Tidigare i år ägnade jag mig åt en förutsägelse här i bloggen. Jag hade en tydlig föraning om att mitt ponnypappaliv skulle gå in i en ny fas. Från att i stort sett alltid ha kunnat finnas på plats på varje tävlingsställe men även några större cuper och meetings per år bedömde jag att jag skulle gå in i en fas på distans. En tråkigare fas, där känslan av att vara åsyna vittne till allt som händer och finnas där för sina barn mer och mer övergår i en nervös titt i Equipe eller – om jag har tur – Equisport.
Så har det också blivit.
Högre tävlingsklasser kräver fler mil att köra och ibland även en övernattning eller två, vilket i vissa fall omöjliggör närvaro av samtliga medlemmar i Team Enestubbe.
Det började redan i Trettonspelen i januari och har fortsatt med ett antal andra, mer långväga, tävlingar.
Övriga familjen med två hästar är iväg.
Jag stannar hemma och ser till att resterande fyrfota kvintett har det bra och får mat i rätt tid.
Jag kan redan slå fast att jag inte kommer att vänja mig. Att känslan av tomhet nog alltid kommer att finnas där. Så är det bara. Det är tråkigt att vara ponnypappa på distans, om sanningen ska fram.
I dag var det likadant. Strax efter klockan 09.00 tog jag farväl av Malin, Angelo och LillyBelle och en mycket välpackad lastbil som rullade iväg på grusvägen med slutdestination Strömsholm.
Men vet ni?
Min fysiska frånvaro gäller bara i dag.
Känslan av tomhet är bara högst tillfällig.
I morgon sätter jag mig i bilen och hakar på upp till den anrika riksanläggningen jag än så länge bara sett på bild.
Jag ska till Strömsholm i fyra hela dagar – och jag kan knappt hitta orden som beskriver hur glad jag är över det! Om jag ändå ska försöka känns det som det gör inför en sedan länge emotsedd semesterresa utomlands. Man räknar dagar, man gör mentala och fysiska anteckningar över vad som ska packas ner och framför allt: Man visualiserar resmålet, försöker tänka ut vad som väntar, vad som ska hända och hur roligt allt kommer att bli.
Anledningen till att vi över huvud taget genomför ett meeting från fredag till tisdag 45 mil hemifrån är att Växjöortens Fältrittklubb för första gången någonsin kvalificerat sig till lag-SM för ponny. Angelo är reserv i laget, kommer inte att hoppa SM-finalen men vill så innerligt gärna uppleva det, heja på sitt lag och dessutom rida ett gäng kringklasser. Upplägget är detsamma för LillyBelle. Hon kommer att heja på Angelos lag och själv rida ett antal klasser under helgen. Känslan att få vara med om någonting stort tillsammans, på en mytomspunnen plats, med en väderlek som inte lär svika – det spelar liksom ingen roll hur det går. Det bästa är att bara vara där. En förmån.
Tack vare att några hjältar ställer upp och sköter ruljansen med övriga hästar och tre kaniner här på hemmaplan kan jag nu – troligen bara tillfälligt, men ändå – återgå till den första sköna fasen som ponnypappa: Fasen där jag är på plats.
Det ska jag verkligen vara.
Jag ska vara otroligt mycket på plats.
Jag ska heja, boosta och uppmuntra.
Jag ska skoja, skratta och äta gott.
Jag ska fota, skriva och intervjua – för givetvis tänker jag skicka in lite texter till Smålandsposten också och rapportera från livet under Strömsholmsdagarna. Jag går på semester i mitten av juni men ärligt talat känns det som att den redan börjat.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på