Johannas nya hästliv
Blogg
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier
Johannas nya hästliv
7 juli 12:00

”Vad är egentligen hästens verkliga behov?”

”Vad är egentligen hästens verkliga behov?”
Galopprush på betet på Åkerby, ingen häst har blivit skadad vid dessa tillfällen även om det gått lite vilt till ibland. Foto: Johanna Sällberg

På skånefronten intet nytt… Så kan man sammanfatta hur det känns just nu.

Efter tur nummer två blev det inga gårdar alls, en hade grisar som granne och den andra blev för dyr. Vissa kanske tycker att det alltid luktar skumt på landet, men faktum är att så skumt som det luktar utanför ett grisstall kan inte ens en lantis som jag stå ut med, hur fin gården än är.

Nu följer alltså snart tur nummer tre för att titta på fler objekt. Det positiva är att för varje tur så förbättras min lokalkännedom. Jag är ju inte heller världens blygaste så alla värdshusägare, bensinmacksanställda och vanliga människor som råkar hamna i min väg får äran att svara på frågor kring byn jag just då råkar befinna mig i.

Det är ändå bästa sättet att få reda på saker som hur mycket mopedister det finns och var närmaste vårdcentral ligger. Det kan ju faktiskt vara lite övermäktigt för mäklarna att ta reda på sådana detaljer. Jag har generellt sett inget emot just mopedister men mängden brukar avgöra hur lugnt det är i byn.

Den avgör också hur många potentiella medryttare det kan finnas till en gammal ponny. Som vanligt, två sidor på samma mynt.

Johannasallberg_astrid
Astrid är lika slut som jag efter allt kuskande och ligger på laddning inför nästa tripp. Foto: Johanna Sällberg

Astrid har naturligtvis varit med och kontrollerat varenda gård vi tittat på. Hon har med stor noggrannhet nosat in halva Österlen och anser sig antagligen hitta bättre än den där matten som bara kör fel hela tiden. Favoritstället var Brösarps backar där det fanns en skogsväg att traska på, därifrån fick vi dessutom med en hel flock med flugor som nu säkerligen bidragit till att öka den genetiska variationen hemma på Åkerby.

Jag har naturligtvis fortsatt med mina funderingar kring hur mycket yta jag behöver, än så länge har jag inget absolut svar. Det finns ju ett slags gyllene snitt för det mesta vad gäller hästar, det gäller bara att hitta det och skapa balans.

Johannasallberg_folunge
Extra trevligt var det att hälsa på lite ”barnbarn” i Skåne. Just detta är en mycket välväxt herre som ska bli spännande att följa. Fölet är undan min Ulla som egentligen heter One In A Million . Foto: Johanna Sällberg

Ju mer jag åker runt desto fler hästar ser jag som går själva i relativt små hagar och då kan man ju inte annat än fundera på vad skälet är. Är det så att vi avlat fram hästar med så ohästigt temperament att de inte klarar av flocklivet längre?

Hur många hästar kan det finnas som, på riktigt, mår bäst av att stå själv utan gräs? När jag frågar varför en häst står själv i hagen så är det vanligaste svaret nämligen att den kan skada sig om den får större yta och kompis. Andra svar är att man helt enkelt inte har mer plats eller att hästen är tävlingshäst.

När jag då kommer hem så åker jag förbi min granne som har ett gäng på sju nordsvenskar som står och hänger i sin skogshage (de är lite lättfödda och betar därför halva sommaren i en hage med mer skog än åker). Jag åker sedan förbi min andra granne som har ett gäng halvblodsston som står på ett något fetare bete med sina avkomlingar, de är sådana där så kallade nervösa dressyrstammade figurer som faktiskt också står där i grupp och hänger.

Mina egna fyra ponnyer står inte ens och hänger, de ligger som plattfiskar mitt på betet.

Min erfarenhet är att om grundflocken är trygg så går det oftast bra att introducera nya hästar som då blir lika lugna efter ett litet tag. Mina ponnyer har i princip aldrig skadat varandra eller sprungit och skadat sig på grund av för mycket galopp runt hagen, mina halvblod (=tävlingshästar) fick alltid gå med ponnyerna och klarade sig också helskinnade genom att det fanns en trygghet i flocken.

Men hästar är ju just hästar och även de där fina dressyrstammade figurerna hos grannen klarar sitt liv utan några större skador och är lugna i hagen eftersom det är så de förväntas vara.

Johannasallberg_beteslapp
Bra med plats och grundtrygghet i flocken minimerar risken för skador. Foto: Johanna Sällberg
Johannasallberg_sommarbete_1002
Ponnyer eller plattfiskar? Foto: Johanna Sällberg

Nyckeln till det hela är enligt mig att ha tillräckligt stor yta och att starta en vettig flock som kan ta hand om de där som inte riktigt har ordning på hjärnkontoret. Sedan behöver man också ha lite valium till alla nervösa ägare som är helt övertygade om att just deras häst inte är som andra hästar.

De har visserligen rätt i att alla hästar är individer, men oftast fel i att deras häst inte är en häst när det gäller behovet av kontakt med goda hästförebilder. Självklart finns det undantag från regeln men regeln är att hästar blir lugnare när de får prata med andra hästar som fattar vad de säger.

Regeln är att hästar blir lugnare när de får prata med andra hästar som fattar vad de säger.

Den där lilla öronviftningen som säger att allt är lugnt och jag har koll från flockens trygghetsexpert kan vi inte härma hur mycket vi än vill, eller den där erfarna gamla hästens makliga promenad till det bästa betet som alla andra följer, eller den där uppmaningen till att nu behöver vi ta en liten språngmarsh för att öva innan lejonen kommer som flockens starka figur plötsligt bjuder upp till.

Ibland är det en häst som har alla roller och ibland är de uppdelade men det viktiga är att om man har en otrygg figur behöver den slippa ha någon annan roll än att följa. Efter en tid i en bra flock får den en roll som passar och då kan den också växa mentalt.

Nu tänker jag inte att alla bara ska springa ut och släppa ihop hästar lite hur som helst utan bara att var och en ska fundera över det där gyllene snittet.

Vad är hästens verkliga behov? Mina nojjor? Hur stor yta krävs det egentligen för att en häst ska trivas optimalt?

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
24 november 12:46

”Man kan alltid locka med kärlek och mat”

”Man kan alltid locka med kärlek och mat”
Nelly i total frihet en vinter med mer snö än vi har i år. Foto: Johanna Sällberg

Det finns saker som inte ändras i livet hur långt man än flyttar. En av mina konstanta saker är Nelly, hon låter inte en sådan grej som en långflytt rubba hennes cirklar.

Som individ är hon våldsamt självständig och beslutsam, hon gör bara sådant hon själv vill. Det tog exakt två dagar så hade Nelly kommit på hur hon kunde pilla upp boxdörren så att hon kunde äta upp all mat som låg utanför. Som matte till henne så ligger jag alltid ett eller två steg efter helt enkelt.

Allt kraftfoder i stallet är därför nu säkrat och boxdörren ordentligt fixad så att den inte går att peta upp. Efter två nattutflykter så tog hon sig då istället friheten att pilla upp grinden till hagen, tydligen gick det utmärkt att peta den inåt och sedan krypa under tråden och ta en promenad. Det är ju en lagom pulshöjare när man står och packar upp lådor och Curt-Åke plötsligt börjar moffa något om att det verkar röra sig suspekta figurer på gården.

Johannasblogg_nelly_fol
Nelly världens bästa morsa som lär alla sina barn att vara självständiga busfrön. Foto: Johanna Sällberg

Nelly hade nu lyckats så bra den här gången att det inte bara var en ponny som traskade mot stallet utan hon hade med sig en hel rad av hästar som mycket prydligt skrittade uppför backen med målet att gå hem. Eftersom det är lite oklart om hem är femtio mil bort eller trettio meter från grinden så rörde de sig förbi stallöppningen och upp för backen för att se om Åkerby kanske låg på andra sidan kullen.

Nu ligger det först ett gäng brevlådor och sedan ett trevligt litet bostadsområde där så det är inte direkt ett lämpligt ställe för fem små ponnyer att leta efter stallet på. Som tur var så ändrade de sig när matte kom utspringande och ropade att de skulle få mat om de bara ville vara så vänliga att vända om och gå in i det närmaste stallet.

Vill en liten tjock, hårig ponny krypa ut så gör den det.

När maten har börjat tryta i hagen så har Nelly alltid helt enkelt börjat gå hem. Hon bestämmer att det blivit höst och anser då att hon bör flyttas till en vinterhage med ordnade fodringar. Det hjälper inte hur mycket el man har eller hur noggrant man fixat staketet, vill en liten tjock, hårig ponny krypa ut så gör den det. Genom åren har detta beteende gett mig en hel del gråa hår då hon aldrig traskar hemåt i dagsljus utan helst påbörjar promenaden vi tvåsnåret på natten.

Här ett klipp på Nelly som cirkusponny, en roll hon tog sig an med stor entusiasm på SIHS i Friends för ett par år sedan.

Vid ett flertal tillfällen har det hänt att jag väckts av ett samtal från polisen där de frågar om jag möjligtvis äger en grådaskig ponny som tydligen är ute och går på vägen. Oftast beror det på att någon stackars bilist kommit åkande och mött en ponny som lite långsamt traskat hemåt i lagom maklig takt och som inte har en tanke på att flytta sig även om någon skulle tuta på henne.

Eftersom hon nu anser att betet är slut så har vi helt enkelt fått ta en diskussion angående det faktum att den hage de flyttade in i faktiskt är en vinterhage och den där bantningen som jag planerade har fått ge lite vika inför hennes krav på att få mer mat i hagen.

Johannasallberg_gris_pa_rymmen
Vildsvinet Fredde tillbaka i rätt ruta. Foto: Johanna Sällberg

Nu är Nelly inte ensam om att vara förvirrad utan även grisarna har gjort en liten utflykt. De får ju vara lösa i stallet när jag mockar och de brukar alltid mest stuffa runt och böka under hästarnas krubbor där det kan finnas något ätbart. Idag råkade de springa ut ur stallet när jag hade ryggen till och snabbt som ögat har de sprungit till närmaste grannen för att kolla läget där.

Om jag blev lätt skärrad när hästarna traskade ut så var det ingenting mot stressen att springa och leta efter två förvirrade grisar. Hur förklarar man liksom det för grannarna. Första intrycket blir att man ska knacka på och fråga om någon sett en rosa och en fläckig gris, kanske inte bästa sättet att starta en grannrelation på.

Eller ännu värre, i den lokala Facebookgruppen sprids frågan om vem tusan det är som äger den där rosa grisen som vält alla soptunnor och som jagar folk som är ute och går med barnvagn. Eller värre än värst lokaltidningsrubriken ”Bengt 52 uppjagad i träd vid brevlådorna i Broslätt av extremt närgånget vildsvin och dess rosa vän”. Mina grisar är ju väldigt sociala och när jag får gäster har de lärt sig av hundarna att man skuttar fram till alla främmande människor med små glada pip, kanske inte det bästa beteendet om man är på rymmen bland folk som inte har en aning om att pipen betyder ”tjenare vad kul att du är här”.

När man springer upp och ner för de branta backarna och ropar på grisarna hinner man faktiskt tänka rätt så många katastroftankar. Huruvida någon nu mötte dem under deras promenad vet jag inte men de kom i alla fall galopperande ner för backen efter en stund och har uppenbarligen sprungit litegrann igenom bostadsområdet.

Efter att ha varit försvunna i en halvtimme var de helt slut och mycket glada över att de hittat mig igen så de travade snabbt in i sin lilla box och la sig att sova.

Frågan är nu om jag ska börja författa ett litet meddelande till alla grannar där jag ber om ursäkt för alla mina djur innan de orsakar något litet nervöst sammanbrott hos någon eller om jag bara ska låtsas som om det regnar och bygga ett ordentligt staket innan de får gå ut igen. Staketet måste ju byggas oavsett men det enda man vet när man har djur som lever lite friare än de flesta är att det alltid kan hända att någon råkar tappa ut dem ändå.

Om man aldrig har dem lösa alls så finns ju risken att friheten gör dem lite knasiga.

Det är ju också ett val man har att göra, om man tränar djuren på att följa en fritt så händer det oftast inte så mycket när de råkar ta sig ut ur någon inhägnad. Om man aldrig har dem lösa alls så finns ju risken att friheten gör dem lite knasiga. Det vet ju de flesta att för att kunna vara säker på att man kan kalla in sin hund måste man först släppa den lös och lära den att komma tillbaka, det handlar om att lita på sin relation till den och att man faktiskt är intressantare än friheten.

Så är det nog med de flesta flockdjur, man kan alltid locka med trygghet, kärlek och mat och hoppas att de väljer det man erbjuder framför allt annat.

Att bli vald på det sättet, oavsett av vilket djur det är, handlar om att man faktiskt gett den ett val och inte tvingat den på något sätt. Jag känner mig i alla fall ärad varje gång något av mina djur avbryter vad de håller på med och vill umgås med mig istället, det är faktiskt lite magiskt och väldigt beroendeframkallande.

/Johanna


Johannas nya hästliv
18 november 16:17

”Praktiskt att vara hästmänniska”

”Praktiskt att vara hästmänniska”
De leriga,lurviga ponnyerna trivs i hagen med den fina utsikten och allt gräs. Foto: Johanna Sällberg

Nu har äntligen allt jag äger och har landat nere i Skåne. Helt komplikationsfritt har det inte direkt varit, det är tur att jag har starka nerver. Jag hade ju en bra plan för det hela men som med allt annat 2020 så kom en pandemi lite i vägen.

Djuren och jag själv följde ju planen och kom ner i tid men sedan blev någon förkyld på flyttfirman så jag fick akut byta firma och dag för möbelflytt. Jag fick alltså ta en snabb tur upp till Hölö i söndags för att vara med och packa en stor lastbil klockan sju på måndag morgon, och sedan ta en lika snabb tur ner till Höör för att börja packa ur samma bil klockan sju på tisdagen.

Efter två veckor i ett tomt hus så har jag i alla fall hunnit med lite andra äventyr. Lydia och jag har börjat skritta runt och utforska området. Naturligtvis startade vi med att rida vilse på andra turen eftersom jag som vanligt tänkte att om man bara håller sig till att svänga vänster hela tiden så borde man komma tillbaka till utgångspunkten (naturligtvis så har jag oftast inte mobilen med vid uteritt då det är mobilfri tid).

Flyttgubbar_v47
Astrid har stenkoll på flyttgubbarna och alla våra möbler. Foto: Johanna Sällberg
Flyttkartonger_v47
Mitt liv i sjuttio lådor. Foto: Johanna Sällberg
Hundarihallen_v47
En Foppatoffel framgångsrikt eliminerad och hallmatta perfekt ihopknölad, de mindre effektiva hjälpredorna Emma och Bessie är också i tjänst. Foto: Johanna Sällberg

Det är ofta en bra teori, ända tills vägen hela tiden böjer sig åt höger så att man inte kommer ett dugg närmare utgångspunkten vid varje vänstersväng utan snarare hamnar någon mil fel. Att rida vilse är egentligen inte så tokigt då man ju lär sig nya vägar på det viset, har man tur så hamnar man i ett otroligt vackert naturreservat.

Huvudsaken vid vilseridning är att man har en häst som orkar traska långt och som är snäll nog att krångla sig över konstiga diken och ta sig förbi läskiga brevlådor. Lydia är ju ofta en lite lätt skräckslagen häst men trots det så är hon ju otroligt snäll så allt det där med diken och brevlådor går ändå rätt så bra.

Ibland tror jag att vi rider lite för lite vilse med våra hästar, om man alltid befinner sig i en kontrollerad miljö så finns det ju risk för att man inte vet hur hästen verkligen fungerar. Skrittar man alltid samma runda så vet man att hästen alltid skyggar för grannens blå brevlåda, då är det lätt att anta att den är rädd för blå brevlådor.

Om man ger sig ut på okänd mark så kan man ju råka på tio blå brevlådor och plötsligt kan det ju faktiskt visa sig att hästen inte är ett dugg rädd för blå brevlådor utan bara för den som grannen har eftersom den luktade död råtta för tre år sedan. Så är det lite med en själv också, vissa saker måste man testa flera gånger innan man vet om man klarar det eller inte. Eller så tänker man som Pippi att det har jag inte provat så det kan jag säkert klara av.

Att vara hästmänniska är ju praktiskt på många sätt, ett är att man alltid hittar nya bekanta genom det gemensamma intresset. Det finns också en extra effekt i att man ju måste hitta lokala leverantörer av mat och strö. I varje by finns det alltid en nyckelperson som har koll på allt, i Norra Rörum är det Torbjörn. Han är grävmaskinist och som lokal sådan så används han av alla bönder till en massa olika jobb.

Det innebär att om man lär känna Torbjörn så kan man sedan fråga om han känner någon bra snickare som kan hjälpa en med lite praktiskt arbete. Då får man svaret att det finns en Magnus som är lokal snickare. När man ringer och pratar med Magnus så frågar man om det finns någon elektriker och då visar det sig med osviklig säkerhet att Magnus har en bror som heter Martin som är elektriker.

På två veckor har man sedan fått ihop en hel lokal kedja av olika leverantörer till precis allt och det helt utan att ha googlat en enda gång. Detta system är faktiskt i princip det säkraste som finns då alla dessa figurer är helt beroende av sitt rykte på byn så de utför alla jobb med stor noggrannhet.

Att Torbjörn sedan också har halm hemma i ett hörn som visade sig vara helt perfekt till feta ponnyer, får och grisar gör ju inte systemet sämre. Att det skulle vara svårt att komma in i en ny by är egentligen helt fel, det handlar alltid om att hitta en Torbjörn och att sedan bjuda på lite kaffe (även om man själv inte dricker kaffe så får man anstränga sig lite).

Honsenpapinnen
Hönsen har också valt ny pinne. Foto: Johanna Sällberg
Astridihalmen_v47
Perfekt halm levererad av Torbjörn och kontrollerad av Astrid. Foto: Johanna Sällberg

Det finns en sak till man kan göra för att hitta saker och det är att köpa en liten lastbil relativt lokalt. Jag lyckades hitta en liten hästbuss i Åstorp och det har nu resulterat i en hovslagare samt en bilmekaniker. Kanske var sättet inte det bästa då den lilla bussen gick jättebra i en hel vecka för att sedan få ett bränsleläckage på parkeringen utanför Jula i Helsingborg.

Efter lite allmänt ringande hit och dit så fick den bli bogserad till den bilmekaniker som bytt motor på den för inte alltför länge sedan. Naturligtvis så misstänkte jag ju att en slang inte kopplats in helt rätt då det rann diesel under den så därför skulle det ju gå på garantin.

Efter att ha rullat den till bilmekanikern så visade det sig att en liten mus åkt med i motorn och satt sig och gnagt på slangen med returdiesel. Men den lilla musen gav alltså resultatet att nu har jag en bilmekaniker, Johan, till alla mina bilar och eftersom bilens gamla ägare tyckte synd om mig fick jag skjuts hem efter att ha träffat hennes hovslagare som råkade vara där så nu har jag också en hovslagare.

Bussen pilade sedan upp till Hölö utan vidare problem och jag har börjat en stor utrotning av möss och råttor på min nya gård så allt hänger ändå ihop rätt så bra.

Idag tänker jag faktiskt inte göra så mycket annat än att ta en tur till med den gula ponnyn, fortfarande utan mobil och med en ny teori om att svänga höger istället så att jag hittar hem igen.

/Johanna


Johannas nya hästliv
10 november 20:52

Johannas blogg: ”Jag måste införa en utrotningsplan”

Johannas blogg: ”Jag måste införa en utrotningsplan”
Frågan är hur lång tid det kommer att ta innan vi kan hoppa den alldeles perfekt belägna vägbommen. Kanske kommer det aldrig ske det krävs ju lite träning och en massa säkerhet om man ska ge sig på fasta hinder, men lite kan man ju få drömma. Foto: Johanna Sällberg

Det är egentligen fascinerande hur fantastiskt medgörliga och tålmodiga hästar är. Jag har nu släpat med mig hela flocken ner till Skåne, grisar, höns, får, hundar och hästar har allihop intagit Lilltuna gård.

Även den nya platsen har gott om just mat och vatten så då var det inget att hetsa upp sig över.

Man kunde ju tänka sig att det skulle bli lite rörigt men otroligt nog så traskade de alla ur transporten i god ordning och gick in i sina nya boxar utan några protester. Nu är det ju så att både grisar, får och hästar är djur som traskar omkring och inte riktigt har revir så att de accepterar en ny plats är egentligen inte helt ologiskt.

Johannasallberg_transport
Lastade och på väg mot Skåne. Foto: Johanna Sällberg

Naturligtvis stannar de gärna kvar på en bra plats som Åkerby där det finns mat och vatten men nu råkar ju även den nya platsen ha gott om just mat och vatten så då var det inget att hetsa upp sig över.

Johannasallberg_hons
Det kacklades en hel del innan ordningen bak i bussen var på på plats. Hönsen tog flytten med ro. Foto: Privat

Grisarna har redan fått gå med på små promenader och de har noggrant bökat igenom alla hål som deras vilda kusiner lämnat överallt. Det kommer att behövas många meter eltråd för att stänga de där vildsvinen ute från marken men så är det ju överallt.

Risken finns att det tar lång tid att komma i form.

Pelle och Fredde är dock mycket nöjda med den nya gården, det finns en massa ekar med godsaker under och gott om ställen att stoppa ett nyfiket gristryne. De är faktiskt helt fenomenala på att hitta mat och på att välta allt i sin väg så jag har ett lite drygt jobb med att grissäkra stallet och omgivningarna.

Johannasallberg_gris
Grisarna åkte förstklassigt i en av hästbussarna som rullade mellan Hölö och Skåne i helgen. Foto: Johanna Sällberg

Mina hästar är ju allihop ponnyer som antingen är connemaror eller connemarakorsningar och de är alltså riktiga födgenier. Eftersom flytten har tagit ganska mycket tid så har de fått gå kvar ute och beta så när de nu flyttade hade de med sig en del åkerbylera här och där samt en lite ordentlig trivselvikt (finare beskrivning av feta ponnyer).

Min förhoppning är nu att de ska tappa lite i vikt och få extra motion av att gå i den extremt lutande hagen som jag gjort iordning. De tog i alla fall en ordentlig galopp när de fick gå ut så några gram kanske försvann där. Tyvärr (eller som tur är enligt ponnyerna) så är det väldigt grönt i hagen så risken finns att det tar lång tid att komma i form för dem.

Jag tror ändå att jag själv kanske tappade några gram när jag drog upp tråden i den där backen då jag har en ordentlig träningsvärk efter vandringen uppför och nedför.

Det där med att banta feta ponnyer är inte så lätt alls, de mår ju inte bra av att vara tjocka men man får absolut inte stressa dem genom att ge dem för lite mat heller. Motion och foder med lågt energivärde är det man kan göra. Jag har nu skaffat halm till dem så att de kan få tugga så mycket som de behöver och så får jag gradvis anpassa resten av maten så att det blir lagom, det hela hänger egentligen på att gräset slutar växa så att det går att kontrollera matintaget.


Med lite tur kan jag lyckas få ner dem lagom i vikt till det att gräset tar fart igen. Det är inte bara ponnyerna som ska lära sig att bo på den nya gården, jag måste ju också lära mig att hantera de hagar jag har och veta vad som växer i dem. Alla växter beter sig ju på sitt sätt och i det skånska klimatet växer saker som inte finns uppe i Sörmland.

Mitt största problem just nu är hur jag ska hantera det faktum att det finns orimliga mängder fingerborgsblomma på hela gården och de är ju giftiga. Huruvida de är livsfarliga för just hästar eller om de faktiskt aldrig äter dem är den stora frågan och ännu så länge går svaren lite isär.

Jag skulle aldrig chansa så mina hästar går nu på ett ställe där de inte växer men sedan måste jag ju ta tag i det hela och införa en utrotningsplan. Kanske en inflyttningsfest med uppgrävning av fingerborgsplantor är en ide, eller kanske ogräsättika eller något annat. Hur som helst så är det ett sådant där problem som är lite spännande att lösa.

Lydia fick i alla fall ta en premiärtur på den där skånska grusvägen som jag ju hade bestämt skulle finnas på den nya boplatsen. Den känns precis sådär bra som jag hade tänkt och det finns väldigt många kilometer av den så jag kan njuta av många timmars ridning genom bokskogen framöver.

Det finns ju fullt av vildsvin även här men än så länge verkar inte Lydia ha märkt det så öronen var i topp och turen ganska så avslappnad. Att skritta omkring så i skogen är bra för både min själ och Lydias magomfång. Bokskogen är faktiskt vacker året om, även utan blad så är stammarna och grenarna väldigt speciella.

Att få ta den där första turen efter ett lite längre uppehåll är på sätt och vis obeskrivligt härligt. Känslan av att all stress rinner av och att man bara följer med på Lydias upptäcktsfärd är oslagbar. Jag har verkligen längtat efter min lilla gula ponny och hennes ständigt spetsade öron när jag farit omkring och städat och flyttat.

Nu tänker jag ta mig tid att ta en liten tur varje dag så att jag återfår balansen. Att flytta hemifrån med alla djuren har ändå tagit en del kraft och det bästa sättet att återfå den är för mig att stanna upp och vara lite i stunden med mina hästar.

/Johanna


Johannas nya hästliv
20 oktober 12:40

”Hur många hästar är lagom många?”

”Hur många hästar är lagom många?”
C-tränaren och nyblivna ordföranden i ASRP Johanna Sällberg bloggar om sin förestående flytt till varmare breddgrader. Foto: Privat

Lagom är tydligen ett ord som man i min familj inte riktigt har förstått.

Man har inte heller förstått uttrycket orimliga mängder och därför håller jag nu på och dödstädar efter sisådär fem-sex generationer. Att dödstäda ska ju innebära att man går igenom de minnessaker som finns efter en person och som troligtvis inte har något större värde för eftervärlden. I mitt hus har man istället för att städa lagt saker i en kartong och sparat.

Jag kan nu möjligtvis vara den sämsta städaren i världen då jag lider av samma brist vad gäller förmåga att slänga som resten av familjen. Jag har nu i alla fall lyckats städa igenom i princip alla lådor, garderober och övriga utrymmen så nu vet jag vad som finns och en hel del har faktiskt slängts. Som tur är så flyttar jag ju till ett stort hus så istället för att slänga familjens totala brevsamling så kan jag ju faktiskt spara den så därför har jag nu istället katalogiserat och sorterat brev från ungefär år artonhundra fram till idag (en klar fördel med att maila är att det tar bara plats i något moln någonstans).

Johannasblogg_flytt
Den mest spännande samlingen tidningsurklipp som handlar om min äventyrliga farmor. Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg_flyttkaos
Organiserat kaos bland de saker som ändå måste slängas. Foto: Johanna Sällberg

Det där med dålig förståelse för ordet lagom är nog inte bara något min familj har svårt för. Faktum är att de flesta hästmänniskor verka lida litegrann av samma brist. Om man frågar en hästmänniska vad som är lagom mycket tid att lägga på hästarna så verkar det ofta inte finnas någon övre gräns.

Detsamma gäller när man frågar om utrustning, det finns alltid något man behöver eller önskar att man hade. Det är kanske därför jag själv trivts i den världen i så många år, det finns en förståelse för den där bristen. Faktiskt så verkar det inte ens ses som en brist utan snarare ett normaltillstånd. På något sätt är det befriande att umgås med andra likasinnade.

Det där med hur många hästar som är lagom många är också en svår nöt att knäcka. Själv håller jag nu på och velar mellan om jag ska tillverka en ny eller inte. Jag har ju ett trevligt sto med, enligt mig själv, trevlig stam och kan egentligen inte hitta några argument för att inte betäcka henne.

Joopr1
Bild på Release Me och hennes far Brolötens Joop, en hingst jag också har haft på station hos mig här på Åkerby gård. Foto: Johanna Sällberg

Release Me, eller Rosa som hon kallas, är ju ett sto där jag har ägt och ridit på mor, mormor och mormorsmor (faktiskt så kar jag till och med suttit på mormorsmormor på ridläger när jag var barn). Jag har alltså riktigt bra koll på den stolinjen, de är alla trevliga ridponnyer. Då jag nu blev ordförande i ASRP så blir det ännu mer frestande att betäcka, sitter man med i en styrelse full av avelsnördar så kan man inte låta bli att börja planera.

Johannasblogg_asrp_flytt
En nätt liten samling av medlemstidningar från olika avelsföreningar att avnjuta i vinter. Foto: Johanna Sällberg

När jag nu dessutom under den allmänna städningen hittade alla mina gamla medlemstidningar från både ASRP och connemarasällskapet så fastnade jag naturligtvis i gamla hingstannonser och fölbilder. Suget blir ju inte direkt mindre när man sitter och minns en massa fantastiska individer från det jag började vara medlem och delta i avelsvärlden fram till nu.

Att avla handlar ju inte alls om att få direkt bekräftelse på det man gör, om jag börjar planera nu så blir det betäckning till våren och sedan förhoppningsvis ett föl om ett och ett halvt år. Tålamod är en gyllene egenskap om man ska hålla på med detta.

Det finns ju en tid för allt på något sätt, från 90-talet fram till 2011 var jag aktiv i avelsvärlden och följde bruksprov, satt i styrelser och annat. Sedan började min kropp gå sönder lite mer och då drog jag ner på hästaveln, började med mer hundar och gick in i kommunalpolitiken istället.

Nu när jag flyttar och drar ner på allt så öppnas plötsligt lite dörrar till att få föda upp föl på en lite lagom hobbynivå.

Johannasblogg_parmar_flytt
En samling snyggt katalogiserade brev i en av mina fina antika flyttlådor. Foto: Johanna Sällberg

Det är ju trots allt som ett litet gift det där med att föda upp, precis som allt annat i hästvärlden inget som man kan trycka ned till en nivå där det är lagom uthärdligt. För att överleva så har jag faktiskt hållit på och föda upp diverse andra djur. Hundarna är något som jag kommer fortsätta med men i övrigt så har får, höns, ankor och grisar fötts upp bara för att jag har svårt att låta bli.

Höns är roliga för att det går fort och dessutom kräver minimala resurser, där har jag nu kommit fram till en lagom flock med höns som lägger ägg med roliga färger. Ankorna har förökat sig lite fritt då de har visat sig vara lite för duktiga och effektiva vad gäller fortplantning. Fåren har blivit en lite för stor flock men där har jag förädlat fram en korsning som ger lagom med kött och dessutom är trevlig och lugn.

Får är ju lite roliga så, de flesta avlar fram ett får som passar dem själva vad gäller storlek, ull och annat, det är inte alltid så att man följer någon ras utan man kan uppfinna lite själv i sin lilla flock. Jag tar med mig några tackor ner till Skåne och faktiskt så håller jag på och betäcker fyra stycken så att det blir några enstaka gulliga lamm i vår. Grisarna kommer jag absolut inte avla mer på, de var hemskt söta men alldeles hopplösa att senare slakta och äta upp eftersom de är sådana små personligheter, inte ens min gamla bonnläppsgen klarar av detta.

Den där fölungen som kanske kan födas om ett och ett halvt år blir då ett resultat av trettiofyra års hästavel, fjärde generationen uppfödd av mig och alldeles säkert helt fantastiskt gullig.

PS. De närmaste två veckorna ska den där flytten ske så därför tar vi en liten paus i skrivandet. Hörs igen när jag är på plats på nya gården.


Johannas nya hästliv
13 oktober 11:26

”Modiga föräldrar skapar modiga barn”

”Modiga föräldrar skapar modiga barn”
Den där första ponnyn som är grunden för det mesta av mitt mod, Gina Second - en äkta connemara som hängde med länge. Foto: Privat

Förutom den där bonnläppsgenen som finns i överflöd i min familj finns en hästälskargen. Den har lämnats ned i några generationer men verkar bara blomma ut i varannan generation. Min mormors morfar, Ludvig Kruuse, var en passionerad uppfödare av hästar. Han har efterlämnat ett antal fina priser som han vunnit för sina uppfödningar och var en hyfsat stor leverantör av remonter.

Medaljer
Några skådepenningar Ludvig vunnit för sina uppfödningar, han vann priser både för sina kor och hästar. Foto: Privat

Att föda upp remonter var fint, det var en ära att leverera hästar till armén och ett bevis på att man förstod sig på vad som krävdes. Hans hästintresse ärvdes ner till min mormor som hela livet bara önskade sig att få hålla på med hästar. När jag då dök upp och också ville hålla på med hästar så brukade hon säga att äntligen fick hon vara stalldräng.

Morfar
Min mormors morfar Ludvig. Foto: Privat

Min mormor skötte min och min systers första ponnyer med stor noggrannhet, när jag kom hem från skolan var det alltid mockat och all mat fixad. Eftersom mormor inte jobbade så tyckte hon att hon hade tid att göra detta och hon var hellre ute i stallet och fixade än satt inne och pysslade med något annat. Jag förstår henne precis, det finns få saker som är så mysiga som att skrota runt i stallet helt ensam. Det var en sådan där situation där alla fick sin lilla del av hästdoft.

Jag förstår henne precis, det finns få saker som är så mysiga som att skrota runt i stallet helt ensam.

Att skaffa en ponny åt sitt barn är ju faktiskt en bra affär på det sättet att man får all den där tiden med barnet som man kanske inte får annars. Ibland ser jag föräldrar som inte tar den chansen och då blir man lite ledsen, de har helt enkelt inte förstått det unika i vad de kan få uppleva. De där generna som styr hästintresse kan ju ploppa upp lite var som helst och faktiskt så verkar det som om det i fallet med hästintresse kan finnas en hel del miljöpåverkan som inverkar lika starkt som det genetiska arvet (en helt ovetenskaplig egen observation).

Förutom de där föräldrarna som inte tagit chansen så har jag sett de som gått emot alla sina naturliga instinkter och övervunnit både hästrädsla och lätt allergi bara för att få vara med och bära bommar och köra hästtransport. Hästarna kan alltså hjälpa till med personlig utveckling även för en massa människor som aldrig ens rider.

Modiga föräldrar skapar modiga barn och är det något vi behöver i samhället så är det just människor som är lite modiga.

Jag ser ofta nervösa föräldrar som åkt på sin första träning eller tävling, som för sitt barns skull lärt sig att koppla på en transport, hantera tdb, gått en kurs i hur man lastar och lärt sig en massa annat. Det är ju både stort och modigt. Modiga föräldrar skapar modiga barn och är det något vi behöver i samhället så är det just människor som är lite modiga. 

Själv är jag evigt tacksam över att jag fick hjälp av mina morföräldrar att bli lite modig. Saker och ting ter sig mycket lättare om man slipper rädsla i vissa situationer. Framförallt så är det bra när man står inför förändring. Det mod man får av hästhantering är ju av den sorten att man vågar prova saker man inte är helt säker på att man kan. Det gäller ju hela tiden att jobba med en okänd faktor som är relativt oberäknelig, hur hästen kommer att reagera är inte alltid helt självklart och det behöver man ju vara beredd på.

Den förändring jag nu står inför är ju också svår att beräkna, jag har ingen aning om hur det kommer att kännas när det väl är gjort. Jag väljer ändå att ha en positiv inställning och eftersom jag har tränat en hel livstid på att vänja mig vid hästarnas oberäknelighet så känner jag mig trygg i att modet inte kommer att svika. Jag väljer att hantera det likadant som jag hanterat att få en sjukdomsdiagnos som förändrat livet.

Diagnosen jag har heter EDS och den finns i ett antal varianter.

Det där med min sjukdomsdiagnos kanske tarvar en liten extra förklaring. Många har ju sett att jag jobbar ganska så mycket och det syns helt enkelt inte alltid på utsidan vad som är knas i kroppen. Diagnosen jag har heter EDS och den finns i ett antal varianter. Det är en ovanlig diagnos (som tur är) och den påverkar kroppens kollagen. En liten felkodning i generna gör att det kollagen som kroppen bildar inte är ihopsatt på rätt sätt.

Kollagenet ska egentligen klistra ihop kroppen och göra alla ledband och annat smidigt, på mig är klistret obefintligt och ledbanden drar inte ihop sig när de väl dragits ut. Det finns idag ingen bot utan det enda man kan göra är att lindra symptom. Jag mår som bäst när jag får träna ordentligt så att musklerna är starka nog att göra det jobb som inte ledbanden gör.

Första gången en led hoppar ur sitt läge gör det naturligtvis ont men efter några gånger så känns det inte lika illa. Mina knäskålar kan skramla iväg lite åt olika håll utan att det känns vid det här laget, det stora dilemmat är att de gör det när jag rider lätt om jag inte koncentrerar mig på att hålla musklerna rätt och då fastnar benet i det läget det befinner sig. Det är faktiskt lite opraktiskt.

Nu hör det till saken att jag egentligen levt hela livet med just denna sjukdom utan att veta om det, alltså har även min hälsa varit oberäknelig.

Nu hör det till saken att jag egentligen levt hela livet med just denna sjukdom utan att veta om det, alltså har även min hälsa varit oberäknelig. Naturligtvis är det så att symptomen eskalerar med ökande ålder då kroppen i övrigt blir mer sliten. Ledband som inte har förmågan att återhämta sig som de ska slits fortare än ledband som sitter i en kropp utan EDS.

Jag hade alltså lite olika alternativ när jag fick reda på att jag inte kunde se fram emot att träna bort problemen eller ändra livet och bli sund och frisk. Obotligt har ju kanske ingen positiv klang men måste hanteras som allt annat i livet. I mitt fall så hjälpte det där hästmodet enormt mycket, jag har helt enkelt fortsatt vara lösningsorienterad och kunnat fokusera på vad jag kan göra istället för det jag inte kan. 

Lydia
Lilla Lydia och jag använder nu allt mod vi har och galopperar vidare i livet mot Skåne. Foto: Privat

När jag nu flyttar så inrättar jag mitt liv på ett sådant sätt att jag aldrig ska behöva vara utan hästdoften, inte ens om kroppen går helt åt pipan, och det gör att det går att fortsätta vara optimistisk och lite modig. Det tackar jag mina morföräldrar och mitt hästintresse för.


Johannas nya hästliv
6 oktober 11:42

”Jag har alltid älskat doften av jord, djur och skog”

”Jag har alltid älskat doften av jord, djur och skog”
Arianna, Nellys syster, var också en ganska så bestämd dam men som levde upp om ett hinder dök upp. Oavsett storlek på ryttare så var hon genetiskt programmerad att hoppa. Foto: Privat

Det där med generna som bestämmer över oss får ibland intressanta konsekvenser. Eftersom ingen städat ur garderoberna på Åkerby sedan 1955 så hittar jag mängder av intressant information om hur mina gener blivit som de blivit.

Visst kan miljön påverka en del men vissa egenskaper går bara inte att trycka tillbaka. Själv har jag alltid älskat doften av jord, djur och skog, min själ dör lite varje gång jag tvingas gå på asfalt bland betong. På något sätt känns det som att det inte finns någonting som skulle få mig att trivas annat än ute på landet, det är bara så det är.

Det måste vara en djupt rotad genetisk egenskap och därför blev jag lite glad när min morfar hjälper mig att bevisa den tesen. Min morfar växte upp vid Mariatorget i Stockholm i ett högborgerligt hem, men han var adopterad från Gotland och hans släkt var en äkta bondesläkt. Trots en uppfostran som syftade till att han skulle ägna sig åt högre studier och skaffa ett fint yrke så slog generna igenom med full kraft.

Morfar
Min morfar, ungefär 15 år gammal.

Jag tänker nu låta hans 15-åriga jag få göra en liten gästblogg i min blogg och nu får ni tänka er hur svårt det måste vara för en ungdom att våga gå emot sina föräldrars förhoppning och önskan år 1935…

”Det har ofta dryftats hemma vad för yrke jag skulle välja, men först när den i femte klass alltid återkommande frågan, fortsättning till gymnasiet eller realskolans avslutningsklass blev aktuell, beslöt jag mig för att diskutera frågan med mina föräldrar. En afton vid middagen lämnade jag fram den lilla lappen med de olika frågorna, vilken vi alla erhållit av klassföreståndaren.

Efter mycket prat hit och dit belöto mina föräldrar att jag skulle få min vilja fram och ägna mig åt jordbruket. För att få visshet om ifall jag skulle trivas med detta ganska hårda arbete skulle jag under sommaren skickas ut som elev på en större gård i Södermanland vars ägare, patron L, var villig att ta emot mig under sommarlovet. 

Det var med blandade känslor som jag efter skolans slut reste ned till denna min första plats. Efter ett par timmars tågresa anlände jag till stationen där patron L mötte mig. Resten av dagen fick jag använda till att lära känna gårdens befolkning, arbetstiderna och att hitta omkring överallt. Den första veckan fick jag hjälpa till att lassa gödsel, ett av de tyngsta arbetena inom jordbruket. Jag hanterade grepen så att varje bonde som passerade gödselstacken kom att häpna, men efter någon dags träning redde jag mig ganska så skapligt. 

Under de följande veckorna började höskörden så smått, men först efter midsommar kom den igång på allvar. Dessa veckor voro jäktande ty det gällde att få det av slåttermaskinerna avslagna gräset hässjat så fort som möjligt. Hässjning går till så att gräset släpas ihop med hjälp av hästar och hänges upp att torka på linor som är spända mellan nio störar i fyra varv. Sedan allt höet var upphängt var det så tid att köra in det som hunnit torka, vid detta arbete fick jag tjänstgöra som mottagare på höskullen, ett dammigt och föga avundsvärt arbete.

När höet väl var bärgat hade säden lagom börjat mogna. Som gården var modernt utrustad drogs självbindaren av en traktor vilken var så snabb att tolv man voro fullt sysselsatta med att taga reda på alla kärvsträngar och kraka dem. När man krakar ställer man femton-arton kärvar runt en stör och sedan hänges ett par ovanpå för att täcka de andra och skydda dem för regn.

Jag fick till en början kraka och senare under en veckas tid satt jag och skötte självbindaren. Vid körning av den gäller det att se upp för stenar så att klingan ej skadas och att lägga av kärvarna i strängar så att de ej ligga spridda hur som helst över fälten. Detta och mycket annat fick jag uppleva under sommaren. 

Sommaren hade nu med snabba steg nalkats mot sitt slut och snart var det tid att tänka på hemfärden ifrån det roligaste av allt, inkörningen av skörden. Det var med saknad jag lämnade landet, men jag är fast besluten att i framtiden ägna mig åt jordbruket!” 

Det här var alltså en uppsats han skrev om sitt sommarlov. Jag misstänker att hans föräldrar blev lite chockade av denna reaktion på deras försök att avskräcka honom. De skickade ju ut honom ensam till en gård där han fick slita riktigt hårt hela sommaren, de var säkert övertygade om att han skulle komma hem och vilja studera vidare för att få ett bekvämt liv.

Portratt_morfar
Min morfars far. Han var jurist och levde bland Stockholms innekrets. En av hans bästa vänner var Evert Taube och det här porträttet är målat av just honom, kanske inte det bästa porträttet men fullt av familjehistoria. Foto: Privat

Att morfar mycket riktigt sedan blev bonde är inget som förvånar – är man så övertygad att man går emot hela sin hemmiljö så är det bara så. Det är egentligen samma sak som när en fet innekatt får syn på en mus och börjar jaga den, eller när en köttbullefet liten ponny som Nelly får syn på ett hinder och bara måste hoppa, vissa gener trotsar miljön.

Sony Dsc
Nelly i full färd med att lära ett barn att hänga med. Foto: Privat

Det är något vi kan ta med oss i vårt dagliga arbete med hästarna, hur mycket vi än försöker ändra deras miljö så att de ska bli mer lika oss i bekvämlighet så är de först och främst genetiskt sett hästar med samma behov av att ströva och äta som de alltid haft.


Johannas nya hästliv
29 september 12:40

”Det finns ett uttryck som alla behöver lära sig”

”Det finns ett uttryck som alla behöver lära sig”
C-tränaren och nyblivna ordföranden i ASRP Johanna Sällberg bloggar om sin förestående flytt till varmare breddgrader. Foto: Privat

Efter en hel sommar ute på ett mycket stort bete har nu fem små ponnyer traskat över den lilla vägen hem till det som en gång var vinterhagar för tjugo hästar.

I dagens snabba digitala samhälle är det faktiskt otroligt skönt att se deras lugna takt, ingen stress här inte. De tyckte nog inte att det var särskilt tråkigt att lämna betet då de har mer bete i den hagen de hamnade i nu, den stora skillnaden ligger i att det är betydligt mycket enklare för mig att ta in dem om det skulle behövas.

Johannasblogg-vinterhagen
Lycklig liten ponnyflock i välfylld vinterhage. Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg_nyahagen
Mycket finns att utforska… Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg_rullarihagen
…för att inte tala om den obligatorisk inrullningen i vinterhagen. Foto: Johanna Sällberg

Med lite tur kan de ändå stanna ute tills det blir dags för flytt till Skåne.

Planen för den stora flytten börjar sakta ta form, alla parametrar är inräknade och nu är det bara den där detaljen med de deltagande djurens samarbete (eller brist därpå) som kan gå fel.

Höns hatar att åka någonstans överhuvudtaget.

Hästarna är jag inte särskilt nervös för, än så länge har de flesta hästar jag haft varit enkla att transportera. Det är de andra djuren som oroar mig mest. Höns hatar att åka någonstans överhuvudtaget. De gillar sin egen pinne och sin egen lilla hönsgård där de vet vad som väntar bakom hörnen. Höns är faktiskt rätt så avancerade små varelser, man har forskat en hel del på deras språk och kommit fram till att de har mängder av olika kackelljud med olika innebörd.

I en studie testade man om de kände igen olika sorters ormar och det visade sig att de hade ett ljud för varje orm, de giftiga flydde de från och de ofarliga attackerade de efter att ha kacklat om det.

Johannasblogg-grisbad_1002
Somliga gillar lerans intåg på hösten… Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg-grisband_1001
Perfekt för ett äkta lerbad! Foto: Johanna Sällberg

Jag upplever att alla mina djur kommunicerar kring det som är viktigt för dem. Grisarna pratar mest om mat, lerbad och kli på magen. De har liksom inte så många naturliga fiender, byggda som små stridsvagnar med en hud segare än en skosula finns det inte många som kan skada dem. Grisarna är riktigt roliga att lyssna på, när de traskar runt och letar mat småpratar de hela tiden med varandra och mig.

När man väl börjat se de andra signalerna blir man fast.

Mestadels misstänker jag att det handlar om att höra var alla befinner sig, de ser inte jättebra på håll och eftersom de koncentrerar sig på att titta efter mat så är det praktiskt att hela tiden nöffa litegrann för att inte tappa bort varandra. De är trygga små djur helt enkelt.

Hästarna är på sitt sätt mer komplicerade, de har både ett övertydligt språk och ett väldigt lågmält. De där stora gesterna med öronen bakåt eller framåt kan de flesta se men de små fina signalerna kräver en massa träning. Alla små ansiktsuttryck tar år att förstå och ganska så mycket vilja. Vill man göra det enkelt för sig så tittar man på de stora gesterna och nöjer sig med det men när man väl börjat se de andra signalerna blir man fast.

Bara det faktum att de kan använda små muskler för att rycka med huden är ju fascinerande. Vi kan ju rynka pannan (så länge vi låter bli botoxen) men de har ju samma förmåga på andra ställen på kroppen. Om en fluga sätter sig vid manken så rycker de genast med huden med imponerande precision. Lika tydligt som jag ser en medmänniska rynka pannan när hen är bekymrad ser jag mina hästar rynka sina ansikten på olika sätt.

Johannasblogg-lydiagalopp
Lydia spanar i full fart in hagen som tjänstgör som vinterförvaring före flytten till Skåne senare i höst. Foto: Johanna Sällberg

Lydia till exempel är oftast helt slät i en uppspärrad förskräckt min eftersom hon oftast faktiskt går omkring och är lite lätt skärrad över sakernas tillstånd. Att vara Lydia är antagligen litegrann som att ständigt leva i en skräckfilm. Jag tänker att när vi är ute och rider så har hon ständigt temat från filmen ”Hajen” dunkande i hjärnan. Så är det ju i största allmänhet att vara flyktdjur, nerverna ska vara lite på ytan hela tiden om man vill överleva eftersom de där rovdjuren faktiskt gör sitt bästa för att smyga omkring och försöka döda en.

Johannas-blogg_lydia
Lydia i ett för en gångs skull avslappnat tillstånd. Foto: Johanna Sällberg

Nelly som är Lydias motsats vad gäller nervstyrka har oftast ett lugnt avslappnat ansikte. Hon har inget hajentema i öronen när man är ute och rider utan snarare faktiskt låten ”Älgarna demonstrerar” fast i egen tappning. Sätter man upp ett hinder framför nosen på henne sätts ”I believe i can fly” genast igång. Faktum är att hon på något sätt genomgår en förvandling från en lite trög, extremt fet liten ponny till en relativt smidig flygande bollformad atlet med lyckligt ansikte vid all sorts hoppning. Nelly har på det viset lärt en hel del barn att hoppa genom åren, eftersom hon är så säker på sig själv har det varit enkelt att säga till barnen att de bara behöver sitta still och hänga med.

Det finns ett uttryck som alla behöver lära sig när det gäller sina hästar och det är det när de uttrycker smärta. Det var inte så länge sedan en forskningsrapport publicerades om detta där man konstaterade att hästar faktiskt har ett lite universellt smärtuttryck och den borde enligt mig vara obligatorisk läsning för alla som vill hålla på med hästar. Här kan du läsa mer om den. 

Fördelen med de två äldre ponnyerna är att jag har sett dem i så många år att alla de där små signalerna är som vilket talat språk som helst. Precis lika tydligt som jag ser om en människa skrattar eller rynkar pannan i ilska ser jag direkt om de står och funderar på att fly eller om de är nöjda med tillvaron.

De är som mina alldeles egna personliga små lärare och hur länge jag än studerar dem så blir jag aldrig fullärd. Det är ju det som är hela tjusningen med allt kring hästarna, den där känslan av att man precis börjar förstå som blandas med total förvirring när de då gör tvärtom mot vad man precis trodde.

/Johanna


Johannas nya hästliv
22 september 12:14

”Hästar kan faktiskt ätas”

”Hästar kan faktiskt ätas”
Hästar producerar välbefinnande, de utövar landskapsvård och de kan faktiskt ätas, skriver Johanna Sällberg, bloggare på Ridsport och ny ordförande i ASRP. Foto: Privat

Efter en vecka som ordförande i ASRP kan jag konstatera att så här mycket har jag inte pratat i telefonen på flera år. När man är politiker är människor inte alls lika engagerade i vad man gör.

Ibland får man något surt samtal med någon väljare som tycker att man borde fixat det där vägguppet utanför Konsum, men nästan aldrig några glada tillrop. Nu har det mest varit engagerade människor som ringt med ideèr och lite nyfikenhet.

Jag har ju också haft ett helt legitimt skäl att ringa till Jordbruksverket för att snoka lite kring den där nya förordningen som kommer. AHL ska tydligen vara en superförordning som ska ersätta en massa andra. Det handlar egentligen mest om smittspårning och det är ju bra ur många hänseenden. Vi vill ju inte återuppleva hästlasagnen och det ska bli lite svårare att genomföra sådana artbyten efter döden.

Dsc_0038
Bessie och Emma har stenkoll på hästarna som bor på deras hemadress. Foto: Johanna Sällberg

Alla hästar ska nu alltså få en hemadress. Tanken är att det i Jordbruksverkets databas ska registreras var det finns hästar, lite som med får som ju har ett platsnummer. Oavsett om man då har två eller trettiotvå hästar så ska den som äger platsen där de bor registrera att det bor hästar där. Planen är att det ska gå att göra digitalt, man går in och registrerar sin plats och den får en identitet. Sedan blir det lite mer avancerat, den som äger platsen ska gå in och registrera vilka hästar som bor där permanent.

Jordbruksverket har en databas som speglar alla de databaser vi idag registrerar i och det där orimligt långa numret som kallas ueln-nummer finns då redan där. Det numret är ju hästens riktiga identitetsnummer, den stambok som hästen grundregistreras i lägger in sitt nummer i det men sedan finns det fler siffror som talar om andra saker. Om man tittar på sin hästs nummer så ska de sex sista siffrorna ange stambok, de ska alltså stämma med det registreringsnummer som står i passet.

Ueln-numret står för universal equine life number och alla hästar i världen ska ha ett eget sådant.

Dsc_0041
Ett typiskt livsnummer. Foto: Johanna Sällberg

Nu ska alltså stallägarna gå in och knappa in det där långa numret och säga att den här hästen finns här. Om hästen då flyttar till en ny adress så är det upp till den som äger den nya adressen att knappa in den där. Det blir alltså väldigt besvärligt för den som har ett stort stall med inackorderingar, vi vet ju att hästägare är ett flyktigt släkte som hela tiden letar nya betesmarker och att det varje höst sker en hel del omflyttningar. Har man ett litet stall med bara några egna hästar så blir det ju inte ett jättejobb att sätta sig en stund och registrera sig och sina hästar.

Det är inte helt utrett hur man ska göra med tillfälliga förflyttningar men så här långt tänker man att dagsutflykter inte ska behöva registreras. Det ska alltså gå att tävla och träna som vanligt. Planen är också att databasen ska öppna i god tid innan förordningen börjar gälla så att man kan lägga in platsen i förväg. 21 april 2021 ska då alla hästar och platser finnas i databasen.

Skälet till att hästen står utanför det i Sverige är lite oklart.

Det är naturligtvis lite dubbelbottnat det här med att vi ska registrera oss. Lite kan det naturligtvis kännas som att vi får en myndighet som kikar över vår axel hela tiden, de flesta av oss är ju ändå vanliga hobbyryttare som inte har en tanke på att våra hästar ska ingå i någon produktion.

Om man har får så är det ju i de flesta fall så att de ska producera något, om det är ull eller lamm spelar ingen roll, namnet produktionsdjur känns inte så konstigt. Nu räknas hästarna som produktionsdjur i resten av Europa och på sätt och vis är det bra. I andra länder får de alltså en del av kakan när det gäller EU-bidrag. Skälet till att hästen står utanför det i Sverige är lite oklart, jag har därför kastat mig in i att klura ut detta.

Tänk vilken potential det här har, om vi fick betesbidrag för våra hästar så skulle det naturligtvis bli mer intressant att para ihop lite fler hästar med alla de hektar bete som nu ligger tomma efter att våra kor börjat försvinna. Så här långt har jag lyckats klura ut att det egentligen inte finns någon lag eller regel som hindrar Jordbruksverket att betala ut betesbidrag för häst utan det handlar om att någon instans vid något tillfälle bestämt detta.

Det fungerar ju inte om vi hästmänniskor hela tiden ska stå utanför de övriga gröna näringarna.

Vad jag saknar nu är att våra stora organisationer börjar dra i detta. Det fungerar ju inte om vi hästmänniskor hela tiden ska stå utanför de övriga gröna näringarna. Att bara säga att hästar är sällskapsdjur hela tiden är ju inte helt med sanningen överensstämmande.

2020 borde vi ha kommit fram till att produktion är ett mer flytande begrepp än tidigare. Hästar producerar välbefinnande, de utövar landskapsvård och de kan faktiskt ätas. De är också bra på att förflytta näring, stoppa in gräs i framändan så kommer det ut en koncentrerad produkt som du kan odla fantastiska grönsaker i.

Det är i alla fall tur att vi nu har blivit digitaliserade för tänk om den här regeln hade tillkommit under papperstiden. Vi som hållit på ett tag minns ju alla underliga hästregistreringar som funnits. Det var inte enklare förr egentligen.

Min första ponny hade en hel hög med livsviktiga papper som man inte fick tappa bort. Inte nog med att man hade ett registreringsbevis, för att få tävla hade man ett papper utfärdat av ponnytävlingsförbundet med ett spr-t nummer, man hade ett mätintyg, licensen var ett kort för både för människa och häst, medlemskort i en förening var nödvändigt och så hade man det viktiga vaccinationsintyget. Alla dessa papper kom från olika håll och innan säsongen drog igång var man tvungen att få ut nya licenser och medlemskort, något som kunde ta sisådär tre-fyra veckor.

Dsc_0040
Lite papper som var livsnödvändiga innan digitaliseringen. Foto: Johanna Sällberg

Tappade man bort den där pärmen med alla dessa papper gick det inte att tävla innan man återställt allt och det kunde ju ta en evighet. Alla anmälningar skedde på ett papper som skickades med posten och beräknad leveranstid var en vecka så därför var man tvungen att posta det i god tid innan anmälningstiden gick ut vilket var cirka en månad innan själva tävlingen.

Som lök på laxen så skedde ju alla inbetalningar av startavgifter till postgirot och det tog ju faktiskt orimligt lång tid samt att enda beviset för att det var utfört var just ett litet papper till.

Faktiskt misstänker jag att hästvärlden kommer att överleva även denna nyordning med hemadresser med tanke på att vi är rätt så många som tävlade på åttiotalet som faktiskt inte gav upp innan papperseran tog slut.

/Johanna

 


Johannas nya hästliv
15 september 12:44

”Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda”

”Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda”
Den här bilden visar vilken förmåga som behövs vad gäller multitasking och ledarskap i min nya roll... Foto: Therese Hubner

Det här med att jobba ideellt är ju någon slags ryggrad i föreningssverige. Vi har byggt upp massor av samhällsfunktioner på det viset. Alla idrottsklubbar, pensionärsföreningar och kulturföreningar limmar ihop civilsamhället.

Jag har ju av naturliga skäl fått avsäga mig alla mina politiska uppdrag i Södertälje kommun då de inte går att flytta med till Skåne. Efter att alltid haft olika uppdrag så blir man på sätt och vis van vid att det är möten mest hela tiden, så när frågan kom om jag var intresserad av att kandidera till ordförandeposten i avelsföreningen för svensk ridponny så var det precis rätt i tid. Det är ju ett ideellt uppdrag där det kommer att bli en hel del möten och massor av intressanta samtal.

Det krångliga med föreningsteknik är att det inte styrs av någon egentlig lag.

Jag är ju som vi tidigare konstaterat en nörd på många sätt och det där med föreningsteknik är ytterligare ett litet favoritområde. Det krångliga med föreningsteknik är att det inte styrs av någon egentlig lag. När man jobbar politiskt har man att förhålla sig till ett helt gäng med lagar som styr exakt hur och vad man får göra. De lagarna gäller inte ideella föreningar men det finns något vi kallar god föreningssed som liknar de lagbundna regler vi har i politiken.

Skillnaden är att om föreningen vill kan den bestämma själv vad som är rätt och fel, ingen kan stämma den för något brott om den tar majoritetsbeslut kring hur den ska styras (så länge den inte ägnar sig åt brottslig verksamhet förstås). Kanske låter detta flummigt men så har det alltid fungerat och det är då på sätt och vis ett hederssystem.

Nu är inte ASRP bara en förening utan även en avelsorganisation och det gör det hela väldigt mycket krångligare. För cirka tio år sedan trädde en EU-förordning i kraft som styr hur hästar ska registreras, en hästpassförordning, det blev diverse krav på register och databaser samt innebar att utfärdandet av pass blev en form av myndighetsutövning.

Som avelsorganisation följer man vissa lagkrav.

Alla avelsföreningar fick då bestämma sig om de skulle klara att bli avelsorganisationer, det krävdes tillräckligt med medlemmar och avelsmaterial för att ha rätt sorts muskler i detta sammanhang. Nu betyder det att som avelsorganisation följer man då vissa lagkrav och för att få fortsätta verka så måste man hela tiden visa att föreningsdelen drivs på ett så säkert stabilt sätt att myndighetsutövningen håller rätt klass.

Vi står nu inför en liknande situation som för tio år sedan då en ny förordning som kallas animal health law ska börja gälla i hela EU. I den ingår att alla hästar ska ha en permanent hemadress och lite andra små regler som kommer att göra livet som hästägare en aning mer komplicerat. Detta kan vi bara gissa än så länge hur det ska genomföras, inte ens Jordbruksverket vet det ännu och förordningen börjar gälla i april 2021.

Vad som också ligger i pipelinen är en ny hästpassförordning som möjligtvis börjar gälla i januari 2022 och det kommer ju gissningsvis göra livet ännu mer komplicerat för styrelsemedlemmar i diverse avelsorganisationer.

Situationen i just ASRP har ju under en tid varit lite turbulent, många starka viljor har dragit lite hit och dit. Mitt i detta har kanske framtidsfrågorna hamnat lite i skymundan och det var därför frågan om ordförandeskapet hamnade på mitt bord. Jag accepterade nomineringen för att jag inte är inblandad i just den här viljekampen och med vetskapen att just mina nördiga kunskaper kring föreningsteknik och min osedvanligt konstiga fascination för nya EU-förordningar kanske skulle kunna komma till nytta i uppdraget (de kommer ju faktiskt inte till någon som helst nytta någon annanstans).

Årsstämman valde nu mig till ordförande så fram tills nästa årsstämma har jag lovat att göra mitt bästa för att jobba för medlemmarna i föreningen och påbörja arbetet med den förändring som kommer att behövas för att följa med tiden.

Johannas-1049
Stoet Lydia är en av de två ASRP-ponnyerna hemma hos Johanna. Foto: Privat

Nu kan man ju fråga sig lite varför jag med den kunskapen hoppar på det här tåget, ett obetalt uppdrag som kommer att innebära många timmars studerande av diverse dokument från Jordbruksverket samt en massa möten där målet är att få 200 medlemmar att börja dra lite mer i samma riktning. Nu råkar det vara så att jag verkligen älskar ponnyer och ute i min hage går det två stycken som är registrerade i ASRP.

Den första ponnyn jag födde upp var ju Amorina, hon var född 1988 och var en av de tidigaste registrerade svenska ridponnyerna. Ända sedan dess har jag haft en liten produktion av ridponnyer och därför har jag ju följt även föreningen även om det varit lite på avstånd.

Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda.

Som jag ser det så handlar ordförandeskap i en sådan här förening inte om att jag ska styra och ställa utan mer om att leda arbetet i styrelsen. Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda. Om det kommer kritik mot själva organisationen så kan man som ledare skilja på just detta och inte ta det personligt. Kommer det kritik eller frågor kring min person så får jag helt enkelt ta det.

Kritik mot person handlar oftare om den som kritiserar, om man väljer att försöka förminska någon annan så är det till största delen för att man vill förhöja sig själv. Jag har levt tillräckligt länge och balanserat för att inte tro på tilbakakaka och förhoppningsvis ska balansen hålla även genom detta.

Beslut ska tas gemensamt inom en styrelse och då enligt principen om majoritet och ordförandens ord väger då egentligen inte tyngre än vilken medlems som helst. Tyngden av mitt ord ska snarare vägas mot den erfarenhet jag har inom området jag uttalar mig om och inte min position. Positionen har jag visserligen fått tack vare just en massa erfarenhet men det kommer ju att komma upp områden som jag inte kan lika bra som någon annan. Det handlar alltså inte om att ta över och styra upp utan om att leda och hjälpa fram.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 123 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden