På skånefronten intet nytt… Så kan man sammanfatta hur det känns just nu.
Efter tur nummer två blev det inga gårdar alls, en hade grisar som granne och den andra blev för dyr. Vissa kanske tycker att det alltid luktar skumt på landet, men faktum är att så skumt som det luktar utanför ett grisstall kan inte ens en lantis som jag stå ut med, hur fin gården än är.
Nu följer alltså snart tur nummer tre för att titta på fler objekt. Det positiva är att för varje tur så förbättras min lokalkännedom. Jag är ju inte heller världens blygaste så alla värdshusägare, bensinmacksanställda och vanliga människor som råkar hamna i min väg får äran att svara på frågor kring byn jag just då råkar befinna mig i.
Det är ändå bästa sättet att få reda på saker som hur mycket mopedister det finns och var närmaste vårdcentral ligger. Det kan ju faktiskt vara lite övermäktigt för mäklarna att ta reda på sådana detaljer. Jag har generellt sett inget emot just mopedister men mängden brukar avgöra hur lugnt det är i byn.
Den avgör också hur många potentiella medryttare det kan finnas till en gammal ponny. Som vanligt, två sidor på samma mynt.
Astrid har naturligtvis varit med och kontrollerat varenda gård vi tittat på. Hon har med stor noggrannhet nosat in halva Österlen och anser sig antagligen hitta bättre än den där matten som bara kör fel hela tiden. Favoritstället var Brösarps backar där det fanns en skogsväg att traska på, därifrån fick vi dessutom med en hel flock med flugor som nu säkerligen bidragit till att öka den genetiska variationen hemma på Åkerby.
Jag har naturligtvis fortsatt med mina funderingar kring hur mycket yta jag behöver, än så länge har jag inget absolut svar. Det finns ju ett slags gyllene snitt för det mesta vad gäller hästar, det gäller bara att hitta det och skapa balans.
Ju mer jag åker runt desto fler hästar ser jag som går själva i relativt små hagar och då kan man ju inte annat än fundera på vad skälet är. Är det så att vi avlat fram hästar med så ohästigt temperament att de inte klarar av flocklivet längre?
Hur många hästar kan det finnas som, på riktigt, mår bäst av att stå själv utan gräs? När jag frågar varför en häst står själv i hagen så är det vanligaste svaret nämligen att den kan skada sig om den får större yta och kompis. Andra svar är att man helt enkelt inte har mer plats eller att hästen är tävlingshäst.
När jag då kommer hem så åker jag förbi min granne som har ett gäng på sju nordsvenskar som står och hänger i sin skogshage (de är lite lättfödda och betar därför halva sommaren i en hage med mer skog än åker). Jag åker sedan förbi min andra granne som har ett gäng halvblodsston som står på ett något fetare bete med sina avkomlingar, de är sådana där så kallade nervösa dressyrstammade figurer som faktiskt också står där i grupp och hänger.
Mina egna fyra ponnyer står inte ens och hänger, de ligger som plattfiskar mitt på betet.
Min erfarenhet är att om grundflocken är trygg så går det oftast bra att introducera nya hästar som då blir lika lugna efter ett litet tag. Mina ponnyer har i princip aldrig skadat varandra eller sprungit och skadat sig på grund av för mycket galopp runt hagen, mina halvblod (=tävlingshästar) fick alltid gå med ponnyerna och klarade sig också helskinnade genom att det fanns en trygghet i flocken.
Men hästar är ju just hästar och även de där fina dressyrstammade figurerna hos grannen klarar sitt liv utan några större skador och är lugna i hagen eftersom det är så de förväntas vara.
Nyckeln till det hela är enligt mig att ha tillräckligt stor yta och att starta en vettig flock som kan ta hand om de där som inte riktigt har ordning på hjärnkontoret. Sedan behöver man också ha lite valium till alla nervösa ägare som är helt övertygade om att just deras häst inte är som andra hästar.
De har visserligen rätt i att alla hästar är individer, men oftast fel i att deras häst inte är en häst när det gäller behovet av kontakt med goda hästförebilder. Självklart finns det undantag från regeln men regeln är att hästar blir lugnare när de får prata med andra hästar som fattar vad de säger.
Regeln är att hästar blir lugnare när de får prata med andra hästar som fattar vad de säger.
Den där lilla öronviftningen som säger att allt är lugnt och jag har koll från flockens trygghetsexpert kan vi inte härma hur mycket vi än vill, eller den där erfarna gamla hästens makliga promenad till det bästa betet som alla andra följer, eller den där uppmaningen till att nu behöver vi ta en liten språngmarsh för att öva innan lejonen kommer som flockens starka figur plötsligt bjuder upp till.
Ibland är det en häst som har alla roller och ibland är de uppdelade men det viktiga är att om man har en otrygg figur behöver den slippa ha någon annan roll än att följa. Efter en tid i en bra flock får den en roll som passar och då kan den också växa mentalt.
Nu tänker jag inte att alla bara ska springa ut och släppa ihop hästar lite hur som helst utan bara att var och en ska fundera över det där gyllene snittet.
Vad är hästens verkliga behov? Mina nojjor? Hur stor yta krävs det egentligen för att en häst ska trivas optimalt?
/Johanna
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!
Följ Ridsport på