Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
11 februari 2022 15:27

Därför älskar jag Ridsports nördiga journalistik

Därför älskar jag Ridsports nördiga journalistik
Bruce Springsteen i nördiga tidningen Ridsport? Ja, fast bara 19 gånger på tio år.

Vet ni vad jag älskar mest med att läsa om ridsport? Vet ni vad som är det bästa med att surfa runt på olika ridsportsajter? Det är att allt är nördigt. Seriöst. Rakt på. Det är nischat till 100 procent, det är ridsport från första till sista klicket. Bara ridsport. Surfar du runt på svenska ridsportsajter vet du exakt vad du får.

Du får ridsport, ridsport och ridsport.

Du lär dig om ridsport, du får den senaste infon, inte det senaste skvallret.

Här vill jag direkt dela ut veckans första, enda och vackraste ros till denna härliga sajt. Tidningen Ridsport är en av de sajter och tidningar som skickligt står i frontlinjen och motar bort onödiga influenser från nöjesindustrin och från övriga idrottsvärlden.

Hur denna tidning skrivit om Jessica Springsteen genom åren är ett slående exempel på hur ridsportens nördmedia håller fanan högt och har is i magen trots att man ständigt befinner sig framför ett helt buffébord av frestelser.

Det finns inte sällan kändiskopplingar inom ridsporten. Kopplingar till annat än ridsport som föder frestelsen att spetsa till rubriken och få till ett klickbete. Fördelarna med klickbete är kortsiktiga – fler klick – medan nackdelarna är långsiktiga: klickbeten på nischade sajter ökar risken att få besvikna läsare och att förtroendet för sajten minskar.

I fallet Jessica Springsteen lär klickbetesfrestelsen ständigt befinna sig nära kokpunkten. Trots det ger en sökning på Jessica Springsteen i Ridsports arkiv visserligen många träffar, men det är föredömligt få – för att inte säga otroligt få – gånger pappa Bruce ges någon framträdande roll i texterna.

De enda gångerna Bruce Springsteen över huvud taget nämns är när det handlat om porträtterande texter av Jessica och i de fall det handlat om rena nyheter, exempelvis när tävlingsgeneralen Ulf Rosengen 2012 uttryckligen sa att han ville se Bruce under SIHS.

I övrigt: nästan ingenting om pappa Bruce, som bara nämnts i 19 artiklar under tio års tid. Föredömligt, säger jag. Att den här texten blir nummer 20 och att jag med mina två blogginlägg där Bruces namn nämnts därmed står för tio procent av sökresultatet understryker detta faktum.

Mönstret är detsamma när det kommer till Janelle Larsson. Frestelsen att blanda in pappa Henrik Larsson i leken finns där hela tiden och visst nämns han. Han har ju – givet sitt ekonomiska oberoende från en enormt framgångsrik fotbollskarriär – varit en förutsättning för att dottern Janelle ska få chansen att satsa fullt ut som elitryttare. Fast när Henke nämns (alla kallar alltid honom för Henke, inte Henrik) är det nästan alltid i sista stycket av texten. Undantaget, precis som med Springsteens, är när texten handlar om person- och/eller familjeporträtt. Då är det oundvikligt och tvärtom själva GREJEN att nämna familjen, speciellt i Janelle Larssons fall där även brodern Jordan är fotbollsspelare på nästan samma höga nivå som Henke.

Och precis som i fallet Bruce Springsten nämns Henke i princip aldrig i en rubrik, aldrig som klickbete.

176 Skärmdump Larsson
Janelle, Janelle, Janelle. Inte mycket om pappa Henke här inte.

Ridsportens journalistik, den nischade och nördiga, går stick i stäv med den som praktiseras i kvällspress och även i regionala och lokala medier där jag själv jobbar. Det beror på att vi har en annan publik och därmed delvis skilda arbetssätt. Vi som skriver i ”bredare” medier ska ha koll på alla de 72 sporter som ryms under Riksidrottsförbundets paraply. Kan vi göra kopplingar eller referenser till andra idrotter (exempelvis Henke Larsson) eller nöjesindustrin (exempelvis Bruce Springsteen) kastar vi oss över dem redan i rubriken, eftersom konkurrensen om läsarna är större och läsarnas preferenser spretar åt alla håll. Vi skjuter hellre från höften än riktar oss till en specifik målgrupp.

Läsare av mer allmänna sportsajter vet därför inte vad de får medan de nördiga nischläsarna alltid vet exakt vad de får, eftersom det är högst troligt att det är just nördigheten som gjort att de valt att teckna ett abonnemang.

Jag gillar detta; symbiosen mellan brett och smalt och mellan allmänt och nördigt. Jag är för övrigt, enligt min egen bedömning, den ende skribent på den här sajten som sänker nördighetssnittet och drar det närmare en mer allmän, tramsig och okunnig nivå. För detta hoppas jag på ert överseende, kära hästnördar.

Även den här veckan har jag, på denna sajt, slagits av vilken underordnad roll superstjärnor från andra sporter spelar i rapporteringen. Så sent som i onsdags, när jag skummade igenom nyhetsflödet på Tidningen Ridsport, ser jag en bild på en man och en kvinna, stående vid en häst.

Jag identifierar omedelbart den barnsligt flinande mannen på bilden: en av världens bästa fotbollsspelare, med både VM-guld och Champions League-seger på sitt cv.

Om jag arbetat på en kvällstidning och skrivit grejen hade jag nog valt en rubrik i stil med: ”Tyske fotbollsstjärnans häst halkade på bocken – kan inte leverera sperma” eller åtminstone ”Fotbollsstjärnans hingst skadad – avelssäsongen i fara”.

Rubriken i Tidningen Ridsport?

”Tvåfaldig UVM-segrare skadad”.

Fotbollsstjärnan nämns vid namn endast i bildtexten, som lyder: ”D’Avie ägdes tidigare av bland annat Andreas Helgstrand, och ägs nu av Thomas och Lisa Müller”.

Jag älskar det.

Älskar den journalistiska bedömningen gentemot sin nördiga läsekrets; att hästen är tvåfaldig UVM-segrare är det viktiga, inte att den ägs av en av Tysklands mest kända personer.

176 Skärmdump Müller
”Tvåfaldig UVM-segrare skadad”. Här faller vi inte för några sensationella klickbetesrubriker.

Nördarna vet vad de får i ridsportens spalter.

Icke ridsport-stjärnor som Bruce Springsteen, Henke Larsson och Thomas Müller ska hållas kort.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på ridsportpodden Fria Tyglar gör ni det enklast genom att prenumerera via Spotify eller klicka på denna länk. Den mindre nördiga men otroligt trevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (mammor lika välkomna) hittar ni här och mitt Instakonto står alltid öppet här för den som vill följa mig!


Ponnypappan
12 april 12:02

Ponnypappan: Här är ridsportens tio vackraste namn

Ponnypappan: Här är ridsportens tio vackraste namn
Ridsports bloggande ponnypappa rankar ridsportens vackraste namn. Vi på Ridsport konstaterar att han missat sig själv och utser honom härmed som en extra bubblare för sitt Enestubbe! Foto: Daniel Enestubbe

Här kommer en bekännelse: Jag har alltid varit svag för idrottsnamn. Redan i början av 1980-talet fascinerades jag av alpina storheter som Gustavo Thöni, Pirmin Zurbriggen och Marc Girardelli. Jag tyckte det var otroligt coolt med tennisspelare med ovanliga efternamn som Gerulaitis, McEnroe och Lendl och när jag började följa NHL-hockey var Lemieux, Gretzky och Yzerman fräcka namn som låg på allas läppar.

Min fascination för idrottsnamn har fortsatt fram till i dag och tagit sig in i ridsporten, som erbjuder en hel del guldkorn. 

Här kommer därför min lista över världens tio vackraste ryttarnamn.

10. Esmeralda Gyllenswärd

Sverige, fälttävlan

Tian på listan är faktiskt en klubbkamrat till mig och min familj i Växjöortens Fältrittklubb med ett förflutet som både framgångsrik kartläsare i rally och deltagare i Farmen 2020. Hon innehar dessutom plats 764 på FEI:s rankning över fälttävlansryttare. Namnet skapar ett omedelbart intresse eftersom det är ett extremt ovanligt förnamn och ett ännu mer extremt ovanligt efternamn. Kombinerat utgör de ett vackert slutresultat.

9. Bernand Briand Chevalier

Frankrike, hoppning

Det här känns som ett skyddat varumärke och innehåller det mesta. Förkortningen BBC för tankarna till brittisk broadcasting, det smakar bra i munnen och skulle kunna vara allt från en exklusiv hundkennel till ett lika exklusivt klädmärke, vilket sista namnet dessutom är. 

8. André Americo de Miranda

Brasilien, hoppning

En mix av manligt och kvinnligt i namnen går här hem på samma sätt som till exempel i fallet med golfspelaren José Maria Olazabal. Vackert, men kanske lite svårt att lägga på minnet.

7. Juan Pablo Jimenez Torres

Mexico, hoppning

Jag älskar spanskklingande namn och här förs tankarna på ett mjukt och fint sätt till flera andra kända idrottare: Fernando Torres (fotboll) Miguel Angel Jimenez (golf) och Juan Pablo Montoya (Formel 1). Ofrivillig briljans av ryttarens föräldrar.

6. Henrik von Eckermann

Sverige, hoppning

Det här är väl den enda lista vår superman inte toppar, men likväl är han med och hugger högt upp i fältet och tar hem en hedrande sjätteplats. Henrik von Eckermann låg fint på tungan redan innan han växte ifrån alla andra ryttare i världen och precis som med allt annat kring honom andas även HvE:s namn stil och klass.

5. Kebie van der Heijden

Nederländerna, dressyr

Nederländare är ett säreget släkte när det kommer till både språk och dopnamn. Det känns liksom som om nyblivna föräldrar i landet lägger ner alla bokstäver i en tombola, slumpmässigt plockar de bokstäver som matas fram och därefter monterar ihop dem till ett namn. Ibland blir det alldeles för många konsonanter och ibland märkliga vokalkombinationer men i vissa fall hittar tombolan rätt. Kebie van der Heijden kan vara allt från din pålitliga bergsguide i Nepal till Ursula von der Leyens hemliga tvillingsjäl i EU-kommissionen. Namnet lyfter dessutom när man uttalar det och måste vara en dröm för en tv-kommentator.

4. Fabricio Caldas Albuquerque

Brasilien, fälttävlan

Här har vi ett vackert namn som i sig lyckas med det tredimensionella konststycket att både kunna vara en ryttare och/eller namnet på en häst och/eller namnet på en stad – samtidigt. Denna svårslagna brasilianska bokstavsmagi trollar sig hela vägen in på en fjärdeplats. Bra jobbat! 

Familjen-haid-bondegaard-1-221029-rt
Familjen Haid- Bondergaard, Rasmus, Charlotte och Mary-Sophie, samt hästen Dixiland. Foto: Roland Thunholm

3. Mary Sophie Haid Bondergaard

Sverige, dressyr

Det känns som att Charlotte och Rasmus tänkte till för nästan exakt 20 år sedan då de skulle ge namn åt sin nyfödda. Oddsen för att flickan tidigt skulle fastna för dressyr var låga och chansen att hon skulle lyckas bli en riktigt bra ryttare om möjligt ännu lägre. Då gäller det att tänka till och det gjorde paret uppenbarligen. Mary Sophie Haid Bondergaard är ett långt namn men kombon av traditionellt brittiskt, hårt tyskt och klassisks danskt gifter sig häpnadsväckande väl med varandra. Det både ser bra ut och låter bra när det uttalas.

0r6a1542
Cathrine Laudrup-Dufour var lycklig med sin Vamos Amigos. Foto: Roland Thunholm

2. Cathrine Laudrup-Dufour

Danmark, dressyr

Silvret går till Danmark och det finns helt klart goda skäl till det. Namnet Cathrine Dufour, som hon hette som ogift, hade inte ens varit nära att kvala in på den här listan. När Cathrine gifte sig med sin Rasmine Laudrup hände det däremot saker. Laudrup adderar konst och artisteri till namnet och gör det oemotståndligt. Apropå min kärlek till namnet Laudrup ska erkännas att det är inte av ringa betydelse att Rasmines pappa heter Brian, en av Danmarks bästa fotbollsspelare genom tiderna.

_dsc6440
Erika Lickhammer van Helmond, toppryttare i hoppning och hästföretagare i Nederländerna, ger proffstips till Ridsports läsare. Foto: Natalie Lindholm

1. Erika Lickhammer-van Helmond

Sverige, hoppning

Det här är rena trollkonster. Var för sig säger dessa fyra namn ingenting. Tillsammans skapar de en grund av briljans och förstklassigt artisteri. Den här typen av namn finns bara i Hollywood och då är de dessutom helt påhittade. Här har vi en svensk ryttare med ett vanligt förnamn och ett ovanligt vackert efternamn. Hon gifter sig med en man som den nederländska tombolan tveksamt döpt till Juris i förnamn men där kraften ligger i det förnämliga efternamnet van Helmond. Att ett så pass långt namn kan uttalas så problemfritt som fallet är här ska inte vara möjligt. Men när jag hörde Stefan Fur uttala namnet under Gothenburg Horse Show i februari slog det mig. Erika Lickhammer-van Helmond är världens vackraste ridsportnamn.

Här kan du läsa ett stort reportage om ryttaren med världens vackrast ridsportnamn!

Bubblare: Roger Yves Bost, Frankrike, hoppning, Jessica Springsteen, USA, hoppning, William Ligier de la Prade, Frankrike, hoppning, Judith Sarda Mane, Spanien, dressyr, Brittany Fraser-Beaulieu, Kanada, dressyr, Paolo Roberto Brasileiro Miranda, Brasilien, dressyr, Lea Adams-Blackmore, USA, fälttävlan.

Hur ser din lista ut? Vilket tycker du är ridsportens vackraste namn? Om du läser det här på sociala medier får du gärna kommentera!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
5 april 11:02

Ponnypappan: Kung Bores återkomst, Påskhoppet och hästvälfärd

Ponnypappan: Kung Bores återkomst, Påskhoppet och hästvälfärd
Vinterland.

Vad ska man göra när man vaknar, tittar ut och ser att livet i april mer liknar ”Hej mitt vinterland” än ”Vintern rasat ut bland våra fjällar”?

När det regnat så mycket att hagarna mer liknar kvicksand än lera och Kung Bore sedan får för sig att bomba oss med ännu en snökanon?

Det är som bekant aldrig för sent att ge upp, men det vill jag inte.

Tänka framåt?

Det orkar jag inte nu, mitt i stunden.

Jag tänker bakåt istället.

Innan alla meteorologiska bakslag och allt trafikkaos runt om i landet slog till hann faktiskt en riktigt trevlig påskhelg passera. Eftersom hockeylaget Växjö Lakers, som jag skriver om, dessutom bara behövde spela fyra matcher i sin kvartsfinal blev det behagligt vitt i almanackan för min del under nästan hela högtiden.

Vad passar då bättre än att kasta sig in i en annan tävlingsbubbla, nämligen barnens?

Februariveckan med Sverigeponnyn i Scandinavium tog hårt på de mentala krafterna och veckorna därefter fick tjänstgöra som någon sorts djup och lång utandning och en paus från tävlandet.

Men ni som gillar tävling vet hur det är.

Efter ett tag kommer suget tillbaka, och för min del kom därför Påskhoppet på hemmaklubben Växjöortens Fältrittklubb som ett efterlängtat inslag.

Till att börja med tackade jag glatt ja till att ställa upp som funktionär på kort varsel. Eftersom jag jobbar varannan helg året runt brukar jag drabbas av dåligt samvete över att jag inte utför mer ideellt arbete än vad jag gör.

Hela vår unika idrottsrörelse bygger på det. Personen som med ett leende serverar dig din efterlängtade burgare, personerna som sköter insläpp till framhoppning och till tävlingsarenan, den som visar dig var du ska parkera bilen – alla dessa som ställer upp utan betalning gör att du eller ditt barn kan tävla. Utan dem – inga tävlingar. Därför var det en skön känsla att under fyra påskaftonstimmar hälsa alla välkomna till VFK och dirigera dem till rätt parkering.

287lillyochoskar
LillyBelle och godingen Oskar – vinnare i Påskhoppets lätt A+.

Dessutom fanns det många spännande klasser att titta på när jag inte befann mig i ideell tjänst. LillyBelle har de senaste tiden haft förmånen att utveckla ett samarbete med den lille söte nioårige hingsten Amcede Danny Boy, eller Oskar som han kortare och godare kallas. Oskar är en B-ponny, en liten supertalang som barnens kompis Felicia Gustavsson och hennes familj låter LillyBelle träna och tävla när tillfälle ges. Hittills har de gjort fem starter tillsammans: en lätt B, en lätt B+, två lätt A och en lätt A+. Samtliga rundor har klarats av med nollor i protokollet och de två sista skedde under Påskhoppet.

LillyBelles och Oskars sista start innebar debut i Lätt A+ och en väldigt fin runda senare stod de där som segrare. För övrigt den första segern i Lätt A+ som vunnits av en Enestubbe. Det var väldigt kul att se.

Nu är det fredag och om några timmar kastar jag mig tillbaka in i hockeybubblan, då den första matchen mellan Växjö Lakers och Rögle väntar.

Till sist vill jag återge den mycket kloka formulering som författats av det franska upprop som publicerats i tidningen Le Parisien och som återgetts som nyhet på denna sajt:

”Låt oss ge hästen, som tack för dess generositet och dess förtroende för oss, den hänsyn och den respekt den förtjänar.”

Jag säger ett amen på det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 


Ponnypappan
29 mars 11:32

Ponnypappan: Ridsports beslut borde bli en väckarklocka

Ponnypappan: Ridsports beslut borde bli en väckarklocka
Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Jeanette Flensburg

Det är utan minsta förvåning men med stor besvikelse och återhållen vrede jag läser Ridsports ledare av chefredaktör Catharina Hansson.

”Till slut gick topplocket” skriver hon och förklarar sitt beslut att skärpa kommentarsreglerna på Ridsports Facebook-konto.

Jag är som sagt inte förvånad över beslutet. Inte det minsta. Så pass sent som två dagar före jul skrev jag själv en text här i bloggen med rubriken ”Från skön värme till ett dagis för kverulanter” som väl säger en del om vad jag tycker om utvecklingen i ridsportens sociala kommentarfält.

Jag vet inte hur många gånger, både före och efter den texten, jag sett hur Ridsports FB-admins tvingats gå in och radera kommentarer och ryta till mot folk som utvecklat den bisarra hobbyn att kapa högintressanta diskussionstrådar.

Trots varningar och hot om tuffare tag har utvecklingen fortsatt att gå åt helt fel håll. Och trots att det inte är en särskilt stor konst att framföra kritik på ett sakligt sätt hemfaller alltfler åt direkta personangrepp.

Till slut blev det en varning för mycket.

Till slut var det dags att sätta ner foten.

Till slut var det dags för det som nu skett. En stark skärpning av kommentarsreglerna beträffande texter om personer under 18 år och gentemot de lallare som tror att det är helt okej att marknadsföra just sin mirakelprodukt i trådarna.

Jag är inte förvånad.

Jag är dock otroligt besviken och det tror jag gäller många med mig.

Jag menar: SOCIALA medier.

Det hörs ju redan på namnet att det är någonting interaktivt, vackert och attraktivt.

Något vi tillsammans delar, vårdar och utvecklar.

Något vi känner ett stort ansvar kring för att det ska fungera smärtfritt.

Något som kräver att vi åtminstone räknar till tio och tänker ett extra varv innan vi låter en elak tanke passera genom hjärnan, ut genom fingrarna till tangentbordet och via ett publicera-tryck skicka ut den till allmän beskådan. Om alla tänkte på det sättet skulle Facebooks administratörer ha ett enkelt jobb, inte tvingas lägga timtal av sin redaktionella arbetstid åt att vara digitala förskolepedagoger åt kverulanter som vägrar vanligt hederligt hyfs och sunt förnuft.

Som barn kände jag en lika gammal som envis man. ”Jag ger mig inte hur fel jag än har” lär han ha yttrat vid fler än ett tillfälle och tyvärr bär många urspårade kommentarer mannens signum. Inför ögonen på tusentals läsare startar de dryga dueller där sans och balans ersätts av ständiga utmaningar av yttrandefriheten. Till och med dessa borde veta att de inte kan säga och tycka vad som helst och skyddas av grundlagen.

Att tonen på sociala medier hotar hela sociala mediers framtid är ett faktum. Världen över förbereds lagförslag om att kraftigt minska vår frihet att tycka, diskutera och dela saker med varandra. Det sker samtidigt som stora aktörer valt att lämnat sina sociala medieplattformar eftersom ämnena de postar alltid kapas och förstörs. SVT Nyheter har exempelvis helt stoppat möjligheten att kommentera på sitt X-konto, vilket i praktiken gör detta sociala media till ett osocialt media.

Är det där vi vill hamna?

Vill vi att ridsportens i övrigt så levande och informativa kanaler på Facebook ska förminskas till enbart en källa för envägskommunikation?

Det vill ingen, jag lovar.

Men för att det ska ske måste alla bete sig som folk, jag lovar.

Annars är det inte svårt att gissa att fler, ännu tuffare, åtgärder kommer att vidtas.

Catharina Hanssons beslut borde vara en väckarklocka, till och med för de sabotörer som inte ger sig hur fel de än har.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 


Ponnypappan
22 mars 12:04

Ponnypappan: Vårkänslor och föreningsdemokrati

Ponnypappan: Vårkänslor och föreningsdemokrati
En bild som visar att föreningsdemokratin i Sverige inte är utdöd. När VFK höll årsmöte i söndags var det fullt till sista plats.

Lugnet före stormen, brukar man säga. Lite så känns det för min del just nu. Ni som följt mig här genom åren vet att jag vid denna tid på året kastas in i den mentala torktumlare som kallas för slutspelshockey.

Match varannan dag och träning varannan dag för laget Växjö Lakers, som jag bevakar, betyder för mig att skriva o-m match varannan dag och skriva i-n-f-ö-r match varannan dag. Det betyder tajta deadlines, resor, hotellboende och långa förlängningar som aldrig vill ta slut. Det betyder intervjuer med smågriniga spelare och irriterade tränare som egentligen inte vill bjuda på någonting. Den torktumlaren har jag kastat mig rakt in i när du läser dessa rader.

Om jag bott själv i en lägenhet mitt i stan hade jag kunnat leva i den här typen av bubbla och förmodligen känna mig helt vilsen när jag tog mig ur den. Som tur är finns det både fru, barn och inte minst hästar som jämnar ut balansen och tvingar mig att dubbelfokusera och prioritera smart och effektivt och kombinera det bästa av två världar. Temperaturen pendlar lite mellan plus och minus just nu men visst är det här ändå den kanske bästa tiden på året? Vintern hänger mot repen, snart är den förbi, våren tar över och ger löften om allt som ligger framför.

Apropå löften känner jag mig hoppfull inför den framtid som de senaste månaderna tett sig ganska osäker när det gäller vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb. Eftersom jag räknar mig som part i målet, som pappa till två tävlande VFK-barn, har jag på egen begäran valt att inte skriva texter i Smålandsposten om utvecklingen av det hästsportcenter som nästan är färdigbyggt, men där Växjö kommun sagt nej till att låna ut de sista miljonerna. Detta efter att de drivande personerna i bygget spenderat mer pengar än vad de haft tillgång till och räknat med att kommunen skulle hjälpa till, även med det sista steget.

Oron för framtiden har därför varit stor bland oss medlemmar, en hel del hårda ord har uttalats i media från olika håll och fortfarande vet ingen hur det slutar. Det har till och med skrivits att det kan sluta med konkurs. En sak har dock den senaste veckan lärt mig och det är att engagemang är en mäktig kraft. Och engagemang är det minsta man kan säga att det finns i VFK.

Som medlem i olika föreningar och organisationer har jag genom livet besökt diverse årsmöten. Som journalist har jag, under snart 30 års tid, bevakat hundratals. Med undantag för e-t-t enda årsmöte – en hockeyklubb med två trätande falanger för 15 år sedan – har jag varje gång jag besökt ett årsmöte slagits av en dyster slutsats. Nämligen att föreningsdemokratin är på väg att dö.

Känslan är att 99 av 100 årsmöten bara besöks av de närmast sörjande, varav en stor del av dem redan sitter i styrelsen. Alla blir alltid valda/omvalda, valberedningens förslag (ofta har valberedningarna fått kämpa för att ens få fram namn till en fulltalig) klubbas alltid igenom och sällan eller aldrig förs det fram motkandidater att rösta på. Om du gått på fler än ett årsmöte i ditt liv tror jag att du känner igen dig. Närvaron på en klubbs årsmöte är ett mått på det föreningsdemokratiska engagemanget i klubben, vilket oftast befinner sig farligt nära den absoluta nollpunkten.

Antalet deltagande medlemmar på ett genomsnittligt årsmöte i en riktigt stor fotbolls- eller hockeyklubb skulle jag uppskatta till mellan 20 och maximalt 30.

På årsmötet i den relativt lilla klubben Växjöortens Fältrittklubb i söndags kom 140. Det var fullt till absolut sista plats i den bokade konferenslokalen på Stadshotellet.

Jag har varit med på årsmöten som varat i mindre än 15 minuter och ett långt årsmöte skulle jag säga är ett möte som pågår i över en timme.

VFK:s började klockan 19.00 och när mötesordföranden förklarade det hela avslutat tittade jag på klockan och såg siffrorna 22.04.

Tre timmar och fyra minuter.

Det fina var det som pågick under dessa tre rekordlånga timmar. Det var föreningsdemokrati i sin renaste form. Olika alternativ som fördes fram, nya förslag som utmanade valberedningens egna förslag. Slutna omröstningar – något jag trodde var utrotat ur idrottsrörelsen – begärdes både en, två och tre gånger. Alla medlemmar fick användning för just sin röst, precis som det ska vara, och det gjorde det hela lika spännande som ett riksdags- eller kommunfullmäktigeval.

Alla var inte nöjda, precis som alla partier inte är nöjda efter ett riksdagsval. Men alla fick vara med och bestämma istället för att en liten trött klick av närmast sörjande skulle göra sin plikt och ställa upp för ett år till i styrelsen.

Likaså sprutades det ut frågor om anläggningen och verksamheten och jag tror att jag räknade till fyra inkomna motioner, som också behandlades.

Alla tyckte inte lika, alla var inte överens men alla var med och bestämde. Det var ett engagemang utöver det vanliga och en bländande uppvisning i hur föreningsdemokratin i Sverige borde fungera.

Min känsla är att VFK går stärkta ur den här kommunkrisen och att en av Sveriges finaste anläggningar både kan bli helt färdigställd och blomstra som ridskole-, tränings- och tävlingsarena i många år.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 


Ponnypappan
15 mars 20:16

Ponnypappan: När får vi se Peter Lundström Classic?

Ponnypappan: När får vi se Peter Lundström Classic?
Både ryttare och publik skulle uppskatta en favorit i repris av Peter Lundström bana från GHS, tror Ponnypappan. Foto: Anna Nyberg

Vad händer med en bana när tävlingen är över?

Sug på frågan i ett par sekunder.

Eller tänk efter i fem sekunder till.

Oavsett hur länge du funderar tror jag att svaret är detsamma.

Banan försvinner. Finns inte längre. Den existerar kanske som en digital skiss på en server någonstans, men betraktad som ett fysiskt och levande väsen förpassas den till historien likt en dagslända efter ett kort, intensivt och dramatiskt liv.

På detta har jag tänkt under en längre tid och landat i två frågor som jag sedan låtit ligga i marinad.

Första frågan:

Varför låter vi banorna bara försvinna?

Jag har inget svar på det, förstår inte varför. Misstänker att det ”kanske bara är så”. Tänker även att det kanske inte är tillåtet att använda samma bana flera gånger men tvivlar samtidigt på att förhåller sig så.

Min andra fråga lyder:

Om det är okej att använda gamla banor – varför i hela världen görs inte det?

Jag menar, ta banan Peter Lundström designade under världscupens Europafinal i Scandinavium i februari som exempel. Publiken älskade den, ryttarna älskade den och jag är säker på att Peter Lundström var nöjd med den.

Se bilden av Peder Fredricsons chansning under omhoppningen när han går innanför på bortre kortsidan i hopp om att vinna tid, men där chansningen inte går hem. Eller tänk på Henrik von Eckermanns omhoppning, där det saknas futtiga 28 hundradelar upp till förstaplatsen.

Tror ni att Peder och Henrik velat hoppa banan på nytt om de fått?

Klart att de velat.

Om så varit fallet: Hade Peder fortfarande chansat och lyckats eller hade han spelat säkrare och gått utanför? Hade Henrik hittat ett sätt att kapa tre tiondelar?

Själv hade jag älskat att se hur ryttarna hanterat samma bana på nytt, ett år senare – och jag förstår inte varför en bana måste vara som en fyrverkeripjäs på nyårsafton; någonting som sprakar vackert och intensivt under en kort tid för att sedan helt försvinna.

Här finns ett helt nytt och otroligt spännande tävlingsmoment att ta till. Genom att, vid vissa stora utvalda tillfällen, använda tidigare banor skulle hoppsporten skapa en helt ny tävlingsform utan att behöva ändra på en enda regel. Samma bana som föregående år skulle betyda förhandsspekulationer, tidsjämförelser med föregående år – ja, det skulle till och med kunna slås banrekord.

En sådan klass skulle skapa buzz. Ryttarna skulle för första gången få chansen att revanschera sig och reparera gamla misstag och publiken skulle för första gången kunna läsa på och ladda upp genom att titta på reprissändningar av tidigare tävlingar.

En sådan tävlingsform skulle framför allt vara en hyllning till våra enastående konstnärer till banbyggare runt om i Sverige och världen.

Jag ser en vinn-vinn-vinn-situation här.

Ryttarna är vinnare eftersom de, likt golfspelare, får återvända till samma bana.

Publiken är vinnare, eftersom ett nytt spänningsmoment adderas.

Banbyggaren är vinnare, eftersom hens fina hantverk får en ny dimension av uppskattning.

Därför undrar jag:

• Varför inte införa en klass som kan få heta typ Peter Lundström Classic under nästa GHS?

• Varför inte en Fredrik Malm Special eller en Maria Alfredsson Trophy?

• Eller varför inte en klass på din egen hemmaklubb där en av dina lokala banbyggares bästa banor återanvänds och hyllas?

Men som jag nämnde ovan har jag en brasklapp: Är detta över huvud taget tillåtet?

Eftersom jag fram till i onsdags kväll svävade i ovisshet beslutade jag mig för att kontakta en som vet och ställa tre frågor:

1. Är det okej att använda exakt samma bana flera gånger?

2. Om ja: Varför har man i så fall inte gjort det tidigare?

3. Vad skulle du själv tycka om att banor återanvänds?

Jag valde att ringa mästaren själv, Peter Lundström. Han svarade på andra signalen och sedan följde ett 19 minuter långt samtal där Peter, lika ödmjukt som inspirerande, bjussade på sina tankar om banbyggnad. Han svarade dessutom på mina frågor, som kortfattat fick följande svar:

1. Jag ser ingenting i reglementet som förbjuder det.

2. Jag vet inte/Svårt att svara på.

3. Det skulle vara väldigt intressant.

Så: om skidsporten lyckats öka sin popularitet genom införandet av masstarter och sprintlopp och orienteringssporten lägger in tävlingar i stadsmiljö för att få större publiksiffror – varför inte skruva upp stämningen i banhoppning genom lite smart återvinning?

Vad tycker du?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
8 mars 12:57

Ponnypappan: Ta av foliehattarna – FEI har varit unikt snällt

Ponnypappan: Ta av foliehattarna – FEI har varit unikt snällt
2024 var sista gången det var fullt tillåtet att filma under Gothenburg Horse Show. Foto: Privat

Det slog ner en bomb i Ridsportsverige i veckan när det internationella ridsportförbundet, FEI, offentliggjorde sina nya riktlinjer avseende rörligt material från större tävlingar. Från och med nu är det FEI:s egna kanaler som gäller. Ryttare, groomar och andra i respektive ryttarteam tillåts inte filma sina ritter eller lägga upp dessa på sociala kanaler, sajter och bloggar.

Denna sajt var en av flera som uppmärksammade de nya riktlinjerna och som brukligt är publicerades nyheten på Ridsports Facebooksida. Just nu räknar jag till drygt 250 kommentarer varav lejonparten består av måttligt till extremt uppretade ridsportmänniskor.

Kritiken är inte direkt av det lindriga slaget:

• En del anser att det är en skymf mot hästvälfärden att FEI tuffar till reglementet.

• Det antyds att FEI har något att dölja.

• Flera läsare undrar om det är första april.

• En del tycker det är ”sjukt”, någon blir ”bara trött” och någon ropar ”censur”.

Och så vidare.

Stormen i vattenglaset är verkligen intensiv.

Själv tycker jag också att FEI:s beslut är väldigt konstigt.

Inte att beslutet fattats men att det fattats först i mars 2024.

Det enda konstiga här är att riktlinjerna inte redan skrevs för 20 år sedan, när Facebook uppfanns, eller åtminstone 2005 då Youtube såg världens ljus.

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att få ingå i Ridsports reporterteam på plats i Scandinavium (tack, det var bland det roligaste jag någonsin gjort!). Det jag förvånades mest över var att det var okej att lägga upp korta filmklipp från hela arenan i form av reels och stories på Instagram. Där satt jag inne i arenan med min telefon och hade i stort sett fritt blås. Jag filmade ceremonin när Henrik von Eckermann väljs in i Hall of Fame, när Peder Fredricson tar sig vidare till omhoppning i Gothenburg Trophy och en massa annat smått och gott. Sedan gick jag in på Ridsports instakonto och tryckte på publicera.

Jag skriver det igen: Som ackrediterad media tilläts jag använda mobilen helt utan minsta restriktioner. Något jag inte i min vildaste fantasi kunnat inbilla mig att jag någonsin skulle få göra.

Med reservation för att jag inte hunnit kolla alla stora idrottsorganisationer i världen vågar jag ändå påstå att FEI:s riktlinjer fram till nu varit unikt liberala. Jag har aldrig tidigare hört talas om att man, oavsett idrott, tillåts filma från en stor pågående tävling eller match, lägga upp klippet på sin egen mediesajt i syfte att dra klick och därmed kamma hem intäkter. Det är faktiskt helt obegripligt.

Jag ringde till och med runt till några av de största sporterna i Sverige för att verkligen kolla läget. De skrattade, för de fattade knappt vad jag menade. Samtliga har rigorösa föreskrifter och absolut förbud för media och andra att utan tillstånd filma under pågående match och sedan publicera som inlägg i sina kommersiella kanaler. 

Hockeyligan SHL har exempelvis sålt sina rättigheter till TV4 för extremt dyra pengar och om jag till exempel skulle vilja lägga upp en målsituation från en match är det TV4:s konton på Instagram och X (Twitter) mitt hopp står till. Min möjlighet är då att – om TV4 råkar välja ut det klipp jag önskat – bädda in TV4:s inlägg och publicera det i min egen text. För mig är det helt självklart att en aktör som betalat enorma pengar för att sända också har ensamrätten på allt rörligt material. Vad FEI har sysslat med vet jag faktiskt inte – och jag undrar till exempel hur kul SVT, som har rättigheterna till alla våra stora FEI-tävlingar, tycker om att konkurrenter kan gå runt och filma lite som de vill och sedan publicera. Hade jag varit i ledande ställning hos ett sändande bolag hade jag givetvis satt press på den som sålt rättigheterna till mig – och precis så tror jag att det är i det här fallet också. Köper du rättigheterna till rörligt material vill du ju självklart också ha ensamrätten till det.

Om man kan likna FEI vid en tidning har FEI hela vägen fram till nu varit en tidning som helt skänkt bort allt sitt material, helt fri från Plus, Premium och vad betalväggar brukar kallas. Att man först nu stramar upp reglerna – så ofattbart sent som i mars 2024 – är någonting jag knappt kan ta in. Självklart vill FEI att deras utvalda material ska få maxad spridning, liksom det sändande bolagets.

Dessutom har jag svårt att förstå upprördheten av helt andra skäl. För det första ser jag inget som förbjuder privat filmande från läktarna utan bara för ryttarna själva, deras team och vi i media. Logiskt, eftersom dessa har egna plattformar med stora antal följare (vissa följs av flera miljoner) och FEI givetvis vill att det rörliga materialet som delas bär FEI:s eget märke, alternativt det sändande bolagets. För det andra gäller riktlinjerna enbart FEI:s större tävlingar. Är det inte en FEI-klassad tävling (alltså mer än 99 procent av alla tävlingar i Sverige) lär det vara fritt fram att filma för vem som helst, var som helst och när som helst.

Så ta av foliehattarna, sluta slåss mot väderkvarnarna och chilla lite! Det vi ser här är ingen konspiration eller illasinnad agenda med syfte att dölja något. Det här är ett sätt att slå vakt om och ge mervärde, både åt både ett internationellt idrottsförbund och till innehavare av svindyra sändningsrättigheter.

FEI har varit unikt snällt ända fram till nu. 

Det är de faktiskt värda ett stort tack för.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
1 mars 11:55

Ponnypappan: Det unika i ridsporten slår till igen

Ponnypappan: Det unika i ridsporten slår till igen
12 000 i ett utsålt Scandinavium. Det blir inte bättre än så här. Foto: Privat

Att uppleva nästan en hel vecka i, kring och på avstånd från Scandinavium har varit som att befinna sig inne i en torktumlare som går på hög hastighet. Med vilken skräck och fysisk nervositet jag upplevde Angelos semifinal i Sverigeponnyn redogjorde jag för ganska utförligt i förra bloggen.

Därefter gick det mesta in i en ny skönare fas.

Fredagens uppladdning inför lördagens final var behaglig och när det hela var över hade Angelo slutat på en femteplats – i hela Sverigeponnyn. Jag är otroligt stolt över honom och jag både hoppas och tror att han själv är enormt nöjd och stolt över det han klarat av.

Ni som följt mig här genom åren vet att jag kommer från en helt annan idrottsmiljö än ridsportens. Ni vet i så fall också hur mycket ridsporten fascinerar mig eftersom den så gott som alltid sticker ut. Den liknar egentligen ingen annan sport utan spelar i en egen liga, med egna regler och helt andra uppförandekoder än övriga sporter. Så är det bara, och det har jag också redogjort för i den här bloggen fler gånger än vad jag kan räkna.

Här kommer ännu en take i ämnet ”Därför liknar ridsporten ingenting annat”. Under den gångna omtumlande veckan i Göteborg har jag nämligen slagits av ännu en insikt som sätter ljuset på ridsporten allena, ännu ett bevis på vilken speciell och unik sport vi alla är en del av.

Det är under Sverigeponnyns finaldag det händer. Det är när jag för andra gången på tre dagar, i en position snett bakom Angelo och Rosie, går upp för den klassiska rampen in till det allra heligaste. Under en sekund känns det som att jag träffas av blixten. Jag blir Tjuren Ferdinand som sticker ut huvudet, chockmöts av folkets jubel och omedelbart drar tillbaka huvudet i ren skräck.

Det. Är. Fullsatt.

12 000 personer sitter på varsin stol inne i Scandinavium. Om det fanns någonting lugnande med torsdagens semifinal var det de glest befolkade läktarna.

Nu?

Fullt till sista plats.

Scenen är så dramatisk att jag nästan tappar det.

12 000 är väl helt okej när Frölunda spelar SHL-hockey här eller när HvE, Peder och de andra ska göra upp i världscupens Europafinal, men det här är Sverigeponnyn. Det är barn som tävlar. Barn. Inför full salong.

Och det är inte bara barn. Det är hästar också. Hästar som barn sitter på. Och det är inte bara hinder som ska klaras av. Det är stilbedömning också. Inför stränga domarögon och tolvtusen andra ögonpar.

Kom igen! Det är dags att vakna upp, öppna ögonen och inse följande:

Inte i någon annan sport i Sverige utsätts barn för någonting som ens liknar det här. Det är inte ens nära.

Kom inte dragande med Gothia Cup i fotboll eller Kalle Anka Cup i tennis. Ingen av dessa stora barntävlingar kan jämföras med pressen, stressen och nervositeten hos barn till häst som synas av tolvtusen.

Vad jag tycker om det?

Innan jag lämnar mitt svar ska jag vidga perspektiven för att påvisa exakt hur unikt det här exemplet är. Vi lever nämligen i en tid där flera andra stora sporter arbetar aktivt för att ta bort tävlingsmomentet. Det skippas resultat, det publiceras inga tabeller och det genomförs därför heller inte någon prisutdelning efter matcher. Att idrotta för att vinna anses vara fel drivkraft trots att tävlingsmomentet är idrottens själva kärna och väsen – ja, den är till och med själva huvudkriteritet för att en idrott ens ska få kallas för en idrott och en anledning till att exempelvis Friskis & Svettis alltid nekats medlemskap i Riksidrottsförbundet.

Jag har som journalist själv varit ute på och skrivit om flera pojk- och flickmatcher i olika sportcuper där någon verklighetsfrämmande syn på idrott för att ”skydda barnen” gjort att mål och resultat inte räknas.

Senast för en månad sedan var jag på en bandycup med matcher utan resultat. Det roliga var när jag frågade en tjej hur det gått för henne och fick svaret:

– Bra. Först vann vi med 3–2, sen förlorade vi med 1–4 och sen vann vi två till.

Det de vuxna förbjuder – med sin ängsliga värdegrund som välmenande bas – struntar barnen fullkomligt i.

Det kan ju vara bra att veta, tänker jag. Att barnen öppet räknar mål och räknar ut hur de ligger till i cupen medan de vuxna tror att barnen bara tycker det är roligt med lite frisk luft och motion.

Ha nu bilden av bandycupen utan mål och resultat framför er.

Tänk sedan att Sverigeponnyn rids utan domare och utan några andra regler än att varje ekipage ska försöka ta sig runt banan och sedan lämna den – utan att få reda på antal fel eller inverkanspoäng.

1. Kan ni se det framför er?

2. Känns det som ett fräscht grepp?

3. Tror ni att den typen av tävlingsfri ponnyridning skulle locka 12000?

Nej på 1, nej på 2 och tok-nej på 3.

Publiksiffran skulle vara närmare 12 personer än 12000.

Så: Vad tycker jag om att barn tävlar inför ett fullsatt Scandinavium?

Svaret kommer här: Jag tycker att ridsport är bäst – ännu en gång. Det räcker så.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
23 februari 08:39

Ponnypappan: Utandningens lättnad och vulkanisk glädje

Ponnypappan: Utandningens lättnad och vulkanisk glädje
Det är tur att Angelo hanterar nervositet på ett annat sätt än jag i Sverigeponnyn. Foto: Kim C Lundin

Att ha haft förmånen att under mer än fem års tid skriva nästan vad jag vill på den här plattformen har lett till många nya bekantskaper inom ridsporten. Det händer ganska ofta att personer jag aldrig tidigare sett eller känner igen men inte kan placera hejar på mig på tävlingar. Jag har blivit uppringd och tackat ja till att delta i Karlavagnen tack vare en blogg jag skrev om svårigheten att gråta. Jag har pratat i P4 Kronoberg om elakhet i ridvuxenvärlden. Jag kommer heller aldrig att glömma det massiva stöd som blev följden av en av mina första bloggtexter, den om när Angelo blev retad för att han rider och snälla människor hjälpte honom att få vara med på träning för Malin Baryard.

Den här torsdagen har jag för första gången en kollega som punktmarkerar mig. Det är Rebecka från Göteborgs-Posten som – om jag förstått det rätt – vill bevaka en tävling delvis ur en förälders vinkel. Hon kunde inte valt ett värre tillfälle, tänker jag när vi står i det 031-typiskt sneda regnet på Valhallas asfalt och hon frågar:

– Hur är det med nervositeten?

Exakt hur orden föll när jag svarade minns jag inte, men jag minns på ett ungefär. ”Jag har varit nervös tidigare men aldrig ens i närheten av detta. Jag känner en fysisk nervositet som börjar i bröstet, letar sig ner i magen och det känns som att den vill slita ut mig ur min egen kropp”.

Klockan är halv tio på förmiddagen och nervositeten har redan tömt mig på all energi. Det är en halvtimme kvar till Sverigeponnyns semifinal. Drygt fyra månaders träning och nötning ska ställas på sig spets och avgöras under mindre än en minut och det är det som är så hemskt. Som ni kanske minns hyllade jag Sverigeponnyn här för bara ett par veckor sedan som en tävling där faktiskt alla är vinnare. Att nu veta att drömmarna för 36 ridande barn kan slås i spillror av ett enda litet nervositets-pet får det att värka ännu mer i mig.

Alla vill till final, bara tio går dit och hela 26 barn åker besvikna hemåt. Jag umgås rentav med tanken på att föreslå en regeländring till kommande upplagor att, likt en sällskapsrond i golf, införa en så kallad pilsnerboll.

Det vill säga: Om du totalmissar ditt första utslag tillåts du, utan pliktslag, att slå om bollen. Översatt till Sverigeponnyn: Om du råkar riva ETT hinder, eller i alla fall det FÖRSTA hindret, i en semifinal räknas det som noll fel och domarnas poängbedömning för din inverkan gäller.

Men det är min alternativa verklighet.

281 Rampen
Tränaren Ann Liwing kommer med några avslutande råd innan Angelo och Rosie släpps upp över den klassiska rampen och kastas in i Scandinavium likt gladiatorer. Foto: Daniel Enestubbe

I den riktiga verkligheten knäpper jag av en bild på Angelo i Sveriges mest klassiska entréramp, den i mäktiga Scandinavium. Arenan har fått mången elitidrottares nerver att dallra. Här har klassiska matcher avgjorts i allehanda sporter på VM- och EM-nivå. Här har det skrivits historia så många gånger att det inte går att räkna. Och just här, på denna drygt 50-åriga mytomspunna plats, släpper jag iväg min son som en gladiator till lejonen. Det är så det känns. Det är vad den fysiska känslan i magen gör med mig.

Jag står som en staty uppe på den lilla speciella VIP-läktare som endast är avsedd för aktuell ryttares team. Ser Angelo därinne med det plågsamma startnumret 2, nästan först av alla. För mig är det ren skräck att sedan se vad som händer. Han river väl första? Nej, han klarar. Men han river väl andra? Nej, han klarar. Är han inte nervös alls eller varför river han inte ens tredje?

Angelo Enestubbe  Armathwaite Rosi
Angelo klarar hinder efter hinder. Nervositeten att se det från sidan är fysisk. Foto: Kim C Lundin

Låter det rationellt? Nej, fysisk nervositet är sällan det. Att se Angelo och LillyBelle tävla på Elmia är en västanfläkt jämfört med detta. På Elmia får alla dubbla chanser och första dagen är bara uppvärmning. I Göteborg kan allt vara över på fem sekunder i Sveriges största och äldsta konservburk.

Plötsligt ser jag mina armar sträckas upp mot skyn och jag hör skumma höga läten komma ut från min mun. Efter 55 sekunder som känts som 55 minuter är det över. Angelo är i mål, alla hinder står kvar och publiken applåderar varmt.

Det är över. Nu kan Angelo inte bli besviken, tänker jag. Nu kommer han att få poäng, som alla andra som tar sig i mål. Plötsligt är han och den underbara Rosie ute ur Scandinavium och åter nere i dess katakomber. Vi går tillbaka till ännu en hockeyrink som bytt is mot grus och fiber och ställer oss i sidoarenan. Där pågår framridning och framhoppning för fullt och jag slås av tanken att mitt faktiskt är över. Alla de andra har sina nervositetsdemoner kvar att möta.

Angelo Enestubbe  Armathwaite Rosi
Målgången är klar. Hindren står kvar. Foto: Kim C Lundin

Så kommer poängen. Eller är det verkligen poängen som kommer? 51,2. Femtien komma två? Så mycket vet jag om inverkansridning att allt över 50 är väldigt bra. Med mitt förnuft förstår jag redan där att Angelo med stor sannolikhet är klar för final, men det är ett faktum som inte går att processa.

Inte ens när allt är över kan jag ta in det. Det går liksom inte att ladda batteriet i själ och hjärta. Än en gång är det bara mitt förnuft och mitt intellekt som registrerar de faktiska händelserna som utspelat sig.

Angelo, 13 år, har ridit semifinal i Sverigeponnyn och tagit hem en delad förstaplats tillsammans med duktiga Mirelle Karlsson.

Att dra till med att jag borde nypa mig i armen känns heller inte rättvist mot Angelo. Jag vet att han hade över 50 poäng även i kvalet och att det går bra för honom är egentligen helt i linje med vad han presterat tidigare och hur han tränat.

Nu ska han rida final på lördag.

Det verkar på honom som att han redan nollställt tankarna efter semifinalen.

Värre är det med mig.

Häxbrygden av utandningens lättnad och vulkanisk glädje får samsas med den kvardröjande klangen av nervositeten och den bottenlösa stoltheten över min son ett tag till. Och jag undrar verkligen hur jag kommer att porträtteras i Göteborgs-Posten.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
16 februari 15:01

Ponnypappan: Så här kan vi inte ha det

Ponnypappan: Så här kan vi inte ha det
De mörka molnen över ridsporten är många just nu, och Ridsports bloggare Ponnypappan funderar på hur vi kan gå vidare efter den senaste tidens skandaler. Foto: IStock/Gujiang xie

Andreas Helgstrand. Cesar Parra. Aftonbladets avslöjande. Med mera, med flera.

Det är händelser som gör att vi lever i stormens tid. Det blåser inte bara på toppen. Det blåser lite överallt och alla känner vi vinden från skandaler och vanvård piska oss rakt i ansiktet.

Stormens tid är en omtumlande tid för hela ridsporten och efter den wallraffande dokumentären från Danmark är det ingen vågad gissning att dressyrsporten som vi känt den fram till nu radikalt kommer att förändras i grunden. Udden är riktad mot ridsporten nu och medias ögon är vidöppna i jakten på fler missförhållanden. Den nu aktuella och ständigt växande Parraskandalen kan följas av fler fasansfulla upptäckter när visselblåsare vågar träda fram och äntligen tycks få gehör.

Allt detta har skakat om oss. Den som för ett år sedan inte kände till eller umgicks med ordet ”hästvälfärd” gör det i dag. Hästvälfärd är ordet vi pratar om, det är överst på agendan och det är förstås bra. Men det som också ger mig en olustig magkänsla är hur vi som på ett eller annat sätt aktivt deltar i ridsporten har knockats mentalt av alla svarta nyheter.

Den tyckare, krönikör, bloggare eller poddare inom ridsporten finns inte som inte uttryckt sin vrede och ilska över den dubbelt mörka årstid vi genomlider för tillfället. Den här bloggen har skrivit om det, liksom mina bloggkollegor här på Ridsport. Krönikörer har belyst hästvälfärden i ljuset av Helgstrand-affären och andra ridsportprofiler har kommit med kloka inspel. Alla som kunnat har luftat sin kritiska åsikt.

Det jag finner i hela ridsportkollektivet – om jag nu slarvigt buntar ihop oss alla – är även ord som bekymrar mig.

Uppgivenhet. Skuld. Skam. Rädsla. Ånger. Ångest.

Jag läste någon som beskrev att hon till och med kände skamkänslor när hon gick runt i ridkläder på stan. Skamkänslor över att tillhöra ridsportkollektivet. Känslan av att tänka ”Vad tänker folk om mig?”.

Jag känner igen det. Trots att jag inte rider har jag känt samma känslor som nämns ovan. Jag är nog inte den ende som kontemplerat kring vad det egentligen är vi hästmänniskor håller på med. Det är ju vi som, utan att vi ens reflekterat över det, utsätter hästar för olika grader av obehag och får dem att acceptera det.

Hur kul hade jag själv tyckt det varit att ha en metallstång i munnen, kopplad till en tygel och ovanpå mig en individ som drog och slet i stången genom min mun? Efter att ha läst runt noterar jag att även den typen av frågeställningar drabbat erfarna ryttare. Hästen, från början vild, gör sedan årtusenden allt för att tjäna människan och den insikten är tuff, svår och drabbande när man tänker på den efter det som hänt.

Men det är farligt att tappa sugen. Och skulle vi samla ihop dem alla skulle vi nog kunna fylla en hel soptipp med tappade sugar.

Så här kan vi inte ha det.

Det är aldrig för sent att ge upp men ingenting blir bättre av att vi ger upp. Det kanske först måste bli värre för att kunna bli bättre och nu är det dags att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Hoppas att fler syndare åker fast och straffas.

Hoppas på att regler ändras, på att sporten blir renare och på att den chockvåg av skuld och dåligt samvete många av oss känner kanaliseras tillbaka i form av ännu mer omtanke och kärlek till hästen.

Jag har, bara under de korta men även snabba år jag varit en passiv/aktiv del av svensk ridsport, sett så mycket gott i ridsportens namn att jag känner djup tacksamhet. Jag har sett hur hästar får kärlek och omsorger i överflöd och att det verkligen är mer regel än undantag att det förhåller sig så. Och oavsett hur deppigt och skuldtyngt det kanske känns på många håll är jag helt säker på att vi alla redan börjat tänka ÄNNU MER på hur vi gör det bästa tänkbara för att våra hästar ska må bra.

Mörkret får alltid ge sig mot ljuset och nu är det dags att tända lampan. Vi bör både fortsatt kritiskt granska det mörka men samtidigt också ledas av ljuset från de oändligt många goda exemplen som är lätta att glömma bort i en tid av storm.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 99 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden