Som jag nämnde i förra veckans text befinner sig svensk ridsport, givet det nordiska klimat vi är utlämnade åt, i skarven mellan utomhus- och inomhussäsong. Här nere i Småland har temperaturen redan letat sig ner mot nollan nattetid medan det plussas på under de ljusa timmarna. Så länge solen fortsätter att visa sitt vackra ansikte gör det oss ingenting att tävla utomhus. För att suga på den sista utomhuskaramellen begav vi oss i söndags till lilla Lammhult. Just Lammhult har en speciell plats för LillyBelle, som rankar paddocken som en av sina absoluta favoriter. Om det beror på banläggaren Åsa Svenssons utplacering av hinder vet jag inte, men varje gång LillyBelle tävlar i Lammhult brukar mungiporna peka uppåt på den lilla vinnarskallen.
Det är också i Lammhult som LillyBelles ”Projekt Erika” brukar ha synnerligen lyckade utflykter. Erika är alltid Erika. Den tidigare ridskoleponnyn trivs i flock, gillar inte att vara ensam och söker sig gärna till utgången redan efter några sekunder när hon tävlar. Hon är inte snabb men ställer upp och hoppar på allt. Aldrig en antydan till tvekan. Allt detta i kombination med LillyBelles smarta omhoppningsvägar brukar i Lammhult leda fram till ett bra resultat. För att även vara med i Andra Chansen har LillyBelle med sig sin Peggy men det börjar med Erika i en Lätt D.
Vi står bredvid och hoppas att Lammhult åter ska leverera – och man kan lugnt säga att LillyBelle får ännu en fin dag att minnas. Hon och Erika tuffar på som ett lugnt och säkert ånglok under grunden, accelererar strax före omhoppningen och bjuder sedan på ett par vågade vägar som ger resultat. Tiden klockas till 22,25 och visar sig räcka hela vägen till seger, rosett och plakett – och det oefterhärmliga segerleendet är tillbaka.
Inte går det sämre i Lätt C. Peggy är i toppform, inleder ruskigt stabilt och med samma finurliga och våghalsiga vägval tar de sig i mål på en supertid. Inte nog med det. Som startnummer sex är LillyBelle och Erika tillbaka. Erika gör sitt bästa för att mygla sig ur tävlingen redan efter fyra hinder men vem står vid utgången och flaxar som en fågelskrämma om inte jag? Det får Erika att sakta men säkert vända om och återgå till tävlingsmomentet. När de passerar mållinjen ligger de på andra plats, efter LillyBelle och Peggy.
Resten blir en pärs. Först kommer ett vindsnabbt ekipage som ser ut att vara på väg mot den snabbaste tiden, men det visar sig att LillyBelle och Peggy varit halvsekunden snabbare. Därefter ett ännu snabbare ekipage som tar fantastiskt fina och korta omhoppningssvängar. Det här kan väl inte hålla för LillyBelle? tänker jag. Det blir ”målfoto” för att skilja de två snabbaste åt och det visar sig att marginalerna är på vår sida. LillyBelle och Peggy vinner – med futtiga fem hundradelars marginal! Erika hamnar precis utanför prisplacering men en fjärdeplats är sannerligen inte fy skam.
LillyBelle avslutar sedan sin söndag i Lammhult med att nolla med Peggy under lagtävlingen för Växjöortens Fältrittklubb, som slutar på en fjärdeplats, bara fyra fel från att få rida omhoppning. Som vanligt levererar Lammhult!
Utöver ännu en tävlingsdag har jag och Malin deltagit i ett webinarium med den intressanta rubriken: ”Vad kan du göra för att hjälpa ditt barn?”. Webinariet hölls i Ridesums regi och föreläsare var mentalcoachen och tränaren Maria Sundin. Om jag är intresserad av tävling är det ingenting mot hur intresserad jag är av mental träning. Ju äldre man blir, desto mer förstår man hur mycket det mentala spelar in. I slutänden, vågar jag påstå, avgör det mentala allt för den som vill gå eller nå långt i sin favoritsport. Eller för att citera Henrik Ankarcrona: ”70 procent är mentalt – resten sitter i huvudet”.
Maria Sundin är tydlig och bra. Jag förstår att hon är en flitigt anlitad coach bland ryttare. Mycket av det hon säger är inga nyheter, men det känns skönt att få bekräftat att det jag lärt mig och tagit till mig efter ett helt liv inom idrotten faktiskt gäller. Att till exempel separera prestation från resultat är en mental grundbult för den som vill lyckas. Att alltid tänka prestation före resultat gör att du tävlar mot dig själv och dina egna uppsatta mål. Lyckas du med de målen bör du vara nöjd – och då finns oftast en bra placering i resultatlistan som en bonus. Men det är en sak att jag, som levt i 50 år, känner till detta. Hur, eller rättare sagt när, kan man börja prata med sitt barn om det mentala spelet? När är ett barns intellekt mottagligt för den här typen av samtal? Det är den enda fråga jag passar på att ställa till Maria Sundin.
Hennes svar är att det i regel är meningsfullt först när barnet är 12-13 år och uppåt och jag känner att det låter rimligt. Angelo är tolv och när jag testat lite mentala tränarklyschor på honom har jag snabbt märkt att han inte förstår vad jag menar, hur pedagogisk jag än försöker vara. Det gäller även andra viktiga saker som Maria Sundin säger, som till exempel att lära sig att visualisera banan i sitt inre. Det där är grekiska för Angelo, men jag vet att han kommer att ha stor nytta av det om några år. För att lära sig något nytt måste man veta vad det är man lär sig.
Där är inte mina barn än, men det känns bra att ha en mental verktygslåda i beredskap för den dag då de är mogna.
Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar finns ute och du hittar länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på