Ponnypappan: För detta krävs ett bragdguld

Allt är så enkelt när man sitter med facit i hand efter ett slut som varit sagolikt. Skräcken, hopplösheten och nagelbitandet är borta. Eufori och harmoni lever sida vid sida. Själen är rensad från allt ont och ingenting – INGENTING! – kan stjäla vissheten om att detta bär vi med oss i minne och sinne till den dag vi inte längre har några minnen eller sinnen kvar.

Och med facit i hand var det bra (ja, bra) att Peder rev den där sista i förstone så försmädliga bommen. Med facit i hand övergick dramaturgin då från pulserande högdramatisk till ohälsosamt oslagbar. Om Allan istället seglat över sista hindret och den nervösa fransyskan sedan gjort som hon gjorde, vilket vi på goda grunder kan misstänka, hade OS-guldet tillkommit på grund av en motståndares misstag. Det hade varit underbart, det också, men ingenting mot den upplösning vi fick. Med facit i hand helt tack vare Peders fyra fel.

Ska du skriva in dig för evigt i historieböckerna, ska du gå till historien som någon som svarat för ett av svensk idrotts utan tvekan största ögonblick genom alla tider – ja, då ska du riva på sista och gå till omhoppning mot vrålsnabba oslagbara lagmaskins-USA. Du ska stå där som siste man, efter att dina lagkamrater gjort sitt jobb, skaffat dig en sista chans.

En sista chans.

Guld eller silver.

I det läget detsamma som allt eller inget, eftersom ingen kommer ens orka minnas ett förlorat silver jämfört med ett vunnet ridsportguld för första gången på 97 år.

Sedan, inför en hel nation i smått chocktillstånd på andra sidan jorden, ska du besegra världens snabbaste omhoppare och inte bara det: du ska utklassa honom med tider som inte ens är möjliga. Då skriver du historia och det är vad det underbara svenska hopplaget gjort. Henrik von Eckermann, Malin Baryard-Johnsson (som jag unnar henne detta efter alla år!) och Peder Fredricson är sedan snart en vecka blågula nationalhjältar och eviga ikoner.

Hyllningarna har skönt nog också antagit rättvisande stora proportioner. De fåtal tomtar som i kommentarfält påstått att ”hästen gör jobbet” och att ”ridsport inte är en riktig sport” har blivit effektivt nedsablade av en hel armé av stridslystna och segerstärkta hästmänniskor. Det är ännu en enormt positiv effekt av guldet: till och med trollen har förstått att deras argument kan smulas sönder som en finsk pinne.

Och när jag nu för tredje gången på kort tid anför ”facit i hand” som argument: Det här var svensk ridsports egen straffläggning i fotbolls-VM 1994. Det här var svensk ridsports svar på OS-straffläggningen i hockey samma år när en galet genial Foppa blev frimärke.

Ärligt talat: dessa två 27 år gamla jubelguld är de enda två idrottshändelserna i mitt liv som kan mäta sig med det som hände i Tokyo 2021. Insatsen tar plats bland det största vi någonsin varit med om, alla kategorier, och jag tror att min önskan från förra bloggen om att ridsporten skulle leta sig in i tv-folkhemmet nu är uppfylld med råge.

Det är dessutom ett OS-guld som med största sannolikhet kommer att ge stora feta ringar på svensk ridsports vatten.

Mer pengar kommer att strömma till – vem vill inte sponsra en vinnare?

Intresset för ridsport generellt kommer att öka, från redan höga nivåer.

Och sist men absolut inte minst: Henrik, Malin och Peder måste och kommer att få bragdguldet efter det här.

Om Svenska Dagbladets jury har något vett i skallen kan de omöjligt förbise en prestation av den här groteska magnituden. Tack vare Peders rivning och därefter Peders bäst-när-det-gäller-mentalitet uppfylldes kravet i medaljens statuter om att prestationen ska vara utförd ”i ett svårt och vanskligt läge”. Under 39 sekunder och en hundradel av fullständig dramatik och världsklassprestation inte bara uppfylldes formuleringen. Den snarare fullbordades.

Underbarnet Mondo Duplantis fick bragdguldet redan i fjol och kommer säkerligen att få det någon ytterligare gång i framtiden. Om han även slagit världsrekord i OS-finalen (det var snubblande nära) hade nog juryn, som har ett gott öga till friidrott, hittat ett skäl att ge honom medaljen igen redan i år.

Även Daniel Ståhl lär få ett bragdguld i framtiden. Han är världens bäste diskuskastare och går en ljus framtid till mötes med massor av mästerskap som storfavorit. Men Ståhl var överlägsen, hans OS-guld inte i närheten av ridsportens, sett till dramatik.

Detta talar för att hopplaget får medaljen, speciellt under ett år där bragdjuryns eviga gullegris – den skidsport med eller utan gevär – knappast kan vara aktuell ens för ett försnack i jurykorridoren.

Det är som sagt inte varje dag svensk ridsport vinner ett OS-guld. Samtidigt blir jag förvånad men tyvärr ändå inte förvånad om juryn ignorerar ridsporten. Jag vet inte riktigt hur den resonerar, men ett gott tecken är att juryns ordförande, den sympatiske och skicklige journalisten Anders Lindblad, redan i sin krönika under gulddagen nämnde hopplaget och bragdguldet i en och samma mening.

Så, gott folk: det värsta som kan hända oss framåt december är att vi alla blir fruktansvärt upprörda och genast börjar ladda för revansch i Jerringpriset. Mitt tips i dag är dock att lagguldet belönas med båda utmärkelserna.

Själv har jag bara ett problem just nu. Eller två egentligen.

Det första: jag vill men vågar inte kolla på reprisen av omhoppningen eftersom jag är rädd att Peder då ska riva eller att hans tid inte räcker till och att jag bryskt ska vakna ur en skön dröm.

Det andra: inte ens när jag t-ä-n-k-e-r på Peders omhoppning är jag säker på att han undgår rivning.

Men det är två problem jag förhoppningsvis ska kunna hantera med tiden.

Tack för att ni tog er tid – gör som jag och fortsätt att njuta av OS-guldet länge till! Som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram eller gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

I dag vill jag rikta ett stort tack till följande personer: Nils Peter Mathiasson, Oscar Andersson, Gunnar Collin och Helmer Key.

Känner ni igen dem?

Skulle inte tro det.

Och faktum är att det inte är dessa herrar jag egentligen avser hylla. Däremot vill jag hylla ett ord som kvartetten gett upphov till. Herrarna grundade 1916 företaget AB Mackmeter, som tillverkade bensinpumpar. Namnet Mackmeter var till de första fyra bokstäverna en akronym av de fyra ägarnas efternamnsinitialer. Med åren utvecklades Mackmeter till en allmän benämning på bensinpumpar oavsett märke och sedan 1950-talet har ordet i avhuggen form blivit ”mack”, även år 2023 ett ord vi i dagligt tal använder som synonym till bensinstation.

Denna fredagseftermiddag inser jag ännu en gång att ordet mack är väldigt coolt och att en mack är ett underbart ställe att stanna till vid. Bara minuter tidigare har jag lagt i ettans växel för hemfärd från Värnamobygdens pittoreska anläggning vid lilla Sörsjöns strand. Eftersom Malin jobbar och jag är schemaledig är jag den ende vuxne på resan. Det händer inte speciellt ofta men när det händer är det en stor sak för mig.

Till höger om mig, i lastbilens passagerarsäte, sitter en i vanlig ordning munter och pratglad Angelo. Han är med som groom och ska tävla först i morgon, när det väntas lagtävling i division 1 i samma Värnamo. Längst bak i bilen står en samlad Tango och äter sitt hö. I baksätet, mellan oss och Tango, sitter ett levande åskmoln och grymtar ohörbara ord.

Vi vet att det är lönlöst men vi försöker ändå säga vad vi tycker.

Att LillyBelle ridit bra.

Att Tango skött sig än en gång på den för honom ovana Lätt B-höjden.

Att det kommer en ny tävling, på samma plats, redan på söndag.

Ingenting hjälper.

Hon har blivit utesluten i sina två starter och åskan bakom oss ser ut att vara över oss vilken sekund som helst.

Då får jag syn på den.

Macken, i Värnamokrysset precis vid E4:an.

Till och med två mackar.

Med mackarna föds en idé.

Plötsligt kommer jag på vad LillyBelle frågade mig i går.

– Pappa, får jag en massa godis när vi ska till Värnamo?

– Klart du får, svarade jag.

Nu har jag fått idén, ser läget och överger helt de tafatta försöken att framhålla de bra sakerna LillyBelle gjort på banan.

– Det där godiset vi snackade om i går – ska vi inte köpa det nu? undrar jag.

Inget svar.

Jag fortsätter:

– Det finns ett ställe precis här borta. Jag stannar här.

– Okej då.

Sedan sker magin. Jag parkerar, slår av tändningen och går ut ur bilen. Barnen följer med. Angelo först, men LillyBelle är verkligen inte sen att haka på. Redan här syns en förändring hos LillyBelle och två minuter senare är allt glömt. När jag betalat har Angelo valt en godispåse och en dricka medan LillyBelle med stor entusiasm plockat till sig tre kinderägg, en mindre chokladkaka och en softdrink.

Förtrollningen är bruten.

Resterande sex mil blir en ren triumffärd med massor av skratt i bilen. Uteslutningarna är som bortblåsta och det hotande åskregnet i baksätet har övergått i samma väder som finns på andra sidan vindrutan: strålande sol och 19 grader.

Macken är magisk, inte bara när du behöver trolla fram ett gott humör hos en tävlingsmänniska med hett temperament. Macken har någonting för alla, alltid. Den är det sköna avbrottet från den ofta sega och långdragna tristess bilåkande innebär. Det ska mycket till för att någon ska sitta kvar i bilen under ett mackstopp och jag kan nicka gillande när jag ser slogans av typen ”En vän på vägen” och ”Det du behöver, när du behöver det” eftersom de verkligen stämmer.

Mack, det är akronymen vi alla älskar.

Och dra dig inte för att köra macktricket – när ingenting annat hjälper.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Mellan den djupaste besvikelse och den största glädje finns de. De små luriga marginalerna. Turen och oturen. Det lilla som som får brädan att tippa över åt det ena eller det andra hållet. Den senaste tiden har jag, med en blick på vår egen hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb, bevittnat detta på nära håll. För man kan lugnt säga att VFK fått smaka på båda medicinerna.

Inför förra helgen kunde vi nästan känna förväntningarna i luften, ta på dem. Efter en lång lång vinter hade kalendern äntligen letat sig en bit in i maj. Maj, förresten. Årets bästa månad.

Innan mina barns hästintresse gick från medelstort till ren besatthet och vi gick från två till sju ponnyer hade jag alltid september som årets favoritmånad. Efter en lång härlig och varm sommar kändes det skönt att välkomna den milda hösten. Att hantera två små ponnyer var en promenad i parken året runt. Inte ens ansträngande.

Nu har jag kommit på andra tankar. För en som anammat ridsportens livsstil är maj oslagbart. Ingen is att hacka sönder, inga fingrar som fryser sönder, inga frysboxar till ridhus att plågas i vecka ut och vecka in.

Maj är värme, utomhussäsong och utomhustävlingar där allt roligt finns inom räckhåll och känslan är att vintern, den kommer aldrig mer tillbaka.

Det är därför man nästan kunde ta på förväntningarna på VFK inför föregående helg. Växjö Spring Show står nämligen på programmet. Den första av flera stortävlingar i VFK-regi den här säsongen och med drygt 600 starter.

Som vi längtat.

Som vi väntat.

Då kommer chockbeskedet.

Tävlingen inställd!

Ett enda litet fall av virus i stallet och vips, hela tävlingen blir till en icke-tävling. Alla förberedelser, allt ideellt arbete som lagts ner, alla pengar, alla mobila boxar som monterats upp – allt är plötsligt förgäves och tredagarstävlingen blir till en nolldagarstävling. Virusfallet leder även till att Växjö Distansryttarförening tvingas skrota sin årliga klassiker Dackeritten, som i år skulle ha innehållit SM för juniorer och young riders.

Det är sämsta tänkbara tajming och hopplös besvikelse efter att små saker gjort stora förödande skillnader. Jag kan bara hoppas att anläggningen snart är virusfri. Vad jag hört mår den smittade hästen bra, inga andra hästar har visat symptom och karensdagarna tickar på.

Det är bara för klubben att bryta ihop och komma igen. Och ett bättre sätt eller en större morot för att komma igen än det som hände på andra tävlingsplatser medan VFK:s stod ofrivilligt tom är svår att finna.

Det var i tävlingarna i Västervik det hände. Sista omgången av ponnyelitens laghoppning i den östra zonen. VFK, som tidigare haft lite stolpe ut, är inte bara tvingat att vinna för att ha chansen att ta sig vidare till SM i Strömsholm. De måste även – som vi sportjournalister som bevakar bollsporter brukar säga – ha tur med andra resultat på tavlan. Ett visst lag måste komma sist samtidigt som VFK vinner – annars skrivs ingen historia.

Men det otroliga händer. Efter att första ryttaren Casper Jönberg gjort vad han kunnat men till slut blivit utesluten sätter de tre resterande ryttarna varsin nolla. Först Noelle Ekander, sedan Alicia Jönberg och till sist Elvira Aaby-Ericsson. VFK vinner, har tur med övriga resultat och saken är klar. För första gången i klubbens historia har Växjöortens Fältrittklubb ett ponnylag med på lag-SM i Strömsholm den 6 juni. Det anses så stort att klubben till och med fattat beslut om att boka en supporterbuss som är gratis för alla som vill åka upp och heja fram laget.

Angelo har varit reserv i laget och känner samma glädje som de andra, trots att han inte hoppat ett hinder. Även han ska till Strömsholm, för att rida kringklasser och heja fram lagkamraterna, och just nu pågår planering och logistik inför resan.

Inte nog med det. Apropå lagframgångar var LillyBelle och VFK i farten under söndagens division 3 i Älmhult. Tolv lag kämpade mot varandra och två av dem gick till omhoppning: VFK lag 1 och VFK lag 2. LillyBelle och Peggy brukar vara pålitligheten själva i laghoppning men hade inte sin bästa dag. Det blev ett nedslag i såväl grund- som omhoppning, men vad gjorde det? I lag kan du räddas av dina lagkamrater och det var precis vad som hände när de unga VFK:arna Kajsa Niesel, Alma Lüning och Svea Karlsson svarade för dubbla nollor. De hade dessutom snabbast tid och kunde fira segern med klubbkompisarna i lag 2 som tvåor.

En plats i Strömsholm och dubbelt VFK i topp i division 3.

Det tycker jag att vi är värda efter två hastigt inställda tävlingar.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Efter att ha följt Svenska Ridsportförbundets stämma under lördagen vet jag inte riktigt var jag ska börja. Jo, jag börjar med en bekännelse: Jag kunde inte sluta titta. Blev helt såld. Satt först som förstenad framför datorn innan jag insåg att ”här kan jag inte sitta hela dagen”. Men fascinationen var lika stor när jag kombinerade arbetet på gården med att fortsätta lyssna på stämman i lurarna.

Att sammanfatta vad jag känner, tänker och tycker är egentligen ingen bra idé.

Det är alltför mycket information som ska kokas ner i en enda text, du kommer säkert inte att hålla med om det jag skriver men jag kan samtidigt inte låta bli.

För det första vill jag säga att jag är knockad-till-golvet-överväldigad över det enorma engagemang som finns kring vår sport. 40 motioner. 40! Bara en sån sak säger allt om engagemanget. Att merparten av motionerna berörde de under de senaste åren så omdebatterade trygghetsfrågorna återkommer jag till längre ner i texten.

Men wow! Jag är inte van vid den här typen av engagemang och då ska ni veta att jag är en extremt rutinerad bevakare av årsmöten och stämmor efter snart 30 år i journalistikens tjänst.

Det här var… bra, på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Bra, i allt från den excellenta ledningen av mötet av Christer Pallin till föredragningar och inspel utifrån distrikt och föreningar. Det kändes spännande och se – och hörvärt från start till mål. Jag upplevde ingen dötid och ingen seghet trots alla punkter på dagordningen och trots alla dessa 40 motioner.

Det fanns också en särskild anledning till att jag över huvud taget satte mig framför datorn. Det fanns till och med två anledningar. Den ena anledningen var förstås att se om Sandra Ruuda skulle gå från nominerad till nyvald ordförande. Eftersom inga andra förslag än valberedningens, det vill säga Sandra Ruuda själv, inkom blev punkten 12 på dagordningen en av mötets mest odramatiska.

Den andra anledningen till mitt intresse för stämman var Ulf Brömster.

Sandra Ruudas företrädare.

Ridsportsveriges i särklass mest utskällda och bespottade man de senaste åren. Att döma av all den kritik i krönikor och bloggar och alla de fruktansvärt upprörda Facebookkommentarer jag sett riktas mot Brömster hade jag väntat mig att någon form av Darth Vader, Tengil eller annan gestalt med ondskefull aura skulle dyka upp på stämman.

Upp på podiet klev en välklädd och till synes fullt normal människa som inte bar några synliga tecken på ondska. Med lågmäld stämma och väl valda konstpauser redogjorde Brömster sedan lugnt, torrt och sakligt för de ärenden som låg på den avgående ordförandens bord. Han svarade för styrelsen och dess förslag i olika frågor som sedan gick till omröstning hos de cirka 550 röstberättigade ute i distrikten. Rätta mig om jag har fel, men visst röstades det med kraftfull majoritet för styrelsens förslag i samtliga fall?

Ulf Brömster och förbundet har säkert gjort en hel del tabbar och tavlor. Rubrikerna och turerna är många. Ilskan ute i landet har varit stor, för att uttrycka det milt, och det uppstår som bekant sällan någon rök utan eld. Ett stort misstag jag direkt kan fastslå är att styrelsen varit usel på kommunikation. Jag undrar i mitt stilla sinna vad förbundets kommunikationsavdelning haft för strategi när det kommer till hantering av de ämnen som skapat rubriker? Här har Sandra Ruuda att göra för att öka insyn och transparens, den saken är klar.

Samtidigt har någonting gnagt i mig när jag sett all den artillerield som riktats mot ridsportförbundet i de trygghetsfrågor som vållat debatt och skapat rubriker. Min känsla: Det är någonting som inte stämmer här.

Två saker först, för att undvika missförstånd:

• Varje normalt funtad människa har nolltolerans mot alla former av sexuella trakasserier och övergrepp.

• Varje normalt funtad människa vill att förövare får sina straff, att ryttare stängs av och att licenser dras in vid den här typen av fruktansvärda brott.

Detta behöver vi inte ens diskutera. Det är självklarheter. Det är det svensk ridsport kämpar och strider för.

Det jag tycker att vi bör diskutera är vilket förbund vi i första hand ska rikta udden mot när det kommer till trygghetsfrågor i maj 2023. Är det verkligen Svenska Ridsportförbundet? Mitt svar på den frågan är nej. Mitt svar på frågan är Riksidrottsförbundet, RF.

Svensk idrotts hierarki är komplex på ett sätt som möjligen kan tilltala de värsta proffsbyråkraterna men inte många andra. Högst upp finns RF, den av staten utsedda organisation som sköter statens årliga fördelning av drygt två miljarder kronor som delas ut till svensk idrott. Det gör RF till Idrottssveriges i särklass största maktfaktor.

Under RF:s paraply finns alla de 72 specialförbunden. Och tillhör du RF lyder du RF. Punkt.

För mig är RF ett förbund med förlegade arbetsmetoder som inte hör hemma i dagens höga tempo och krav på snabb förändring. Jag vågar påstå att RF:s saktfärdighet bromsar utvecklingen i många specialförbund, kanske framför allt ridsporten.

Man skulle rentav kunna påstå att Svenska Ridsportförbundet blivit en fånge under ett gigantiskt paraply.

Varför?

Det redogjorde Ulf Brömster plågsamt tydligt för när han gick igenom några av de senaste årens mest omskrivna ärenden. Ärenden där ridsportförbundet beskyllts för både det ena och det andra men där sanningen är att förbundets stadgar krockat med RF:s stadgar och bakbundit förbundet.

Två case illustrerar detta med plågsam tydlighet.

• Ungdomsryttaren som anklagades för sexuella trakasserier. Förbundet valde att stänga av ryttaren från landslagsuppdrag. Att förbundet däremot INTE drog in ryttarens licens skapade debatt och väckte ilska. Sanningen: förbundet KAN inte dra in en licens. Visserligen finns stöd för det i de nya stärkta egna stadgarna men eftersom stöd för licensindragning saknas i RF:s stadgar är ridsportförbundet bakbundet.

• Fälttävlansryttaren är ett lika tydligt exempel på när olika regelverk sätter käppar i hjulet. Där valde FEI, det internationella ridsportförbundet, att stänga av ryttaren under utredning efter anklagelser om sexuella trakasserier. FEI har sitt eget regelverk, lyder inte under RF och kan göra som de själva vill. Ryttaren utreddes parallellt av Svenska Ridsportförbundet, som dock valde att INTE stänga av honom under utredningstiden. Något som också ledde till skarp kritik från flera håll. Sanningen och anledningen till det är dessvärre samma som i fallet med ungdomsryttaren: Ridsportförbundet saknade stöd för att göra det, eftersom RF:s stadgar är överordnade specialförbundens.

Detta är allvarligt. Hur kan det vara så här? Jo, om vi liknar förändringsarbete i trygghetsfrågor vid bilkörning har Svenska Ridsportförbundet med de senaste årens stadgeändringar gjort det möjligt att köra i 140 kilometer i timmen på motorvägen medan Riksidrottsförbundet, som bestämmer, beslutat att hastigheten får vara max 70. Att det är så illa bevisas av casen ovan.

Men vadå? Då är det väl bara att bryta sig ur RF och stå på egna ben?

Om det vore så enkelt hade till exempel jätten fotbollförbundet, som länge ansett sig förfördelat, lämnat RF för länge sedan. Det finns mig veterligen inget förbund som ens tänkt tanken att lämna RF. För utan ett medlemskap i RF får du inga statliga pengar, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna bedriva föreningsidrott i den utsträckning vi gör. Om ridsportförbundet skulle dra sig ur RF tappar man intäkter på omkring 30 miljoner kronor årligen, vilket skulle ge en omöjlig ekvation och heller inte lösa några problem.

Svenska Ridsportförbundet är absolut inget mönsterförbund, men i de frågor som ligger många av oss närmast hjärtat är Svenska Ridsportförbundet till stor del en fånge under det stora RF-paraplyet. Att ridsportförbundet sedan 2015 vidtagit 15 åtgärder för att stärka trygghetsarbetet medan RF under samma tidsperiod mäktat med tre (visselblåsarfunktion, uppförandekod och begränsat registerutdrag) understryker en förödande otakt i arbetstempot och viljan till förändring.

Vi ska fortsätta att med kritiska ögon granska och ifrågasätta Svenska Ridsportförbundet.

Varje förbund ska granskas och ifrågasättas.

Men vi ska heller inte glömma att det finns ett annat större och mäktigare förbund som bromsar mycket av det vi vill förändra och stärka i svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag har precis gått in på Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige för att göra ett inlägg när jag noterar två saker. En gruppmedlem, Fredrik, har nyligen gjort ett inlägg med exakt samma ämne som jag tänkt skriva om. Jag noterar även att det Fredrik skrivit är exakt de ord jag själv vill få ur mig:

”Visst är det något speciellt när det är lag. Vanlig individuell tävling i all ära. Men när det är lag så är det något speciellt. Men ser gemenskapen hur alla stöttar varandra och hejar på.”

Precis så är det.

Jag ser även i kommentarfältet att känslan delas av fler.

”Rida lag är en ynnest” skriver en medlem.

”Lagtävlingar är underbart” skriver en annan.

Det är bara att hålla med.

Att en av de individuella sporter där utövarna är som mest utsatta och ensamma när de tävlar också kan erbjuda tävling i lag är inte bara otroligt bra utan framför allt otroligt viktigt. Tre eller fyra ryttare går ihop och blir ett lag, med allt vad det innebär. Plötsligt blir klubben eller rentav hela nationen en mittpunkt, vilket vi inte minst fått uppleva under senaste OS och VM. Kanske har de två blågula laggulden bidragit till att vi i dag om möjligt känner ännu mer för lagtävlingen och än tydligare sjunger dess lov.

För något speciellt är det, tveklöst. A:1a-bedömningen. De ständiga omkastningarna i resultatlistan. Ovissheten. Hejaropen. Applåderna. Nervositeten. Allt finns där även i en ponnylagtävling. Mekanismerna och regin är exakt likadana som under stora mästerskap. Känslan av att alla måste göra det tillsammans, känslan av att man både kan rädda sina lagkamrater såväl som att man kan bli räddad av dem. Lagtävlingen är faktiskt den enda disciplin som ger hoppryttaren en chans att reparera sina misstag genom en lagkamrat och jag är övertygad om att den känslan är viktig och skapar just lagsammanhållning.

Själv har jag och de andra på Abena Arena i Växjö serverats en minst sagt spännande avslutning på premiärtävlingarna på hemmaplan, där den avslutande klassen var ponnylagens division 1. Det är den andra omgången och fem entusiastiska klubbar ska mäta sina krafter med varandra. Angelo ingår i Växjöortens lag tillsammans med Wille, Ayleen och Elvira. Alla fyra har ridit bra i de individuella klasserna där särskilt Elvira utmärkt sig genom att vinna Guldcupen, den största cupen under Valborgshoppet, som tävlingarna kallas.

Det spelar ingen roll om det är grundomgång eller omhoppning. Lagtävlingar är lika spännande hela tiden. Eller rättare sagt: i de fall där de tre första ryttarna nollar infinner sig ett alltid lika lättat lugn före stormen. LillyBelle, som tävlat bra individuellt och vunnit Bronscupen med Peggy och kommit trea i en klass med TW, utgör nu hejaklack tillsammans med en handfull klubbkompisar. De har ambitiöst skrivit ner ramsor, en ramsa för varje ekipage. När klacken sjungit för tredje gången har i tur och ordning Wille, Ayleen och Angelo svarat för varsin felfri ritt. Elvira kan därför unna sig lyxen att avstå och spara sin ponny. Vi är klara för omhoppning! Känslan är magisk.

Till final går också Vaggeryd-Skillingaryd, som ridit mycket skickligt, och Tingsryd, där sista ryttaren Molly behåller ett iskallt lugn i sista omgången och säkrar lagets tredje nolla.

Tre lag ska göra upp.

Svårighetsgraden är Lätt B+.

Ni vet känslan.

Först ut för oss är Wille, som siktat in sig på att göra en snäv sväng mellan två hinder. Wille rider fint men chansningen går inte hem. Det blir fyra fel. Efter Wille kommer Ayleen som kämpar stenhårt och lyckas fixa en nolla. Sedan stiger den personliga nervositeten till ohälsosamma grader.

Pulsen är hög oavsett när eller var jag ser mina barn tävla. Att se Angelo och Rosie i en lagomhoppning är nästan outhärdligt spännande. Men Angelo har en fin rytm i sin hoppning, Rosie svarar på allt han gör och snart jublar både hejaklacken och vi andra Växjösupportrar. Två nollor är hemma. Återstår gör Elvira med sin D-ponny Bobbys Son, som strålat av självförtroende hela helgen. Det finns ingen osäkerhet i Elviras ridning, bara en sund självsäkerhet. Hon hittar den snäva svängen få andra vågar sig på och tar sig sedan lekande lätt över hindret. Elvira fixar tredje nollan och klockas dessutom för en supertid.

Vi noterar att vi ligger etta, sju sekunder före Vaggeryd-Skillingaryd. När sedan Tingsryd inte lyckas komma upp i tre nollor är det klart. Växjöortens Fältrittklubb vinner, dessutom på hemmaplan. Och här kommer lagglädjen in. Vi som tittar kan dela den med fyra ryttare, med ett helt lag och att se ett helt lag rida ärevarv är snudd på oslagbart.

Det är sant det som står i kommentarfältet på Facebook:

Rida lag är en ynnest.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här. 

Jag befinner mig långt inne i en dröm. En dröm om en hund. Vår hund Doris. I gränslandet mellan dröm och verklighet börjar jag höra musik, eller i alla fall sång. Sedan känner jag en liten varelse som hoppar rakt på min mage och sedan fortsätter uppåt. När jag blir slickad i ansiktet av den Doris jag nyss drömt om slår vakenheten till. Då hör jag även sången från de tre övriga i huset: ”Ja må han leva, ja må han leva…”.

Just det, slår det mig.

Jag fyller ju år i dag.

Att fylla 50, som jag gjorde i fjol, var lättare att ha koll på. Det är jämnt och fint och på ett sätt kanske den största födelsedagen i livet. 51 – det är något annat. En siffra som glöms bort och en födelsedag jag själv haft svårt att komma ihåg.

Likväl pryds frukostbordet av två paket; ett stort och ett litet. Jag öppnar och ser en högtryckstvätt (som av en händelse något hushållet är i behov av sedan den förra blivit uttjänt). I det lilla paketet ryms ett gäng tvättsvampar. Signalen är tydlig: Grattis på födelsedagen – lastbilen skulle må bra av en tvätt!

Det känns ändå skönt att bli firad – och firande är faktiskt det enda temat i den här texten.

För firat kan man lugnt säga att den här staden gjort under den senaste veckan. I måndags satt hela Växjö (nåja, kanske inte men det låter mer dramatiskt) på helspänn i en nervös nagelbitande väntan på om det skulle bli ännu en guldfest. Samma måndag firade jag först att min torrhosta äntligen försvunnit (fick en värstinginhalator utskriven av min doktor som gav omedelbar effekt) och kunde äntligen använda min röst i professionella sammanhang. På Smålandsposten sände vi direkt och snackade upp matchen från Växjö Lakers förmiddagsträning och i pauserna under matchen var jag gäst i Lakers studio där vi analyserade matchen bit för bit. När det hela var över hade Växjö Lakers gjort det man är bäst i Sverige på och vunnit sin fjärde SM-final på åtta år. Isen i Vida Arena täcktes av guldkonfetti och atmosfären kokade av guldglädje. Det stora firandet fortsatte under tisdagen då hjältarna möttes av närmare 7000 supportrar på Stortorget och mottog folkets jubel och hyllningar.

Jag firade därmed också att jag är ute ur slutspelsbubblan som starkt påverkat vardagen under de sex senaste veckorna.

Men inte nog med det.

Söndagen innebar hopptävlingar i Braås och vi kan väl lugnt påstå att det blev firande även där. Braås är ett i raden av små smultronställen på tävlingskartan man gärna reser till då och då. Det är en inbjudande och anspråkslös men samtidigt oerhört mysig anläggning mitt ute i skogen som erbjuder klasser både för de allra yngsta och för de som hållit på ett tag.

Vi beger oss till Braås med Tango och Peggy i lastbilen. Det är åter LillyBelle som ska tävla och upplägget skiljer sig en aning mot det normala. Att Peggy och Tango är anmälda till två klasser är inga konstigheter. Det som sticker ut är att det är LillyBelles bästis Ayleen som tävlar Peggy i den första klassen. Tjejerna går banan tillsammans, tipsar varandra om svängar där det går att tjäna lite extra tid och sedan drar det igång.

Ayleen och Peggy gillar varandra direkt och när det hela är över kan både Ayleen och vi andra fira dagens första seger. LillyBelle rider sedan Tango superfint och tar hem segern i kategori B. Efter att vi tagit en skön paus i det milda sköna vädret med varsin tacotallrik är det sedan dags för nästa klass, en LC. Nu är det LillyBelle för hela slanten. Hon är först ut med Peggy (som är ensam A-ponny) och sist ut med Tango. Efter att hon hittat några spektakulära svängar i omhoppningen är hon och Peggy i ledning när hon åter ska bege sig ut med Tango, som sista startande. Tangos fina form håller i sig och det blir en dubbelseger.

Sedan är det dags att fira ännu en gång under denna firandets vecka i Växjö.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag befinner mig inuti två bubblor. En bubbla som är väldigt kul att vara i. En annan som är ett rent helvete. Den roliga bubblan är det pågående SM-slutspelet i hockey där ni som följer det vet att Växjö just nu spelar final, med chans att ta hem sitt fjärde SM-guld på åtta år.

Att leva i en sådan bubbla med match, förhandstexter, resa, match, förhandstexter, resa dag efter dag är ett speciellt sätt att leva. Att göra det som sportjournalist med hockey som specialämne är en av årets stora höjdpunkter.

Livet vore ljuvligt just nu om det bara var den bubblan jag befann mig i. Den andra bubblan är motsatsen till allt vad den första erbjuder. Jag går nu nämligen snart in på min fjärde vecka med torrhostan från helvetet och ärligt talat: en del av mig har upphört att existera normalt, en del av mig är komplett galen. Jag lever i ett smärtsamt töcken, med en känsla av att vara under vatten och aldrig lyckas ta mig upp till ytan.

När det var som värst hade jag fyra raka nätter i princip helt utan sömn. Jag har vid det laget testat allt som finns och kommit fram till en märklig slutsats: Varför finns det år 2023 ingen enda hostmedicin som hjälper mot hosta?

Någonstans anar jag att det finns hjälp. Riktig hjälp. Jag tänker: om jag var statsminister, Kung Carl XVI Gustaf eller Ed Sheeran mitt ute på världsturné och var tvingad att använda min röst – hade jag då inte fått hjälp? Bättre hjälp? Någon hemlig specialmedicin som verkligen tar bort hostan? Någonting i mig tror det.

Därför kontaktar jag vårdcentralen, där man numera måste ha världens bonnröta för att över huvud taget få en tid. När det inte går uppsöker jag vad jag tror är ett säkert kort: jourläkarcentralen, som hjälpt mig ett antal gånger tidigare i livet. Väl framme på jourläkarcentralen är dörren låst och jag uppmanas att trycka på en knapp.

– Har du en bokad tid? svarar en röst.

– Nej, det här är väl JOURläkarcentralen? Hit får man väl komma in och sätta sig och vänta på sin tur?

– Inte längre. Numera tar vi bara emot bokade tider.

– Skojar du?

– Nej, så är det.

– Jaha, det finns ingen hjälp att få?

– Det enda du kan göra är att åka till akuten.

Jag tar rösten på orden. Åker till akuten och inser att akuten är fortfarande akuten. Här behöver man åtminstone inte boka tid, men det är väl också en tidsfråga, tänker jag. Får till slut prata med en vänlig sjuksköterska som säger som det är:

– Du kan få en plats här, vänta hela natten eftersom du är lågprioriterad. Sedan kommer doktorn att skicka hem dig.

– Jag kan alltså inte få någon hjälp?

– Nej, inte här. Om jag pratar som privatperson kan jag komma med ett tips. Koka upp vatten, skala en gul lök och lägg ner i vattnet. Sedan placerar du det i ditt sovrum.

Jag är så desperat och så utomjordiskt trött att jag lagt två grankvistar i kors och sprungit baklänges fem varv runt huset om någon tipsat om det. Därför testar jag hett vatten och lök, bara för att konstatera att den enda effekten blir en märklig lukt i rummet men ingen förbättring när det gäller hostan.

Jag har tagit ledigt från jobbet när jag kunnat men slutspelstider är tajta tider och jag har även försökt jobba så gott det går. Sett matcher hemma, suttit i ett hörn och hostat i arenorna. Den senaste veckan har hostattackerna kommit med lite glesare mellanrum men jag har ändå hostat så kraftigt under så lång tid att det satt sig på stämbanden.

När jag i söndags skulle intervjua Växjös tränare Jörgen Jönsson fick jag ta intervjun via sms, eftersom jag inte fick fram ett ord. När C More i onsdags hörde av sig och ville ha mig som studiogäst under torsdagens match fick jag såklart också tacka nej, av samma anledning.

Mitt i allt detta var det en befrielse att förra helgen åka ut på hopptävling i lilla mysiga Lenhovda. Det var årets dittills soligaste dag (den har följts av ett par som varit ännu soligare), det var varmt, skönt och underbart att bara få vara. Ungefär en gång i kvarten fick jag smyga iväg och ge en hostkonsert för mig själv men den övriga tiden kändes precis som det ska kännas när livet är perfekt.

Tävlingssäsongen är äntligen här, det kan bli nytt SM-guldfirande på Stortorget i Växjö – och trots att det inte finns några hostmediciner som hjälper mot hosta ska jag nog ändå snart kunna sticka hål på helvetesbubblan

Jag såg Angelo för första gången tävla på Erika (slutade med fyra fel). Jag fick sedan se LillyBelle och Tango, som hon tagit till sitt hjärta och börjat tävla igen. För mig lyste de upp hela tävlingen med ett väldigt fint sätt att ta sig an banorna. Det slutade med dubbelseger; både i LD och LC, innan jag körde tillbaka till Växjö för att inom ramen för x antal nya hostattacker bevaka Växjö Lakers första finalmatch.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Han gjorde det. Han tog hem det. Ismannen Henrik von Eckermann blev den förste svensken att vinna världscupfinalen och vi sitter alla här och är jätteförvånade.

Nej, det gör vi inte.

Nej, det är vi inte.

Ryttaren som är bäst i världen, ryttaren som mer eller mindre bestämt sig för att sluta riva hinder – det är klart att han gjorde det. Och att en som inte längre behärskar den tvivelaktiga konsten att riva är den som river mur efter mur är en kul liten ordlek i sig.

Han rev VM-muren.

Han rev top 10-muren.

Nu har han rivit världscupmuren och en gång för alla skrivit in Sverige i historieböckerna där också.

Sommaren 2024 återstår den sista blågula muren att riva för Henrik von Eckermann. Gör han det och vinner individuellt OS-guld i Paris har Sverige vunnit allt som går att vinna. Jag är så otroligt tacksam över att få leva i en tid där jag haft äran att bevittna dessa historiska idrottsbragder en efter en. Fått uppleva svensk ridsports absoluta genombrott som global stormakt. Fått känna stoltheten över att dela nationstillhörighet med världens bäste utövare av den sport man själv så intensivt följer.

Att vinna världscupen i hoppning är enormt stort. Det är fullt jämförbart med en Grand Slam i tennis eller en majortävling i golf. Eftersom jag konsumerat massor av tennis och golf i ett tidigare liv – innan ridsporten tog över både mina tankar och mitt förstånd – vet jag också vilken enorm uppmärksamhet de stora segrarna fick. Det skrevs sida upp och sida ner i varje publikation med självaktning när Henrik Stenson 2016 spelade sitt livs golf och vann The Open, världens mest prestigefyllda golftävling, som förste svenske herrspelare någonsin. För detta belönades han i slutet av året, utan minsta protest, med Svenska Dagbladets bragdguld. Samma sak när en 17-årig Mats Wilander vann Franska Öppna Tennismästerskapen 1982. Inga protester då heller, men däremot ett roligt grattistelegram från huvudutmanaren IFK Göteborg, som samma år vunnit Uefacupen: ”Grattis Mats! Vi slog för många bollar i nät!”.

Henrik von Eckermanns bragd håller jag lika högt som Stensons och Wilanders. Det är prestationer på samma höga nivå, i samma knivskarpa konkurrens, i samma utsatta läge. Om världscupfinalen gått säg i Stockholm, Göteborg eller Köpenhamn tror jag också att stora delar av svensk sportmedia varit på plats. Nu var det i Omaha den iskylige supersvensken återigen visade att han vägrar att ta stryk av någon och Omaha är knappast ett resmål dit svenska tidningsredaktioner skickar sina anställda. Speciellt inte under årets mest späckade sportårstid där SM-slutspelen i alla vintersporter avgörs samtidigt som giganten fotboll startar sin säsong. Även om jag kan tycka det är synd vet jag att resurserna helt enkelt inte finns. Därför blev det TT som, via tv-sändningarna, fick vara alibiombud åt de etablerade tidningsredaktionerna under världscupfinalen. Den enda krönikan om von Eckermann jag hittat utanför ridsportens egna sajter skrevs av min goda vän Malin Fransson på Dagens Nyheter. Även om Malins krönika som vanligt var välskriven hade jag velat läsa intryck från fler tyckare.

Som jag skrev: prestationen Henrik von Eckermann utfört ligger i paritet med och uppfyller alla krav för ett bragdguld och borde lätt förtjäna en kandidatur till Jerringpriset. Jag önskar att vi alla håller det i minnet och att vi inte är sena att påtala det för diverse nomineringsjuryer till hösten.

Ska vi lova varandra att höja vår röst för Henrik von Eckermann?

Det är det minsta vi kan göra.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

De senaste dagarna har varit en ”å ena sidan, å andra sidan”-period på året.

Å ena sidan en vecka där alla i familjen turats om att vara sjuka, Angelo först, sen LillyBelle, Malin och jag (hostig och snuvig för närvarande). Det har skapat det där oundvikliga tillståndet där man är lite gnälligare och surare än vanligt, även när det gäller småsaker. Det i sin tur orsakas av att man i allt väsentligt är långsammare i både tanke och handling. Gruppkrassligheten medför en tröghet som är störande, svår att kontrollera och som inte direkt inbjuder till mysiga familjekvällar.

Å andra sidan befinner vi oss i en tid där vi tagit oss in i årets fjärde månad. En månad där ljuset i tunneln bara lyser starkare för varje dag. Bara det är en seger som mjukar upp krasslighetens tjäle av likgiltighet. En månad som inleds med omväxlande kassa och roliga skämt, och innehåller både påsk som påsklov är en bra månad, trots att snön kan komma på korta oväntade besök.

Fram till för några år sedan såg jag även vårens intåg som en skön hälsning om att fotbollssäsongen är nära förestående. Det gör jag fortfarande, trots att jag vet att den romantiska föreställningen om en grön gräsmatta, fullt på läktarna och underhållande spel brutalt krossas av stelfrusna fingrar efter ett besök på en trist arena, en gräsmatta som mer liknar en potatisåker och en publiksiffra som understiger 50 personer.

Nu finns det någonting annat som får mig att längta på ett helt annat sätt. April är månaden då ridsportens utomhussäsong drar igång. Få saker slår känslan av en nyharvad paddock, en välputsad hinderpark och en trimmad anläggning. Det är precis det jag upplever den här måndagen. Krassligheten gör sig visserligen påmind en smula men inte värre än att jag kan hjälpa till att bygga upp en öppen bana på hemmaklubben Växjöortens Fältrittklubb. Vi är ett tiotal som trivs tillsammans och bara en sån sak som att solen skiner på oss är den enda lön som behövs för den lilla mödan.

Här har det förresten under den senaste tiden klubbats ett viktigt beslut av Växjö kommun. 7,5 nya miljoner kronor beviljas till Växjöorten och de ska användas till att bygga ytterligare ett ridhus intill det redan nybyggda. När allt står klart framåt hösten kommer Abena Arena, som anläggningen heter, att bestå av fyra ridhus och tre ridbanor. Det gör känslan av och längtan efter utomhussäsongen ännu starkare. Inom bara några veckor blir det tävlingar både här i Växjö och på hundratals andra ställen i Sverige. Det blir nygrillade burgare, camping med semesterkänsla redan i maj och starter i tusental.

Det är med det i åtanke jag med glädje bär hinderstöd, sätter fast skållor, hänger upp plank och placerar bommar. Banan ser ut att ha genomgått flera spabehandlingar efter en tung vinter. Den är i så fin kondition att jag själv, som knappt suttit på en häst, blir sugen på att testa den.

Sist men inte minst på ”å andra sidan”-kontot ska jag också nämna att klubben i veckan lanserat en nyhet som kallas Månadens ryttare. I samarbete med en sponsor väljs två ryttare ut varje månad som får schabrak, täcke och väst samt en summa pengar att användas till träning och tävling. Den som utses kan vara en tävlingsryttare men likväl en elev på ridskolan. Kriterierna är att ryttaren är en bra kamrat, tar väl hand om sina hästar och bidrar till god stämning. Det gör mig stolt att meddela att LillyBelle som en av två blivit utsedd till april månads ryttare i VFK. Jag är part i målet men jag vet få som sliter så hårt i stallet och som ger sina hästar mer kärlek än hon. Jag tycker att juryn gjort ett bra val!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det låg i luften, som man brukar säga. De senaste årens händelser, turbulens och stenhårda kritik mot Svenska Ridsportförbundet i allmänhet och ordförande Ulf Brömster i synnerhet krävde en förändring.

Jag är för dåligt insatt i turerna kring de allvarliga och känsliga frågor som bland annat den här tidningen berättat om för att kunna uttala mig i någon sorts sakfråga. Men det räcker med att ha tagit del av kritikstormarna i sociala medier för att inse att ett omtag är nödvändigt om förbundet vill återskapa ett förtroende och en trovärdighet gentemot medlemmar och övriga ridsportsverige. 

Jag har sett det förr, i andra förbund och organisationer. Man vet liksom när det inte går länge, när förtroendekapitalet är förbrukat och, som Janne Loffe Carlsson säger i Göta Kanal, när någon ”skitit i det blå skåpet”.

Det turbulenta 2022 har krävt mer än så. På något sätt har det, efter allt som hänt, känts givet och logiskt att den som får uppdraget att leda ett hårt kritiserat förbund mot en bättre framtid är en kvinna. Och ärligt talat: efter 111 år med män i toppen kan man väl lugnt påstå att det också är på tiden att det sker. Kvinnor på tunga ordförandeposter inom idrotten generellt är nästan lika ovanligt som att plocka kantareller i februari. 

När det gäller styrelsearbetet i den lilla lokala klubben har jag inga problem med att ett visst kön dominerar. Där är jag faktiskt mer förvånad över att det ens finns styrelser. Att sitta i en styrelse i en liten förening som omsätter ett par miljoner kronor och utföra ideellt arbete är en allt annat än avundsvärd syssla.

Jag vet valberedningar som sliter sitt hår i jakten på personer som kan tänka sig att ingå i en styrelse. Den valberedning som får någon att ens ställa upp, man eller kvinna, är en nöjd valberedning. Att männen dominerar där, brukar jag skämtsamt säga, beror på att kvinnor är smartare än män och har vett att tacka nej när valberedningen ringer.

Att leda arbetet i en hel sport och ingå i en förbundsstyrelse är en helt annan sak. Här handlar det inte om att få någon att vara snäll och ställa upp. Här handlar det om vilka som ska ges makten, förmånen och det yttersta ansvaret för att staka ut en framtida väg för sporten både lokalt, nationellt och internationellt. Att leda ett förbund är ett prestigeuppdrag många strävar efter.

Här har kvinnor historiskt varit en enorm bristvara, men sakta men säkert håller det på att ändras. Jag ser det till och med i sporten jag skriver om mest, den machostämplade ishockeyn. Den som leder tvåmiljardersorganisationen Svenska Hockeyligan i dag heter Jenny Silfverstrand, en ultrakompetent kvinna från Göteborg som tidigare innehaft vd-posten i Djurgården Hockey. Hon gör ett strålande jobb. Växjö Lakers, laget jag bevakar, blev 2018 den första svenska elitklubben i hockey att utse en kvinna till ny ordförande. När ordföranden tackade för sig valde valberedningen åter att nominera en kvinna att hålla i ordförandeklubban.  

Det går framåt – och nu är det äntligen dags för ridsporten. Att valberedningen sökte en kvinna tog jag för givet. När jag på torsdagens förmiddag såg vem den nominerade till ordförandeposten är kände jag mig både glad och lokalpatriotiskt stolt.

Sandra Ruuda!

Från min egen klubb Växjöortens Fältrittklubb.

Min frus tidigare chef.

Mamman till mina barns kompis Doris.

Wow!

Nu är det upp till årsstämman den 6 maj att rösta fram Sandra Ruuda till ny ordförande men det är formalia. Precis allt tyder på att det blir 48-åringen från Växjö som kommer att ställas inför lika inspirerande som tuffa utmaningar.

Om hon kommer att klara av det?

Det är jag helt övertygad om.

Den Sandra jag känner tar ingen skit, hon vet hur man leder företag och är sedan länge ett proffs på styrelsearbete. Hon är ponnymamma, har rötterna i den lokala ridsportmyllan och är därmed van att slita hårt i stallet varje dag utan att störas av lite smuts under naglarna. Hon är påläst, kompetent och kan hantera det dagliga och samtidigt hålla en stadig blick in i framtiden. Hon är inte konflikträdd, sopar ingenting under mattan och är inte främmande för att fatta de mest obekväma beslut.

Fel kan man alltid ha, men jag tror att jag har rätt när jag påstår att Sandra Ruuda är exakt vad svensk ridsport behöver 2023.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.