Vet ni vad jag älskar mest med att läsa om ridsport? Vet ni vad som är det bästa med att surfa runt på olika ridsportsajter? Det är att allt är nördigt. Seriöst. Rakt på. Det är nischat till 100 procent, det är ridsport från första till sista klicket. Bara ridsport. Surfar du runt på svenska ridsportsajter vet du exakt vad du får.
Du får ridsport, ridsport och ridsport.
Du lär dig om ridsport, du får den senaste infon, inte det senaste skvallret.
Här vill jag direkt dela ut veckans första, enda och vackraste ros till denna härliga sajt. Tidningen Ridsport är en av de sajter och tidningar som skickligt står i frontlinjen och motar bort onödiga influenser från nöjesindustrin och från övriga idrottsvärlden.
Hur denna tidning skrivit om Jessica Springsteen genom åren är ett slående exempel på hur ridsportens nördmedia håller fanan högt och har is i magen trots att man ständigt befinner sig framför ett helt buffébord av frestelser.
Det finns inte sällan kändiskopplingar inom ridsporten. Kopplingar till annat än ridsport som föder frestelsen att spetsa till rubriken och få till ett klickbete. Fördelarna med klickbete är kortsiktiga – fler klick – medan nackdelarna är långsiktiga: klickbeten på nischade sajter ökar risken att få besvikna läsare och att förtroendet för sajten minskar.
I fallet Jessica Springsteen lär klickbetesfrestelsen ständigt befinna sig nära kokpunkten. Trots det ger en sökning på Jessica Springsteen i Ridsports arkiv visserligen många träffar, men det är föredömligt få – för att inte säga otroligt få – gånger pappa Bruce ges någon framträdande roll i texterna.
De enda gångerna Bruce Springsteen över huvud taget nämns är när det handlat om porträtterande texter av Jessica och i de fall det handlat om rena nyheter, exempelvis när tävlingsgeneralen Ulf Rosengen 2012 uttryckligen sa att han ville se Bruce under SIHS.
I övrigt: nästan ingenting om pappa Bruce, som bara nämnts i 19 artiklar under tio års tid. Föredömligt, säger jag. Att den här texten blir nummer 20 och att jag med mina två blogginlägg där Bruces namn nämnts därmed står för tio procent av sökresultatet understryker detta faktum.
Mönstret är detsamma när det kommer till Janelle Larsson. Frestelsen att blanda in pappa Henrik Larsson i leken finns där hela tiden och visst nämns han. Han har ju – givet sitt ekonomiska oberoende från en enormt framgångsrik fotbollskarriär – varit en förutsättning för att dottern Janelle ska få chansen att satsa fullt ut som elitryttare. Fast när Henke nämns (alla kallar alltid honom för Henke, inte Henrik) är det nästan alltid i sista stycket av texten. Undantaget, precis som med Springsteens, är när texten handlar om person- och/eller familjeporträtt. Då är det oundvikligt och tvärtom själva GREJEN att nämna familjen, speciellt i Janelle Larssons fall där även brodern Jordan är fotbollsspelare på nästan samma höga nivå som Henke.
Och precis som i fallet Bruce Springsten nämns Henke i princip aldrig i en rubrik, aldrig som klickbete.

Ridsportens journalistik, den nischade och nördiga, går stick i stäv med den som praktiseras i kvällspress och även i regionala och lokala medier där jag själv jobbar. Det beror på att vi har en annan publik och därmed delvis skilda arbetssätt. Vi som skriver i ”bredare” medier ska ha koll på alla de 72 sporter som ryms under Riksidrottsförbundets paraply. Kan vi göra kopplingar eller referenser till andra idrotter (exempelvis Henke Larsson) eller nöjesindustrin (exempelvis Bruce Springsteen) kastar vi oss över dem redan i rubriken, eftersom konkurrensen om läsarna är större och läsarnas preferenser spretar åt alla håll. Vi skjuter hellre från höften än riktar oss till en specifik målgrupp.
Läsare av mer allmänna sportsajter vet därför inte vad de får medan de nördiga nischläsarna alltid vet exakt vad de får, eftersom det är högst troligt att det är just nördigheten som gjort att de valt att teckna ett abonnemang.
Jag gillar detta; symbiosen mellan brett och smalt och mellan allmänt och nördigt. Jag är för övrigt, enligt min egen bedömning, den ende skribent på den här sajten som sänker nördighetssnittet och drar det närmare en mer allmän, tramsig och okunnig nivå. För detta hoppas jag på ert överseende, kära hästnördar.
Även den här veckan har jag, på denna sajt, slagits av vilken underordnad roll superstjärnor från andra sporter spelar i rapporteringen. Så sent som i onsdags, när jag skummade igenom nyhetsflödet på Tidningen Ridsport, ser jag en bild på en man och en kvinna, stående vid en häst.
Jag identifierar omedelbart den barnsligt flinande mannen på bilden: en av världens bästa fotbollsspelare, med både VM-guld och Champions League-seger på sitt cv.
Om jag arbetat på en kvällstidning och skrivit grejen hade jag nog valt en rubrik i stil med: ”Tyske fotbollsstjärnans häst halkade på bocken – kan inte leverera sperma” eller åtminstone ”Fotbollsstjärnans hingst skadad – avelssäsongen i fara”.
Rubriken i Tidningen Ridsport?
”Tvåfaldig UVM-segrare skadad”.
Fotbollsstjärnan nämns vid namn endast i bildtexten, som lyder: ”D’Avie ägdes tidigare av bland annat Andreas Helgstrand, och ägs nu av Thomas och Lisa Müller”.
Jag älskar det.
Älskar den journalistiska bedömningen gentemot sin nördiga läsekrets; att hästen är tvåfaldig UVM-segrare är det viktiga, inte att den ägs av en av Tysklands mest kända personer.

Nördarna vet vad de får i ridsportens spalter.
Icke ridsport-stjärnor som Bruce Springsteen, Henke Larsson och Thomas Müller ska hållas kort.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på ridsportpodden Fria Tyglar gör ni det enklast genom att prenumerera via Spotify eller klicka på denna länk. Den mindre nördiga men otroligt trevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (mammor lika välkomna) hittar ni här och mitt Instakonto står alltid öppet här för den som vill följa mig!
Följ Ridsport på