Att vara förälder är i mångt och mycket att vara barn på nytt. Åtminstone ges vi föräldrar en möjlighet att genom våra barns ögon se en alternativ verklighet och minnas hur det var när vi själva var små. En tid när allt skulle hända, helst under en och samma dag, en tid då en timmes upplevd tid nästan motsvaras av ett dygn i dagens vuxenvärld.
Det är, tycker jag, därför väldigt charmigt att ”ställa sig” bakom sitt barn, leva sig in i situationer och ögonblick barnet upplever och förutse eller gissa sig till vad som ska hända eller hur barnet agerar.
Bland det värsta jag visste som barn var att vänta och där är jag fortfarande. Känslan av att någonting roligt ska hända just i dag och inte nästa vecka eller nästa månad fyller mig alltid med en känsla av lycka från den sekund jag vaknar. Allt känns enklare och varje steg lättare för jag vet att innan det är dags för ett nytt läggdags har någonting roligt hänt.
Jag tänkte på det när vi under helgen som gick äntligen åter gick in i förberedelsens fas och gjorde mentala checklistor inför det som väntade. Jag räknade ut att det passerat mer än 40 dagar sedan vi senast befann oss på en tävlingsplats. 40 dagar. Det måste vara outhärdligt för ett barn och ärligt talar erkänner jag för mig själv att också jag gått och längtat efter nästa tävling. Jag tävlar inte men jag står bakom mina barn, känner deras drömmar och får likt en efterlängtad gåva vara barnsligt förtjust över att se dem kämpa sig över oxrar, räcken och kombinationer. Det är väl någonting som växer fram, antar jag, och jag tror dessutom att den känslan är viktigare att ha om ditt barn rider än om det exempelvis spelar innebandy. Det kan knappast finnas någon sport som kräver ett större föräldraengagemang och knappast någon sport som kräver mer nedlagd föräldratid än ridsporten. Om du då inte omfamnar sporten och går all in på den – då kommer ridsporten att till slut få dig att vilja kräkas.
Därför är jag glad att jag känner som jag gör denna tidiga lördagsmorgon. 40 dagar har gått, Angelo ska tävla igen, tio timmars nedlagd tid väntar mig men ändå känner jag mig nästan löjligt entusiastisk när vi rullar iväg 20 mil söderut.
Trettonspelen i Helsingborg väntar, en ny erfarenhet för oss alla. En erfarenhet som snabbt ska få oss att vilja komma tillbaka. Anläggningen håller toppskick trots att den har 27 år på nacken. Helsingborgs stad visste vad den gjorde när den valde att resa det magnifika ridhuset. Det är som att hela anläggningen pratar med oss och säger ”Välkommen hit, här kommer du att få en trevlig dag!”.
Angelo är givetvis extremt taggad på att tävla igen, men samtidigt osäker på dagsformen. 40 dagar utan tävling skojar man inte bort i någon idrott och även för hans B-ponny Hilda har det passerat lika många dagar sedan senaste starten.
Hur tänker man då? funderar jag inom mig. Tävlar man sig i form? Går in och rider på säkerhet? Eller bara litar på att allt sitter som det ska? Jag låter frågorna stanna kvar inne i mitt huvud och är nyfiken på hur Angelo ska hantera det långa uppehållet.
”Fokus” säger jag till honom så lugnt jag kan.
Det säger jag inför varje tävling eftersom det är det enda rådet min kunskapsbas kan ge honom och eftersom jag vet att det är ett bra råd. Fokus är alltid ett bra ord.
Så inleds de sista förberedelserna. Jag utför mitt uppdrag att leda runt Hilda i den charmiga lilla rotundan på baksidan av ridhuset medan Malin och Angelo går banan. Jag pratar lite med Hilda med min lugnaste röst. Berömmer. Går runt, runt, runt och runt och fortsätter att berömma ända till jag ser Angelo, som alltid, komma småspringande från bangången. Härifrån kan jag inte tillföra mer än ett sista fokustips och sedan ta mig en våning uppåt och slå mig ner på den inbjudande och generöst tilltagna läktaren i ridhuset.
Så sitter jag äntligen och tittar på sport igen. Inte ens som sportjournalist ser jag speciellt mycket sport nuförtiden. Nästan alla matcher skjuts upp trots att nästan alla covidfall i lagen är asymptomatiska. Att se idrott i januari 2022 är därför en ynnest och ja, det är ren njutning jag känner när de första ekipagen drar igång. Efter att fem ryttare gått i mål kommer Angelo och Hilda in. Angelo ser samlad ut. Bestämd. Fokuserad. Äntligen, tänker jag. Äntligen njuter han av en tävling igen medan jag sitter på läktaren och njuter lika mycket av att titta på.
Det ser både lugnt och samlat ut och speciellt långsamt går det inte heller. Mitt öga är visserligen inte fullt tränat för att bedöma men det fastslår snabbt att det är en fin ritt jag bevittnar.
De går i mål som etta på en bra tid och sedan följer tio återstående ekipage innan klassen är slut. Flera av dem är där och nosar men ingen av dem lyckas rida i mål snabbare än Angelo, som vinner klassen. Vilken härlig start på året!
Vi rullar hemåt. Nöjda över prestationen, lyckliga över resultatet men framför allt känner vi glädjen av att allt drar igång igen efter en väntan som känts alltför lång. Vi gör det tillsammans. Barnen står i centrum och vi föräldrar ges privilegiet att titta in i deras liv genom ett magiskt nyckelhål. Det är livskvalitet.
Eller som Khalil Gibran skriver i sin fascinerande och ofta citerade bok Profeten, i kapitlet om barnen:
”En kvinna som bar ett barn vid sitt bröst sade: tala till oss om barnen.
Och han sade:
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan giva dem kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar.
Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte kan besöka ens i era drömmar.
Ni må sträva efter att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.
Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att hans pilar ska gå snabbt och långt.
Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand, ty liksom Han älskar pilen som flyger, älskar han också bågen som är stadig.”
Tack för att ni tog er tid – här tipsar jag i vanlig ordning om den förträffliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (mammor lika välkomna!) och mitt konto på Instagram där ni gärna får följa mig. Den här veckan skulle jag också väldigt gärna vilja puffa för en lång intervju med Linda Algotsson, som berättar om OS, flow och hur det är att placeras i frysboxen och känna sig vuxenmobbad. Intervjun hittar ni i det senaste avsnittet av ridsportpodden Fria Tyglar som ni enkelt prenumererar på via Spotify.
Följ Ridsport på