Cornelia Rylén
Blogg
Elitryttare i hoppning. Drivs av att hitta rätt väg till varje hästs framgång. Bor på Vikbolandet, strax utanför Norrköping.
Cornelia Rylén
4 december 12:52

Cornelias blogg: Stallchefen Mika bjuder på bildbomb!

Cornelias blogg: Stallchefen Mika bjuder på bildbomb!

Hej hopp!
Medan jag är i Mexiko och semestrar så rullar livet där hemma på nästan som vanligt tack vare stallchefen Mika och resten av gänget. Mika gör ett toppenjobb med att arbeta med hästarna, det är en mix av jobb i pessoasele, jobb utan inspänning men med Equiband på, viss löslongering för att öva kommunikation och lite ridning. Lilla Zaga har fått lite uppmärksamhet och står snällt uppbunden nu, även Zwiggy blir pysslad med.

Jag tänkte bjuda på en liten bildbomb som jag fått hemifrån, så ser ni lite vad som händer när jag inte är hemma! Hoppas ni har det fint i kylan!

Mika
Mika på tur med Macke i skogen.
Cornelia
Bazinga är trött och mysig.
Cornelia1
Greta longeras med Equibandet.
Cornelia8
Zaga i stallet och Ullis efter ett pass på volten.

 

Cornelia7
Rasputin innan hans arbete i pessoaselen. Macke innan ett ridpass!
Cornelia4
Kakan i en kall skrittmaskin. Utsikt över hagarna en fin förmiddag.
Cornelia9
Kakan i repgrimma efter lite kommunikationsövningar. Kakan blir ompysslad.

Cornelia Rylén
15 december 17:21

”Det går inte sådär jättebra med hästarna i dagsläget”

”Det går inte sådär jättebra med hästarna i dagsläget”
Foto: Malin Vestergren

Hallå!

Det går inte sådär jättebra med hästarna i dagsläget, min nya fina 6-åring Kakan har tyvärr blivit skadad. Det var dagen innan jag kom hem från Mexiko, Mika skulle ta in henne i boxen och Kakan var ouppmärksam på Mika så Mika gjorde en förhållning, varpå Kakan backar till och lyckas backa snett in i en lastmaskinskopa vars kant är vass. Hela senan på vänster bakben är av och djupa böjsenan lite skadad.

Hon fick akut opereras på Strömsholm och operationen ska ha gått bra. Igår fick hon äntligen komma hem igen och ska nu stå på boxvila i 12 veckor. Troligtvis kommer hon inte tillbaka som hopphäst men man vet aldrig, såklart hoppas vi på det bästa.

Känns lite hopplöst bara, Kakan var ju nästa stjärna, den dyraste hästen vi köpt på många många år. Så det blev såklart ett ganska rejält bakslag i vår satsning.

Sen har Greta varit tjock i benen som jag skrivit om, men det är bättre nu och det märks inte på henne under ridning.

Min 1åring Hidden Heliodor (Helge) har lyckats fastna med ett framben samt HUVUDET i någon grej i sin box så han är jättesvullen och får stå på box med smärtstillande.

Idag har 3 hästar lyckats böja en framsko var, haha. Och Mikas häst är både skadad inuti benen samt har lyckats få in en framsko flera centimeter in i bakhoven och står gipsad.

Det går BRA nu. 

Men Greta känns jättefin, Ullis verkar fräsch och jättepigg, Rasputin likaså. Bazinga är också jätteduktig och jag har en jättetrevlig tillridningshäst hemma och en till på ingång. Så det rullar på, det är lite tufft bara. Men nu blev det helt plötsligt lite mer bråttom att sälja Bazinga för att få plats med mer betalande hästar.

Men vi jobbar på, så gott vi kan! Är himla glad över de hästar som fungerar och håller humöret uppe hos oss allihopa!

Direkt när Kakan kom hem så slängde hon sig ner och rullade.

Nu har jag klagat av mig lite. Trevlig helg!

Img-20181213-wa0000


Cornelia Rylén
13 december 16:43

Cornelias blogg: En friendly reminder om träning

Cornelias blogg: En friendly reminder om träning
Cornelia Rylén, bloggare på Ridsport. Foto: Natalie Lindholm

Hej hallå!

Idag tänkte jag bara komma med en friendly reminder, angående träning. Det är ju fantastiskt att de bästa i världen delar med sig av sina tips och träningsupplägg, det ska man ta tillvara på och låta sig inspireras av givetvis. Men även tänka sig lite för.

På den högsta nivån, handlar det om att sätta de små detaljerna, det är dom som avgör om man är felfri eller inte i de allra högsta klasserna. Då läser jag ofta från toppryttare att man tränar på att hoppa banor, för det är det hästarna ska kunna.

Jag tänker inte argumentera mot det, för det är uppenbarligen ett vinnande koncept. Men, här vill jag flika in, att det är ett vinnande koncept för världstoppen. Det är kanske underförstått, men jag tror inte alla tänker på det när man läser tips från världseliten, att det är så extremt mycket mer jobb bakom deras framgång än bara banhoppning.

All rutin, alla misstag, alla övningar och alla olika saker dom provat för att inse att det är i banhoppningen detaljerna måste sitta. Men räcker det då för amatören att gå direkt till banhoppningen? 

171027corneliarylenrazrt
Rasputin in action. Foto: Roland Thunholm

Jag håller mycket lektioner, för ekipage som än så länge inte kommit upp till elitnivå. Och där tycker jag det finns många saker att lära sig och förstå innan man kan hoppa en bana och faktiskt träna och lära sig saker. Jag upplever att så fort man sätter upp en ”riktig bana”, så är det ofta ekipaget släpper vissa detaljer, visst fokus och släpper tanken på att det fortfarande är utbildning. 

Jag upplever att hoppar man en hel bana, så är det lätt att det får bli några misstag, men så länge man inte river eller stannar, så är det BRA. Och så är det ju på tävling, men om man bara tränar på att ta sig över hindren, oavsett kvalitet på ridning eller språng så tror jag det går ut över tävlingsmomentet också. Man har bara tur så många gånger, till slut faller bommen eller missförståndet kommer.

Det är såklart väldigt individuellt, och givetvis ska man oavsett nivå få träna på tävlingsmomentet. Men förstår man att det inte räcker med bara det? Förstår man att det är mycket som ligger bakom för att få ut något av banhoppningen?

Jag tror de flesta förstår att markarbetet är grunden, det missar nog inte många, i alla fall inte om man vill bli bättre. Det är sen gammalt. Men är man med på att det gäller hoppningen också? Det är inte två helt olika saker, markarbetet och hoppningen. Allt är en kommunikation mellan häst och ryttare och det går hand i hand. Även i banhoppningen.

Om man besitter lugnet och kan fokusera på att förbättra, utveckla och träna även under banhoppning, så för all del. Men jag tror att många läser liknande tips riskerar att missförstå poängen. Jag tror många blir inspirerade att hoppa upp på sin häst och träna banhoppning.

Fantastiskt, igen, att kunna inspireras av dom bästa. Jag vill bara poängtera att man ska komma ihåg allt dom gått igenom för att bli så duktiga att dom kan träna på att hoppa bana. Och att deras hästmaterial ofta är på en annan nivå, att om dom sitter upp på en felarbetad häst t.ex med diverse problem sen innan, så är det kanske inte banhoppningen dom vänder sig till först. Och komma ihåg vilken fantastisk teknik och skicklighet dom besitter och utövar när dom tränar banhoppning.

Jag tror inte dom bara styr runt och hoppas på det bästa, jag tror dom är extremt medvetna om vad dom gör varje sekund, jag tror dom känner av minsta lilla centimeter som hästen hoppar annorlunda och jag tror dom experimenterar på milimeternivå med alla hästar och framförallt sig själva, sin ridning och sin position.

Hoppas jag gör mig förstådd här, så jag säger det igen. Snälla låt er inspireras av stjärnorna, men inspireras MEST av deras skicklighet och klura på de små sakerna dom gör, titta på hur dom påverkar hästen och ta lärdom av deras samspel och tålamod, inte nödvändigtvis vad dom utövar, utan mer hur dom utövar det. 

Rid lugnt!


Cornelia Rylén
8 december 19:42

”Roligt att komma upp i sadeln igen”

”Roligt att komma upp i sadeln igen”
Cornelia Rylén, bloggare på Ridsport. Foto: Natalie Lindholm

Hejhopp! Nu är jag ÄNTLIGEN hemma igen efter två hela veckors semester. Första dagen bestod av att rida fyra hästar, Rasputin, Ullis, Macke och Bazinga.

Greta skulle också ridas men var svullen i ett bakben, eventuellt lymfangit men lite oklart. Troligtvis en reaktion från att hon longerades i ridhuset som vi saltat i några dagar innan, antagligen hade hon ett litet småsår och saltet är inte jättetrevligt att få in där.

Hon var i alla fall inte halt alls utan fick jobba som vanligt på lina, svullnaden gick ner mycket av det. Så imorgon rider jag lite lätt och hoppas det fortsätter åt rätt håll. Här longeras hon, lugn och duktig idag!

Det var verkligen roligt att komma upp i sadeln igen, rätt häftig känsla. Just att sätta sig upp, känna in hästen och bara rida på känsla. Och att det går så bra, det är tufft hur det sitter i ryggmärgen.

Nu har jag ju bara varit borta i två veckor….. men ändå! Det är så lätt att man tar känslan för givet annars. Hästarna kändes jättefina och Mika har gjort ett toppenjobb med dom medan jag varit iväg, verkligen guld värt.

Nu ska vi sätta igång Carro lite smått också. Hon har diverse olika skador, men främst ett trasigt ligament i ett bak-knä, samt en del problem i ett framben. Vi har hållit på länge nu och rehabat och behandlat och nu är det dags att skritta uppsuttet i 3 veckor. Framtiden är fortfarande oviss men vi håller alla tummar för att hon ska komma tillbaka!

Så det har varit en bra dag. Tråkigt att det blir mörkt så tidigt nu bara, vi behöver ta in hästarna straxt efter 15 nu. Vi saknar helt belysning kring hagarna och börjar dom springa i mörkret så är det otroligt stor risk för skador både på hästarna och på oss som ska hantera dom, tyvärr.

En liten update om dag 1 hemma helt enkelt, vi hörs snart igen!


Cornelia Rylén
5 december 16:33

Hej från Mexiko!

Hej från Mexiko!

Hallihallå! Idag är det hemfärd för mig. Vi flyger cirka 12 timmar och sen är det ju en tidsskillnad på plus 6 timmar så vi landar imorgon runt 09 svensk tid. Jag har varit i Mexiko i 2 veckor nu och det har verkligen varit skönt!

Jag har kunnat koppla bort hästarna nästan helt och bara semestrat. Det har kännts bra och gjort att man kunnat tänka lite mer klart kring allt som komma skall. Hemma går ju allt på räls och det är ofta svårt att verkligen ha ordning på allting. Men nu är jag taggad! Jag saknar ridningen och jag är peppad på att komma igång igen och göra allt helhjärtat.

Här i Mexiko har vi mest hängt på stranden och i barerna, men några utflykter hae vi gjort, bland annat sett delfiner och vita sköldpaddor hoppa i det turkosa vattnet, sett de gamla byggnaderna i Coba, besökt flera olika Cenotes (underjordiska grottsjöar typ), blivit jagade av en galen tvättbjörn och besökt några fina ”äkta” maya-hus.

Vi har haft det toppen och nu ser vi fram emot att komma hem igen!

47320973_205860370353740_2481916881435361280_n

Mexicocornelia2

47393148_1983879425038316_3525973493508210688_n

Alltså hur söt är inte den här?

47340019_2250380221841901_2755657073017487360_n
Vi har hängt med söta näsbjörn-bebisar på hotellet också:


Cornelia Rylén
27 november 19:24

Cornelias blogg: ”Jag ångrar i efterhand att vi tränade så mycket”

Cornelias blogg: ”Jag ångrar i efterhand att vi tränade så mycket”
Cornelia Rylén, bloggare på Ridsport. Foto: Natalie Lindholm.

Idag handlar inlägget om en väldigt speciell häst, Finja S. Hon var född 2001, e. Farian – Salvano. ca 165-167cm.

Året var 2009. Vi såg en film som Marcus Westergren hade lagt upp, på en häst vi föll pladask för. Vi skulle bara ha henne. Hon var inte till salu, men jag gissar på att min mor tjatade ordentligt och tillslut fick vi provrida.

Minns inte provridningen helt, men jag minns att jag vart kär. Vilken HÄST. Det sa Marcus med, han tyckte mycket om Finja. Otroligt nog slutade det med att vi fick köpa henne. Ett speciellt sto med otrolig power och mycket humör, till en 15-åring.

Det gick bra i början, men på den tiden var jag ganska fyrkantig i mitt sätt att se på ridning, jag ville ändra för mycket och tyckte att mitt sätt var det enda rätta. Vi hoppade lite 110-120 cm klasser. Det gick bra, jag hade stor respekt för Finja och var glad varje gång jag red henne. Det var en fantastisk häst. Men jag envisades med att rida henne lite väl bestämt på backen, och hon blev argare och argare.

Här är en film från en 130 cm klass i Gävle från 2010.

Här har hon börjat bråka med mig. Jag var stundtals osäker men älskade verkligen hästen. Här någonstans så lämnade vi henne till Marcus för tävling och träning en period. Det gick jättebra, här är en film från när de hoppar 145 cm!

Men vi höll på. Vi tog tillbaka henne, det gick bra i perioder. Här är en klass från 2012 där hästen hoppar HELT fantastiskt. Men som man kunde se även i filmen från Gävle ovan så var det lite svårt att hoppa av stort. Såhär i efterhand ser jag ju otroligt tydligt att jag inte har någon koll på hästen, men jag var lite rädd för henne. Jag kunde inte hålla mig kall och kunde inte hitta de där knapparna som fick henne lyhörd och ärligt framåt.

Det var i grund och botten en väldigt okomplicerad häst, varje gång Marcus fick rida henne igen så gick det helt problemfritt. Jag krånglade till det i kombination med att hon skrämt mig och antagligen kände av det. Hemma så kunde vi inte rida ut, hon fick spelet ett par gånger i samband med det och skrämde mig, hon sprang in i en ladugårdsdörr en gång så jag slog i knäet ordentligt och blev skrämd. Och när man är rädd så är man inte kapabel till någon vettig handling i sadeln.

Vi tränade mycket uppe på Jumpclub. Ibland gick det bra, ibland inte alls. Lotta Björe sa till mig en gång att det nog inte var en bra häst för mig. Det var under en träning då hon bara sparkade och sparkade och sparkade. Då förstod jag inte alls, eller, visst förstod jag men jag tyckte inte att det var roligt att höra, såklart. Men visst hade hon rätt.

Jag ångrar i efterhand att vi tränade så mycket. Det var bra tränare och det var ingen som sa något dumt, men det var ingen häst som passade för dessa träningar. Det var ingen häst man skulle sitta och träna skänkelvikningar på eller sitta och travhoppa och göra halter efteråt. Det var en häst som skulle galoppera i skogen, gymnastikhoppa ibland och sen bara skutta och tävla. Det skulle inte varit svårare än så. 2012 debuterade jag 145 cm. Vilken häst det var.

Man ser så tydligt vart det brister. Jag får inte ihop henne tillräckligt för att skapa tryck, och får istället öka farten. Här tror jag det handlade om minnen, hur mycket hon bråkat med mig och att jag inte vågade ställa dom kraven på henne. Jag slets ständigt mellan att vilja försöka göra som Marcus kunde göra men utan att bli rädd.

2013 gick det inte alls. Jag var på Jumpclub någon gång och vi kom inte över ett kryss, det gick inte.

Hemma gick det bra, hon hoppade som vanligt fantastiskt men var osäker i sig själv och desto mer osäker med mig. Hon var väldigt brunstig, vilket vi trodde kunde bidra till en del av hennes tjurigheter. Vi opererade bort hennes äggstockar, tyvärr utan resultat. Här är en film när vi hoppar lite större hemma.

Jag tror 2013 var vårat sista år tillsammans. Vi ”gav tillbaka” henne till Marcus som tävlade henne och sedan sålde henne.

Missförstå mig rätt, jag hade otroligt roligt med Finja. Vi vann flera 140 cm klasser och många lägre klasser. Så i perioder gick det väldigt bra och vi kunde prestera på banan. Men det fanns alltid en liten osäkerhet med henne som aldrig försvann.

Jag lärde mig mycket men jag fick även en del problem med osäkerhet. Det tog ett par år att komma ifrån och reparera.

Finja är för mig en tråkig historia, som visar på vad okunskap kan leda till. Det spelar ingen roll hur många träningar du åker på om du inte får hjälp att hitta rätt upplägg hemma. Jag ångrar som sagt att jag åkte och tränade, de flesta tränare sa att man skulle rida henne framåt, sparka till henne osv. Hade jag haft henne idag hade det kanske inte varit samma historia, vem vet. Sista åren med henne var jag egentligen ganska duktig, gjorde ett relativt bra jobb, men som jag skrivit innan så fanns osäkerheten kvar och det satte stopp. Jag gav henne nog inte utrymme nog att slappna av och vara glad. Det var hela tiden ”framåt framåt” som gällde, och det leder oftast bara bakåt.

Jag hade önskat att vi tagit mer hjälp av en person, en person som kunde hjälpa mig hitta ett bra koncept och som kunde ha lite koll. Nu blev det olika tränare. Vi fick ju jättemycket hjälp av Marcus men vi bor långt ifrån honom och hur gärna jag än ville så kunde jag nog inte rida som honom, han har långa ben och många års mer erfarenhet. Kanske var det där det krashade, att jag försökte rida som någon annan.

Vet inte. Jag lärde mig mycket i alla fall, jag fick stor respekt för hur fel det kan gå och fick även ett driv om att lära mig jobba med olika typer av hästar.

Avslutar med en film där hon var mer pigg och glad än jättearg!

 

 


Cornelia Rylén
22 november 11:23

”Fina Fille – så här såg det ut när jag provred min första storhäst”

”Fina Fille – så här såg det ut när jag provred min första storhäst”
Fin Fille!

Denna gång tänkte jag skriva om min gamla häst Fight, kallades Fille. Cirka 173 cm stor e. Laurin.

Han var en av mina första riktiga storhästar. Året var 2010 och vi åkte iväg för en provridning på en häst vi hittat på annons. Ingen bild eller film fanns så jag förstår faktiskt inte vad vi gjorde där egentligen. När vi kom fram så står där en stor vit häst, inte speciellt vacker men så otroligt snäll! Vi vart lite paffa när vi såg den där dunderklumpen framför oss.

Provridningen gick helt okej, det var en STOR häst som var riden av en man tidigare och jag fick rida på vanligt tränsbett och i en för stor sadel. Men det var något med honom jag gillade. Det var otroligt enkelt även om han var lite för stor och stark. Redan på den tiden var jag ganska bestämd av mig och var övertygad om att jag kunde få lite ordning på honom så det skulle passa mig. Här är film från provridningen.

Vi ringde ägaren på vägen hem och sa att vi ville ha honom. Vi tänkte nog i banorna att det var en trevlig läromästare, han hade startat 145 cm tidigare, och var 8 eller 9 år när vi köpte honom. Jag gillade (och gör fortfarande) att ha olika hästar, inte bara en typ. Så att köpa denna siljaline-häst var nyttigt.

Har aldrig haft en så snäll häst varken innan eller efter Fille! Första veckorna hemma så var vi lite skeptiska för vi trodde inte det var riktigt möjligt för en häst att vara så simpel. Vi trodde att det måste smälla snart, liksom. Men det gjorde det aldrig, han var alltid snäll under alla år.

Vi hoppade några 120cm klasser och kvalade fort till 130 cm. Här nedan är vår 130 cm debut om jag inte minns fel.

Vet inte hur många 130 cm klasser vi startade, vad jag minns var att såfort jag kvalade 140 cm, så startade vi 145 cm direkt. Haha. Jag gick direkt från 130 cm till 145 cm och det var ett ganska stort glapp för mig, jag kan inte varit mer än 16-17 år.

Här nedan är vår 145 cm debut i Helsingborg. Första delen gick bra men han blev stark för mig och lång mot slutet och som ni ser så river vi de 3 sista hindren. Jag var väldigt nöjd, tror det var min allra första 145 cm klass någonsin med.

Vilken fantastisk häst han var. Jag red honom mycket barbacka, här hoppar vi lite utan sadel!

Jag lärde mig så otroligt mycket på Fille. Jag fick lära mig att även på en större häst så behövde man sitta still, ta det lugnt. Jag lärde mig att man inte kunde bära runt en stor häst utan var tvungen att arbeta honom på ett sätt som gjorde honom lätt och lyhörd. Jag lärde mig backa av inne på tävlingsbanan trots att hindren var stora och att inte forcera ridningen där.

Här är en 145 cm klass från 2012, här har vi fått lite ordning på grejerna men river tyvärr första hindret. Var väldigt nöjd ändå!

Vi startade flera 150 cm klasser också, Fille var faktiskt den första hästen jag hoppade 150 cm på. Tror jag var 17 vid min 150 cm debut. Den gick inte så bra, vi rev 4 hinder tror jag. Men var nöjd ändå, vi tog oss ju igenom!

Fille gav mig otroligt mycket självförtroende på banorna, vi kom ALLTID i mål, han var inte den försiktigaste hästen men när man börjar lära sig hoppa stora hinder på tävling så är det betydligt viktigare att komma i mål än att alltid vara felfri. Att få en bra känsla, att göra det tryggt och att hela tiden kunna lära sig av sina misstag. För Fille var felfri om jag gjorde rätt, så enkelt var det.

Vi sålde honom för några år sedan nu, till en childrenryttare som sen kom tvåa i Falsterbos Childrenfinal! Jag är så otroligt tacksam för min tid med honom, jag fick stor respekt för honom på något vis. Han var klok.

Har många fina minnen tillsammans med Fille. Hans allra första bockningar i skogen med min gamla vän som inte längre finns. Gången han helt oförklarligt lyckades sätta på vår skrittmaskin av sig själv, och gick in där och promenerade sig själv. Och att han gnäggade som en liten mus varje gång han såg oss. Fille var verkligen en kär familjemedlem och vi saknar honom! Alla borde få ha en Fille i sitt stall!

Avslutar med en film från när vi vann en 140 cm klass i Hammarö!

 


Cornelia Rylén
17 november 10:03

Bästa vännen Zwiggy – skada, comeback, mästerskap och föl

Bästa vännen Zwiggy – skada, comeback, mästerskap och föl
Foto: Stefan Keturi

Detta inlägg handlar om Zwiggy! Min bästaste Zwiggy. Lite fakta: Zwiggy är ett sto, f. 2004. e Sydney – Guidam. Ca 167cm hög.

I början av år 2010 så åkte vi iväg för att provrida ett par hästar. Zwiggy först ut. Jag visste att det var en väldigt känslig häst och att någon duktig ryttare provat henne innan men det hade inte funkat så bra sa dom, hon hade mest studsat. Hon var då nybliven 6åring och jag blev kär direkt. Det fanns ett lugn i henne trots att hon var väldigt känslig och nervig. Det var mycket korsgalopp, byten hit och dit, hon var väldigt stark efter hinder och ganska ostadig. Hade inte varit riden så länge om jag minns rätt.

Men hon gav en helt fantastisk känsla! Stooora språng även om tekniken inte var tiptop. Och hon var härlig att sitta på.

Här är film från provridningen:

Hästen jag skulle prova efteråt minns jag faktiskt inte alls, ärligt talat minns jag inte om jag ens provred den. Jag tror jag hade bestämt mig redan. Sagt o gjort så köpte vi Zwiggy! (Tack mamma och pappa)

Vi hade verkligen roligt från start. Hon var väldigt känslig men snäll, minns att jag skulle klappa henne på näsan en gång i stallgången och hon FLÖG bakåt, så himla känslig. Hon var snäll att rida ut i skogen, minns att jag hade flera kompisar som inte hade så mycket rutin som ändå hängde med ut i skogen på henne.

Här är vår första hoppträning ihop:

Tävlandet gick bra, hon var väldigt studsig framförallt på framhoppningen, men jag tycker att jag gjorde ett bra jobb där, jag var ändå bara 16 år.

Här är en av våra första tävlingar:

Och här är vår allra första 130cm klass, hon var felfri! Jag var såååå otroligt glad, vilken lycka denna häst har varit hela tiden.

Utvecklingen gick framåt, hon blev starkare och bättre och vi lärde känna varandra bra. År 2012 fick jag möjlighet att åka till Wierden i Holland för att tävla. Vi hade hoppat någon 135cm klass och någon 140cm klass men höjderna var ganska nya ändå, och i en 140cm klass i Wierden så är olyckan framme. Hon hoppar snällt in i en trekombination men av någon anledning så bryter hon ut på B-hindret och halv-hoppar genom hinderstödet. Det var början på en lång och tråkig resa för oss.

Här är film från ”kraschen”:

Zwiggy är född med bockhov, och hade inte haft några problem med det innan, hon såg lite rolig ut bara och man fick vara noggrann med skoningen. Det bildades hovbroskförbening ovanför den foten, stor som en golfboll nästan, som inte heller störde henne egentligen.

Men i krashen i Wierden så slog hon sönder den ”knölen” och det orsakade stora problem. Här har jag dålig koll på exakt vad och varför allt hände, men hon fick opereras till slut. Man gick in och skar av någon böjsena och sträckte ut benet lite för att ändra om hela ställningen på benet. Ta min beskrivning med en nypa salt, har dålig koll. Det var en omfattande operation iaf och prognosen var inte så bra. När den var gjord så påbörjades en lång rehabiliteringsperiod med mycket vila, och mitt i allt detta blir hon otroligt halt.

Efter mycket om och men visar det sig att hon fått en hovböld som i princip täckte hela fotsulan. Det var otroligt sorgligt för hela poängen efter operationen var att hon skulle belasta foten och sträcka ut benet.

Jag tror hon var borta i 1-2 år totalt med detta, men helt otroligt nog så kom hon tillbaka! Det har alltid varit en fantastiskt positiv och glad häst och jag tror det hjälpte oss mycket, hon var så villig att arbeta och villig att försöka.

Här är en 130-klass från när vi väl var tillbaka på banorna igen! Jag tror detta var en av de första klasserna vi gjorde, så full koll på grejerna hade vi inte som ni ser i den uppvändningen då hon viker av, haha!

Vi åkte till Danmark 2014 tror jag och red YR NM. Individuellt slutade vi som 4a!

Cornelia Rylen

Zwiggy var väldigt speciell, jag kom fram till ett koncept som funkade för henne, hemma red vi långsamt, låg form, hoppade lågt och långsamt, medans på tävling fick jag sätta lite mer tryck på hinder, det gjorde henne hetare och studsigare men också mer felfri. Så länge jag jobbade lugnt och långsamt hemma så fungerade detta upplägg.

Red jag lugnt och ”mjukt” på tävling så rev hon med frambenen. Hon behövde liksom lite signaler för att få upp språnget bra. Hon besitter ju all spänst i världen men behövde hjälp att fokusera den rätt. Mycket uteritter blev det också, så hon fick länga ut sitt språng och galoppera!

2015 red vi YR-SM i Hammarö och tog brons! Här är finalrundan! Tror det var vår 2a eller 3e 150cm-klass.

Efter det fortsatte vi ha väldigt roligt. Vi vann många klasser men höll oss mest på 140cm höjder, någon 150cm ibland. Men hon var bäst som speedhäst mot ”slutet” av sin karriär.

Hon höll väldigt bra i några år efter operationen men sen började hon bli lite knackig, vi fick behandla henne ibland och tänka på hur vi tränade henne. Hon hoppade inte så ofta utan fick följa med ut på tävlingar för att hon tyckte det var så himla roligt!

Hon har haft skimmelknölar på huvudet sen flera år tillbaka, dom sitter bakom käken ungefär och gick inte att göra någonting åt. I början störde dom henne inte alls, egentligen inte mot slutet heller men jag tror att dom orsakade viss stress när hon inte kunde böja huvudet lika fritt som innan, dom tog nog emot när hon skulle vika huvudet åt höger.

När jag upptäckte att hon blev mer och mer stressad inne på tävlingsbanorna så valde jag att inte tävla mer. Kanske var hon också lite knackig fysiskt. Hon fungerade ju bra och jobbade på bra hemma, men hon trappades ner mer och mer och förra året betäckte vi henne! Nu är hon mamma till fina lilla Zaga och jag önskar mer än allt annat att jag kommer få se en del av Zwiggy i Zaga. För jag vill inget hellre än att ha en till Zwiggy i stallet, ingen har gjort mig så glad som hon!

Tanken är att ta något föl till om hon mår bra och är frisk, men ridkarriären är nog över. Mår hon bra fysiskt kommer jag sysselsätta henne lite i den mån hon klarar, men troligtvis ingen ridning mer!

5 Fun Facts om Zwiggy:

• Visste ni att dom första 4-5 åren när vi åkte på tävling med Zwiggy, så var hon så knäpp att leda att jag fick rida till veterinärbesiktningen, sadla av, besiktiga, sadla på igen och rida in i stallet. Ledde jag henne så var hon en fara för alla andra men ridningen gick jättebra! Nu är hon en av mina snällaste, coolaste hästar.

• Zwiggy flemar ALLTID med överläppen så fort hon ser eller hör att hon ska tränsas. Utan undantag i 8 år har hon gjort så, så söt!

• Zwiggy är den häst som jag hittills dragit in mest prispengar tillsammans med. Det är inga stora summor men vi har vunnit SÅ många klasser att det blivit en slant totalt ändå!

• Jag har aldrig fått så många kommentarer om någon annan häst än Zwiggy. Både via instagram/bloggar och ute på tävlingar. Det är så många som kommit fram och beundrat henne, beundrat hur jag sitter kvar när hon är knäpp och tyckt att jag gjort ett bra jobb med henne. Så underbart att höra.

• Jag tränade bara med Zwiggy första typ 2-3 åren, sen slutade jag ha med henne på träningar. Hon var så speciell och bara hoppade och skuttade och lärde sig inte så mycket. Jag tränade henne ensam istället och tävlingarna gick bra ändå. Vissa hästar passar helt enkelt inte att träna med som vanligt!

Avslutar med en av mina favoritfilmer på Zwiggy. Ett litet ihopklipp från en dag då hon var knäääpp och glad efter en vila!


Cornelia Rylén
14 november 17:03

”Två veckor är lååååång tid att vara borta från hästarna”

”Två veckor är lååååång tid att vara borta från hästarna”
Rasputin och jag innan ridpasset.

Det börjar närma sig min Mexiko-resa. Jag ska vara borta i två veckor på semester, helt otroligt. Det är jag och sambon och hans familj som ska åka, nu är det nästan drygt 1,5 år sedan senaste semestern så det känns ändå bra även om det är en lååång tid att vara borta från hästarna.

Så jag börjar planera lite hur hästarna ska göra när jag är borta, vissa är lite knepigare för stallchefen att rida själv så vissa får vila från ridning, till exempel Ullis, Kakan, Greta och Rasputin. Ullis får vila helt då hon ”återhämtar sig” från lite problem i frambenen och helst inte ska springa på liten volt nu framöver.

Kakan ska jobbas en del från marken i pessoaselen, men några dagars vila får hon också. Rasputin ska jobbas mest i pessoaselen, han trivs så bra i den. Även han får väl ett par dagars ledigt men ska i princip jobba hela perioden ändå. Samt gå i skrittmaskinen!

Greta_o_ullis
När vi fotar Greta så måste man ha koll, här är Mika redo att fånga henne! Och Ullis ute på tur!
Greta2
Greta är kramvänlig!

Greta ska vila en hel vecka och sedan joggas igång lite med longering. Hon är verkligen förtjänt av en vila, när hon kom för lite drygt 2 månader sen så hade hon inte gått ordentligt på en längre tid så allt har gått väldigt fort fram för henne, så det känns verkligen toppen att hon ska få smälta allt lite. Sen är jag så taggad på att rida igång henne igen och se vad som väntar nästa år med lite bättre förberedelser!

Bazinga ska ta det ganska lugnt också men ska be Mika rida ett par gånger i skogen, Macke kommer trimmas och ridas ut av Mika.  Så det kommer förhoppningsvis flyta på bra även om jag inte är hemma!

I skrivande stund är jag på väg med Carro (Carina van de Zuuthoeve) till Stockholm för återbesök hos veterinären. Nu hoppas vi hennes ligamentskada har läkt och att vi kan börja saaaakta sätta igång henne. Senaste veckan har vi promenerad 30-40min med henne om dagen, och hoppas helt enkelt kunna fortsätta med det och lägga upp en plan! Med lite tur så är hon tillbaka på banorna nästa år.

Resten av veckan är fylld med lektioner, klämmer in så många jag kan nu innan jag reser iväg! Roligt att så många vill träna.

Tack o hej så länge!


Cornelia Rylén
8 november 11:39

”Är så stolt över denna lilla häst”

”Är så stolt över denna lilla häst”
Cornelia Rylén, bloggare på Ridsport. Foto: Natalie Lindholm

Jag tänkte bara skriva lite om min fantastiska 5-åring Bazinga! Jag satt och trimmade henne på utebanan i måndags, hon hade vilat några dagar och jag ville inte rida för tufft, hon var uppvärmd och lösgjord och kändes fin, gjorde några byten snett igenom, kändes väldigt välbalanserad. Kände mig lite uttråkad på denna fina häst och fick idén att göra lite fler byten, bara för att. Provade på medellinjen, typ i vart fjärde, det var inga problem. Provade igen, i vart tredje, inga problem. En tredje gång provade jag och gav signaler i vartannat och hon gjorde det så snällt och lätt, haha. Joggade av och skrittade hem.

Trimmade i ridhuset i tisdags och igår tänkte jag prova att göra byten igen och filma denna gång! Bad stallchefen Mika komma bort för att filma och på första och enda filmförsöket så gör Bazinga snällt byten i var tredje längs medellinjen och sen byten i vartannat snett igenom, alltså! Så himla duktig!

Är så stolt över denna lilla häst, vad hon kan. Vi har absolut inte tränat byten, absolut inte gjort något speciell, bara tränat på att bära sig väl, ha bra balans, vara lyhörd och fokuserad. Då funkar vad som helst.

Sen är det ju så klart inte dressyr-byten, näsan är något bakom lod och hon är lite skuttig i baken, men det känns faktiskt helt OK, haha. Det är ingen dressyrhäst och jag är väldigt långt ifrån en dressyr-ryttare.

Det känns bra ändå, jag har utbildadt Bazinga från start (hon var på inridning en månad bara) och det är ju trevligt att det inte blivit helt tokigt. Bazinga ska faktiskt säljas, jag behöver sälja några egna hästar och hon är så himla trevlig och känns lovande och ibland är det dom hästarna man får lämna över till någon annan för att allt ska fungera. Jag tror hon kan bli riktigt bra, hon har allt som en bra hopphäst behöver. Fantastisk inställning, väldigt modig, positiv till jobb och ambitiös. Vill inte riva, hoppar alla typer av hinder och bra i all hantering. Hon har lite dåliga framben tack vare hennes mor och hennes far Baltimore, men får sällan frambensfel. Och hon är bara 5 år så det finns absolut hopp om att träna upp dom mer!

Det var det! Kolla på filmen ovan och njut av henne lite! Och njut av vår nya fina utebana samt omgivningen runt den! Så glad!

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 85 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 132 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-