Inom idrotten finns det få saker jag tycker mer illa om än föräldrar som hetsar sina barn. Föräldrar som själva, genom barnen, försöker korrigera sina egna idrottsliga tillkortakommanden och nu, 20 år senare, gör allt i sin makt för att just deras unge ska bli Den Nya Superstjärnan. De lever inte sällan sina liv genom barnen, med dollarmiljoner i sikte.
Det finns hårresande berättelser inom i stort sett alla sporter där förälderns vilja är helt överordnad barnets intresse för sporten. Tennisspelaren Andre Agassi är ett av de värsta exemplen. Efter en karriär som firad världsetta, OS-vinnare, segrare i åtta Grand Slam-titlar och utöver det 52 andra turneringsvinster chockade amerikanen 2008 tennisvärlden med sin självbiografi The Agassi Story. Boken utkom två år efter att Agassi lagt av med tennisen och innehöll ett utdraget statement:
Andre Agassi hatade tennis. Han blev bäst i världen på tennis men han hatade tennis över allt annat.
Hans pappa, den stenhårde Mike, tvingade honom med hjälp av de grymmaste metoder att inte bara låtsas älska tennis utan också att bli bäst på det.
Sedan finns det en föräldratyp som inte är lika extrem som den närmast sjuka variant jag beskrev i fallet ovan men likväl utmärker sig ytterst negativt. Vi talar om den pinsamma föräldern. Det är han (det är tyvärr ofta pappan det handlar om) som står vid sidan under varje träningspass, med tidtagarur i hand, och kontrollerar att ingen annan får spela två sekunder mer än hans egen Superstjärna. Det är han som står vid sidlinjen och gormar svärande på den 14-årige domaren som missat en ”solklar fällning” av Superstjärnan. Eller, som i ridsporten: det är hen (här är det nog minst lika många pappor som mammor som syndar) som med raska steg pallrar sig in till sekretariatet och kräver omhoppning och revidering av resultat eftersom hens barn stördes i samband med hinder åtta.
Jag tycker att cupen är orättvis.
Hur svårt kan det egentligen vara att uppträda som en god idrottsförälder? Det krävs egentligen bara tre saker.
- Låt barnen ha roligt. Den dag de inte tycker det är roligt – tja, då kanske de ska hitta någonting de verkligen tycker är roligt att pyssla med.
- Låt domarna döma. De utför en enormt svår uppgift, är ofta oerfarna och förtjänar beröm, inte klander, för sin insats.
- Låt sekretariatet sköta sitt jobb. De sitter där frivilligt, många helt ideellt, och offrar dyrbar tid för att just ditt barn ska tävla.
Ändå kommer vi nu till en punkt där jag har en bekännelse att leverera. I lördags förvandlades jag för första gången till en en kategori 2-förälder, en sådan som pinsamt nog söker upp ansvariga för att klaga.
Det är i lilla mysiga Eriksmåla jag får nog, frågar mig fram till tävlingsledaren och med bestämda steg tar sikte på henne. Ett par djupa andetag senare för jag fram mitt ärende.
”Jag tycker att cupen är orättvis” inleder jag neutralt.
”Jaså? Hur menar du då” svarar tävlingsledaren lika neutralt.
Jag utvecklar:
”Ni slår ihop A-ponnyer med B-ponnyer i cupen trots att de tävlar i olika klasser. Hon som vann cupen hade en ointaglig ledning redan före den tredje och sista klassen. Det tycker jag är orättvist”.
”Ja, men kolla på tiden. Hon red snabbare än alla B-ponnyerna” invänder tävlingsledaren.
”Det har du rätt i. Men tänk om hon inte varit snabbast? Tänk om hon vunnit A-klasserna efter att ha haft åtta fel och B-ekipagen samtidigt dubbelnollat i sina klasser. Då hade hon likväl vunnit cupen” kontrar jag filosofiskt.
Det har tävlingsledaren svårare att försvara, men hon betonar att Eriksmåla Cup har en tradition av att uppmuntra A-ponnyekipage att tävla och att beslutet att slå samman kategorierna är oåterkalleligt.
Här har hon till sin glädje fått möta inte mindre än fyra andra A-ekipage.
I det här läget passar jag på att betona att jag faktiskt inte talar i egen sak, utan enbart som rättviseförespråkare. Den som helt överlägset vinner hela cupen är nämligen LillyBelle på sin A-ponny Peggy. Hon är nästan alltid ensam A-ryttare och tvingas därmed tävla mot B-ponnyerna. Senast i Börjes Cup då hon slogs ihop med 34 B-ponnyer, men kämpade väl och faktiskt slutade fyra i en av klasserna. Men inte i Eriksmåla. Här har hon till sin glädje fått möta inte mindre än fyra andra A-ekipage.
Tävlingsledaren skrattar, högt och förvånat, och vi står en stund och diskuterar vidare. Vi verkar vara ense om att A-ponnyekipagen alltför ofta glöms bort och av många arrangörer ses som ett problem. Finns det segertäcken i A-storlek? Hur ska banbyggaren tänka för att banan ska passa en meterhög häst? Att sådant ses som svårbemästrade hinder bland många arrangörer får jag bekräftat av en källa med stor erfarenhet och, som det heter, god insyn i ridsportsverige på arrangörsnivå.
Själv tror jag att A-ponnyn många gånger är en stor tillgång. Inte bara på pay and jump-nivå, utan även som en perfekt hjälp för unga ryttare som är små till växten, exempelvis LillyBelle, att matchas in i ”riktiga” tävlingar. Utan 99-centimetaren Tindra vet jag inte ens om Angelo och LillyBelle varit tävlingsryttare i dag, så viktig har hon varit för dem.
Och orättvist eller inte – LillyBelle och Peggy var helt outstanding i Eriksmåla. Det gladde mig extra att LillyBelle, efter Angelos storslam i Tingsryd helgen före, var den som fick ta emot inte mindre än fyra segertäcken och rida lika många ärevarv. Som tävlingsledaren också påpekade hade LillyBelle heller ingenting att skämmas för eftersom hennes omhoppningstider mer än väl matchade B-ekipagens.
Utan 99-centimetaren Tindra vet jag inte ens om Angelo och LillyBelle varit tävlingsryttare i dag.
Men rätt ska ändå vara rätt – och rättvisefascisten i mig är fortfarande inte helt nöjd med svaren och förklaringarna.
Tack för att ni tog er tid – fortsätt njut av sommarvärmen och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön!
Följ Ridsport på