hästar och bara kan vänta och hoppas på det bästa, men jag hoppas också att de stannar där tillräckligt länge för att det ska stanna där. Jag hoppas också att svenskar som beställt spanska hästar från Valencia faktiskt inte tar hem dem just nu.

Tyvärr så finns det i alla fall ett större försäljningsstall beläget där som med stolthet påstår att det absolut inte drabbar deras hästar då de är vaccinerade och som därför fortsätter skicka transporter över världen. Det är både otroligt ignorant och faktiskt lite provocerande att läsa då det bara bevisar att deras veterinär uppenbarligen inte har en aning om vad det är för smitta som de riskerar att sprida.

Som tur är så har vi duktiga veterinärer här i Sverige som också vågar ta tag i saker. Det kan inte ha varit en liten sak att stoppa hela bruksprovet så som gjordes på Strömsholm. Stora ekonomiska värden står ju på spel vid ett sådant arrangemang och dessutom mycket känslor. Just i år så hade ju dessutom extra många hingstar anmälts, kanske för att SWB valt att göra om reglerna så att även hingstar som inte når upp poängmässigt kan bli accepterade och få gå i avel.

Det kommer nu komma ut hingstar på marknaden som precis hankat sig över gränsen för att bli accepterade

Hur det experimentet faller ut kommer vi inte veta förrän om ganska många år men jag kan inte säga att jag tror att det kommer föra aveln framåt på något revolutionerande sätt. Det kommer nu komma ut hingstar på marknaden som precis hankat sig över gränsen för att bli accepterade som då kanske kommer ge en liten mängd föl som troligtvis inte ens kommer räcka till antalsmässigt för att kunna med statistisk säkerhet utvärdera det hela.

Några av de accepterade hingstarna kan kanske bli framtida stjärnor men det är nog troligare att man hittar dessa bland de som missade med någon halvpoäng än bland hingstar som vid fyra års ålder har en exteriör som landar på 35 poäng och gångarter och hoppning som ligger runt 6-7 poäng. Visst kan man hävda dagsform och annat när det gäller ridning, men så dåliga är inte domarna på att bedöma att de missar särskilt många kanoner.

Det man ibland då får höra är att man faktiskt missade Irco Marco, men ärligt talat så är det inte ett skäl till att använda en mängd halvdåliga hingstar i förhoppning om att en skulle kunna överraska. Ibland får man ju också höra argumentet att en lite mindre tävlingsinriktad avel behövs, men bland de hingstar som nu blev accepterade så kan i alla fall inte jag se någon större skillnad på stammen gentemot de som blev premierade och därför borde de inte lämna hästar med mycket bättre temperament.

Tvärtom så har en hingst med dålig ridbarhet antagligen ett lite mindre lämpligt temperament för just ridning.

Dessutom så har flera av de accepterade hingstarna ganska så dåliga poäng på ridbarheten och det borgar ju absolut inte för ett gott temperament på något sätt. Tvärtom så har en hingst med dålig ridbarhet antagligen ett lite mindre lämpligt temperament för just ridning. Om man nu vill ha en häst med lite mindre gångarter än de värsta dressyrkanonerna så är det faktiskt inte så svårt att hitta en hoppstammad häst som travar lite mindre och vill man inte hoppa högt så låter man bara bli att höja hindren.

Jag kan också se att det är ett problem med att det finns lite för många reaktiva hästar men det problemet löser man inte genom att sänka den övriga kvalitén, utan mer genom att leta efter högre kvalité på just den egenskapen man söker, det vill säga lugn. Jag kommer i alla fall fortsätta välja hingstar till mina ston som är premierade och har egna meriter, då har jag i alla fall valt något som är ordentligt utvärderat.

Frågan är ju också vilka stationer som ska orka ta emot alla de nya hingstarna.

Vi fick 20 stycken nya premierade hingstar att välja bland och det räcker ju ganska så långt. Frågan är ju också vilka stationer som ska orka ta emot alla de nya hingstarna, de accepterade är 30 stycken så det blir alltså potentiellt 50 nya hingstar som ska hitta stationer som vill tappa och skicka. En poäng med att inte öka på antalet ohämmat är också att för att kunna avelsvärdera hingstarna så behöver de ha ett visst antal avkommor, sprider man ut det för tunt så blir det svårt att göra några utvärderingar överhuvudtaget. I ponnyaveln är vi redan mycket medvetna om problemet då vi redan idag har för små populationer för att kunna avelsvärdera med hög säkerhet.

Här på Lilltuna kör vi i alla fall full karantän sedan ganska så lång tid tillbaka. Hästarna märker ju inte av det alls där de traskar runt i hagen. Hönsen hålls ju också under tak eftersom det som extra lök på laxen går fågelinfluensa som riskerar att snabbt ta kål på hela lilla hönsflocken. Som tur är så finns det en voljär med tak och väldigt finmaskigt nät på gården så de slipper få sina hönsliga rättigheter helt indragna. Att sitta i solen och att sandbada ute i det fria är viktiga saker i ett hönsliv och det kan de nu göra till skillnad mot de flesta andra höns som nu ska hållas inne.

Honor
Nöjda hönor som kan njuta av vårsolen i relativ säkerhet. Foto: Privat

Själv kan jag konstatera att efter i princip ett års karantänbubbla så är den enda sjukdom jag fått just covid förra våren, efter det har jag varit friskare än på länge, det är ett tydligt bevis för att det fungerar med restriktionerna då jag i vanliga fall får minst en ordentlig förkylning och någon magsjuka per år. Vi håller i och håller ut samtidigt som vi precis som vanligt börjar vårmysa och vänta på alla småttingar som snart börjar titta ut. Lammen kommer om en vecka ungefär och sedan kommer vårens höjdpunkt i slutet av maj när det förhoppningsvis föds ett perfekt litet föl (efter en premierad hingst med egen prestation).

Mops
Även Curt-Åke är entusiastisk över vårsolen, just mopsentusiasm kan vara svårtolkad men kan se ut just såhär. Foto: Privat

Johannas nya hästliv
9 februari 14:11

”Gäller att vara lösningsorienterad i en rörig värld”

”Gäller att vara lösningsorienterad i en rörig värld”
Cornelia III, också officiellt bosatt (och inrullad) på anläggningen. Foto: Privat

Ok, jag vet att jag förra veckan tyckte vintern var trevlig men nu hände det där som på något sätt händer varje gång man har vinter lite för länge. En semestervecka i snö är väl ok men när konsekvenserna av en ovanlig kyla dyker upp blir man trött. Här har alltså vattnet frusit in till huset och det är ju lagom roligt.

Som tur är så har jag vatten i stallet som jag kan bära in men det är osedvanligt tråkigt att tvätta sig i hink. Det här är nu inte första gången jag står inför detta problem så jag klarar mig rätt så bra ändå. Skillnaden mot förr är att jag nu har en bastu och om man sätter på den och ställer in vattenhinkar där så har man ju faktiskt hyfsat varmt vatten efter ett tag.

Det spelar faktiskt inte så stor roll att man inte duschar eftersom man ändå ska hålla sig hemma eller på doftsäkert avstånd från alla andra.

Dessutom kan man ju placera sig själv där en halvtimme och då behöver inte vattnet vara supervarmt. Det finns också en pandemi ute i världen så om man nu inte orkar göra den lite mer avancerade processen med bastu och hink så spelar det faktiskt inte så stor roll att man inte duschar eftersom man ändå ska hålla sig hemma eller på doftsäkert avstånd från alla andra.

Det där med att vara lösningsorienterad är viktigare än någonsin när världen är sådär rörig. Pandemin verkar ju ännu så länge inte avta och det där med att hålla ut avtar därför inte heller. Ibland är det lätt att hamna i ett läge där man mest ser sina egna uppoffringar men om man istället börjar se vad man fått ha kvar så blir livet lite bättre. Jag får fortfarande rida och det är bra. 

Det är många som kämpar på för att saker vi är vana vid ska kunna genomföras.

Det är många som kämpar på också för att saker vi är vana vid ska kunna genomföras. I min avelsorganisation kämpar vi nu för att kunna genomföra bruksprov för våra hingstar vilket alltid varit en självklar årlig sak. Förra året ställdes allt sådant in då pandemin slog till precis när man skulle genomföra dem, men i år har vi ju klart för oss hur läget kan förändras.

Det är dock en oerhörd skillnad att försöka genomföra något där man ska ta hänsyn till allt det nya och dessutom försöka garantera att man inte blir nerstängd innan man satt igång. Vi har haft pågående diskussioner mellan ponnyföreningarna och dessutom pratat med SWB om hur alla lösningar kan se ut.

Istället för den stora ponnyfest som brukar hållas med fler raser på samma ställe har vi fått separera våra visningar. På sitt sätt tråkigt men en förutsättning för att var och en ska kunna genomföra sina visningar utan att någon annan ställer till det genom att det blir för många personer som ska samlas.

Vanliga tävlingar kräver inte lika många funktionärer som bruksproven gör.

Vanliga tävlingar kräver inte lika många funktionärer som bruksproven gör och varje avelsorganisation behöver ha egna så därför blir det omöjligt att planera tillsammans i år. Vissa kommer därför att köra enligt tidsplan men vi har valt att flytta vår visning, både för de andras skull och vår egen. Det handlar alltså om hänsyn åt alla håll som man annars aldrig behövt ta, dels då om hänsyn till våra samarbetspartners och dels om hänsyn till de hingstägare som vill att visningen går att genomföra utan att ställas in i sista minuten.

Jag förstår att många önskar att tävlingssäsongen ska vara som vanligt men med de restriktioner som finns så är det ett jättearbete för de som ska arrangera att få till allt. Det är liksom inte bara att köra på. Men det finns ju alltid en tid för varje sak och om det är så att utbudet på tävlingar aldrig återkommer till det vi vant oss vid de senaste åren så är det så.

Vi som varit med länge vet att utbudet exploderat i jämförelse med hur det sett ut historiskt, men för de som inte varit med så länge är det naturligtvis mer kännbart med tillbakagången. Så är det dock med allt, vi har vant oss vid ett överflöd i största allmänhet.

Som tur är så handlar det ändå fortfarande om den där lösningsorienteringen och allt hemarbete ger andra möjligheter. Själv har jag fått fart och målat arbetsrummet rosa då jag insett att den vita färgen gör att man ser lite lagom blek och sjuk ut hela tiden när man sitter på zoommöten. Det är bra.

Eftersom jag inte heller är ute och far så har jag också hunnit vara nästan först med att registrera min hästanläggning hos Jordbruksverket. Som vanligt har de lyckats med en halvkrånglig registreringssida men efter några hopp hit och dit så har jag nu kommit så långt att den finns och har några hästar boende. Jag tänkte att det var bäst att göra det så fort som möjligt innan sidan kraschar av alla som nu ska in och registrera sig.

Rosa
Rosa (Release Me), nu officiellt bosatt på anläggning nummer 278207. Foto: Privat

Det ska bli intressant att se hur många som lyckas sno hästar från andra när de där UELN-numren ska knappas in. Jag och en annan testade systemet genom att sno en häst som var inlagd och den flyttade genast utan att den andra informerades. Det finns alltså intressanta buggar i systemet som vi kommer hitta vartefter.

Det enklaste sättet att lägga in UELN-numret på är att leta rätt på hästen i den databas den är registrerad och sedan kopiera in den i Jordbruksverkets databas, då blir det mer sannolikt att man får det hela rätt. Ska man sitta och knappa in det långa numret manuellt så finns det ju en stor risk att man misslyckas.

Jordbruksverket
Det officiella beviset på att mina hästar nu finns i ytterligare en databas. Foto: Privat

Jag misstänker ändå att detta inte kommer vara väl fungerande om två månader då alla Sveriges hästar ska ha en boplats. Tyvärr så är det inte i närheten av alla hästar som har UELN-nummer ens en gång. Databaserna är inte heller helt uppdaterade mot Jordbruksverkets, SWB-hästar födda efter 2019 gick inte in alls av någon anledning. Det mest intressanta är att man alltså för att kunna hålla häst behöver ha en dator då jag inte kan hitta några blanketter för att skicka in individnummer på häst.

För att göra allt lite krångligare så var jag också nu tvungen att registrera mina sex små hönor som jag har för att få ägg till mig själv. Nya reglerna som börjar gälla i april innefattar även dessa små individer så nu har jag en anläggning med nio får, två grisar, sex höns och åtta hästar registrerad hos Jordbruksverket i god tid innan reglerna börjar gälla. Det känns bra.

Grisar
Pelle och Fredde som också bor (och har boat in sig) på anläggningen. Foto: Privat

Johannas nya hästliv
2 februari 12:00

”Belöningen ligger i att man får arbeta med sin passion”

”Belöningen ligger i att man får arbeta med sin passion”
Mitt hus inbäddat i snö, mysigt faktiskt. Foto: Privat

Vintern verkar fortsätta ett tag till här i Höör och faktiskt så är det riktigt trevligt med lite snö. Innan jag flyttade ner till Skåne så var det enbart negativt, men nu har jag ju bara en pytteliten gårdsplan att skotta så plötsligt är det inte särskilt besvärligt.

När man har nästan 30 hästar i stallet och måste ta sig ut och in i snödrivor på morgonen så blir livet rätt så jobbigt. Mest besvär har man ändå med de hästar som inte är ens egna, tar man emot andras hästar så finns det alltid en massa förväntningar på att de ska vara ute exakt ett visst klockslag och att maten alltid serveras exakt så som man kommit överens om oavsett om elen gått och snön ligger i vägen. Nu har jag möjligheten att flexa mycket mer då mina egna hästar inte har några större problem med att vänta en stund på utsläpp medan jag skottar.

Utsikt
Utsikten från min gödselstack, det är lättare att mocka när man får kliva ut i det här lite då och då. Foto: Privat

Jag har alltid haft trevliga inackorderingar men skillnaden på hur man kan sköta ett stall med bara egna hästar är rätt så stor på många sätt. Allt blir enklare när man bara tar hänsyn till sina egna behov. Nu har jag mest behov av att se till att alla mina djur har det så bra som möjligt och det innebär att göra det där lilla extra för dem.

Det är på sätt och vis en fantastisk bransch att jobba i men samtidigt slitigt till tusen. Belöningen ligger ju i att man får arbeta med sin passion.

Det handlar för mig om små saker som att fodra fler gånger så att de inte står med tomma magar eller att hinna borsta ur spånet ur svansen varje morgon innan de går ut, små saker som bara tar några minuter men som känns bra att göra. När man har lite för många hästar i stallet, som man måste för att få ekonomi i det hela, så hinner man helt enkelt inte med småsakerna. På något sätt känns det då ofta som att man ligger precis ett steg efter eller att man precis klarar av att hålla jämna steg med allt som måste göras. Det är på sätt och vis en fantastisk bransch att jobba i men samtidigt slitigt till tusen. Belöningen ligger ju i att man får arbeta med sin passion.

Jag har ändå haft tur, för många jag känner så har passionen tagit slut och när de slutat tävla så har de också slutat rida helt. Att slita från morgon till kväll kan få den effekten att man tappar bort sig. När jag inte kunde tävla längre så hände det lite grann men det går ju att hitta tillbaka till den ursprungliga ridlusten om man bara jobbar sig igenom det hela.

I ett antal år gick jag ju runt och bara slet utan belöning då jag ju inte kunde rida på grund av kroppen. Jag bestämde mig ändå, samtidigt som jag bestämde att jag skulle sälja gården, för att jag skulle göra ett ordentligt försök att ta mig upp på hästryggen igen. Nu över ett år senare är jag glad att jag lite tvingade mig själv där i början för plötsligt finns samma känsla som när jag var barn där igen.

När man är tio år så kan det vara lite magiskt att inse att det går att styra och samarbeta med en annan varelse på det sättet som man gör med hästen. Har man glömt hur det var när man upptäckte det så kan det naturligtvis gå att sluta rida men om man riktigt tar sig tiden att gå tillbaka till den känslan så spelar inte tävlingar eller annat någon roll.

Från början handlar ridningen för barn egentligen om utveckling på det personliga planet, att få växa och bli en egen person som styr situationen.

Från början handlar ridningen för barn egentligen om utveckling på det personliga planet, att få växa och bli en egen person som styr situationen. Om man själv gjort den resan så vill man ju inget hellre än att barnen ska få möjlighet att göra detsamma. Det svåraste jag har haft att göra har många gånger varit att förklara detta för föräldrar som aldrig ridit själva och som ser det som en sport som alla andra.

De kan tycka om hästar som man tycker om vilket djur som helst men kanske inte förstå varför barnen blir lite maniska vad gäller hästarna. Eller varför ett barn sitter upp gång på gång på den där ponnyn som aldrig gör rätt. Visst kan barnen vilja tävla och älska det samtidigt som de älskar känslan att rida, det ena står inte i motsats till det andra egentligen men kan glömmas bort av ivriga föräldrar som ibland bara förstår tävlingsbiten eftersom nästan all annan barnidrott består av just tävling.

Det finns ju väldigt få människor som spelar fotboll utan att vilja göra mål liksom, men det finns faktiskt väldigt många människor som rider utan att tävla.

Det finns ju väldigt få människor som spelar fotboll utan att vilja göra mål liksom, men det finns faktiskt väldigt många människor som rider utan att tävla. Att förklara detta med avsaknad av prestationstänk är väldigt svårt, speciellt i ett samhälle som har så starka prestationskrav som vi har idag. Det är ofta inte nog att bara ha kravet att få finnas till och vara nöjd utan att ha uppnått något speciellt.

För mig lyckades det ändå att göra transitionen från tävlingsryttare till hobbyryttare tack vare att jag lite tvingade mig själv att sitta upp på den där lite hopplösa ponnyn. På ett och ett halvt år har vi nu utvecklats tillsammans till den där tioåringen som leker runt och är glad bara över att samarbeta med en annan varelse. Barbacka skuttar vi runt i skogen helt utan prestationstänk och det är en befrielse både för mig och den där gula ponnyn.


Johannas nya hästliv
26 januari 14:42

”En prisvärd häst för en ridskola är en som kan löna sig”

”En prisvärd häst för en ridskola är en som kan löna sig”
Nelly i väntan på att hjälpa en ny liten ryttare att lära sig konsten att sköta om en ponny. Foto: Privat

Nelly har fått ett nytt jobb. En liten tid framöver ska hon ägna någon dag per vecka åt att lära ett nytt barn att ta hand om och rida på en lagom tjock gammal ponnytant. Hon är faktiskt väldigt bra på just det jobbet och tycker dessutom att det är lite trevligt. Just det här barnet har då ridit ett tag på ridskola men behöver lite träning i det där runt omkring som är svårt att få till på en stor ridskola i stadsnära miljö. Att få ta in ponnyn, göra i ordning den från början, mocka och fixa mat, allt det som ingår varje dag om man sedan får en egen häst.

Jag har ägnat många timmar åt att tålmodigt berätta om alla fördelar och fallgropar.

Jag har ju under många år låtit mina gamla avelsston hjälpa barn och föräldrar med just detta, den där övergången från ridskoleryttare till att bli hästägare. Det är ju lika svårt att lära sig vara ponnyryttarförälder som att lära sig bli ponnyägare så jag har ägnat många timmar åt att tålmodigt berätta om alla fördelar och fallgropar. Det har också inneburit att jag fått erfara att det finns en oerhörd variation i hur ridskolorna i närområdet fungerade och lärde ut saker. 

Den diskussion som nu uppstått angående hästmaterial till ridskolorna och bristen härpå blev därför intressant. Den brist som finns på hästar i rätt prisklass med rätt utbildning bottnar ju i att man inte matchar de båda kraven rätt. Det finns hästar som är rätt prissatta för sin utbildningsnivå att köpa, men inga som är billiga för sin utbildningsnivå eller högt utbildade för sin prisnivå. Så enkelt är det. En prisvärd häst för en ridskola är en som kan löna sig, det vill säga gå tillräckligt många lektioner för att betala inköpspriset, maten och lön till den personal som ska ta hand om den. Inte heller så svårt.

Mage
I den här magen bakas just nu en ny häst som kanske blir världsmästare i hoppning eller världens bästa ridskolehäst. Det vet ingen ännu. Foto: Privat

Lösningen på bristen på billiga välutbildade hästar kan ju aldrig bli att någon annan ska betala än den som nyttjar hästen. Där faller alltså teorin om att svenska uppfödare skulle kunna tillhandahålla dessa fantastiska välutbildade hästar till ett lågt pris. Däremot så är det ingen dum idé att man skulle kunna samarbeta med svenska uppfödare, det görs redan på vissa ställen. Det blir dock inga billigare hästar genom detta utan mer ett jämnt flöde.

Att öka produktionen av svenskfödda hästar är också en bra idé i sig, men det gäller ju då över hela skalan. Vi har ju varken tillräckligt stor produktion för att lyckas tillhandahålla marknaden med tävlingshästar, hobbyhästar eller ridskolehästar idag. 

Prisnivån kan ju till viss del också avgöras av vilken typ av ridskola man vill driva. Det finns kanske därför en poäng i att specialisera våra ridskolor lite mer. Vår svenska fäbless för likriktning ställer ju till det en del just i detta fall, ridning för alla låter ju fint och visst är det en bra tanke men ridning för alla måste ju inte betyda på samma ställe och på samma häst.

Ullabusar
Ulla som bakar den där nya hästen skulle dock själv nog bli en ganska dålig ridskolehäst… Foto: Privat

De största problemen med att hitta de där perfekta hästarna har man nog ändå på de ridskolorna som behöver en häst som både kan gå med ryttare som har högre krav och små nybörjare. Risken är ju rätt så stor i de fallen att den där mindre rutinerade ryttaren får betala för den mer krävande ryttarens krav.

När jag ser kommentarerna i debatten så slår det mig också att man mer och mer ser sig som kund när man rider på ridskola. Det betyder att man alltså tänker att man ska kräva en viss service. Däri ligger en stor skillnad mot tanken att man utövar en idrott i en ideell verksamhet. Om man tänker att man betalar och då vill man inte rida en häst som inte är rolig så blir det naturligt så att man inte längre hamnar i en kategori som ideell verksamhet klarar att tillfredsställa. Det är inget fel i det men då får man också inse att man kan inte få saker som andra betalar för genom föreningsarbete.

Hästen går ju aldrig att standardisera, fyra ben, en bestämd storlek och fantastisk att rida är inte bara att tillverka.

Det går alltså inte alls att generalisera och säga att en bra ridskolehäst ser ut si eller så, det beror ju på just den ena eller andra ridskolans verksamhet. En fotboll går ju att standardisera, den ska vara rund, ha en viss storlek och gå att sparka på. Hästen går ju aldrig att standardisera, fyra ben, en bestämd storlek och fantastisk att rida är inte bara att tillverka. 

I övrigt så växer ju de privata ridalternativen vidare, där man kan specialisera sig och erbjuda allt från uteritt på islandshäst eller turridning på nordsvensk i fjällen till avancerad klassisk dressyr på lusitanos. Dessa ställen kan ju balansera budgeten på ett annat sätt. Skillnaden på att rida på ett sådant ställe är just att man där blir en kund och kan kräva att få det man betalar för. Förväntningen blir också rimligare, köper man en tur på fjället så förväntar man sig inte att hästen samtidigt ska utföra en piaff eller hoppa höga hinder.

Att tänka utanför boxen tror jag mer är lösningen än att köra på i samma gamla fåra. Den klassiska svenska ridskolan håller sakta på att förändras men som vanligt när det gäller ridsporten så har man svårt att släppa traditionen. En del föreningsdrivna ridskolor kommer naturligtvis att överleva men kanske ska man då tänka att de fortfarande ska vara den där platsen där man introduceras i ridsporten och den där platsen där de barn som inte har möjlighet på annat sätt ska få chansen att bli en del av vår fantastiska sport.

Delilah
Delilah provade på livet som ridskolehäst men var ganska dålig på det. Hon hade ändå ett väldigt bra temperament och blev världens bästa på att göra uppvisningar på alla möjliga sätt, här under damsadel i Friends arena. Foto: Privat

De blir då av naturen kanske något begränsade i utbudet av varmblod på 170 cm som är fantastiskt utbildade och roliga att rida för en vuxen då barn generellt är kortväxta och kanske är mer bemedlade av att rida på en häst som de når upp till manken på. Samtidigt så kan de kräva mer av våra kommuner vad gäller stöd till verksamheten då just ungdomsidrott är något som vi alla är med och betalar för genom våra skattsedlar. Vuxna nöjesryttare får därför ursäkta men den kakan är får de helt enkelt vara utan.

Vi svenska uppfödare kommer också fortsätta att producera hästar, några kommer fortsätta samarbeta med ridskolor, men allt detta måste ske till rimliga priser och då inte låga utan rimligt höga.  


Johannas nya hästliv
19 januari 12:16

”Det är enkelt att predika gömd bakom ett tangentbord”

”Det är enkelt att predika gömd bakom ett tangentbord”
Diskussionerna i hästflocken kan se vilda ut men de är oftast överens och tolererar varandras olikheter. Foto: Privat

Jag fick frågan häromdagen vilken ridsportgren jag tyckte var den mest toleranta och inkluderande. Det är ingen lätt fråga skulle jag vilja säga, då alla verkar vara lika övertygade om att just deras gren eller sätt att rida på är det absolut bästa för alla hästar.

Till saken hör ju att om man valt att vara till exempel westernryttare så har man ju inte gjort det trots att man hellre vill hålla på med något annat. Det ligger alltså i sakens natur att man helt enkelt är övertygad om att just det man själv gör är både bra och roligt.

För en del handlar det om nästan en religiös övertygelse om att man sett ljuset och vet saker som ingen annan förstår.

Naturligtvis började jag då fundera på vilken gren som skulle kunna vara den mest intoleranta och kom fram till att det svaret är lika omöjligt att komma fram till. Intoleransen grenar emellan skulle jag vilja påstå ligger mest på individnivå. För en del handlar det om nästan en religiös övertygelse om att man sett ljuset och vet saker som ingen annan förstår.

I dagens samhälle med sociala medier så blir det dessutom enkelt att börja predika gömd bakom ett tangentbord. Utan andra belägg än att man kan vidarebefordra saker som någon skrivit som man tror på, kan man skjuta hej vilt mot bilder och filmer som andra lagt ut. När intoleransen slår till som hårdast så drabbar det dessutom oftast personer som inte ens tänkt lägga ut något särskilt kontroversiellt, en film på en träning kan plötsligt hamna i skottlinjen.

I en perfekt värld skulle vi alla vara superproffs på att rida.

Bekanta till mig har lagt ut filmer på enkla saker som till exempel att de är glada att hästen börjat samla sig i galoppen – och plötsligt dyker det upp kommentarer om allt från att de använder hälarna fel till att hästen absolut nästan är ihjälplågad av den dåliga ridningen. Nu är det ju så att i en perfekt värld skulle vi alla vara superproffs på att rida men eftersom världen nu inte är perfekt så måste vi alla inse att det tar tid att ens bli halvbra på att rida.

När jag ser de där filmerna och läser de från början stolta beskrivningarna av hur hästen och ryttaren lärt sig något nytt så är det just framstegen jag ser. Istället för att gå in och kommentera felen jag ser i ridningen kan jag ju faktiskt välja att säga grattis till att det blivit bättre. Att tro att jag som någon form av hästarnas räddare i nöden måste skrika om djurplågeri varje gång en häst inte går i perfekt balans och harmoni blir bara ett sätt att knäcka andra människor.

Diskussionen kring vad som är rätt eller fel kring hästens form kan man ta i forum där folk går in frivilligt istället.

Diskussionen kring vad som är rätt eller fel kring hästens form kan man ta i forum där folk går in frivilligt istället. Diskussionen i sig kan ju vara viktig men ska man få folk att lyssna så gäller det ju att ta den på ett sådant sätt att man inte gräver ner sig i skyttegravar. Så fort du försöker vara bättre än andra och skriva dem på näsan kan du ju vara ganska säker på att de kommer att gå i försvar och då uppnår du inte en enda framgång vad gäller det viktiga syftet att få folk att lyssna.

Egentligen är det ju lika känsligt som att gå in och kommentera någons vikt eller utseende, det har historiskt sett knäckt väldigt många människor och på något sätt är vi ju överens om att det inte är okej.

Om man nu känner att hela världen har fel utom en själv så kan det vara dags att tänka ett varv till. Kanhända kan man hitta någon som tycker som man själv gör och då istället för att klaga på alla andra skapa en ny grupp och visa hur det kan bli bättre. Att istället för att agera mot agera för något gör en faktiskt lite lyckligare (och omvärlden gladare).

Vissa av oss är kanske mer säkra i oss själva och klarar av lite mothugg, men det kan man ju inte veta om man väljer att kommentera sådär på ett inlägg. Om man som jag gör nu skriver offentligt så är ilskna kommentarer något man kallt räknar med, speciellt om man till exempel lägger ut en bild på en ohemult fet ponny eller på något annat man vet inte passar alla.

Nelly1
Den ohemult feta gamla ponnyn Nelly som kan låta all kritik kring hennes rondör glida av som vatten från en gås. Foto: Privat

Nelly2

Nelly3

Om ni nu känner att ni är en av de där som måste få framföra en åsikt om dagens dåliga hästhållning så kan ni ju passa på och näthata lite angående den där feta ponnyn, hon är nämligen inte särskilt lättsårad och har kämpat i 25 år med att uppnå den imponerande vikten.

Ni får dock bara näthata om ni sedan lovar att hålla er borta från att skriva negativa kommentarer i en vecka. Jag kan faktiskt säkert hitta något att lägga ut nästa vecka som ni kan få kritisera fritt. Jag kan nämligen förstå att man ibland är frustrerad på det personliga planet och att det då känns bra att få känna sig bättre än andra genom att peka finger.

Det viktiga i det hela är att lära sig att aldrig skriva något till någon som man dels inte kan säga i en församling rakt i ansiktet på en människa och som man dels inte skulle vilja att någon sa till en själv i samma församling.

Hästarna gillar vi många gånger just för att de är de mest toleranta djur man kan hitta.

När det gäller hästvärlden så är det ändå så till syvende och sist att vi alla har gemensamt att vi gillar hästar. Hästarna gillar vi många gånger just för att de är de mest toleranta djur man kan hitta. De dömer inte oss på samma sätt som vi dömer varandra vilket är föredömligt enligt mig.


Johannas nya hästliv
12 januari 11:50

”En hästlig rättighet att få rulla sig utan täcke i nysnö”

”En hästlig rättighet att få rulla sig utan täcke i nysnö”
Lydia utövar sina hästliga rättigheter att gnugga ryggen i nysnö. Foto: Privat

Det finns vissa saker som är väldigt svårt att vara bra på men som egentligen inte kräver att man är särskilt skicklig på någonting speciellt. Att vara glad är en sådan sak. Om man kan bli glad av att göra enkla saker är man bra på det, om man inte hittar enkla saker att bli glad av är man mindre bra på det.

Det har ju snöat här i Höör och under ganska många dagar har det faktiskt legat ett snötäcke över hela gården. Just idag är det bara några små rester kvar efter ett regn men i morgon är ny snö utlovad.

För hästarna är det toppen med lite snö, det är nog nästan en hästlig rättighet att få rulla utan täcke i nysnö om det finns tillgång till sådan.

För hästarna är det toppen med lite snö, det är nog nästan en hästlig rättighet att få rulla utan täcke i nysnö om det finns tillgång till sådan. Nelly har ju som vanligt förberett sig för att överleva arktiskt klimat i ett halvår och har därför – förutom att äta upp sig till en orimligt hög vikt under sommaren – satt en päls värdig värsta snöstormarna i mannaminne.

Nelly
Nelly rund och hårig, redo för snöstormar och annat dåligt väder. Foto: Privat

Alla mina connemaror har faktiskt alltid satt väldigt mycket päls, genetiskt sett så ska de ju klara att bo i regnstormar vid irländska kusten så det är helt logiskt att vara lite välisolerad. Förutom att vara lång och tjock så står den där pälsen lite rakt ut och lämnar därför ordentligt med luft under täckhåren som håller huden varm och torr även om ytan är blöt. Naturen är ju alltid sådär fantastiskt finurligt inrättad att djuren ska ha perfekta förutsättningar att klara sig bra.

Mina hästar får gå utan täcken så mycket som möjligt då de faktiskt trivs bäst så.

Mina hästar får gå utan täcken så mycket som möjligt då de faktiskt trivs bäst så. Men, det finns faktiskt också tillfällen när det är bra med täcken. Lydia som rids en del gillar att rulla sig i den värsta leran hon kan hitta och därför har hon täcke när det finns sådan. Det har mest att göra med att eftersom hon har lite lång päls så fastnar leran lite för bra och då blir det nästan omöjligt att få bort den. Det är alltså ett mycket medvetet val, inget som görs av någon slags rutin.

Lydia_rullat
Det syns faktiskt om det var skönt att rulla sig, Lydia är iallafall nöjd. Foto: Privat

Många gånger väljer vi inte ens själv hur vi ska sköta vissa saker längre känns det som. Det finns en stor marknad därute som ständigt produktutvecklar och vill sälja saker. För att en produkt ska sälja måste det ju finnas ett behov av den och finns inte det så får man se till att skapa ett. I vissa fall är det bra med produktutveckling men när den går till överdrift så tappar vi på något sätt förmågan att göra saker på ett sätt som är det naturliga.

Det finns en stor marknad därute som ständigt produktutvecklar och vill sälja saker.

Om man tar det här med alla produkter som ska få oss till bättre ryttare, det finns allt från så kallade hjälptyglar till diverse prylar som ska hålla vår kropp rak däruppe på hästen. Inget av detta lär oss att läsa av hästen egentligen utan det lär oss bara att fokusera på oss själva. Det är ibland bra att fokusera på sig själv som ryttare men det måste ju ändå vara så att det man ska lära sig är vad hästen trivs med. Det gäller också att få hästen att trivas med det man gör.

Jag har ju haft rätt mycket elever genom åren och det har ofta hänt att föräldrar till de yngre barnen frågat efter hjälp att få hästen att gå i form (de har oftast inte haft en aning om varför utan bara att det ser bra ut om ponnyn har huvudet ner). Ofta har de sagt att den och den använder en sådan där tygel och då blir det ju lättare. Mitt svar brukar bli en fråga ”vill du att barnet ska lära sig rida eller att det ska se snyggt ut?”

Den gamla devisen att om ryttaren gör rätt kommer hästen göra rätt stämmer faktiskt bra.

Saken är den att om jag spänner in ponnyns huvud så kommer den ju inte att slå upp det när barnet drar fel i tyglarna och då har ju inte barnet lärt sig att det är fel. Den gamla devisen att om ryttaren gör rätt kommer hästen göra rätt stämmer faktiskt bra. Det finns ju inga genvägar till att rida väl.

Det finns dock inlärda fel hos många hästar som kanske haft en mindre bra ryttare i många år och det kan då ibland finnas tillfällen då en duktig ryttare kan lösa en del av problemet med hjälp av vissa hjälpmedel. I en optimal värld skulle det aldrig behövas men som det nu är så är produkterna alltså utvecklade för att det från början fanns ett behov. De okunniga människornas behov av att få hästen att gå snyggt är dock skapat av att produkterna finns och det är då de blir farliga.

Samma sak gäller ju med alla konstiga tillskott som kan ges, i vissa fall kan det ha funnits ett underskott av en viss mineral eller vitamin som gjort att det tagits fram substitut. Sedan har marknaden tagit över och börjat förklara att de behövs för att hästen ska kunna fungera optimalt.

Som vanligt handlar det alltså om att göra väl avvägda val.

En sanning har alltså snurrats till på ett sätt som förvirrar oss totalt och gör att vi köper alldeles för mycket saker som inte tillför något egentligen. Hästen blir inte bättre av att den får överskott av en massa spårämnen och ryttaren rider inte ett dugg bättre av det heller. Som vanligt handlar det alltså om att göra väl avvägda val och att faktiskt fundera lite över varför och inte bara hoppa på en massa trender för att grannen gör så eller för att någon känd person står i en reklam och talar för varan.

Det är ändå inte heller något fel i att inte vara superproffs på allt, både hästen och jag kan ju vara glada ändå.

Lydia och jag är nog rätt så bra på det där med att vara glada helt enkelt. En lagom snabb galopp i skogen, lite snörull för Lydia och kanske en liten tur med en pulka ner för backen för mig räcker ganska så långt.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 114 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden