Hej igen!
Känns roligt att vara igång med bloggandet nu, ser fram emot när rätt rytm är hittad och bra ämnen kommer upp! Men denna gång tänkte jag gå igenom lite mer om mig som ryttare, så ni får en bild av vem jag är och hur jag tänker.
Jag hade turen att få en fantastisk första B-ponny, som hette Never Stop. Det var en liten söt typ new-forest blandning, mamma hittade honom på en ridskola där han inte passade in, tror han var 4 år då. Min kusin red honom först men när jag var 6-7 år tog jag över. Det var en perfekt ponny, han var lite svår att få i form men inte alls omöjlig utan det lärde mig att man fick jobba lite för att hitta rätt känsla. Han var inte heller het, utan sådär lagom så jag fick lära mig rida.
Har haft väldigt mycket olika ponnyer och hästar och det är jag otroligt glad för, att jag inte bara fått rida självgående färdiga hästar utan det har varit olika jobb med allihopa, sega, pigga, starka, arga och glada. Det har gjort mycket för mig som ryttare.
När jag gick över på storhäst vid 14-15 års ålder hade jag tänket med innerskänkel, yttertygel och det skulle vara ordning och reda, väldigt strikt, ganska basic. Har alltid velat ha hästarna lösgjorda men då med mycket mer stöd än vad jag vill ha idag. Det tänket höll mer eller mindre i sig fram tills att jag fick problem med min nu skadade häst Carro (Carina van de Zuuthoeve) som inte gick att styra, hon stod bara på bakbenen och bråkade.
Då fick jag hjälp av en kvinna som jobbar mycket med horsemanship, även från ryggen. Hon sa åt mig att släppa yttertygeln och bara vända med inner. Jag tyckte hon var knäpp. Vad säger du kvinna, hur ska jag styra då? Yttersidan? Bogen? Jag tävlar faktiskt i hoppning, ganska högt. Jag måste rida med yttertygel.
Efter en del om och men så fick jag ju ge mig, hästen gick inte att styra på mitt sätt. Det var vändpunkten i mitt tankesätt. Detta helt nya tillvägagångssätt gick till stor del ut på att släppa allt tryck, för det är ju var yttertygeln egentligen är till för, spänst och tryck, vilket är två helt onödiga saker om hästen inte går att styra. Carro blev ganska fort en trevlig, ridbar häst som tävlat framgångsrikt upp till 155 cm efter det.
Jag har haft några år på mig nu att hitta mitt eget i detta tänk, anpassat det lite efter hoppning istället för western/working equitation. Jag har hunnit ifrågasätta mycket, den klassiska skolridningen, som det inte är något fel på alls men jag tror många hakar upp sig, de stöter på problem och istället för att se lösningar så ser man ett visst sätt som är ”det enda rätta” och man vägrar vara smidig och flexibel.
Jag önskar som slutresultat att sitta på en bärig häst, kontakt med yttertygeln och respekt för innerskänkel, att hästen aktivt går fram av sig själv. Det betyder inte att jag löser alla situationer på det sättet, alla hästar är olika och ibland får man börja i en annan ände. För mig handlar det om att få hästen att förstå vad jag vill, skapa en situation där jag kan berömma den för att den reagerar på min hjälp, inte tjata i oändlighet på samma sätt, hårdare och hårdare tills något händer, utan helt enkelt då förklara på ett annat sätt. Det är inte konstigt alls egentligen.
Jag vill ha mina hästar känsliga och lyhörda, jag vill att dom slappnar av mellan hinder så att jag enkelt kan lägga på tryck inför större hinder, när jag hopptränar hemma handlar det alltid om att låta hästen öva på att hoppa, inte göra allt i min makt för att hjälpa hästen inför varje språng. Mitt jobb är att ge hästen en bra chans att klara det själv.
Det är såklart svårt att förklara mig som ryttare såhär, jag har alltid varit väldigt medveten om mig själv som ryttare, väldigt självsäker. Jag är fullt medveten om mina brister men jag rider varje häst med självförtroende och känslan av att jag vet bäst. Jag är trygg i det vilket gör hästen trygg också, det är lättare för hästen att förstå mig när jag är trygg, konsekvent och tydlig.
Jag kan nog skriva i oändlighet, men jag ger mig här nu och hoppas jag lagt fram en bra bild av mig som ryttare. Jag kommer gräva ner mig mer i kommunikation, hjälptyglar, bett osv vid andra tillfällen!
Känner ni er flexibla som ryttare? Är ni öppna för förslag eller föredrar ni att köra på ett säkert, bekräftat koncept?
Följ Ridsport på