Vintern verkar fortsätta ett tag till här i Höör och faktiskt så är det riktigt trevligt med lite snö. Innan jag flyttade ner till Skåne så var det enbart negativt, men nu har jag ju bara en pytteliten gårdsplan att skotta så plötsligt är det inte särskilt besvärligt.
När man har nästan 30 hästar i stallet och måste ta sig ut och in i snödrivor på morgonen så blir livet rätt så jobbigt. Mest besvär har man ändå med de hästar som inte är ens egna, tar man emot andras hästar så finns det alltid en massa förväntningar på att de ska vara ute exakt ett visst klockslag och att maten alltid serveras exakt så som man kommit överens om oavsett om elen gått och snön ligger i vägen. Nu har jag möjligheten att flexa mycket mer då mina egna hästar inte har några större problem med att vänta en stund på utsläpp medan jag skottar.
Jag har alltid haft trevliga inackorderingar men skillnaden på hur man kan sköta ett stall med bara egna hästar är rätt så stor på många sätt. Allt blir enklare när man bara tar hänsyn till sina egna behov. Nu har jag mest behov av att se till att alla mina djur har det så bra som möjligt och det innebär att göra det där lilla extra för dem.
Det är på sätt och vis en fantastisk bransch att jobba i men samtidigt slitigt till tusen. Belöningen ligger ju i att man får arbeta med sin passion.
Det handlar för mig om små saker som att fodra fler gånger så att de inte står med tomma magar eller att hinna borsta ur spånet ur svansen varje morgon innan de går ut, små saker som bara tar några minuter men som känns bra att göra. När man har lite för många hästar i stallet, som man måste för att få ekonomi i det hela, så hinner man helt enkelt inte med småsakerna. På något sätt känns det då ofta som att man ligger precis ett steg efter eller att man precis klarar av att hålla jämna steg med allt som måste göras. Det är på sätt och vis en fantastisk bransch att jobba i men samtidigt slitigt till tusen. Belöningen ligger ju i att man får arbeta med sin passion.
Jag har ändå haft tur, för många jag känner så har passionen tagit slut och när de slutat tävla så har de också slutat rida helt. Att slita från morgon till kväll kan få den effekten att man tappar bort sig. När jag inte kunde tävla längre så hände det lite grann men det går ju att hitta tillbaka till den ursprungliga ridlusten om man bara jobbar sig igenom det hela.
I ett antal år gick jag ju runt och bara slet utan belöning då jag ju inte kunde rida på grund av kroppen. Jag bestämde mig ändå, samtidigt som jag bestämde att jag skulle sälja gården, för att jag skulle göra ett ordentligt försök att ta mig upp på hästryggen igen. Nu över ett år senare är jag glad att jag lite tvingade mig själv där i början för plötsligt finns samma känsla som när jag var barn där igen.
När man är tio år så kan det vara lite magiskt att inse att det går att styra och samarbeta med en annan varelse på det sättet som man gör med hästen. Har man glömt hur det var när man upptäckte det så kan det naturligtvis gå att sluta rida men om man riktigt tar sig tiden att gå tillbaka till den känslan så spelar inte tävlingar eller annat någon roll.
Från början handlar ridningen för barn egentligen om utveckling på det personliga planet, att få växa och bli en egen person som styr situationen.
Från början handlar ridningen för barn egentligen om utveckling på det personliga planet, att få växa och bli en egen person som styr situationen. Om man själv gjort den resan så vill man ju inget hellre än att barnen ska få möjlighet att göra detsamma. Det svåraste jag har haft att göra har många gånger varit att förklara detta för föräldrar som aldrig ridit själva och som ser det som en sport som alla andra.
De kan tycka om hästar som man tycker om vilket djur som helst men kanske inte förstå varför barnen blir lite maniska vad gäller hästarna. Eller varför ett barn sitter upp gång på gång på den där ponnyn som aldrig gör rätt. Visst kan barnen vilja tävla och älska det samtidigt som de älskar känslan att rida, det ena står inte i motsats till det andra egentligen men kan glömmas bort av ivriga föräldrar som ibland bara förstår tävlingsbiten eftersom nästan all annan barnidrott består av just tävling.
Det finns ju väldigt få människor som spelar fotboll utan att vilja göra mål liksom, men det finns faktiskt väldigt många människor som rider utan att tävla.
Det finns ju väldigt få människor som spelar fotboll utan att vilja göra mål liksom, men det finns faktiskt väldigt många människor som rider utan att tävla. Att förklara detta med avsaknad av prestationstänk är väldigt svårt, speciellt i ett samhälle som har så starka prestationskrav som vi har idag. Det är ofta inte nog att bara ha kravet att få finnas till och vara nöjd utan att ha uppnått något speciellt.
För mig lyckades det ändå att göra transitionen från tävlingsryttare till hobbyryttare tack vare att jag lite tvingade mig själv att sitta upp på den där lite hopplösa ponnyn. På ett och ett halvt år har vi nu utvecklats tillsammans till den där tioåringen som leker runt och är glad bara över att samarbeta med en annan varelse. Barbacka skuttar vi runt i skogen helt utan prestationstänk och det är en befrielse både för mig och den där gula ponnyn.
Följ Ridsport på