Som ni nog vet vid det här laget är jag ingen supporter av väta, göteborgsblåst och gyttjebrottningspölar till hästhagar. Då klagar jag gärna, ofta och högljutt. Boende så pass långt söderut som jag gör skulle jag däremot aldrig komma på tanken att gå runt och sura över ett rejält snöfall. Det finns många invånare långt norrut i detta land som aldrig någonsin säger ett knyst om de meterhöga snödrivor och vallar de tvingas gå i närkamp med under halva året.
Nu har vi för ovanlighetens skull rejält med snö i Småland och då väljer jag att njuta. Att greppa en snöskyffel och gå loss med den på det vita, kalla, vackra känns snarare exotiskt än vanligt. Motion ger det också och är till stor glädje för barnen som knappt kan identifiera sig med vad skidor, pulkor och snowracers är för något. Väderprognosen säger visserligen att vi inte har speciellt mycket snö att vänta kommande vecka men samtidigt ser temperaturen ut att stanna kvar långt under nollan.
Då gäller det att få barnen att resa tillbaka i tiden, till min tid, till tiden då varje chans till åkning i backar och skridskoåkning på frusna vattendrag togs. Bye bye, iPad, welcome winter, liksom. Här gäller det att ta sitt ansvar, visa barnen att det gäller att ta chansen när den någon gång dyker upp. Som en av fritidssysslorna under en annars nästan löjligt hektisk arbetsvecka valde jag därför att skotta upp det jag kallar för Enerinken, den lilla göl på cirka 30 gånger 15 meter som är belägen hundratalet meter från vår gård. Den har ännu inte hunnit invigas för året men under den sköna lediga helg som stundar finns det på min att göra-lista att styra upp skridskopremiären.
För samtidigt är det ett glasklart faktum att man inte saknar konkurrenter när det gäller kampen om den hårdvaluta som kallas kvalitetstid. Att sjunga pulkornas och skridskornas lov inför barnen när det samtidigt finns sex andra levande leksaker som inbjuder till vinterkul – det är en tuff match. En snötäckt paddock är tydligen även en bra paddock att döma av både barn och ponnyer. Och jag kan knappast heller klaga över den här typen av fritidsaktivitet utan snarare förbanna mig själv för att jag aldrig varit tuff nog att lära mig rida. Jag skulle så gärna ha velat hänga med på det här istället för att stå bredvid och frysa:
Att få hänga med barnen på nya träningsformer är också någonting som skänker en ponnypappa glädje och under veckan som gått har jag med egna ögon fått bevittna en för både mig och barnen helt ny grej. Lammhults Ridklubb bjöd nämligen in till två dagars träning med Philippa Magnusson, den ytterligt rutinerade och framgångsrika fälttävlansryttaren från Ronneby. Och, kan jag lova, det var två lektioner med exakt noll likheter med första lektionen på ridskolan. Det handlade om terrängträning inomhus.
Barnen trodde varken sina ögon eller öron när de insåg hur träningen var upplagd. Först fick de syn på hinder de aldrig tidigare sett, bestående av granar och bord och utformade som murar och hus. Under en av träningsdagarna fick de till och med prova på att hoppa trippelbarr. Att de dessutom fick höra att det bara är full galoppgas som gäller säger en del om vilket högt betyg barnen gav träningsformen.
Som avslutning reds en hel bana med dussinet hinder och den avlägsna känslan av att vara på tävling blev långsamt mer verklig.
Snart så.
Tack för att ni tog er tid – jag hoppas att även ni njuter av vintern och hoppas att ni vill hänga med mig på Instagram eller, kvinnor som män, gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige.
Följ Ridsport på