Eriks blogg: Tävling i Sundbyholm

Förra veckan spenderade vi i Sundbyholm där vi tävlade med hela sex hästar. Vi rullade iväg redan på onsdagen och kom hem sent på söndagskvällen, trötta men väldigt nöjda efter några intensiva, lärorika och roliga dagar.

Med i teamet var mamma, pappa, syster Sara, samt mina härliga hästägare Liselott och Erland.

Torsdagen drog igång tävlingarna, och vilken start!

• Bulan Belgravia hoppade en fin runda i 130cm-klassen.
• Kjell gick felfritt i sin ”tittklass” på 120cm – en perfekt start för honom för att bli lite avspänd och redo för större uppgifter.
• Shiela levererade en felfri 130cm-runda med fin känsla.
• Malaco, vårt nyaste tillskott, debuterade 135cm och hade ett ner i omhoppningen – men vilken potential!
• Zizzan var i superform – felfri och placerad i 135cm!
• Nina hoppade 145cm med ett ner, men hon överhoppade sig en hel del vilket gjorde att jag valde att gå ner en klass på fredagen för att stärka självförtroendet och få till en enklare runda. Vi har även experimenterat med nya skor på framhovarna, så det behövdes kanske en klass för att känna efter för henne. 

Fredagen bjöd på ännu fler höjdpunkter!

• Nina gick istället 140cm, med mer framåtanda och enklare uppgift. Det gick strålande: felfritt och placerat!
• Zizzan hoppade också 140cm, hennes första på 1,5 år, och gjorde det galant, felfri och placerad igen (såklart)!
• Bulan hoppade 130cm igen och hade ett ner, men hoppade väldigt fint återigen. 
• Malaco var felfri och placerad.
• Shiela gick 135cm med ett ner, och Kjell likaså, men han blev placerad ändå!

Lördagen var det dags för fler finaler:

• Malaco hoppade final i 130cm, felfri i grunden och ett ner i omhoppningen, men placerad ännu en gång!
• Bulan gjorde sin sista klass i Sundbyholm, ett ner i 130cm men med otroligt fin hoppning.
• Och så var det dags för Nina i 150cm Grand Prix, men det tar vi lite längre ner, för det förtjänar ett helt eget stycke.

Söndagen – finalernas dag!

• Kjell och Shiela gick sin 7-årsfinal och debuterade i 140cm! Shiela hade några ner, men känslan var väldigt positiv, det känns som att hon är redo för nästa nivå. Kjell var först lite rädd men med lite stöd från mig tog han sig runt felfritt! Vi fick ett ner i omhoppningen men det räckte till en femteplats, så roligt!
• Zizzans 140-final – vilken show hon bjöd på! Jag satt bokstavligen och log genom hela omhoppningen. Hon var magisk, även om det kanske var därför vi tappade lite tid och slutade på andra plats, just bakom bästa kompisen Amanda Eriksson haha!! Världens bästa Zuper Znabba Zizzan, du är fantastisk!
  

Och så Ninas 150cm Grand Prix!

Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det här… Men jag försöker.

Jag har haft förmånen att få lära känna och dela resor med många olika hästar sedan jag började rida, men den resa jag gör just nu med Nina känns extra speciell. Jag har lagt all den kunskap och erfarenhet jag har samlat på mig in i denna från början väldigt osäkra men extremt talangfulla häst. Med tid, tålamod och rätt träning genom det system jag själv utvecklat har vi nu nått det här fantastiska resultatet.

I lördags hoppade Nina och jag dubbelt felfritt och tog hem tredjeplatsen i 150cm Grand Prix i Sundbyholm, strax bakom en av mina största förebilder – Malin Baryard.

Jag kommer nog sväva på rosa fluffiga moln i flera veckor efter det här – och jag lovar att njuta! Nina, du är något alldeles extra, och jag är evigt tacksam till både dig och Agneta Tegnér.

Vilken vecka, vilka hästar och vilket team. Tusen tack till alla som var med och gjorde det här möjligt. Och tack till exakt ALLA på fantastiska Sundbyholms ridsport/travbana som år efter år, tävling efter tävling gör så otroligt fina och välorganiserade tävlingar. Jag bara älskar att komma till er. Allt från flickorna 😉 i frukostboden, till personalen i restaurangen, Kim i sekretariatet, Per tävlingsledare, prisutdelare, veterinären, pågarna 😉 vid parkeringen – ja exakt alla! Ni är helt fantastiska på alla sätt och vis!! Vi anländer med ett leende på läpparna och lämnar er med samma leende om inte ännu större!! Tack!!

Nu laddar vi om – både kropp, knopp och hovar inför nästa kommande roliga uppgifter!!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Jag har tidigare skrivit om hur jag ibland upplever att vissa 110-klasser avdelning B-klasser är onödigt svåra. Den känslan dök upp igen i helgen när jag fick se en banskiss från en annan tävling än den jag var på. 110 är en klass som inte ger några kval till någon tävling. Den är till för att ge hästarna erfarenhet, trygghet och en positiv känsla inne på banan.

Men när banorna i de klasserna blir alltför tekniska, trånga distanser eller svårlösta för en unghäst, riskerar vi att förlora just det syftet. Det blir istället en negativ upplevelse för hästar (och ryttare), vilket kan påverka självförtroendet och viljan att fortsätta utvecklas i sporten.

Jag säger inte att det ska vara “för lätt”, men jag tycker det är viktigt att vi kommer ihåg varför dessa klasser finns, inte som en uppgift att testa hästens maxkapacitet, utan som en utbildande och stärkande del av deras utvecklingsresa.

Det här är något jag tycker vi behöver prata mer om, och jag är nyfiken på att höra vad andra tycker. Tål att pratas om då och då tror jag. Har ni upplevt samma sak? 

I helgen har jag haft med mig tre av mina fantastiska hästar till Ribersborg i Malmö, och vilken helg det blev! Sol, nästintill havsutsikt och riktigt fin hoppning, det finns få platser som slår Ribban när vädret visar sig från sin bästa sida.

Signe var först ut och gjorde en felfri runda i just en 110-klass, så rytmiskt och fint. I 120 debuterade hon och rev ett hinder, men hoppade annars jättefint, dock var hon väldigt mycket mer spänd och så är det ju ibland med hästar, då är det bara att försöka överföra självförtroende till dem och finnas där med extra stöd. Trots detta tycker jag verkligen att hon visade att hon är redo för den nivån.

Bulan gick två rundor på 130. I den ena hoppade vi felfritt och i den andra rev vi ettan, men sen flöt det på och han gjorde resten av banan klockrent. Det är en så härlig känsla att sitta på en häst som verkligen växer med uppgiften hela tiden!

Och så Sheila, wow vad hon hoppar! Hon gjorde sin andra 140- klass någonsin och var så himla fin. Vi fick ett litet pet, bara en tå på ett räcke som föll, men i övrigt kändes det så mycket lättare än sist vi hoppade höjden i Sundbyholm. Hon gjorde hela uppgiften med en annan typ av självklarhet den här gången, och det var verkligen en rolig känsla att bära med sig hem.

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

I onsdags fick jag en kort film skickad till mig av Jens Fredricson, som ju sen ett par år tillbaka är min tränare men också lite mentor till mig ibland. Filmen var kort och enkel, men den satte verkligen igång tankarna.

Det är fascinerande hur något så ”litet” kan påminna en om något så viktigt. Jag tog verkligen till mig av det och har försökt applicera tankesättet inför förra helgens starter, då med nya stjärnan Malaco, som jag fortfarande håller på att lära känna.

Vi har gjort våra två första tävlingar tillsammans, där jag mest red på känsla och i flow, precis så som jag vill ha det. Vi hoppade inte så stora eller svåra klasser, men jag hittade ett fint flyt och fick till en riktigt härlig runda med placering i 130 centimeter.

Sen åkte vi till Sundbyholm. Där var det lite större, lite svårare och Malle som jag kallar honom blev också lite mer spänd. Jag tänkte att jag skulle rida lite säkrare, drog ner tempot lite för att kunna parera om något skulle hända då han inte kändes lika självsäker i och med att han var lite spänd. En ny situation för mig med honom.

Men som många av er vet, så får man ofta motsatt effekt av det. Och ja – det vet jag ju egentligen mycket väl. Men där inne på banan är det som att ryttarinstinkten ibland kliver in och gör precis det man inte borde. Det vill säga tar bort galoppen istället. 

När man plockar bort galoppen lite grann, tappar man ofta både rytm och bjudning. Hästen kan hamna lite bakom hand, vissa tappar formen, och då blir det ännu svårare att få fram näsan och ett bra tryck och galopp till hindret.

Språngkurvan blir sämre, och ibland kommer de där nedslagen som man minst vill ha, särskilt med en redan lite spänd häst. Ett klassiskt exempel, och precis det som hände mig i första rundan i Sundbyholm. Ett nedslag i omhoppningen, men framför allt, en känsla som inte alls var densamma som tävlingen innan.

Jag valde att gå ner lite i klass resten av helgen för att hitta tillbaka till mer rätt ridning. Vi avslutade med två felfria rundor och placering, men känslan satt ändå inte riktigt där. Malle är egentligen en ganska cool liten kille, men som många valacker har han både en mjukissida och en liten räv bakom örat. En kombination som gör att man inte direkt kan somna på vägen, om ni förstår vad jag menar, haha.

Så kom det där lilla klippet från Jens. Jag tittade, log lite och tänkte: Kan det verkligen vara så enkelt? Men jag bestämde mig för att försöka. Jag menar hästarna som hoppar på filmen måste ju varit lite ”spooky” när de hoppar över stock och sten, bäckar och broar, men ryttarna bara fortsätter i flowet och har så fin och lätt sits oavsett vad hästen gör, och har all balans i stigbyglarna. 

Så jag tog ett djupt andetag när jag travade in på banan. Litade på ögat och förmågan. Satte upp galoppen. Lät hindren komma till oss, som ett rinnande vatten i rytmen.

Och vips.

I helgen hoppade vi första omgången i elitallsvenskan, och omhoppningen – felfritt, med två så fina rundor. På söndagen debuterade vi dessutom 140 centimeter i allsvenskans sista omgång. Och vips igen sa det, en klockren felfri runda!

Wow. Heja Malle, och heja mig! Jag kan faktiskt ändå, haha.

Tack Jens, ännu en gång.

Hästar och ridning är verkligen något av det roligaste som finns, allt som oftast. 

Och till er som orkat läsa – tack (och kanske förlåt?) för att ni fick en liten inblick i mitt ständiga nörderi och tankeverksamhet. Den är ganska ofta överhettad, men brukar bli ganska bra till slut!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Vilken helg det blev i Henriksdal! Jag hade med mig sex hästar och det blev både fina rundor, nya bekantskaper och bra erfarenheter. 

Malaco & Singoalla, två nya stjärnor att lära känna. Andra gången ute med Malaco och Singoalla – och så duktiga. Båda två hoppade riktigt fint och det känns som väldigt trevliga nya tillskott. Singoalla gick två felfria rundor i 110 cm, så trygg och positiv hela vägen. Malaco glänste i 130 cm och knep en fin femteplacering. Känns så lovande inför framtiden!

Kjell, laddar upp inför Sundbyholm. Han tog det lite lugnt med en 120 cm-klass som uppvärmning inför Sundbyholm, och han var superavspänd och fin. Exakt så vi vill ha det inför kommande uppgifter. Dock drog han av ett stort bocksprång så lite får jag hålla i mig.

Shiela, andra 135 cm i livet, felfritt! Alltså, Shiela! Hon hoppade sin andra 135 cm någonsin och gjorde det felfritt. Woooow! Vilken känsla, hon hoppade så otroligt fint och det är så kul att se hennes utveckling.

Zizziluran var på hugget som vanligt. Hon var dock inte kompis med B-kortslastbilen i hörnet på framhoppningen… trodde tydligen att det var något slags monster de första 10 minuterna så var inte så lätt att hoppa fram. Trots att hon åker i en ganska ofta… Hästar, alltså man får bara älska dem, haha. 

Och sist men absolut inte minst, Bulan. Herregud vad hon hoppade! Och vet ni vad – jag red faktiskt riktigt bra också! Ni som läst mina senaste uppdateringar vet att jag känt att jag inte riktigt fått till det på henne, men nu satt det. Hon trivs nog lite extra ute, den stora tjejen. Jag har fortfarande inte släppt känslan från rundan, så himla roligt!

Nu packar vi om för Sundbyholm, vi hörs efter det!

Nu är vi hemma igen efter några fantastiska dagar i Belgien, närmare bestämt Lier, där jag och Nina tävlat. Vilken plats! Inte bara en otroligt fin tävlingsarena, utan också en väldigt fin stad.

Jag hann se lite av den tillsammans med syster Sara och min sambo Rikard – alltid kul när man hinner kombinera tävling med lite utforskande.

Tävlingsmässigt började det riktigt bra. I första klassen var Nina helt fantastisk – felfri och placerad! Med en sån där känsla man bara vill pausa och stanna i lite extra.

Andra klassen… där var det nog jag som gasade lite väl ivrigt från början. Vi kom in med lite för öppen galopp, vilket kostade oss ett nedslag på ettan och inhoppet i första kombinationen. Men efter det kom vi verkligen in i rytmen och känslan var super resten av banan.

Sen kom helgens stora utmaning – Grand Prix-klassen. Tvåstjärnigt och verkligen knivigt byggt. Redan mellan hinder tre och fyra kom första rejäla testet, och direkt efter det hinder fem… ja, sen fortsatte det så. Det var ingen vila där ute.

Jag och Nina gjorde en riktigt stark inledning och avslutning, men mitt i banan var det en linje jag inte riktigt fick till. Sånt händer, och det är just de där detaljerna man tar med sig och lär sig av. Nästa gång gör vi det bättre, det vet jag.

Överlag är jag väldigt nöjd med helgen. Inga glänsande resultat på pappret, men riktigt fina rundor som vi verkligen behöver – speciellt när det är årets första start utomhus. Det är något annat, och det känns viktigt att få bra erfarenheter direkt.

Jag är så otroligt tacksam för allt jag får uppleva med min magiska Nina. Hon är verkligen något alldeles extra.

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Jag vill börja med ett stort TACK för det fina mottagandet av förra veckans blogg, där jag skrev om världscupen och kvalreglerna. Det var verkligen roligt att se att så många läste, gillade och framför allt engagerade sig i ämnet. Diskussionerna som följde i kommentarerna var intressanta och givande – precis det man hoppas på när man lyfter ett ämne som detta och vill skapa dialog och diskussion. 

Extra bra och kul var det att FEI senare i veckan faktiskt haft ett möte där de diskuterade just det jag i princip tog upp i bloggen.

Uppladdning med vattengrav

Annars har veckan rullat på med träning hemma. Jag åkte tillsammans med Nina till Magic Park Stables för att hoppa på deras fantastiska utebana – en perfekt uppladdning inför helgens tävlingar i Lier, Belgien. Hon fick även känna på den stora vattengraven igen, och som vanligt visade hon att det inte var några som helst problem. Hon hoppade superfint och känns helt otroligt bra just nu!

De andra hästarna har också fått hoppa ute för första gången i år, vilket alltid är lite speciellt. De kändes pigga och glada – och de laddar nu för tävling i Henriksdal nästa vecka. Det är så härligt att utomhussäsongen drar igång för min del nu igen! Jag tycker nog att många av mina hästar som jag har just nu trivs lite extra bra ute, men det återstår att se hur det går.

Avslutningsvis vill jag passa på att ge ett poddtips: Missa inte avsnittet av André Brandt och Lina Dolks podd där de pratar om framhoppningar. Jag tänker inte säga så mycket mer än att det var så rätt, så bra sagt – in och lyssna bara!

Vi hörs snart igen!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Den gångna helgen har varit händelserik och minnesvärd med både tävlingar i Laholm, ett dop för lille Cnut och spännande finaler i världscupen.

Tävlingar i Laholm – framgångar och lärdomar

Fredagen inleddes med tävlingar i Laholm tillsammans med Zizzi, Kjell, Sheila och Bulan. Zizzi presterade som vanligt och hoppade till sig en andraplats, medan både Kjell och Sheila gick felfritt och placerade sig i samma klass som gick över 1,30-hinder. Bulan hade ett nedslag, men visade på en väldig förbättring jämfört med förra tävlingen vilket jag var väldigt glad för!

Söndagen bjöd på ytterligare tävlingar i Laholm. Zizzi fortsatte att imponera och slutade sexa i 1,35-klassen. Kjell, endast sju år gammal, debuterade felfritt, vilket bådar gott för framtiden. Sheila hade två nedslag men gav en fantastisk känsla under ritten. Bulan hoppade fint i 1,25-klassen; vi fick ett litet missförstånd in i kombinationen men det löste vi sedan tillsammans och avslutade bra.

Dop för Cnut, Cnutte, Cnuttfrid

Lördagen var en stor dag då vi firade dopet för min brors och hans sambos son, Cnut. Jag har fått den stora äran att vara hans gudfar, och jag ser fram emot att dela med mig av allt jag kan till honom, en hel del alltså som ni förstår! Vi är redan bundisar, och jag känner på mig att vi kommer att rocka världen ihop lite senare i livet!

Världscupfinalerna i Basel – spännande upplösning

Under helgen hölls även världscupfinalerna i Basel som ingen missat. I hoppningen dominerade den coola fransmannen Julien Epaillard med sin häst Donatello d’Auge och tog hem segern efter att ha lett tävlingen från allra första början till mål. Så välförtjänt. Henke och hans Iliana hoppade verkligen helt fantastiskt tyckte jag, så kul att se, en dryg fjärdeplats men vilken prestation av dem!

Vad händer egentligen med kvalen?

Efter att ha följt torsdagens kvalklass i världscupsfinalen kan jag inte låta bli att dela med mig av några reflektioner. Vi befinner oss just nu i en tid där ridsporten är mer övervakad och granskad än någonsin tidigare – och det med all rätt. Hästvälfärd är i centrum. Men just därför blev det så slående att se hur flera ekipage i torsdagens klass på världscupsfinalen inte hade där att göra.

Missförstånd och missar händer alla – även de bästa. Men när ekipage kommer in i en av de absolut svåraste klasserna som finns, utan att vara redo, då handlar det inte längre om små misstag. Då handlar det om risk – för både häst och ryttare.

Steget upp till femstjärnigt är enormt

Jag förstår att världscupsfinalen är öppen för ekipage från hela världen, och det är precis som det ska vara. Men i vilken annan sport kvalar man till en världscupsfinal på olika svårighetsnivåer? Att vissa ryttare som red i torsdags aldrig ens tävlat högre än tvåstjärnigt är för mig ofattbart. Steget upp till femstjärnigt – och framförallt till 160 centimeter – är enormt.

I vissa världscupsligor räcker det att deltävlingen är 150 centimeter hög och i andra räcker det med att två räcken är 160 höga och resten kan vara minimum 145 centimeter höga. Och så kommer vi till Europa där det inte räcker med att vinna en omgång där hinder nummer ett kanske är 150 och resten inte en centimeter under 155-160…

Visst fanns det ryttare som red okej utifrån sin erfarenhet. Men det kändes ändå mer som att i många fall var det hästen som försökte rädda situationen med sin talang, snarare än att vi såg ett ekipage som bemästrade banan på ett genomtänkt sätt. Det blir en tydlig kontrast till ryttare som Henrik von Eckermann, där varje språng är genomtänkt in i minsta detalj.

Hästvälfärd i fokus i Paris

För några veckor sedan tävlade jag i Paris, vid Hermès Grand Prix, och där var hästvälfärd en ständig diskussion. Presidenten för hästvälfärd på tävlingen samlade oss ryttare och betonade vikten av hur vi rider och hanterar våra hästar – inte minst för att vi befann oss mitt i en av Europas största städer, med tusentals åskådare bara meter bort. Han avrådde oss till exempel från att rida med gramantygel på utebanan vid korsningen på Champs-Élysées, just för att det skulle kunna missuppfattas.

Och så bara några veckor senare – ser vi detta i världscupsfinalen? Nä, inte samma sak som en gramantygel, jag vet, men jag tror ni förstår min kontext. 

Jag vet att det är svårt att jämföra. Men Willem Greves miss i första klassen är inte densamma som ett oerfaret ekipage som knappt klarar sig runt banan. Jag tror att både tränade och otränade ögon kan se skillnaden på ett proffs och någon som inte är redo. Det handlar om säkerhet till slut.

Kvalen borde se likadana ut

Min åsikt är enkel: kvalen till en världscupsfinal och/eller ett vanligt mästerskap eller liknande ska se likadana ut för alla, oavsett var i världen man bor. Och går det inte att organisera tävlingar på rätt nivå där du bor – då måste man resa eller flytta dit det går. Det låter kanske hårt, men det är inget jämfört med vad det innebär att rida 160 centimeter utan att vara redo.

Vad tycker ni? Hur upplevde ni torsdagens klass? 

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Det har varit en bra vecka hemma med hästarna.

Ridning, stalljobb och förberedelser inför helgens tävlingar i Laholm. Några av hästarna ska dit och de känns både fräscha och fina, vilket alltid är en skön känsla när man går in i en tävlingshelg.

Jag har tävlat i Laholm flera år vid den här tiden nu, och det känns nästan som en tradition. När de här tävlingarna kommer vet man att våren är på ingång och att utesäsongen sakta men säkert drar igång. Det är en speciell känsla, en sorts nystart varje år typ! 

Många frågar mig hur det är att vara en ung företagare inom ridsporten och om det inte är tufft, vilket verkligen är en relevant fråga i och med hur ekonomiskt krävande de flesta vet att ridsporten är. Och just nu, i den ekonomiska situation vi har, blir det ju ännu mer påtagligt. Allt har blivit dyrare – foder, utrustning, transporter ja you name it – och för oss egenföretagare är det tufft att både hålla verksamheten rullande, tävla och samtidigt göra bra affärer då och då. Det är en kamp att hitta sin grej i den här branschen och bygga sitt namn, särskilt som ung och upcoming ryttare. Men jag jobbar på! 

Men att det går är jag ett levande exempel på. Med hårt arbete, en jäkla vilja och tydliga målsättningar kan man ta sig framåt, även när förutsättningarna inte alltid är perfekta. Det finns inga genvägar, men det finns alltid en väg framåt för den som är villig att kämpa!

Samtidigt, trots alla utmaningar, är jag så otroligt tacksam för det jag har. Fantastiska hästar, underbara hästägare, en ovärderlig familj och vänner som hjälper mig och vardagen är exakt som jag vill ha den – och som jag helst vill ha hela livet ut tror jag. Ridsporten är ingen enkel väg att gå och det vet nog många av er, men för mig är den helt rätt.

Nu laddar vi för helgen!

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Att Paris är en magisk plats på denna jord har man ju förstått och vetat sen barnsben men att också få möjlighet att tävla med sin häst mitt i allt detta var helt fantastiskt att få vara med om. 

Jag och pappa började vår resa mot Paris tidigt på onsdagsmorgonen och kom fram till Holland och övernattningsstoppet på förmiddagen på onsdagen. På torsdagsmorgonen fortsatte vi sedan den sista biten in mot stadskärnan av Paris. Den sista biten var det ganska mycket kö och att ta sig igenom rondellen vid Triumfbågen var inte det lättaste men det gick. Pappa och jag var ganska nöjda med att inte köra fel en enda gång på resan haha! 

Nästa dag, dvs fredagen, väntade resans höjdpunkt även fast att uppleva Paris bara var en grej i sig. Men först. 

Grand Palais Éphémère – en fantastisk arena.

Tävlingen hölls i den vackra och storslagna Grand Palais, belägen mellan Louvren och Eiffeltornet, precis intill floden Seine. Den sjukt majestätiska glaskupolen och de enorma vita ballongerna som svävade i taket skapade en helt galen atmosfär. Och att dessutom få rida där inne på min älskade Nina och att egentligen bara få se den femstjärniga hoppningen där inne var helt fantastisk! Verkligen en upplevelse bara det. 

Tävlingsarenan var som sagt väldigt unik och det blev både väldigt speciellt ljus där inne men också ljud. Det som nästan ekade och skapades ett helt galet ljud där inne. Arenan var relativt liten och kompakt, för att inte tala om den lilla framhoppningen intill och framridningen som var mitt i en korsning på Champś Elysée. Väldigt speciellt och utmanande. 

Nu till hur det gick. 

Första dagen, alltså i fredags, var Nina väldigt pigg och lite spänd men vi lyckades ändå få till en riktigt fin runda med bra känsla, felfria och sexa i klassen!

Dagen därpå var det en 145cm Grand Prix klass, även då hoppade Nina otroligt fint och ryttaren red riktigt bra tills dess att han fick något sorts hjärnsläpp och försökte rida fyra steg på en linje där det var tilltänkt fem steg på cirka 22,5 meter ut ur en trekombination, som dock är ett väldigt kort och svår distans ur en kombination. Om man får ha en lite ursäkt haha. Nä men utöver det lilla misstaget så var känslan helt magisk!!!

Sista dagen i söndags var det laghoppning för mig och Philip Svitzer som red ihop, med Petronella Andersson som coach. Jag började första rundan helt galet bra, känslan var bättre än någonsin måste jag faktiskt säga utan att överdriva. Banan var den absolut svåraste som OS-banbyggaren Santiago Varela byggt upp för oss U25 ryttare under helgen men allt bara klaffade för mig och Nina.

Tills ryttaren gjorde en liten miss igen…, jag tappade linjen jag skulle hålla på bågen mot sista hindret, fick in ett extra steg och sista rackarns bommen trilla. Sånt som händer men surt i stunden! Till andra rundan sen var Nina lite matt efter tre dagars tävling i rad men jag är så otroligt glad och nöjd över hur hon presterade och tog sig an denna arenan och resan. 

Vi har aldrig gjort något liknande ihop och Nina trivs ju helst med lite större yta och plats så att vi gjorde det så bra som vi gjorde det på både de största och svåraste banorna vi hoppat så kan jag inte vara annat än magisk glad och nöjd!!!

Tänk redan allt jag fått och får göra med denna fantastiska häst!!!

En helg att minnas

Paris levererade verkligen på alla plan – från Eiffeltornet, Louvren, Seine och Triumfbågen till den fartfyllda hästhoppningen i en av stadens mest imponerande byggnader, Grand Palais. Att få uppleva detta tillsammans sambon Rikard, mamma och pappa, gudmor Jessica och ”del Nina-ägaren” Agneta Tegnér gjorde resan ännu mer speciell och magisk!!

Nu mot nästa mål och resa!!

Vi hörs och syns allihopa!! 

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Hej på er!

Jag vill börja med att säga ett stort tack för det fina mottagandet av förra veckans blogg. Det betyder verkligen mycket att så många kom fram under tävlingarna i Kungsbacka och pratade om den – så kul att höra era tankar!

Och vilken helg det blev! Hästarna presterade helt magiskt, och jag är så stolt över varenda en av dem.

Zizzi – tillbaka med självförtroende
Zizzi kändes som att hon var tillbaka på rätt spår, med mer självförtroende och en känsla av att vi hittar tillbaka till varandra igen. Hon var tvåa i både 125 och 130, och i söndagens 135 hade ryttaren (dvs jag, haha) ett nedslag på sitt konto – men hennes hoppning var helt fantastisk!

Sheila – felfri och full pott
Sheila hoppade sin andra och tredje 130-start i livet – båda felfria! Söndagens runda var verkligen en sådan runda man kan leva på länge. Helt perfekt, och om man kan säga att en häst hoppar en 10-poängsrunda, så var det precis vad hon gjorde.

Kjell – Mr. Consistent
Kjell var felfri alla tre dagarna! Som enda killen i gänget gäller det ju att hålla fanan högt, och det gjorde han verkligen. Vi debuterade 130 tillsammans på lördagen – felfritt! – och hoppade 130 igen på söndagen, även då felfritt. Vilken go pojk han är!

Bulan – på väg mot något stort
Bulan debuterade också 130 och hoppade helt fantastiskt, speciellt på söndagen. Jag har några knappar kvar att hitta på henne och måste klura ut hur jag kan få fram ännu bättre hoppning. Hon är känslig, precis som sin syster Nina, men hennes egenskaper är helt otroliga. Med mer styrka och fler rundor tillsammans tror jag att det kan bli riktig succé!

Margit – debut i 135 med en drömkänsla
Margit hoppade felfritt med placering både fredag och lördag. På söndagen debuterade vi 135 tillsammans, och det blev en fantastisk runda! Sista bommen föll när jag gav henne lite för mycket plats mot frambommen, men känslan var helt magisk. Hon har blivit så framåt, positiv och kvick i tassarna – nästan så att jag har svårt att hänga med, haha. Tur att Zizzi har lärt mig ett och annat om det!

Nina – toppform och wow-känsla
Och sist men inte minst – min älskade Nina. Hon hoppade en mindre 130-klass på fredagen som uppvärmning inför lördagens 145-klass, och W O W vad hon hoppade! Jag har sagt det förr, men jag har nog aldrig suttit på en häst i bättre form än hon är just nu. Hon var felfri och blev placerad.

På söndagen vilade hon, och både igår och idag har vi tränat för Rolf-Göran hos fina Majo Stables tillsammans med de andra i landslags- och utvecklingsgrupperna. Så kul och inspirerande!

Tack återigen till bästa Kungsbacka ridklubb också för som vanligt helt fantastiska tävlingar. Vi alla i teamet pratade om att det nog inte finns många klubbar där det känns som att alla har så roligt med varandra och att det så tydligt känns av att det är god stämning i klubben. Ni är helt underbara att få vara hos över en helg, all eloge till er!

Mot en drömtävling!

Nästa vecka åker jag och Nina till en tävling som har stått på min bucket list sedan jag började med hästar. Kan ni gissa vart? Det kommer bli helt obeskrivligt!

Tack för att ni följer med på resan – vi hörs snart igen!

// Erik Nordström, 23 år, hoppryttare och egenföretagare