Han gjorde det. Han tog hem det. Ismannen Henrik von Eckermann blev den förste svensken att vinna världscupfinalen och vi sitter alla här och är jätteförvånade.
Nej, det gör vi inte.
Nej, det är vi inte.
Ryttaren som är bäst i världen, ryttaren som mer eller mindre bestämt sig för att sluta riva hinder – det är klart att han gjorde det. Och att en som inte längre behärskar den tvivelaktiga konsten att riva är den som river mur efter mur är en kul liten ordlek i sig.
Han rev VM-muren.
Han rev top 10-muren.
Nu har han rivit världscupmuren och en gång för alla skrivit in Sverige i historieböckerna där också.
Sommaren 2024 återstår den sista blågula muren att riva för Henrik von Eckermann. Gör han det och vinner individuellt OS-guld i Paris har Sverige vunnit allt som går att vinna. Jag är så otroligt tacksam över att få leva i en tid där jag haft äran att bevittna dessa historiska idrottsbragder en efter en. Fått uppleva svensk ridsports absoluta genombrott som global stormakt. Fått känna stoltheten över att dela nationstillhörighet med världens bäste utövare av den sport man själv så intensivt följer.
Att vinna världscupen i hoppning är enormt stort. Det är fullt jämförbart med en Grand Slam i tennis eller en majortävling i golf. Eftersom jag konsumerat massor av tennis och golf i ett tidigare liv – innan ridsporten tog över både mina tankar och mitt förstånd – vet jag också vilken enorm uppmärksamhet de stora segrarna fick. Det skrevs sida upp och sida ner i varje publikation med självaktning när Henrik Stenson 2016 spelade sitt livs golf och vann The Open, världens mest prestigefyllda golftävling, som förste svenske herrspelare någonsin. För detta belönades han i slutet av året, utan minsta protest, med Svenska Dagbladets bragdguld. Samma sak när en 17-årig Mats Wilander vann Franska Öppna Tennismästerskapen 1982. Inga protester då heller, men däremot ett roligt grattistelegram från huvudutmanaren IFK Göteborg, som samma år vunnit Uefacupen: ”Grattis Mats! Vi slog för många bollar i nät!”.
Henrik von Eckermanns bragd håller jag lika högt som Stensons och Wilanders. Det är prestationer på samma höga nivå, i samma knivskarpa konkurrens, i samma utsatta läge. Om världscupfinalen gått säg i Stockholm, Göteborg eller Köpenhamn tror jag också att stora delar av svensk sportmedia varit på plats. Nu var det i Omaha den iskylige supersvensken återigen visade att han vägrar att ta stryk av någon och Omaha är knappast ett resmål dit svenska tidningsredaktioner skickar sina anställda. Speciellt inte under årets mest späckade sportårstid där SM-slutspelen i alla vintersporter avgörs samtidigt som giganten fotboll startar sin säsong. Även om jag kan tycka det är synd vet jag att resurserna helt enkelt inte finns. Därför blev det TT som, via tv-sändningarna, fick vara alibiombud åt de etablerade tidningsredaktionerna under världscupfinalen. Den enda krönikan om von Eckermann jag hittat utanför ridsportens egna sajter skrevs av min goda vän Malin Fransson på Dagens Nyheter. Även om Malins krönika som vanligt var välskriven hade jag velat läsa intryck från fler tyckare.
Som jag skrev: prestationen Henrik von Eckermann utfört ligger i paritet med och uppfyller alla krav för ett bragdguld och borde lätt förtjäna en kandidatur till Jerringpriset. Jag önskar att vi alla håller det i minnet och att vi inte är sena att påtala det för diverse nomineringsjuryer till hösten.
Ska vi lova varandra att höja vår röst för Henrik von Eckermann?
Det är det minsta vi kan göra.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på