Häromdagen firade vi livet med en liten galopp därute i skogen.
Lydias gula öron står rakt fram som två spjut när hon får springa sådär lite hur fort hon vill.
Hon är helt övertygad om att när vi uppnår en viss hastighet så kommer vildsvinen inte ifatt. Sidoskutten går också extra snabbt så det är bara att hålla i sig.
Det är en ganska så bra teori, om man rör sig tillräckligt fort framåt så hinner inte eländet med och om det dyker upp längs med vägen så kan snabba fötter ta en förbi det mesta.
Faktiskt så är det att ha en ganska så optimistisk inställning till livet. Det går inte alltid att rama in och bromsa en sådan inställning så ibland är det bättre att bara hålla i sig och hänga med.
Själv har jag alltid varit en obotlig optimist då livet blir både lättare och roligare så.
Optimisten i mig är tydligen ett arv från min far, detta får jag ta mina släktingars ord på då jag inte minns honom alls.
Han dog när jag bara var två år så det arvet måste vara rent genetiskt.
Vi är ju annars alla summan av både arv och miljö.
Mina morföräldrar lyckades då göda den där inneboende genetiska optimisten väl genom att låta mig prova saker som många föräldrar skulle få en mindre hjärtattack av. Jag var ju det sista barnet de tänkte uppfostra och med den vishet som bara ålder kan ge förstod de helt enkelt att det var enklare att låta mig hitta mina gränser på mitt eget sätt.
Det fanns en regel, jag måste tala om när jag red ut och i ungefär vilken riktning jag red (det var för att de skulle veta åt vilket håll de skulle leta om de hittade hästen utan ryttare) annars var det rätt så fri lejd.
Förutom de där optimistgenerna så är jag ju egentligen en vandrande genetisk katastrof, båda mina föräldrar dog av sjukdom innan jag fyllt fem och dessutom skickade de alltså med en defekt som kodar ett protein fel.
Jag kan alltså tacka den väldigt goda miljön för att inte mina gener slog mer fel än vad de gjort.
Kanske är det därför jag blivit så intresserad av att avla, det som slog fel hos mig går inte att rätta till men jag kan ju ägna mig åt att försöka skapa perfektion. Min uppgift som uppfödare har ju alltid varit att hitta de bästa generna och sedan försöka skapa den bästa miljön så att rätt gener kommer till uttryck.
Den stora frågan är då om jag lyckats skapa perfektion?
Naturligtvis så har jag inte det, om så vore fallet kunde jag ju ge upp helt med all avel. Att lyckas få fram den perfekta hästen eller hunden är nästan omöjligt och lyckas man så vet man bara att nästa kan aldrig bli lika bra.
Nu finns det olika sorters perfektion och den perfekta hästen är den som passar just till det man behöver för tillfället. Just nu är Lydia perfekt, när jag var nio år var hennes mor Gina perfekt.
Min mormor var ju lite gammalmodig av sig och tyckte att det fick duga att få en tvååring som första egna ponny. Vi kunde väl lära oss tillsammans tyckte hon och faktiskt så hade hon helt rätt.
För just mig var det en perfekt lösning.
Vi var egentligen lika vilda, Gina och jag, helt odödliga enligt oss själva. När Gina var fem år och jag tolv så kunde vi allt vi behövde, Gina stegrade på kommando och om man kittlade henne bakom sadeln gjorde hon ursnygga kaprioler.
Vi klarade att hoppa den där vägbommen i skogen och kunde galoppera hemifrån till Järna på drygt åtta minuter (fem kilometer i samma tempo som fälttävlanshästarna på OS fast bara en vägbom att hoppa).
Att vi överlevde utan en endaste liten skada är egentligen ett litet mirakel.
Nu var Gina en sådan där ponny som klarade det mesta, hon blev faktiskt hela 24 år gammal och var i princip aldrig skadad under sitt liv. Efter karriären tillsammans med mig avverkade hon ett helt gäng med ryttare och fick dessutom en hög med föl som blev så bra att hon blev ELIT-premierad.
Allt var inte bättre förr men en liten sak var bra och det var att vi hade inga ridhus.
Det innebar att den unga ponnyn och jag hade inget annat val än att galoppera runt i skogen. Vi blev också tvingade att vila när vädret var dåligt så det blev naturliga pauser när det var knallhårt i backen.
Vi behövde ingen avancerad forskning som talade om för oss vad den exakta träningsdosen var eller att hästen mår bra av att vara ute mycket, det var liksom självklart. Jag blir alltid lite fascinerad över de olika forskningsrapporter som dyker upp gällande dessa saker.
Att människor och hästar behöver frihet och rörelse när de är unga är ju inte raketforskning direkt.
Gina blev ju grunden för min avel och när jag blev lite äldre och klokare började jag titta på hennes stamtavla och då insåg jag vilket fint litet sto jag hade.
Hon kom ur en stolinje som producerat den mest framgångsrika connemarahingsten i Europa, Dexter Leam Pondi, en levande legend som både hoppat EM med flera ryttare och dessutom producerat ett flertal EM-ponnyer.
Ginas far var Finney Master som även han blev ELIT-premierad och som ligger bakom många av de bästa connemarorna i Sverige.
Det var ju ren tur att min lilla barndomsvän visade sig vara genetiskt värdefull, jag kunde ju lika gärna fått en helt vanlig ponny med normalgener (eller ännu värre en valack som inte kunnat föra något vidare).
På så sätt var alltså Gina en perfekt liten häst även om hon inte var världens vackraste eller den lättaste att rida efter min något bristfälliga utbildning av henne.
Det hela handlar mer om att hon förde in mig på vissa banor och gav mig saker jag inte skulle vilja vara utan. Hade jag fått en annan häst hade den kanske också varit perfekt men då hade jag också varit en annan idag och jag hade definitivt inte suttit på en gul ponny och galopperat runt i skogen med den där känslan av att vara lite smått oövervinnlig.
Hur vet man då om man har den perfekta hästen?
Jo, om man varje dag skrittar hemåt med ett litet leende på läpparna så vet man att man att hästen är perfekt oavsett vad omvärlden har för åsikter eller förväntningar.
/Johanna
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!
Följ Ridsport på