Ponnypappan: Håll kommunen borta från SM

För några år sedan pratade jag med en rutinerad fystränare. Han driver sedan länge ett välrenommerat testcenter som bland mycket annat hjälper elitidrottare i olika sporter att mäta allt från spänst och explosivitet till fettprocent och råstyrka. Den här gången, berättade fystränaren, hade testcentret inlett ett samarbete med universitetet i samma stad. Universitetet har en stark idrottsprofil med flera akademiska utbildningar i sin portfölj.

Nu förklarade fystränaren för de ansvariga på universitetet att det var skarpt läge för samarbetet. Ett stort antal idrottare från flera lag och idrotter skulle genomföra omfattande fystester och studenterna skulle svara för ovärderlig hjälp.
– Okej, sa fystränaren. Då kör vi på lördag morgon klockan sju.

Då tystnade universitetets ansvarige, skruvade förläget på sig och sa:
– Eeeh, det går inte. Vi har verksamhet här måndag till fredag från åtta till sjutton. På helger är vi lediga.

Det blev inget samarbete.

Anledningen: Universitetet ”jobbar inte på helger”. Det bara är så. Punkt.

Anledningen till att denna episod dyker upp i mitt huvud just nu är betraktelser från den senaste veckan – från SM-veckan i Borås. Senaste bloggposten skrev jag för en vecka sedan inifrån det imposanta ridhuset i SM-staden. Då hade det regnat, det hade runnit floder av vatten in i vissa hästars boxar och kaosets lervälling hade sköljt över SM. Jag reagerade på att man först då, när översvämningarna redan var ett faktum, började bygga jordvallar som skydd mot vattnet nere vid stallarna. Först då rullade traktorer fram med grävskopor och såg till att det kommande utlovade regnet inte skulle slå till med lika förödande kraft. Det lyckades okej. Det syntes lite rännilar här och var men felet hade åtminstone åtgärdats.

Allt ovan sker under torsdagen och fredagen.

Sedan kommer lördagen.

Jag märker det inte direkt men inser när dagen lider mot sitt slut att någonting saknas. Jag saknar ljudet av maskiner. Containrarna med urmockat spån börjar bli överfulla och den föredömligt febrila maskin-aktivitet som synts till under föregående dagar är ersatt av ett ingenting. Det här är den stora SM-dagen, där mästare i alla ponnykategorierna och children just korats. Det är en dag där många tackar för sig, mockar ur sina boxar och åker hem.

Sedan kommer söndagen. Direkt när jag går ner till stallarna ser jag problem. Då är containern så fullproppad att de som mockat tvingats börja tömma spån och hästbajs bredvid.

Var är maskinerna? hinner jag tänka innan det slår mig.

Det var lördag i går.

Det är söndag i dag.

Jag tänker på mitt samtal med fystränaren om universitetets rigida uppfattning om när det är okej att utföra arbete.

Det är nog inte klubben, Borås Fältrittklubb, som har ansvaret för den här delen av SM. När jag frågar en funktionär får jag det bekräftat.
– Kommunen jobbar inte riktigt på de här tiderna, säger han och himlar med ögonen.

Det är alltså som jag anar.

Klubben och Svenska Ridsportförbundet har hand om allt som fungerar bra, nämligen det sportsliga.

Kommunen, som i det här fallet nog formellt är Borås Stad, har ansvar för allt det som kräver insatser från större maskiner – allt det som fungerar uselt.

Det förklarar varför det knappt går att trycka in en enda liten avfallspåse i den väldiga sopcontainern. Det förklarar varför vallarna byggts reaktivt och inte proaktivt. Det förklarar framför allt det växande berg av spån och skit som mer och mer antar formen av en sanitär olägenhet när jag ska försöka tömma mina skottkärror. Det går till slut knappt att ta sig ut från stallet körande med en full kärra. Det är spån precis överallt och jag märker att den allmänna stämningen är irriterad. Folk är med rätta förbannade och jag tycker synd om arrangören. Att ett sportsligt helt friktionsfritt mästerskap ska solkas ner på grund av uteblivet kommunalt engagemang är lite sorgligt.

Jag kan bara ge två feta tummar upp för tävlingarna i sig. Detsamma gör även Angelo och LillyBelle, som är mycket nöjda när det hela är över. Angelo och Rosie får på lördagen till en mycket fin runda och vinner omgång 2 i sin cup. LillyBelle och Peggy har däremot stannat ut sig i Lätt B både på fredagen och lördagen. Jag säger det inte men inför finalen, som går i Lätt B+, tänker jag i mitt stilla sinne: ”Ska de inte stryka sig? De har inte en chans att ta sig runt”.

Så fel jag har. Med SM-veckans enda A-ponny lotsar LillyBelle ljudligt berömmande sin älskade lilla häst runt banan. Det blir ett stopp men jag har nog aldrig sett en mer överlycklig tjej gå i mål med fyra fel än LillyBelle den här söndagen.

Vi lämnar Borås med fina minnen från tävlingarna och med en önskan om att klubben håller kommunen utanför nästa gång det är dags för stortävling på den fina anläggningen. Sorry, men kan du bara jobba dagtid måndag till fredag har du ingenting på en ridtävling att göra.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag brukar säga att jag lever som en hockeyspelare fast jag inte spelar hockey eller någonsin befinner mig på en isyta. Att bevaka hockey så pass intensivt som jag gör i mitt yrke påminner faktiskt väldigt mycket om de rutiner en hockeyspelare har. Träning, match, träning, match. Från augusti till april upprepas mönstret och totalt handlar det om mellan 70 och 80 matcher som ska bevakas, inklusive träningen dagen före.

Jag och/eller min kollega Jepsen går på träning, intervjuar och skriver. Dagen efter går jag och/eller han på match, tycker, skriver och intervjuar. Ungefär så ser det ut, vecka efter vecka, månad efter månad. När säsongen sedan tar slut är åtminstone jag ganska tömd och tom och trött i skallen. Det tar på krafterna att jobba med något så intensivt som hockey och när slutspelsbubblan spricker förvandlas jag ungefär till ett däck som fått pyspunka.

Resten av året – alltså på senvåren och under sommaren – försöker jag koppla bort precis allt som har med hockey att göra. Jag hinner vara borta från den sport som fyndigt kallas The coolest game of earth tillräckligt länge för att jag ska tycka det är genuint skönt att slippa den intensiva bevakningen.

Men när sommaren lider mot sitt slut kommer det tillbaka.

Suget efter en ny hockeysäsong.

Det finns faktiskt väldigt mycket i mitt hockeyupplägg som påminner om min andra favoritsport. Där är jag inte lika rutinerad men jag är heller inte grön. Den här månaden – ja, nästan den här dagen – är det exakt sex år sedan jag åkte iväg på mitt livs första hopptävling med mina barn.

Det var i Värnamo, det var Lilly som tävlade på A-ponnyn Tindra och jag glömmer aldrig hur förtvivlad hon var när hon tvingades utgå efter ett oåterkalleligt stopp i omhoppningsrundan. Den tävlingen blev starten på något helt nytt för mig.

Precis som i hockeyn handlar det om intensiv bevakning och inte eget idrottande.

Precis som i hockeyn handlar det om förberedelser och träning och därefter tävling.

Den här bloggen har också bidragit till en annan likhet, eftersom jag ofta skrivit ner mina tankar, känslor och observationer från mina barns tävlingar här.

Jag har kommit in i meetinglivet, upptäckt vilket nöje det är men också vilket hårt jobb och vilka insatser som krävs för att leva just det livet. Jag har upplevt glädjen i nya bekantskaper på tävlingsplatserna, sett hur mina barn fått massor av nya goda vänner och kommit in i det som av nästan alla ridsportmänniskor beskrivs som exakt vad det är: en livsstil.

Den livsstilen handlar för min och familjens del om glädje genom träning, tävling och gemenskap. Och när jag nu går in på mitt sjunde år som pappa till tävlande ryttarbarn vet jag vad som väntar, hur året ser ut. Det är väldigt intensivt under vår, sommar och höst. Det är kval, det är lag, det är cuper. Det är vinster, rivningar och ett och annat ärevarv. Det är mockning, filmning och fika. Det är spänning, drama, besvikelse och lättnad. Det peakar någonstans i november när Jönköping Horse Show och SM avgörs. Därefter får jag ungefär samma känsla som när ett hockeyslutspel är över och sista matchen är spelad. Luften går ur mig, pulsen går ner och det känns som att gå på en lång och skön semester för att vila upp sig och koppla bort allt som har med hopptävlingar att göra.

Men precis som det är med hockeyn efter sommaren är det med ridsporten efter jul, nyår och någon månad in på det nya året.

Då kommer det tillbaka.

Suget efter att en ny säsong ska dra igång.

Precis så är min känsla just nu – och när jag hör barnen prata om vilka tävlingar de vill vara med i och vilka mål de satt upp inför 2025 blir suget ännu större.

Jag känner en saknad och en längtan efter vissa tävlingsplatser, som fått en plats i mitt hjärta. Jag saknar domare, speakers och funktionärer jag lärt känna, jag saknar andra ponnyföräldrar jag brukar skratta tillsammans med och jag saknar den svårslagna dramaturgin den som en gång konstruerade den här sporten skänkt oss.

Det tar på krafterna att genomföra en hel säsong och man är helt slut när den är över, men när allt börjar om – ja, då är man riktigt sugen igen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

311 Glädje

Då var det dags igen. Förra veckans mest negativa laddade nyhet i Ridsportsverige var nyheten om att en ryttare som ingår i en av årets landslagstrupper anmälts till Svenska Ridsportförbundet. Ryttaren ska, enligt anmälan, ha brukat våld mot sin häst vid flera tillfällen genom hård ridning med sparkar och skarpa bett. Ryttaren ska även vid ett tillfälle ha piskat sin häst upprepade gånger.

Det är allvarliga anklagelser. Anklagelserna kommer från ett flertal personer från samma ridklubb, som står bakom anmälan.

Det är, som vi vet, långt ifrån den första anmälan gjorts i svensk ridsport.

Det är dessvärre inte heller den sista.

Rubriken i Tidningen Ridsport löd: ”Landslagsryttare anmäld för våld mot hästar”.

Hur reagerar du när du läser en rubrik av den här typen?

Med omedelbar upprördhet, kanske?

Det gör jag i alla fall.

”Hur kan man göra så mot en häst?” är alltid min första reflexmässiga tanke.

Jag tänker att de flesta av oss nog reagerar på det sättet.

Hur reagerar du i steg två – hur tar du den initiala upprördheten vidare?

Jag gör det genom en annan sak som sker per automatik: nyfikenhet. Jag vill veta mer. Vem? Hur? Varför? Vad händer härnäst?

Genom att klicka vidare från rubrik och ingress och ta del av brödtexten får jag veta mer.

• Ryttaren får under utredningstiden inte delta i landslagsrelaterade aktiviteter.

• Ryttaren är avstängd från klubbens anläggning under utredningen, men är tillåten att tävla.

• Enligt anmälan finns det vittnen till de olika händelserna (det vore i och för sig en stor överraskning om det inte fanns vittnen).

• Ryttaren själv nekar bestämt till samtliga anklagelser och kommenterar det hela så här:

”Jag har ingenting att dölja i min hantering eller träning av hästar så jag välkomnar utredningen. Jag har alltid och kommer fortsätta sträva efter god hästvälfärd samt vara en bra förebild för ridsporten i sin helhet. Anmälan kommer som en chock för mig. Jag tar det på största allvar, nu är det upp till disciplinnämnden att utreda och jag har full tillit till disciplinnämnden i detta”.

Kort recap: En anmälan har inkommit till förbundet, där den anklagade tillbakavisar allt och välkomnar en utredning. Dessa är de fakta som just nu finns på bordet.

Det tredje steget i min reaktionskedja är att följa utvecklingen och det tror jag att cirka 99 procent av er därute också gör.

Är anmälan korrekt, är den underdriven, överdriven eller rentav felaktig?

Talar ryttaren sanning när hen tillbakavisar anklagelserna eller är hen skyldig?

Finns det andra faktorer som ligger bakom?

Det är frågor vars svar jag inte har en aning om och de spekulationer som dyker upp i mitt huvud låter jag stanna kvar där.

Gör det du också.

Och om du i-n-t-e gör det utan av någon anledning känner dig tvingad att outa din åsikt om en anmäld, ohörd och icke dömd ryttare: gör det med förstånd. Att kommentarsfälten i sociala medier ännu en gång förvandlades till en digital avfallsanläggning finns det ingen som tjänar på.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ja, jag blev överraskad när jag såg vilka ryttare som tagits ut i våra landslag. Som vanligt blev jag överraskad över vilken bred spets vi har i svensk ridsport, hur många otroligt bra idrottsmän och idrottskvinnor som ser till att ge oss framgångar och rubriker året runt.

Överraskad blev jag också när jag synade namnet på två specifika hästar: Charlie´s Way och Asterix de Couleur – eller rättare sagt: när jag såg namnet på ryttaren som sitter på deras ryggar i tävlingssammanhang.

Efter nästan ett år i frysboxen har Douglas Lindelöw välkomnats in i landslagsvärmen igen.

Han har fått okej av förbundet och utöver det bedömts uppfylla de sportsliga meriter som krävs för att ta plats i såväl B-truppen (Charlie´s Way) och utvecklingsgruppen (Asterix de Couleur).

Det leder givetvis till åsikter och rubriker men framför allt till en fråga som jag tror att du som läser redan umgåtts med.

Är det rätt att göra Douglas Lindelöw uttagningsbar till landslagsuppdrag igen?

Det är inte på något sätt en rättighet att få representera Sverige i ett landslag. Du kan inte bete dig hur som helst och tro att du är given i ett landslag och ingen kan leva på gamla meriter, men för mig är svaret givet.

Ja, det är rätt att göra Lindelöw uttagningsbar igen.

Varför jag tycker det?

För det första: Oavsett vad han tidigare gjort – upp med en hand den som tror att han någonsin kommer att så mycket som kröka ett hårstrå på någon levande varelse? Om han behövde lära sig någon form av läxa vet jag inte – han är inte dömd eller ens åtalad för någonting – men jag vågar påstå att OM han behövt lära sig en läxa har han definitivt gjort det vid det här laget. Med råge.

För det andra: Svenska Ridsportförbundets generalsekreterare Johan Fyrberg säger att han och förbundet gått till botten med anmälan och utrett saken grundligt. Det intryck jag fått av Johan Fyrberg är just att han verkar vara en grundlig person, en som gärna tänker ett varv extra och som mycket ogärna fattar förhastade beslut. Fyrberg och förbundet har ingenting att tjäna på att frisera sanningen och görs bedömningen att saken är grundligt utredd – ja, då är den helt säkert också det. Därmed har förbundet ingen anledning att hålla Lindelöw kvar i frysboxen.

För det tredje: Vi har lagar, bestämmelser, regler och stadgar att följa även inom idrottens värld. Det finns ingen bestämmelse eller skrivning i någon lagtext eller i något reglemente som förbjuder att Lindelöw är uttagningsbar. Det är för övrigt extremt ovanligt att idrottare inte tillåts tas ut i landslag. Enligt Henrik Ankarcrona är Douglas Lindelöw det enda case under hans åtta år som förbundskapten där förbundet gått in och förklarat en ryttare ej önskvärd i landslagssammanhang. Det påbudet har förbundet nu dragit tillbaka och Ankarcrona har, på sportsliga grunder, funnit Lindelöw tillräckligt skicklig för att ingå i två av landslagen. Jag ser inga brister i den logiken.

För det fjärde: Den som gjort fel förtjänar en andra chans. Jag tror att de allra flesta är överens om den tanken. Med undantag för viss extrem brottslighet är hela vårt rättsväsende uppbyggt kring den principen. Du döms, du sonar ditt brott och är sedan fri, med möjligheten att bli en bättre människa. Här har vi ett fall där personen faktiskt inte ens är dömd för något och få, om ens någon, egentligen vet exakt vad som hänt och inte hänt. Och oavsett vad som hänt kan vi vara säkra på en sak: det här fallet och en rad andra fall har satt hästvälfärden i ett tidigare aldrig skådat fokus.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ingen har kunnat undgå att vi har en pågående debatt inom ridsporten, såväl nationellt som globalt.

Ämnet för debatten är, som vi alla vet, hästvälfärd och debatten förs i går, den förs i dag och den kommer att föras i morgon. 

De flesta av oss som gärna följer debatten i sociala medier har heller inte kunnat undgå att notera att det debattklimat som skapats lämnar – om jag uttrycker mig lindrigt – en hel del övrigt att önska.

Att som debattör, skribent, tränare eller tävlingsryttare ge sig in i debatten är som att vandra rakt igenom ett minfält. Du vet att risken är mycket stor att det smäller om du trampar på fel ställe. Jag har, både i denna tidning och på andra plattformar, sett väldigt många som försökt komma med vad de anser vara kloka inspel men där de sedan, tror jag, bittert ångrat att de ens tog bladet från munnen.

Med ett sådant tonläge i kommentarsfälten, där personangrepp och invektiv haglar och konstruktiv kritik och fördjupande motfrågor knappt existerar – vem vågar till slut säga och tycka någonting alls, över huvud taget? Är det värt att få ett arvode på ett par tusen för att skriva en analys eller krönika och därefter bli hånad, utskälld och idiotförklarad?

Jag tillåter mig att tvivla.

Oförmågan att vilja förstå dominerar tyvärr över viljan att läsa långsamt, ta in andemeningen i det som skrivs och sedan diskutera vidare, utan invektiv och reptilhjärnans tangentbortsknatter. Även sund och relevant kritik blir verkningslös om den som uttrycker kritiken blandar den med ilska.  

Detta är farligt.

Ridsporten behöver alla kloka röster och all samlad kunskap för att bli bättre, för att förändra, för att påverka sitt eget öde. 

Så: Vem vågar då diskutera?

Och: Finns det någon, i detta infekterade debattklimat, som är villig att klampa rakt in i minfältet? Som dessutom kan lyckas med bedriften att tycka eller skriva någonting som alla, oavsett vilken sida de står på, accepterar och kan tänka sig att trycka på gillaknappen åt?

Fram till för halvannan vecka sedan trodde jag att det var en omöjlighet.

Sedan läste jag, på denna sajt, en krönika som gav mig hopp. Krönikan tog upp ett minst sagt minerat hästvälfärdsämne: spänningarna mellan forskare och tränare, mellan vetenskap och erfarenhet – något som verkar nästan lika oförenligt som olja och vatten.

Ett minst sagt laddat ämne, som borde få soldater i båda debattlägrens skyttegravar att snabbt fylla på med ammunition.

Så blev det inte. Med sina välformulerade rader lyckas skribenten Mari Zetterqvist Blokhuis med konststycket jag trodde var en omöjlighet. Att skriva en text på ett enkelt sätt i ett enormt svårt ämne och få alla att gilla det. Eller åtminstone lyckas med bedriften att inte trampa på en enda mina. Jag ser inga drev, inga förolämpningar, inga invektiv när jag noterar hur krönikan tagits emot.

Jag ser bara blåa tummar, röda hjärtan och positiva kommentarer – och det gör mig glad och varm.

Lugnt, pedagogiskt och med konkreta exempel förklarar Mari Zetterqvist Blokhuis varför det är viktigt att praktiker och forskare inte bara bör närma sig varandra utan faktiskt också mötas, eftersom båda sidor har mycket att lära av varandra.

Mari Zetterqvist Blokhuis vet vad hon talar om och det märks att hon, som både är forskare och ridlärare, står med ett ben i båda läger.

Hon använder också ett uttryck i krönikan som i all sin enkelhet och finurlighet kanske kan lära oss alla att både respektera varandra och hitta samarbeten över gränserna även där våra åsikter och uppfattningar går isär: ”Teori utan praktik är tom och praktik utan teori är blind”. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En del av charmen med att bli och sedan vara hästfamilj gör är att man skaffar nya traditioner. Plötsligt handlar det inte om sol- eller vintersemestrar till resmål där solkräm, badbyxor och cyklop i princip är det enda du behöver använda dig av under dagtid.

Vi hade en sådan tid, men det är länge sedan nu.

All inclusive-band, plask i charterorternas pooler och snäckletande längs dess stränder är sedan flera år ett avslutat eller i alla fall pausat kapitel.

Nu är det nya traditioner som tagit över. Cypern har blivit Falsterbo, Kreta har ersatts av Scandinavium och Florida av diverse favoritmeetings.

En ny tradition i dubbel bemärkelse är att vi firar trettonhelgen med att ta oss an Trettonspelen i Helsingborg, som numera alltid drar igång det nya årets tävlingssäsong.

Den nya traditionen bjuder att Malin och barnen åker ner på meetinget medan min del av avtalet i den nya traditionen är att stanna hemma och jonglera med fler bollar än vad jag kan räkna till. Detta genom att ta hand om en gård, åtta hästar, en hund, två kaniner och två hamstrar samtidigt som jag jobbar hela helgen (jag jobbar för övrigt alltid den helgen, varje år).

Det kräver en noggrann planering, flexibilitet i kubik och ett genomförande som bygger på en vilja av stål för att allt ska fungera. När jag summerar årets upplaga av min nya trettonhelgstradition ger jag mig själv godkänt. Jag har visserligen inte haft en enda sekund över till att tänka, vila eller ta igen mig men alla djur är kvar – mätta, belåtna och väl omhändertagna.

Som jag skrev i förra veckans bloggpost är en era över och vi har en ny verklighet att förhålla oss till. Inga fler B-ponnyer, åtminstone inte i tävlingssammanhang. Tävla, det älskar som bekant mina barn och tävlade, det gjorde ett av dem under denna för oss moderna och återkommande skånska tradition som heter Trettonspelen.

Med Angelo i rollen som hästskötare, fotograf och filmare var det LillyBelle som genomförde alla starterna i Helsingborgs härliga ridhus (ja, jag h-a-r varit där, men bara på endagstävlingar). Ett nytt år mår alltid bra av en bra start och det kan man lugnt påstå att LillyBelle fick. Med sig hade hon två C-ponnyer: Rosie, som hon ärvt av Angelo, och Pop, den bestämda men fantastiska damen som är hennes nya favorit sedan ett par månader tillbaka.

Det var först under finaldagen jag kunde ta mig friheten att smita från mina uppgifter för att följa det som hände i Helsingborg via datorn. Att Trettonspelens samtliga starter går att se varje år är för övrigt ett stort plus för mig. Då kan jag ändå låtsas att jag är där och ser det på riktigt. På skärmen fick jag först se LillyBelle och Rosie vinna den avslutande A1:a:n och därmed även hela Silvercupen efter en otroligt fin runda. Rosie älskade ärevarvet och vad jag förstått har ett komiskt klipp på henne och LillyBelle därifrån blivit viralt på TikTok.

Den bestämda damen Pop ville inte vara sämre. Det här ekipaget klarade sin första Lätt A-nolla och därmed kunde en överlycklig LillyBelle bocka av det första Msv B-kvalet. De slutade sedan på en fin andraplats i den efterföljande omhoppningen, vilket gjorde årets nytradition ännu skönare. Nu laddar vi för nya tävlingar på hemmaplan, där även Angelo ska begå årsdebut i tävlingssadeln.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

2025 är här. Det började som ett regnigt skämt som här i Kronoberg förvandlade hästhagar till både mindre och större vattendrag. Det fortsatte med lite lovande kyla och isbildning och har nu – när jag tittar ut – övergått i ännu mer klassisk vinter med ett par tre minusgrader och virvlande snöfall. Det är januari, det ser ut som januari och det är gott så.

Jag är inte mycket för nostalgi, av det enkla skälet att nostalgi sällan framkallar en skön känsla utan snarare insikten om alltings förgänglighet och att minnena är allt vi bär med oss från den tid som flytt. Att plocka fram minnena ur hjärnans och hjärtats skafferier, polera dem och ge dem ett alltför nytt och intensivt liv är liksom ingenting du kan leva på eller av. Det som gör att du lever är faktumet att du tar dig framåt, en dag i taget, och gör ditt bästa.

Trots detta, trots att året nu är 2025, är det åren 2024, 2023, 2022, 2021, 2020 och 2019 jag tänker uppehålla mig vid under resterande rader. 2025 är nämligen inte vilket år som helst. Det är året då jag – om jag verkligen vill hemfalla åt vemod och nostalgi – skulle kunna plocka fram Andrea Bocelli och Sarah Brightmans nästan ohälsosamt mäktiga duett Time to say goodbye för att på något sätt framkalla känslan jag bär på.

En ny era är här. Nu är det definitivt. För i samma stund som tolvslaget ljöd och vi gjorde allt vi kunde för att lugna våra hästar mitt i kakafonin av pyrotekniska smällar inträdde samtidigt en helt ny verklighet för oss som hästfamilj. I den sekunden gick LillyBelle in på sitt 14:e kalenderår som folkbokförd medborgare av konungariket Sverige. Det betyder i sin tur att hon inte längre får sitta upp på en B-ponny i tävlingssammanhang. Den stund jag inte ens reflekterat över eftersom den alltid känts så avlägsen var plötsligt här. Det är därmed dags att ta farväl av en tid som aldrig kommer åter och dessutom ta itu med en praktisk verklighet som innebär åtskilliga obekväma beslut att fatta.

Det här påståendet kan nog alla ponnyföräldrar skriva under på: Av alla hästar vi har förmånen att vårda och älska finns det inga hästar vi står i större tacksamhetsskuld till än de första hästar våra barn suttit på och tävlat med. De som fått barnen att fastna för den här sporten, fått dem att älska varje moment av den, som tålmodigt skuttat fram trots bristfälliga tekniska kunskaper hos unga orutinerade ryttare. Det är väldigt mycket Gullan Bornemark över hela den här eran och inte alls någon tillfällighet att varianter av Gullans mest kända masterpiece Min kära lilla ponny årligen brusar ur knastrande högtalare under hundratals ärevarv runt om i Ridsportsverige. Nu är Gullan Bornemark-eran över för oss och det är inte så lite sorgligt, om sanningen ska fram. Du som har x antal år kvar till det år ditt barn fyller 14 – var rädd om tiden, vårda den ömt och njut av varje stund. Det är ingen tillfällighet att alla säger att just den tiden är den bästa. Det ÄR den.

Ni som följt den här bloggen genom åren vet att det finns många ponnyer som sett till att mina barn fått vara med om fantastiska upplevelser på tävlingsbanorna.

Tindra – super-A-ponnyn. Det var med henne allt började, det är hon som fått både Angelo och LillyBelle att älska hästar, ridning, och stallhäng. Hon kommer att stanna hos oss för alltid – och varje dag överösas av vår innerliga kärlek och tacksamhet.

Peggy – den andra super-A-ponnyn, som LillyBelle fått låna och som gett henne så mycket glädje och kärlek att jag ärligt talat skulle kunna skriva en ganska tjock bok om det. Peggy är den coolaste, mest obrydda, av alla ponnyer jag träffat. Hon finner sig i allt, har minst fyra rävar bakom varje öra och älskar att tävla.

Erika – ridskoleponnyn LillyBelle förälskade sig i och som, genom tur och tillfälligheter, hamnade hos oss och står kvar än i dag. En saga i sig.

Tango – den snygge engelsmannen med världens kaxigaste galopp, förmågan att vända på en femöring och en personlighet som vi alla älskade och saknar i dag, efter att han sålts och flyttat.

Hilda – järnladyn som kunde krossa vilken bana som helst. En queen, en diva, en mästarinna som fortfarande vid 25 års ålder, flera år efter sin pensionering, snabbt anmäler sitt intresse varje gång lastbilen körs fram, i hopp om att en comeback på tävlingsbanan stundar.

TW – världens snabbaste snigel, kultfiguren som alltid gjort som hon vill, som tar det i sin egen takt och som sedan en tid skänker glädje åt en annan ryttare. Det finns bara en TW och oj vad många skratt hon skänkt oss.

Woodie – vår sista inköpta B-ponny. Blixtrande snabb och underbart hoppglad på banan men framför allt är det hans snällhet som fångat mitt hjärta. Alltid lugn och följsam i box, hage och transport. Aldrig kinkig eller krånglig i hanteringen. Alltid öronen framåt. Jag kommer att sakna honom den dag han lämnar oss men samtidigt veta att hans nästa ryttare kommer att vara lycklig så länge hen har honom.

Från djupet av mitt hjärta: Tack för allt ni gjort, alla nämnda, ingen glömd. Det har varit ett privilegium att få vara nära er varje dag under så många år.

Gullans era är över.

En ny era är här.

Det är med visst svårmod och tungsinne jag motvilligt accepterar att tiden alltid är en övermäktig motståndare.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är annandag jul och klockan är strax före 11.00 när jag skriver detta. Jag sitter ombord på ett dunkande krösatåg som ska ta mig till först Hässleholm och sedan vidare till Malmö, där jag ska bevaka SHL-matchen mellan Malmö Redhawks och Växjö Lakers. När jag ser hur tåget svishar förbi det grantäta småländska skogslandskapet påminns jag om hur även tiden susar fram helt ohejdat. Det slår mig att det jag håller på att skriva är 2024 års sista spaning till den här bloggen och när jag räknar efter noterar jag att det ni just nu läser är min 325:e fredagstext i följd som Ponnypappan.

När jag tänker tillbaka på mina första inlägg hösten 2018 slår det mig hur extremt mycket som hänt och hur fort det gått, både för mig och min familj, att gå från glada amatörer till att bli erfarna hästmänniskor. I början skrev jag mycket om det nya och ofta obegripliga som en nybliven ponnypappa ställs inför när han väl vågat, tvingats eller av annan anledning tagit steget in i den värld av mystik som inte liknar någon annan. Jag skrev om hur jag gjorde bort mig, hur jag stod (och fortfarande står) absolut lägst i rang, hur totalt absorberad jag blev av hästlivet och hur mycket tid och kraft denna nya livsstil tar i anspråk.

Med mer än sex års distans till den vingliga starten på mitt ponnypappaliv inser jag att jag absolut inte är fullärd, men att det samtidigt känns som att jag haft förmånen att få vara med om allt. Det enda jag kände saknades var en rejäl punktering på lastbilen, men den kunde jag bocka av under förra veckan. Lyckligtvis skedde den inte på E4:an, fullastad och med två hästar i utan upptäcktes en tidig morgon här hemma på gården. Höger bakdäck var lufttomt och bortom räddning, det tog ett par dagar att fixa fram och byta till ett nytt och nu kan jag checka av även denna upplevelse.

Samtidigt tänker jag på att det hela tiden föds nya ponnypappor in i den värld där jag gick all-in 2018. Två år senare, hösten 2020, startade jag Facebookgruppen ”Ponnypappor i Sverige” som nu har hela 1 600 medlemmar och stadigt växer. Där delar vi, ponnyföräldrar av båda könen, friskt med oss av våra blandade erfarenheter, inte sällan med humorn som körsbäret på toppen. Till skillnad från i princip alla andra forum jag besökt använder vi oss enbart av god ton. Vi stöttar, hejar och tröstar. Vi hjälper varandra och tipsar. Aldrig under dessa drygt fyra år har jag eller någon av övriga admins behövt moderera i kommentarsfältet. Bara det är värt en applåd till alla härliga ponnyföräldrar.

Förra veckan hittade jag ett fantastiskt inlägg i Facebookgruppen som kort och gott löd:

Nybliven PP – vad behöver jag särskilt tänka på?

Ett sådant inlägg är förstås en upplagd smashboll för att snabbt få en föreläsning som innehåller alla stadier och scenarier en nybliven ponnyförälder snart kommer att få gå igenom, uppleva och hantera. Jag njuter när jag läser kommentarerna och tipsen eftersom de kommer direkt från hjärtat, utan pekpinnar. Att återge tråden känns som en bra avslutning på 2024.

Gör aldrig fel för då får du skäll, inleder en medlem, följt av leende emojis.

En annan förtydligar snabbt:

Nä. Spelar ingen roll om du gör fel. Får skäll oavsett, följt av fler emojis.

Det kan jag och alla andra i den här rollen skriva under på. Därefter kommer nästa sanningsenliga klassiker:

Livet som ponnypappa kommer lösa två bekymmer för dig – vad du ska göra med tiden och pengarna.

Tidsåtgångsperspektivet illustreras sedan av följande finurliga kommentar:

Lägg en lapp på köksbordet: ”Är i stallet, kommer om tre timmar. Är vi inte hemma om tre timmar så läs lappen igen”

Sedan följer ett tips i all välmening:

Uppgradera körkortet – och se till att njuta av ponnylivet!

Därefter kommer ett lakoniskt konstaterande:

Pengar, bra skor och ingen idé att kosta på rekond av bilen längre.

Sedan, ny klassiker:

Välkommen till BOB:s värld – bära och betala.

Därpå följer ett ekonomiskt råd från en väldigt vis man:

Hellre premium på skor, vantar och mössa än på bil.

Detta kompletteras med följande:

Varma kläder till dig själv. Ungar hävdar ju ändå att de aldrig fryser. Förrän efteråt.

Vad är det man brukar säga? Stor igenkänning. En ponnymamma skyndar till med ett nytt bra tips:

Förvara alltid en liten snackbar i stallet med något att äta och dricka. Det kommer alltid ta mycket längre tid än vad som var tänkt från början.

En annan ponnymamma är snabbt framme och komprimerar flera av ovanstående tips:

Avboka allt. Och ha bra kläder och skor och som tidigare skrevs ha tid och ha snacks i stallet. 1 timme blir ofta 3 till 5 timmar.

Nästa tips handlar om den stora förväntade ökningen av digitala data som följer av att barnen börjar träna och tävla regelbundet. ALLT ska filmas, med publicering på sociala medier som oundviklig följd:

Utökad webblagring är snart en nödvändighet.

Sedan kommer tre tips listade till den nyblivne ponnypappan:

Bra att ha med sig varje dag…

1. Glatt humör, alla andra kommer nästan alltid vara arga över nåt

2. Oömma kläder, alla andra kommer nästan alltid säga att de har fel skor/byxor/jacka på sig för att bära vatten/hö/bajs

3. Oändligt jättestor plånbok, alla andra kommer ALLTID säga att de inte har några pengar

Jag läser allt detta med en stigande inneboende värme. Jag tänker tillbaka på allt ovanstående, att det verkligen är exakt som det beskrivs till punkt och pricka. Bland alla tips, råd och uppmaningar i det här Facebookinlägget är det ändå den enorma uppsidan som dominerar. Det faktum att du, trots att du inte investerar för att få ekonomisk avkastning, ändå köpt en vinstlott när du valt att stötta ditt hästtokiga barn.

Den här kommentaren är en bland många på samma tema och den säger mycket:

Men det viktigaste av allt. Se till att ha kul och njut med ditt barn och ponny, ni kommer få väldigt mycket tid ihop och de kommer vara prövningar. Både med och motgångar. Våga fråga om hjälp i motgång och njut i medgång. För allt slit i mörker och kyla och sena kvällar, det är det värt för att se barnens lycka efter att ha klarat en runda i hoppning eller dressyr, men kan vara så enkla saker som att galoppera själv på en stubbåker. Kort och gott ha kul och njut. Välkommen till ponnypappatiden!

Det är snart 2025. Jag inbillar mig att ett nytt år är en perfekt tid för en förälder att gå från vanlig dödlig till att bli ponnypappa eller ponnymamma. Till alla er och till alla andra säger jag: Gott nytt år – och hjärtligt välkommen in i vår gemenskap! Du som vill hänga med oss i gruppen hittar länk nedan!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hur gör de bästa? Varför får de det svåra att se enkelt ut? Varför har just de blivit bäst när det finns så många andra som vill bli nummer ett?

För mig har intresset för den här typen av frågor tilltagit med stigande ålder. Jag är i dag, som sportjournalist, betydligt mer intresserad av svaret på frågan varför än av svaret på frågan vad.

Henrik von Eckermann har varit världsetta i två och ett halvt års tid. Ingen annan har tidigare lyckats sitta på tronen under en så lång tidsperiod.

Varför har han lyckats?

Och när han väl lyckats bli nummer ett: Hur lyckas han sitta kvar där, månad efter månad och år efter år?

Jag tror att han klarar det därför att han känner till sin egen historia. Den historia många av oss andra som följer ridsporten på avstånd aldrig fullt ut kan känna till. Jag intervjuade Henrik von Eckermann i samband med GCT-tävlingarna på Stockholms stadion i juni. Det är särskilt ett citat som etsat sig fast hos mig och det var när jag frågade honom om hur han kan vara så mentalt stark och lyckas stänga ute allt annat när han tävlar. 

Von Eckermann svarade:

– Jag har hållit på jättelänge och haft jättemycket motgångar och där har jag lyckats hitta en väg hur jag sorterar och blir bättre.

Det speciella med citatet är två ord.

”Jättemycket motgångar”.

Det är speciellt därför att det inte är många idrottare som är bäst i världen som kan säga det. Jag jämför återigen med andra sporter och där handlar det oftast om en väg mot toppen som är kanske inte är helt spikrak men inte långt ifrån. En väg som dessutom är väldigt kort i jämförelse med ridsportens väg. I andra idrotter än ridsport upptäcks din supertalang tidigt, du uppvaktas sedan av agenter, tränare, klubbar och annat inflytelserikt folk som hjälper dig – ja, man kan till och med säga curlar dig – att kombinera din supertalang med bra träning och rätt omgivning och ta dig hela vägen till toppen.

Jag har sagt det förr och säger det igen. Ingen annanstans än i ridsporten lär du dig snabbare hur det känns att nästan aldrig vinna. För att ta dig till toppen i den här sporten måste du gå Abraham Lincolns väg. Lincoln nämns ofta av eftervärlden som en av USA:s största, viktigaste och mest framgångsrika presidenter, men det klart mest intressanta med Lincoln är att alltid resa sig, kämpa vidare och aldrig ge upp. Från det att han förlorade jobbet som advokat 1832 följde 28 år praktiskt taget av idel misslyckanden innan Lincoln till slut, 1860, lyckades bli vald till president och därefter som sin största gärning avskaffade slaveriet.

Ryttare som lyckas är mer eller mindre Lincolns. Att förlora blir tidigt en vardag, men att lära sig vinna genom att se varje motgång som en möjlighet att bli bättre utgör drivet. De är medvetna om att belöningen dröjer, om den ens kommer, och det är på det här sätter Henrik von Eckermann, som han sa, ”lyckats hitta en väg hur jag sorterar och blir bättre”.

Vi har den här veckan nåtts av två besked från världsettan.

Det första var att King Edward gjort sitt sista VM. Han kommer inte till start i Aachen 2026.

Det andra att Henrik helt avbryter inomhussäsongen med King Edward.

Tre utbrytningar i tre raka tävlingar räckte för att han skulle fatta det senare beslutet, t-r-o-t-s att King Edward är i hundraprocentig form, veterinärt sett.

Ett otänkbart beslut i vilken annan sport som helst. Ett halvår utan den magiskt mytomspunne Kingen på de penningstinna tävlingarna i Europa innebär en osäker framtid för Henrik von Eckermann. Det lär kosta en betydande del när det handlar om kommande prispengar och det kan framför allt kosta nummer ett-bindeln han haft runt armen under 2,5 år.

Som sagt: Ett helt otänkbart beslut översatt till vilken annan idrott som helst.

Men för en som har en historia av lincolnska motgångar var det ett självklart beslut, speciellt för en etta som insett att självkritik gör honom bättre.

– Det som har hänt kan jag inte göra ogjort tyvärr. Det jag kan göra är att lära mig av mina misstag och göra det bättre nästa gång.

Det kunde ha sagts av Abraham Lincoln 1850.

Det sades av Henrik von Eckermann i december 2024.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ett återkommande påstående jag som skribent på en regionaltidning fått höra genom åren är detta:

”Ni journalister letar ju bara skit”.

Det har, ska sägas, i de flesta fall kommit från personer som vid tillfället för påståendet varit en aning pressade eller varit föremål för granskning, men ändå.

Det är givetvis ett felaktigt påstående, särskilt inom sportjournalistiken där det mesta handlar om just sport – och sport är som regel någonting vi tycker är kul och i nio fall av tio skriver positivt och passionerat om.

Men visst skriver vi även om det negativa som händer i sportens värld. ”Skit” vet jag däremot inte om jag vill kalla det såvida inte ”skit” är synonymt med kritik eller granskning, vilket det – senaste gången jag kollade i en synonymordbok – inte är.

Även som perifer medarbetare på denna tidning har jag fått höra att det skrivs alldeles för mycket… inte ”skit”, men att vi ”bara skriver negativt”. Jag kan å ena sidan slå fast att det varit en hel del negativt laddade texter under det senaste åren, fast å andra sidan finns det en naturlig förklaring till det. Faktum är att det känts som att hela ridsporten befunnit sig i stabsläge under ett par års tid, den kanske mörkaste tiden i ridsportens historia. Det är klart att det måste rapporteras, det är klart att Helgstrand, blåtungor, trakasserier, övergrepp, piskrapp och vidrigt djurplågeri inte bara måste belysas utan även fördömas, debatteras och analyseras på djupet. Det är mediernas uppdrag. Det är också glasklart att ridsporten inte direkt blomstrat av all negativ publicitet den fått över sig, men det vore fegt och direkt tjänstefel av oss i media att inte kalla en spade för en spade.

Efter alla händelser som skakat om ridsportvärlden undrar jag ibland om vi tappat orienteringen lite grann. Att vår inre syn gått från ljus till först gråzonsdimmig för att senare anta mer och mer mörka ingångsvärden. Att vi knappt upptäcker eller reagerar på positiva ridsportnyheter längre, trots att de fortfarande – vågar jag påstå – utgör en förkrossande majoritet av antalet publicerade texter.

Vi är som bekant inne i en bokstavligt talat mörk tid på året och vad kan då passa bättre än att lyfta fram några positiva nyheter i ljuset?

Det tänker jag göra här och nu och det är framför allt två saker i Ridsportsverige som denna vecka gör mig väldigt glad och som jag tycker förtjänar att highlightas lite extra.

Den första nyheten jag vill pinpointa dök upp i måndags, med rubriken: ”Hästutredningen ber om hjälp”.

Helt fantastiskt initiativ. Jag menar: Vi pratar om en statlig utredning här, där utredaren som redan omges av utvalda experter ändå ber om hjälp – från dig och andra därute som kan sitta inne med kreativa förslag och vettiga åsikter. Det känns som ett unikt grepp, något som definitivt ska tolkas som ett gott betyg till hästfolket. De sitter på kunskap, klokskap och även den sorts milda ”dårskap” som ofta är en tillgång under ett utredningsarbete.

Jag tycker att utredarens initiativ andas dels ödmjukhet inför uppgiften, dels respekt inför de människor som berörs av utredningen. Så sträck på er, skriv ner era kloka åsikter och för dem vidare in i utredningen.

Den andra härligt positiva nyheten nådde oss i går.

Rubriken löd: ”Henrik Ankarcrona får ny roll på riksanläggningarna”.

I texten framgår två viktiga och positiva saker kring vad som ska hända på Strömsholm och Flyinge framöver.

1) Vår exempellöst framgångsrike förbundskapten får titeln ”strategisk rådgivare”.

2) Jens Fredricson byter roll från stallmästare till ”senior rådgivare”.

Jag ser det här som startskottet på någonting nytt, som det första steget i en ny stark satsning med den tydliga avsikten att göra Sverige bättre sportsligt. Det handlar, tror jag, om att se till att vi inte bara är en toppnation i dag utan är med och konkurrerar på världsnivå även om tio, tjugo och trettio år. Jag har genom åren tyvärr sett många exempel på satsningar i andra idrotter som inte fungerat. Där har fel personer satts på fel plats, man har börjat i fel ände istället för att göra ett grundligt förarbete och resultaten har uteblivit.

Vad som händer här och nu?

Jo, två av de kunnigaste, nördigaste och mest respekterade hästmänniskorna vi har blir drivande rådgivare i en ny fräsch satsning. Dessutom i varsin fri roll på mittfältet. Det krävs ingen större analysförmåga för att räkna ut att Jens Fredricson och Henrik Ankarcrona kommer att vara svensk ridsports inofficiella chefsideologer, troligen under lång tid.

Rätt personer på rätt platser.

Det är så man börjar, så man sjösätter en satsning och ger den förutsättningar att lyckas.

Trots att vi även fortsättningsvis kommer att kalla en spade för en spade när vi skriver och trots att den sista svarta rubriken inte är satt får vi inte glömma att det händer massor av positiva saker i svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.