Något mina morföräldrar lärde som jag är evigt tacksam för är konsten att vara utan. De levde som man alltid gjort på landet, mat samlades in på hösten och sedan var det klart. Det innebar att det fanns begränsat med saft och sylt så man sparade och när det var slut blev man utan.
Det var egentligen ingen katastrof, det tar ganska lång tid innan just brist på sylt blir ett problem.
Överflöd kan man njuta av men begränsad tillgång gör egentligen bara saker ännu godare. Såhär i coronatider så är det lite extra skönt att fortfarande kunna njuta av den där frysta sylten jag tillverkade förra sommaren och även om jag blir satt i karantän så har jag alltså livets väsentligheter i ordning.
Kanske skulle jag idag kallas prepper eller hamstrare, men för mig är det bara som vanligt, min frys är full (eller halvfull eftersom halva vintern passerat) och den behöver inte fyllas på innan hösten kommer igen. Och ja, jag har naturligtvis toalettpapper hemma som är inköpt innan folk började hamstra…
För folkhälsans skull är ridsporten alltid en väldigt bra sak att utöva och kanske lite extra bra just nu. Vi som har hästar som största intresse har ju tur på det viset att det är ingen som kommer behöva stänga ner stallverksamheten för att det blir för stora folksamlingar där iallafall.
För den stora andelen ryttare är ju tävlingsdagarna inte jättemånga heller så om alla tävlingar ställs in kan vi stanna hemma och träna som vanligt istället. Som tur är så blir ju inte hästarna heller särskilt stressade av att vi nyser lite omkring dem. Det är kanske snarare så att de är vana vid mycket nysningar så här års då vi ju är i en sådan där lerperiod där vi ständigt står i ett moln av damm.
Till skillnad mot annan idrott som handlar om att roa andra så är ju ridsporten mer en livsstil och något man utövar hela livet och som får oss utanför dörren varje dag. Det finns ändå också betydligt fler utövare än supportrar i vår sport. De flesta supportrar blir ju dessutom någon slags utövare då de ofta är föräldrar till någon som rider eller så har de ridit själva som unga.
Supportrarna tvingas ju också ut i stallet och ses ofta bärande och släpande som vilken gymentusiast som helst och dessutom i friska luften (eller i kalla ridhuset). Att sitta i en stor samling och heja blir inte avgörande för oss, vi kommer att fortsätta sega på genom krisen.
Vad gäller de där självutnämda experterna som sparkade fotboll när de var tolv och sedan fick sluta för att de skadade sig (ofta ursäkt för bristande talang) så finns de inte inom ridsporten och det är därför publik och ekonomi blir helt annorlunda.
Att utöva sport utan stor publik eller på hemmaplan är inget konstigt alls för oss härdade ryttare, det är snarare regel än undantag att läktarna gapar lite tomma. När man då ser fotbollsspelare oja sig över utebliven publik så är det inte helt utan att man ler lite och tänker att nu har den där ridsportmaffian övertaget igen.
Vi riskerar varken konkurs eller att bli smittade eftersom vi ändå gärna isolerar oss ute i skogen med bara en häst som sällskap (konkursens brant balanserar vi ändå jämt på eftersom den där hästen kostar betydligt mer än vad den någonsin kan dra in). Just nu handlar allt om att ta bra beslut och tänka på varandra och vi ryttare är bra på det eftersom vi ofta övat ett halvt liv åt att sköta våra hästar noggrant oavsett yttre omständigheter.
Vi som jobbar med djur eller är bönder är egentligen bara ett dåligt beslut från döden mest hela tiden. Skillnaden mellan katastrof och en bra dag är oftast att man lyckas balansera på den där knivseggen på ett bra sätt.
Att växa upp på en gård innebär att man måste lära sig detta från början, men man måste också lära sig att hantera det psykiskt. Att lyckas hålla puls och adrenalin i schack är avgörande i många situationer. Själv är jag en extrem lågpulsare som sällan får något större adrenalinpåslag, detta har testats ordentligt genom åren.
För några år sedan var jag ute och letade efter en lagom trälåda som jag skulle förvara saker i. På min gård dräller det av sådan i alla hörn, det brukar mest handla om att ösa ur lite skräp ur dem och sedan använda till nästa sak.
Jag hittade en låda i perfekt storlek som det visserligen stod varning hanteras varsamt på. Jag öppnade locket och plockade upp en av flaskorna som stod i den och konstaterade att det var tur att jag följt rådet och inte skakat på lådan. På den lilla flaskan stod det igen varning och så hade den en sådan där dödskalle på etiketten ovanför texten där det stod nitroglycerin.
Där stod jag alltså med en flaska sprängmedel i handen framför en låda med fem flaskor till i. När jag öppnade locket trodde jag ju mest att det stod att de skulle hanteras varsamt eftersom det var glasflaskor i lådan. Nåja, som tur är så hade jag fortfarande tillräckligt låg puls för att försiktigt lägga ner flaskan i lådan igen och gå därifrån utan att något exploderade.
Jag frågade morfar om han viste att det stod en låda sprängmedel på logen men det hade han ingen aning om så vi kom fram till att det var från gårdens förra ägare som säkert använt det till att spränga stubbar. Sådant här måste man ju ringa till polisen om och de skickade genast ut en bombexpert med skyddskostym som försiktigt bar ut lådan på en åker med två tänger.
En liten sprängladdning apterades och så fick vi gömma oss bakom en vägg. Det blev nu bara en liten poff och lite pffft så brann lådan upp, det blev inte ens en liten krater så det var ju lite antiklimax efter den där bombkostymen och tängerna. Nu är gammalt sprängmedel extremt instabilt så egentligen kan det explodera av lite rörelse om man har otur så jag hade inte bara lugnet på min sida utan även turen.
Förra året följde jag också ett sådant där råd som bara en bonde kan. Jag höll som bäst på att köra ut en hösilagebal i hagen när traktorn plötsligt tappar ena framdäcket och välter. I min gamla traktor finns det bara en instruktion vad gäller säkerheten och det är en liten skylt där det står ”Varning, håll fast i ratten om traktorn stjälper, HOPPA EJ!”
Jag höll i ratten, landade på fötterna på dörren, stängde av motorn och klättrade ut helt oskadd (och med samma låga puls). Det där med att följa goda balanserade råd är alltså avgörande nästan hela tiden i mitt liv så att följa de råd som nu ges av experterna känns inte som om det skulle höja pulsen nämnvärt det heller.
Tillbringa så mycket tid som möjligt i skogen med hästen så minskar risken att smittas just den tiden och så mår man dessutom lite bra i själen.
/Johanna
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!
Följ Ridsport på