Ponnypappan: Svensk ridsport är fånge under ett paraply

Efter att ha följt Svenska Ridsportförbundets stämma under lördagen vet jag inte riktigt var jag ska börja. Jo, jag börjar med en bekännelse: Jag kunde inte sluta titta. Blev helt såld. Satt först som förstenad framför datorn innan jag insåg att ”här kan jag inte sitta hela dagen”. Men fascinationen var lika stor när jag kombinerade arbetet på gården med att fortsätta lyssna på stämman i lurarna.

Att sammanfatta vad jag känner, tänker och tycker är egentligen ingen bra idé.

Det är alltför mycket information som ska kokas ner i en enda text, du kommer säkert inte att hålla med om det jag skriver men jag kan samtidigt inte låta bli.

För det första vill jag säga att jag är knockad-till-golvet-överväldigad över det enorma engagemang som finns kring vår sport. 40 motioner. 40! Bara en sån sak säger allt om engagemanget. Att merparten av motionerna berörde de under de senaste åren så omdebatterade trygghetsfrågorna återkommer jag till längre ner i texten.

Men wow! Jag är inte van vid den här typen av engagemang och då ska ni veta att jag är en extremt rutinerad bevakare av årsmöten och stämmor efter snart 30 år i journalistikens tjänst.

Det här var… bra, på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Bra, i allt från den excellenta ledningen av mötet av Christer Pallin till föredragningar och inspel utifrån distrikt och föreningar. Det kändes spännande och se – och hörvärt från start till mål. Jag upplevde ingen dötid och ingen seghet trots alla punkter på dagordningen och trots alla dessa 40 motioner.

Det fanns också en särskild anledning till att jag över huvud taget satte mig framför datorn. Det fanns till och med två anledningar. Den ena anledningen var förstås att se om Sandra Ruuda skulle gå från nominerad till nyvald ordförande. Eftersom inga andra förslag än valberedningens, det vill säga Sandra Ruuda själv, inkom blev punkten 12 på dagordningen en av mötets mest odramatiska.

Den andra anledningen till mitt intresse för stämman var Ulf Brömster.

Sandra Ruudas företrädare.

Ridsportsveriges i särklass mest utskällda och bespottade man de senaste åren. Att döma av all den kritik i krönikor och bloggar och alla de fruktansvärt upprörda Facebookkommentarer jag sett riktas mot Brömster hade jag väntat mig att någon form av Darth Vader, Tengil eller annan gestalt med ondskefull aura skulle dyka upp på stämman.

Upp på podiet klev en välklädd och till synes fullt normal människa som inte bar några synliga tecken på ondska. Med lågmäld stämma och väl valda konstpauser redogjorde Brömster sedan lugnt, torrt och sakligt för de ärenden som låg på den avgående ordförandens bord. Han svarade för styrelsen och dess förslag i olika frågor som sedan gick till omröstning hos de cirka 550 röstberättigade ute i distrikten. Rätta mig om jag har fel, men visst röstades det med kraftfull majoritet för styrelsens förslag i samtliga fall?

Ulf Brömster och förbundet har säkert gjort en hel del tabbar och tavlor. Rubrikerna och turerna är många. Ilskan ute i landet har varit stor, för att uttrycka det milt, och det uppstår som bekant sällan någon rök utan eld. Ett stort misstag jag direkt kan fastslå är att styrelsen varit usel på kommunikation. Jag undrar i mitt stilla sinna vad förbundets kommunikationsavdelning haft för strategi när det kommer till hantering av de ämnen som skapat rubriker? Här har Sandra Ruuda att göra för att öka insyn och transparens, den saken är klar.

Samtidigt har någonting gnagt i mig när jag sett all den artillerield som riktats mot ridsportförbundet i de trygghetsfrågor som vållat debatt och skapat rubriker. Min känsla: Det är någonting som inte stämmer här.

Två saker först, för att undvika missförstånd:

• Varje normalt funtad människa har nolltolerans mot alla former av sexuella trakasserier och övergrepp.

• Varje normalt funtad människa vill att förövare får sina straff, att ryttare stängs av och att licenser dras in vid den här typen av fruktansvärda brott.

Detta behöver vi inte ens diskutera. Det är självklarheter. Det är det svensk ridsport kämpar och strider för.

Det jag tycker att vi bör diskutera är vilket förbund vi i första hand ska rikta udden mot när det kommer till trygghetsfrågor i maj 2023. Är det verkligen Svenska Ridsportförbundet? Mitt svar på den frågan är nej. Mitt svar på frågan är Riksidrottsförbundet, RF.

Svensk idrotts hierarki är komplex på ett sätt som möjligen kan tilltala de värsta proffsbyråkraterna men inte många andra. Högst upp finns RF, den av staten utsedda organisation som sköter statens årliga fördelning av drygt två miljarder kronor som delas ut till svensk idrott. Det gör RF till Idrottssveriges i särklass största maktfaktor.

Under RF:s paraply finns alla de 72 specialförbunden. Och tillhör du RF lyder du RF. Punkt.

För mig är RF ett förbund med förlegade arbetsmetoder som inte hör hemma i dagens höga tempo och krav på snabb förändring. Jag vågar påstå att RF:s saktfärdighet bromsar utvecklingen i många specialförbund, kanske framför allt ridsporten.

Man skulle rentav kunna påstå att Svenska Ridsportförbundet blivit en fånge under ett gigantiskt paraply.

Varför?

Det redogjorde Ulf Brömster plågsamt tydligt för när han gick igenom några av de senaste årens mest omskrivna ärenden. Ärenden där ridsportförbundet beskyllts för både det ena och det andra men där sanningen är att förbundets stadgar krockat med RF:s stadgar och bakbundit förbundet.

Två case illustrerar detta med plågsam tydlighet.

• Ungdomsryttaren som anklagades för sexuella trakasserier. Förbundet valde att stänga av ryttaren från landslagsuppdrag. Att förbundet däremot INTE drog in ryttarens licens skapade debatt och väckte ilska. Sanningen: förbundet KAN inte dra in en licens. Visserligen finns stöd för det i de nya stärkta egna stadgarna men eftersom stöd för licensindragning saknas i RF:s stadgar är ridsportförbundet bakbundet.

• Fälttävlansryttaren är ett lika tydligt exempel på när olika regelverk sätter käppar i hjulet. Där valde FEI, det internationella ridsportförbundet, att stänga av ryttaren under utredning efter anklagelser om sexuella trakasserier. FEI har sitt eget regelverk, lyder inte under RF och kan göra som de själva vill. Ryttaren utreddes parallellt av Svenska Ridsportförbundet, som dock valde att INTE stänga av honom under utredningstiden. Något som också ledde till skarp kritik från flera håll. Sanningen och anledningen till det är dessvärre samma som i fallet med ungdomsryttaren: Ridsportförbundet saknade stöd för att göra det, eftersom RF:s stadgar är överordnade specialförbundens.

Detta är allvarligt. Hur kan det vara så här? Jo, om vi liknar förändringsarbete i trygghetsfrågor vid bilkörning har Svenska Ridsportförbundet med de senaste årens stadgeändringar gjort det möjligt att köra i 140 kilometer i timmen på motorvägen medan Riksidrottsförbundet, som bestämmer, beslutat att hastigheten får vara max 70. Att det är så illa bevisas av casen ovan.

Men vadå? Då är det väl bara att bryta sig ur RF och stå på egna ben?

Om det vore så enkelt hade till exempel jätten fotbollförbundet, som länge ansett sig förfördelat, lämnat RF för länge sedan. Det finns mig veterligen inget förbund som ens tänkt tanken att lämna RF. För utan ett medlemskap i RF får du inga statliga pengar, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna bedriva föreningsidrott i den utsträckning vi gör. Om ridsportförbundet skulle dra sig ur RF tappar man intäkter på omkring 30 miljoner kronor årligen, vilket skulle ge en omöjlig ekvation och heller inte lösa några problem.

Svenska Ridsportförbundet är absolut inget mönsterförbund, men i de frågor som ligger många av oss närmast hjärtat är Svenska Ridsportförbundet till stor del en fånge under det stora RF-paraplyet. Att ridsportförbundet sedan 2015 vidtagit 15 åtgärder för att stärka trygghetsarbetet medan RF under samma tidsperiod mäktat med tre (visselblåsarfunktion, uppförandekod och begränsat registerutdrag) understryker en förödande otakt i arbetstempot och viljan till förändring.

Vi ska fortsätta att med kritiska ögon granska och ifrågasätta Svenska Ridsportförbundet.

Varje förbund ska granskas och ifrågasättas.

Men vi ska heller inte glömma att det finns ett annat större och mäktigare förbund som bromsar mycket av det vi vill förändra och stärka i svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Förra veckan träffade jag, för Smålandspostens räkning, Svenska Ridsportförbundets ordförande Sandra Ruuda för en lång intervju kring de tre stora nutids- och framtidsfrågorna trygghet, hästvälfärd och sport. Det blev en lång text med många intressanta svar och tankar från Sandra. Texten blev så lång att jag tvingades stryka ett par ämnen, men jag tänkte ta upp ett av dem här istället.

Det faktum att 93 procent av våra nästan 24 000 licensierade ryttare är kvinnor/tjejer.

SJU procent är män/killar.

Det är, skulle jag våga påstå, en unikt sned könsfördelning i en sport som sägs engagera en halv miljon människor i vårt land.

Min fråga till Sandra var:

Vad gör förbundet för att uppmuntra killar att börja rida?

Hennes svar:

– Jag vet inte vad vi gör, förutom att ridskolan har särskilda satsningar. För mig är det viktigt att man inte möts av hinder om man vill rida och jag tror inte att det är ridsporten som får killarna att sluta. Jag tror att det är det omgivande samhällets syn på killar som rider. Sveriges profil sticker ut om man jämför med andra länder, där fördelningen är jämnare. Varför det blivit så är svårt att säga, men jag tror att det har med omgivningen att göra.

Hon plockade också fram ett exempel från när hon själv drev en ridskola för många år sedan:

– Då ville killarna vara med, men de slutade för att andra runtomkring talade om för dem att det var en ”tjejsport”. Trots att ridsporten öppnade famnen var det någonting annat som hindrade killarna från att komma tillbaka.

Jag tycker att det är kloka svar från en person som vet vad hon talar om. Jag anser att Sandra Ruuda gör en plågsamt korrekt analys av läget. Hon sätter fingret på ett problem. Ett allvarligt problem.

Problem bör lösas och jag kan bara gå till min andra profilsport för att se ett likadant problem och vad som gjorts och görs där. Hockeyn i Sverige hade länge samma extremt sneda könsfördelning som ridsportens, fast tvärtom. Här utgjorde tjejer och kvinnor en försvinnande liten del av antalet utövare.

Problemet identifierades och jag vet inte hur många satsningar på tjejer som Svenska Ishockeyförbundet genomfört de senaste tio åren, men resultatet talar för sig självt.

Inför säsongen 2013/2014 fanns det 3 549 licensierade dam/tjej-spelare, fördelat på knattar, ungdom och seniorer.

Tio år senare är den siffran uppe i – håll i er nu – 10 074. Nästan en tredubbling, 10 000-vallen är sprängd och tjejhockeyn bara fortsätter att växa lavinartat genom riktade satsningar, både från förbundet och i samarbete med dess samarbetspartners.

Okej, bara att kopiera hockeyns framgångsrecept, applicera på ridsporten och killarna kommer att vallfärda till stallen och ridbanorna?

Nej, det är inte så enkelt.

För precis som Sandra Ruuda upplever känner även jag att det framför allt är det seglivade och löjliga ordet ”tjejsport” som måste suddas ut och raderas en gång för alla. Killar som rider blir, nästan utan undantag, retade av sin omgivning för att de rider och många av dem slutar av den anledningen. En av mina första texter i den här bloggen hösten 2018 handlade om just det, om att Angelo blev retad i skolan.

I ridsportens fall handlar det, till skillnad mot hockeyn, inte om att killar ska känna sig välkomna in i sporten. De är redan lika välkomna som tjejer och har alltid varit. Inom ridsporten, som till sin natur är föredömligt jämställd, behövs hjälp utifrån för att sudda bort direkt felaktiga uppfattningar om vad ridsport handlar om. Jag tror inte att Sandra Ruuda och de andra på förbundet ensamma kan ro en lyckad satsning på att öka antalet ridande killar i land. Däremot tror jag att ett samarbete med en andra part skulle kunna vara till stor hjälp.

För vad handlar det egentligen om?

Jo, om att killar som rider blir retade, företrädesvis i skolan.

I klartext betyder det att mobbning står i vägen för många killar som lockas av ridsporten men av det skälet inte vågar ta steget.

Min känsla är att vi talar för lite om mobbning rent generellt. Det finns alltid några nyare och modernare problem som dominerar samhällsdebatten och tar fokus från den fruktansvärda mobbning som sker överallt, varje dag, i varje skola och på många arbetsplatser.

Det jag skulle älska att se är ett samarbete mellan förbundet och en antimobbningsorganisation. Det skulle uppfylla flera syften. Inte bara öppna en dörr till ridsporten för killar utan framför allt sätta fingret på ett samhällsproblem vi ogärna talar om.

Svenska Ridsportförbundet hand i hand med Friends.

Det låter något.

Det vore en bra början.

Ni behöver inte inleda samarbetet i dag.

Det räcker med att ni gör det i går.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vrider tillbaka klockan sisådär 35-40 år och minns den här tiden. Skarven mellan augusti och september. En lång och härlig sommar hade passerat, med ögonblick och upplevelser som redan katalogiserats i minnet. Ett nytt läsår i skolan hade tuffat igång och det låg någonting speciellt i luften.

För mig handlade detta speciella i luften om tennis.

Jag tränade tennis, spelade tennis och tävlade i tennis. För mig var tennis den utan tvekan roligaste aktivitet och idrott man kunde ägna sig åt. Och det bästa jag visste med tennisen var den här tiden på året. Det var tiden när någonting var på väg att försvinna och dö medan någonting nytt var på väg att födas, få liv. Det var tiden då de gula löven började ansamlas på grusbanan, tiden då blåst och kyla alltmer smög sig på och dränerade mig och andra på inspiration.

Trots att inspirationen tröt deppade vi inte.

Vi visste ju att det bara var dagar kvar till det var dags.

Dags att flytta in under tak.

Dags att tacka utomhussäsongen för den här gången.

Dags att, likt kalvar på grönbete, äntligen – som det kändes där och då – få kliva in i tennishallen, vänja sig vid den snabba ovana bollstudsen och dra igång inomhussäsongen med träningar, seriespel och tävlingar väntande runt hörnet.

Tennisens USP (dess unika säljande egenskap) och som gör sporten så rolig är att den kan utövas både inomhus och utomhus. Den kan spelas på grus, gräs, betong, asfalt, plastgolv, glas – ja, på i princip vilket underlag som helst. Och till skillnad mot en hel del andra sporter: Tennis kan utövas året runt, 365 dagar om året.

Som ponnypappa har jag märkt att jag går omkring med nästan samma känslor i dag som jag gjorde i mina tonår under 80-talet. Det är vackert, tycker jag, att ha förmånen att få uppleva att livet går i repris. För trots att jag inte rider själv, rider jag ändå genom mina barns ridning. Trots att jag inte ens idrottar själv idrottar jag mentalt när jag är ute på hopptävlingar. Och när vi nu går in i september med de krispiga höstmorgnarna kanske bara någon vecka bort känner jag den igen. Jag känner exakt samma känsla för banhoppning 2024 som jag gjorde för tennis 1984. Jag känner att någonting underbart är på väg att ta slut och är tacksam över alla de minnen denna sommar på olika anläggningar skänkt oss. Jag känner att inspirationen för att åka på utomhustävlingar sakta men säkert börjat sjunka och att de skiftande årstiderna snart kommer att ta ut sin rätt. Men precis som när de gulnande löven började missfärga de röda grusbanorna i tennis vet jag nu att vi snart kommer att få uppleva en ny årstid som hästfamilj.

Årstiden inomhus. Vädersäkrade tävlingar, såvida taket inte läcker. Tävlingar på mindre men lika spännande banor, tävlingar som kan genomföras även när det ligger ett halvmetertjockt snötäcke utanför ridhuset.

Jag känner att hoppningens USP är densamma som tennisens.

Den kan utövas både ute och inne.

Den kan utövas året runt.

Den kan avgöras på grus, sand, fiber, gräs och säkert en massa andra underlag.

Hockeyn har långa sommarlov, skidåkarna kan bara hålla på så länge det finns snö och jag undrar hur inspirerande fotbollsspelarna tycker att barmarksträningen utomhus i december och januari är. Och ärligt talat: Alla de inbitna svenska golfare som inte äger en egen karibisk ö – hur mår de under årets sista och första kvartal?

Tennis och hoppning finns där året runt, både för motionären och världsettan. I kalla länder som vårt går man bara utifrån och in eller – när vårens återkomst ger samma inspirerande längtan – från inomhussäsong till utomhussäsong. Idrott är en kick, ett snällt gift, ett inspirerande rus.

Jag återupplever just nu tennisens årstider från min ungdom genom ridsportens årstider i dag.

Att få uppleva både utesäsongens kulmen och innesäsongens charm adderar både mening och glädje till våra liv.

Att känslan i dag är densamma som för nästan 40 år sedan är en vacker upptäckt.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hela huset är tomt. Malin har tagit barnen med sig, satt sig i en välpackad lastbil och tagit sikte på norra Öland. Till och med hunden tog de med sig. Jack russelln Doris brukar jag annars alltid få behålla under tiden som meeting-gräsänkling. Hon, som alltid viftar på svansen när jag kommer hem, som alltid vill vara nära och som alltid smyger upp och lägger sig bredvid mig i sängen när det är läggdags.

Som jag läste någonstans: ”Var den person din hund tror att du är”.

Här sitter jag nu i min ensamhet, nöjd över att ha tagit in och kvällsfodrat de hästar som inte befinner sig i Böda, trygg med att de får en god natts vila och sömn.

Jag har i min ensamhet börjat titta på första delen av ”Över alla hinder” och märker redan i inledningen att Henrik Ankarcrona är en profet. Det märker jag när han – pudelklok som han är redan 400 dagar före OS – konstaterar att det svenska hopp-under vi fått bevittna under många år nästan aldrig händer i ett litet land som Sverige. När Ankarcrona lyfter sin hand, kupar den och gör en gest som ska efterlikna toppen/början på slutet av en peak inser jag att han var helt rätt ute, redan där. Peaken, som så ytterligt få nationer tillåtits uppleva, han varit. Vi befinner oss post-peak och väntar nyfiket på att någonting nytt ska komma. Jag känner mig till lika delar hoppfull som orolig. Hoppfull, därför att det finns gott om tillväxt även på toppen. Orolig, eftersom den storhetstid vi upplevt varit f-ö-r bra, på samma sätt som det svenska tennisundret som varade mellan 1975 och några år in på 1990-talet. Därefter har vi med ett par utspridda undantag inte ens varit nära att få uppleva en stor svensk tennisframgång.

Det finns jobb att göra, både sportsligt och inom nyordet hästvälfärd. Det finns också, stod det klart för mig efter förra veckans text, en väldans massa jobb att göra på utövarnivå på alla nivåer. Min iakttagelse, som jag de senaste åren delat med många, bekräftades genom alla kloka, intressanta och oroväckande kommentarer på Ridsports Facebook.

Antalet starter minskar.

Alla tycks känna av det.

Det är ett hot, både mot en ny storhetstid och mot hästvälfärden.

”Ridsporten var under min dotters barndomstid en sport som gick att bemästra med god kunskap och hästhållning för att kunna tävla på mästerskapsnivå. Idag har vi fått lägga ner tävlandet, inte på grund av förlorat intresse eller för lite kunskap utan av den anledningen att vi inte längre har ekonomiska medel” skriver en läsare.

”Det är för dyrt med licenser, för dyrt att ta grönt kort och 350-400 för en start i lätt klass i dressyr är för mycket pengar. Väldigt många väljer att åka på pay and ride eller pay and jump eftersom man slipper allt ovan utom startavgiften” skriver en annan.

”Ett bidragande problem tror jag är den negativa attityden bland ryttare som skapar otrygghet framförallt hos nybörjare. Man kritiserar gärna varandra och i värsta fall läggs man ut offentligt med ögonblicksbilder där fel basuneras ut. Vi behöver nog ta krafttag och bygga en mer peppande, trygg och rolig ridsport” föreslår en tredje.

”Ridsportens förbund och distrikt kan göra en hel del för att fler ska kunna tävla. Sänk avgifterna som klubbarna betalar för varje start, speciellt distrikten tar ut betydligt mer än vad som är befogat. Minska all byråkrati. Förenkla att vara arrangör, vilket gör det billigare för ryttarna” anser en fjärde och skickar en passning i riktning mot förbundet.

En annan läsare, som jobbat med det nyligen avslutade ponny-SM, noterar ett minskande startfält också där. Det är rejält oroande, att även bredden på eliten verkar tunnas ut.

Med några få undantag är det ridsportens elefant i rummet som är det centrala i kommentarerna.

Pengar.

Det har, är även jag övertygad om, blivit för dyrt att tävla för många, mycket beroende på de omvärldsfaktorer som gjort livet dyrare att leva, utöver alla de sjuka summor många av oss redan lägger på den livsstil vi valt.

Har vi råd att låta våra barn tävla i sporten de älskar mer än någonting annat?

Den frågan är jag långt ifrån ensam om att fundera kring.

Är ridsporten i Sverige rentav på väg mot en tipping point?

Jag hoppas inte det, men jag skulle ljuga om jag säger att jag inte oroar mig för det.

För att citera ännu en kommentar:

”Alla vill ha betalt, och vi hästägare är de som ska betala. Många av oss har tröttnat på det. Hästbranschen är förmodligen nästa bransch som krisar rejält”.

Om detta måste vi prata och om detta kommer vi att prata – i en sport som på många sätt befinner sig i stor förändring.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Något av det finaste vi har i Sverige är idrottsrörelsen. Den svenska modellen är unik till sin natur, där ideella eldsjälar ser till att idrottsrörelsens hjul rullar. Det gäller inte minst i vår komplexa sport, som kräver betydligt fler frivilliga funktionärer än andra sporter. Jag har hyllat dessa fantastiska funktionärer i bloggen ett flertal gånger och jag kommer att göra det igen.

Mina barn har tävlat med enorm glädje sedan 2019 och varje tävlingstillfälle känns minst som en fest, ibland som en festival och i vissa fall som en karneval.

Det är, kort sagt, en förmån att befinna sig på en tävling.

Än i dag är det med pirrig förväntan jag åker till en tävlingsplats med mina barn. Däremot har en känsla smugit sig på under de senaste åren. En liten känsla av oro mitt i magpirrets förväntan. En känsla av att någonting går åt fel håll. Jag skulle inte ens säga att det är en känsla utan kan gå så pass långt som att påstå att det är ett faktum.

Vad?

Antalet starter.

De minskar. Klasserna är lika många som tidigare, men ryttarna är färre. På vissa tävlingar där det för några år sedan kunde finnas 20 ekipage per klass når arrangören i dag knappt upp till tvåsiffrigt. Jag har till och med läst om tävlingar som tvingats lägga ner helt på grund av för klent intresse.

Att någonting hänt är ett faktum och det syns i statistiken. På ridsportförbundets hemsida hittar jag bara statistik från 2022 och åren dessförinnan, men redan den är talande.

2019 är det mest rättvisande året att jämföra med, på grund av pandemirestriktionerna 2020 och 2021. Då, 2019, hade vi i Ridsportsverige 344782 starter totalt, i alla discipliner.

2022 var motsvarande siffra 315583.

Ett tapp på nästan 30000 starter.

Hur siffrorna ser ut för 2023 och hur de kommer att se ut för 2024 vet jag inte, men känslan är att trendpilen fortsätter att peka nedåt. Det vi ser är med största sannolikhet effekterna av pandemi, krig, lågkonjunktur och höjda räntor snarare än ett minskat intresse. Färre och färre har råd med Sveriges dyraste sport. Så enkelt och så svårt är det och jag hoppas att frågan blir föremål för diskussion i Ridsportsverige och att förbundet har den högt upp på sin priolista. Det är nämligen inte svårt att lista ut att ekvationen påverkar även klubbarnas ekonomi. Lägre antal starter är lika med mer ansträngda klubbkassor, vilket går ut över verksamheten.

Med det sagt och med den ganska dystra spaningen levererad är det ändå med en känsla av lycka jag ser tillbaka på de senaste veckan. Det finns nämligen även undantag från tävlingar med ett skralt antal starter. Det finns tävlingar som fortsätter att leva sina liv som förut. Jag har varit på Karl Oskar Cup, på den drömmarnas teater där allt en gång började för Angelo och LillyBelle. När de, som två små gryn i knät på mig och Malin, storögt såg de enorma ponnyerna och de skickliga ryttarna swisha förbi och imponerat började drömma. Just den tävlingen har etsat sig fast i hela vår familjs gemensamma medvetande – och nu var det alltså dags igen.

Proppfulla klasser.

750 starter på tre dagar.

Liv, rörelse, ös och action.

Ett myller av funktionärer, ryttare, föräldrar och mor- och farföräldrar.

Lastbilar, transporter och husvagnar, dramatiska hundradelar som skiljde ekipagen åt i resultatlistorna.

Samkväm, käpphästar, småprat och hejarop.

Puls, glädje och lycka.

Min önskan, förhoppning och bön är att det inte var sista gången vi var på en riktig ryttarkarneval.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

David Åhman och Jonatan Hellvig åkte till OS som ett av de största blågula guldhoppen.

Först förlorade de en match.
Sedan en till.

Efter poolspelet stod de där med bara en seger av tre möjliga på beachvolleysanden vid Eiffeltornet.

Avklädda.
Avslöjade.

Tack och adjö för den här gången och bättre lycka nästa gång?
Inte alls.

Paret tog sig vidare in i slutspelsträdet ändå som en av de bästa GRUPPTREORNA.

Efter att ha fått, som det känns, både en andra och tredje chans har det sedan dess taktat igång rejält för svenskarna.

Nervositeten är borta och när detta skrivs är världsettorna Åhman/Hellvig framme i semifinal, där de ställs mot Qatar.

Varför skriver jag det här i en ridsportblogg?

Jo, för att beachvolley måste vara den sport i hela OS-programmet som är allra mest förlåtande, sporten där du kan göra misstag efter misstag, till och med förlora två av tre matcher och ÄNDÅ ta dig vidare.

Banhoppning är beachvolleyns absoluta motsats. Den är så grym och så oförlåtande att jag sitter här och är förbannad. Här har varenda toppryttare tränat som en dåre i tre års tid med Versailles som det glittrande ofrånkomliga slutmålet för ögonen. Väl framme vid målet vet ryttarna vad som gäller: Ett LITET misstag och det är troligen kört. Ett STORT misstag och det är helt kört. ETT.

EM är okej, VM är stort men tillsammans är de blott en mild bris i jämförelse med ett olympiskt spel.

OS är störst, OS är det alla vill vinna och för ridsporten är det extra viktigt, eftersom den lockar breda tv-publikmassor och inte bara en nischad expertpublik. Se bara vad som hänt efter succén i Tokyo. Stormedia har vaknat, sett intresset och köpt in tv-rättigheter. Nya krönikörsnamn har dykt upp. Folk även utanför ridsportens väggar har lärt sig namnen på både våra toppryttare och topphästar. Mycket tack vare händelserna i Tokyo.

Så kommer Versailles 2024.

Så kommer misstaget, det STORA, det vi aldrig kommer att lyckas glömma.

Så kommer kommentaren vi aldrig ville höra:
”Va i helsike!?”

Max otroligt duktiga expertkommentator Petronella Andersson tappar för första gången sitt engagerade lugn och låter reptilhjärnan pressa fram de tre orden. Inte ens Petronella kan fatta det, trots att hon själv är världsryttare.

”Vad är det som händer?” får huvudkommentatorn Henrik Johnsson fram när Henrik von Eckermann kommit upp på fötter.

En världsetta utan sin häst. På en sekund blir det svart. Tomt. Tyst. Hopplöst.

Allt är över. Historia skrivs, men absolut inte den historia vi ville ha. Under en kort sekvens i direktsänd tv ramas allt det grymma i banhoppningens DNA in.

Här kan du inte förlora två gånger och på något extremt generöst sätt ändå få rida om medaljer. Här saknas begrepp som ”bästa grupptrea” och ”återkval” (som kampsporterna tillämpar för utslagna kämpar som ges möjlighet att ändå fajtas om medalj).

Banhoppningen är oresonlig med den som önskar en enda centimeter av extra marginal. Marginalerna i den här sporten är så små att de inte syns (fråga Rolf-Göran) och i ingen annan sport i OS än ridsport måste du göra precis ALLT rätt.

Jag tycker det är fel.
Jag tycker det är för grymt.

Samtidigt gör hoppningens väsen mig ambivalent.

Jag tycker å ena sidan att vi borde göra grenen mer förlåtande, lägga in en andra kvalomgång, uppfinna någon ny regel, vad som helst. Å andra sidan älskar jag det som det är, den knottriga känslan i tv-soffan av att det är skarpt läge hela tiden och att det inte finns chillande mellandagar som i ett poolspel i beachvolley.

Nu har ridsporten valt den utan tvekan tuffaste och mest pardonlösa tävlingsformen av alla sporter och då får vi ta det för vad det är.

Vi kan med den skoningslösa måttstocken ”du måste göra allt rätt” snabbt konstatera att de svenska ryttarna misslyckades med just det.

De gjorde misstag och då vinner man inga guld, inte ens av lägre valör.

Om jag ska våga mig på en snabbanalys låter den så här:

Hästarna var i form.
Ryttarna var det inte.
Varför det blev så kommer att analyseras.

Trots hoppningens sportsliga grymhet och trots dess oförlåtande regelverk får vi ändå konstatera faktum.

Sett till de enorma förhoppningar både vi som på olika sätt tillhör svensk ridsport och landslagsryttarna själva hade blev OS i Paris ett enda stort nederlag.

Det blev ett misslyckande, ett platt fall jämfört med de tre föregående internationella mästerskapen.

Det måste sägas.
Det måste tas upp.

Frågor måste ställas, kritik måste delas ut.

Så fungerar elitidrotten. Du kan inte bara skriva att det gått bra när det gått bra. Du måste också skriva att det gått dåligt när det gått dåligt. Och som idrottare måste du, trots att det är ditt idrottslivs värsta mardrömsstund, stå där och plåga dig igenom intervjuerna på samma sätt som när du gett dina segerintervjuer.

Det gjorde Henrik von Eckermann på ett föredömligt sätt. Jag tyckte visserligen att han tog i när han kallade sin egen insats ”skamlig”, men han skyllde inte på någonting förutom på sig själv. Han kallade sitt misstag ”oförlåtligt” och det är också att ta i – speciellt i en gren som är oförlåtlig.

Små marginaler eller inte: Sett till hans egen måttstock gjorde Henrik von Eckermann ett svagt OS, därtill hans sista med King Edward.

Det är sanningen.

Inte heller förbundskapten Henrik Ankarcrona stod där med några bortförklaringar i rockärmen. Utan minsta omsvep konstaterade han att Sverige inte presterade på tillräckligt hög nivå och inte var ”bra nog” tror jag också att han sa ordagrant i någon tv-intervju.

Ankarcrona höll sig till sanningen. Trots att det inte handlar om beachvolley utan om oförlåtande hoppning är det bäst att kalla en spade för en spade.

Klockan var 14.38 fredagen den 2 augusti och Henrik von Eckermann visste det.

Redan där visste han.

Sverige skulle inte kunna försvara sitt OS-guld från Tokyo.

Hans ofiltrerade och fullkomligt transparenta tv-intervju strax efter att Rolf-Göran Bengtsson ridit i andra omgången sa allt.
Han visste.

Visste att en olympisk lagfinal är så brutal och skoningslös att det inte räcker till medalj om ditt lag står på åtta fel efter två omgångar.
Du vinner ett OS-guld genom att vara b-ä-t-t-r-e än alla andra.
Du vinner inte ett OS-guld genom att hoppas på att alla andra ska göra det s-ä-m-r-e än du.

Det visste Henrik von Eckermann.

Han visste att det i det läget bara var alternativ två som gällde – att hoppas på att alla sex framförvarande lag i resultatlistan ska börja rida riktigt dåligt.
Det händer aldrig.
Och skulle det hända, händer det inte i en OS-final.

Jag är faktiskt otroligt förvånad över att världsettan ställde upp på en intervju i det läget men intervjun bekräftade samtidigt känslan jag själv hade när Rolf-Göran rev första hindret.
Att det var över.

Jag är också helt säker på att både Henrik och Rolf klassar sina nedslag som skitmisstag (ingen annan ryttare i omgång 1 och 2 rev det hinder som King Edward rev och bara hjälplösa Israel rev första hindret utöver RGB) och dessutom tar på sig felen själva.

Det enda extremt kortsiktigt positiva i det extremt negativa läget var att vi slapp kasta oss in i den känslomässiga torktumlare av nervositet, hopp, ilska, tro och hopplöshet som under den förra olympiska omhoppningen.

Nu kunde jag unna mig att sitta med vilopuls och titta på när Scott Brash frälste Storbritannien.
Samtidigt tänkte jag på en sak när den blågula sjätteplatsen var konfirmerad.

Det är över nu.
En sagolik blågul lagmaskins-era är slut.
Få saker i idrotten gör mig sentimental eller sorgsen men just nu är jag både och.
Jag sörjer lite.
För efter OS-, VM- och EM-guld i rak följd har tiden obönhörligen kommit till vägs ände.

Och vad händer nu?
Att Catch Me Not presterar på världsklassnivå vid 18 års ålder anses redan det vara en skräll.
Nu går han samma väg som en annan legendar under denna era – All-in – och pensioneras från tävlingsarenorna inom kort.

Kan Peder hitta en ny stjärna efter dessa båda ess?
H&M Indiana är 16 och givet åldern inte aktuell för ett OS i Los Angeles 2028.

Kan Malin hitta en ny stjärna efter Indiana?

När det gäller Rolf-Göran Bengtsson är det inte åldern på Zuccero (12) som ställer till det.
Det är åldern på ryttaren. RGB är 62 år och redan dessa olympiska spels äldste ryttare.

Sitt åttonde OS som 66-åring – pallar han det om fyra år?
Tveksamt.

Det känns faktiskt inte ens självklart att världens bästa häst genom tiderna (?) King Edward kan göra ett OS till. Eller kan han göra som Catch Me Not och hålla i fyra år till?

Frågorna är många men svaret detsamma: En sagolik era är över.

Tack alla ni otroliga ryttare och hästar för allt ni gett Sverige!
Ni kommer att finnas i historieböckerna för alltid.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Världen är en tuff plats att leva på. Det pågår krig någonstans hela tiden. Krig som vi sedan mer än två år upplevt i vårt relativa närområde. Ibland får vi leta länge bland tidningssajternas rubriker för att hitta något som andas hopp, kärlek eller tro. Det är kriser inom vården, stegrande priser på allt och en allmän oro som präglar mångas vardag.

Kanske är det därför jag alltid försökt ha idrotten som ett andningshål.

Eller mer rätt: De senaste 10-15 åren HAR idrotten varit den perfekta tillflykten när ondskan och girigheten därute som vi matas med via media nästan känts för svår att hantera. Då har det alltid varit extremt skönt för själen att kasta sig in i en idrott som kan tyckas vara på blodigt allvar men ändå inte är det. Idrott ger spänning, nervositet, dramatik och till och med oro – fast utan att kunna orsaka någon skada över huvud taget, förutom möjligen att ett favoritlag eller en favoritidrottare står där som förlorare i en viktig match.

När det är svårt eller rentav omöjligt att känna sig stolt över att vara en invånare på denna planet brukar jag hämta bilder från idrotten för att skapa mig en egen inre stolthet.

Den här veckan känner jag mig stolt – och inspirationskällan till min stolthet har jag givetvis hämtat från idrotten, eftersom jag kände att de andra lagren av stolthet gapade tomma.

Jag blev tidigare i dag drabbad av en omedelbar stolthetskänsla när nyheten om vilka som blir de svenska fanbärarna i OS avslöjades.

Peder Fredricson är en av dem.

Han är en av oss. 

En av oss i den blågula sköna hästcommunityn.

En del av VÅR idrott.

Och han ska bära fanan.

Förstår ni hur stort det är? Förstår ni hur högt svensk ridsport värderas när Peder Fredricson är den tredje olympiske fanbäraren från ridsporten de senaste tolv åren (Rolf-Göran Bengtsson 2012 och Sara Algotsson-Ostholt 2021)?

Peder – elegant och ödmjuk som få.

Peder – mannen som kan föra sig både i koja och slott.

Peder – som aldrig blir arg eller säger någonting olämpligt.

En bättre idrottsambassadör för Sverige är svår att finna, och det gör mig stolt att SOK visade prov på en sådan fingertoppskänsla.

Att han dessutom är ett fullblodsproffs, rider på ett sätt som borde bilda skola och ofta är bäst när det gäller som mest gör stoltheten ännu större.

Och när jag ändå är inne på stolthet kan det väl vara okej att vara stolt över sina barn ibland också?

Eller tar ni illa upp då?

Jag är visserligen alltid stolt över mina barn – det är väl alla normalt funtade föräldrar – men efter veckan som gått känner jag mig extra stolt över LillyBelle. Även det har med idrott att göra. Som jag berättade i förra bloggen har LillyBelle fått förmånen att låna en C-ponny. Den heter Goldengrove Secret Charm men är redan smeknamnsdöpt till Poppis av LillyBelle.

De stiftade bekantskap med varandra förra onsdagen och eftersom vi då redan var i full färd med att packa för meetinget Skogens Konung i det märkligt inbjudande Aneby beslutade vi oss för att ekipaget skulle få chansen att samarbeta direkt.

Vi anmälde LillyBelle och Poppis till Rådjurscupen, den minsta av tre cuper, bara för att göra ett test.

Det gick – otroligt bra.

Två dagar efter att de träffats för första gången vann de överlägset i sin första start. Visserligen bara en Lätt E, men ändå. Det var samma sak dagen därpå, i omgång två. Det såg ut som om de inte gjort annat än att tävla tillsammans – och vann lika övertygande igen i en Lätt D. Söndagen bjöd på cupfinal med underbar A:1a-bedömning.

Efter att det nya paret tagit sig vidare till omhoppningen var de sist ut av alla i denna avslutande Lätt D+-omhoppning.

Och gissa vad som hände?

De vann igen. Tre raka cupomgångar och givetvis hela Rådjurscupen.

Det gjorde mig faktiskt väldigt stolt.

När jag sitter ner vid datorn och skriver detta är det torsdag kväll. Jag har precis kommit hem från den första dagen av fyra i Växjö Summer Show på vår hemmabana. Nu handlade det inte om Poppis utan om B-ponnyn Hazelwood Bramble, alias Hasse. I drygt ett år har jag sett hur LillyBelle och Hasse kämpat tillsammans. Jag har sett deras kapacitet, sett dem kvala in till och bli placerade i Elmias Pony Trophy. Sett dem vinna en Lätt A. Tänkt att de även skulle kunna ta sig runt på Medelsvår B men också sett hur de gång på gång misslyckats.

Nu har det hänt.

För bara någon timme sedan såg jag det hända. LillyBelle och Hasse slog till med en superfin runda i precis lagom tempo, med fina distanser och bra rytm. Det blev två pet men de tog sig i mål med åtta fel i en Medelsvår B och det fick LillyBelle att kasta sig om halsen på Hasse efter målgång.

Hon har lyckats med sitt mål och tack vare idrotten är jag extra stolt över min dotter, samtidigt som jag för en god stund lyckas glömma allt hemskt som sker i världen. Idrotten är inte bara en tillflykt utan en vackert och aldrig sinande källa till stolthet. Det är jag tacksam för.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag börjar denna veckas text med en tillbakablick på årets regniga upplaga av Falsterbo Horse Show. Bara en sån sak som att det klassiska derbyt blev inställt skvallrar en hel del om att oturen grinade eventet i ansiktet. För vår del blev det hemfärd på fredagen, fast inte för alla. Två av oss valde att stanna kvar, eller rättare sagt: en av oss tvingade en annan av oss att stanna kvar. Ännu rättare sagt: LillyBelle tvingade mig att stanna kvar tillsammans med henne. Anledningen var lika självklar som dödsviktig: Hon hade kvalat in till Falsterbo Grand i käpphästhoppning.

Finalen gick på lördagen och enda problemet med det var att de olika meteorologinstituten utlovat allt från hemska 25 till smått katastrofala 73 millimeter regn. Mina försiktiga antaganden att käpphästfinalen nog kommer att ställas in viftades bort. Vi skulle stanna. Punkt. Eftersom den stora lastbilen med hästar var borta återstod bara en sak. Sova i personbilen. Okej, är det final får man väl offra sig, resonerade jag, och accepterade en 165 centimeter lång sovplats för min 186 centimeter långa kropp. Efter en natt med smattrande hällregn, ryggsmärtor och lätträknade sovtimmar blev det äntligen lördag. Då hälsade ett antal nybildade vattendrag alla besökare välkomna till Falsterbo Horse Show. Snart fick vi besked om att käpphästfinalen faktiskt inte skulle ställas in, men däremot flyttas från klockan 13 till klockan 15. Med paraplyerna som våra bästa vänner var det sedan bara att vänta i vätan och se vad som hände.

Klockan 15 hände det. Jag, som trott att en käpphästfinal skulle locka sisådär 40-50 personer, blev svårt förvånad vid upptäckten att Falsterbobanans samtliga läktarsektioner var tämligen välbefolkade. De sex (eller om de var sju) finalisterna radade upp sig i det fortsatt kraftiga regnet och speakern Albin Bolin greppade micken. Alla var snabba, flera halkade men ingen var snabbare än LillyBelle, som också lyckades hålla sig på benen med Korven, som hon mycket tveksamt döpt sin käpphäst till. Seger i käpphäst-GP:n blev en härlig slutpunkt efter besvikelsen i Pony Equitation-tävlingarna. Det var två blöta, nöjda och glada passagerare som sedan rullade de 23 milen hem till Småland.

Nu är det ny vecka. Det är en ny tävling på gång och man kan lugnt säga att det är nya förutsättningar som gäller. Vägarna i denna underbara sport är som bekant outgrundliga, där möjligheter och chanser kan dyka upp när man minst anar det. En sådan möjlighet dök upp mitt under Falsterboveckan när Malin fick ett oväntat samtal. Samtalet kom från en person som aviserat att hon ville låna ut sin C-ponny till en ung ryttare. LillyBelle, via Malin, var en av dem som svarade på annonsen och sedan var känslan densamma som under en klassisk spelreklam: Plötsligt händer det.

I onsdags var Malin och LillyBelle tillbaka i Skåne, för att hämta den fina C-ponnyn som LillyBelle initialt döpt till Poppis. Sedan dess har ryttaren och Poppis bekantat sig med varandra och redan i dag, i Aneby, ska de mjukstarta som tävlingsekipage på låg hinderhöjd. Det blir början på ett nytt spännande kapitel.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det var ju inte så farligt.

Inte farligt alls.

Pulsen nästan normal, inte en tanke på att ringa psykakuten, inget blodtrycksfall, ingenting.

Alla mina farhågor jag bunkrat upp inför årets, för vår del, unika Falsterbo Horse Show kom rejält på skam – och det är jag väldigt tacksam över.

Ni minns kanske hur jag ojade mig när LillyBelle kvalat in till LeMieux Pony Equitation. Hur jag jämförde med Sverigeponny-skräcken när Angelo red i Scandinavium i vintras och undrade om och hur jag överhuvud taget skulle klara av att se mitt barn tävla i självaste Ridsport-Mecka.

Som sagt.

Det var plättlätt.

Inga problem.

Med förvånansvärt lugn stod jag med kameran i stadig hand och fotade båda rundorna; med Hasse i kategori B och Rosie i kategori C.

Om det gick bra?

Ja, för mig gick jättebra, precis som jag beskrivit ovan.

Rent sportsligt?

Där gick det inte alls bra. Det gick rent ut sagt dåligt för LillyBelle och hennes medkämpar. I första klassen två bommar ner, två poängavdrag och en totalpoäng på blygsamma 21,5. Det betydde en åttondeplats av tio startande.

Med Rosie i kategori C tog det slut redan på tredje hindret. Då noterades stopp nummer två och det blev en jumboplats för ekipaget, som inte ens hann bli bedömt av domarna.

Surt, såklart. Det är alltid surt att inte få till det. Men besvikelsen rann över LillyBelle fortare än jag trott. Bara någon kvart efter uttåget var det glömt – och Falsterbo är inte direkt platsen för den långtidsdeppiga människan.

Men jag återvänder till equitation-tävlingen och min märkliga brist på SOS Alarm-liknande nervositet. Var kom lugnet ifrån? Hur kunde jag ens stå där och fotografera och samtidigt darra så lite att autofokuset i kamerahuset fungerade?

Detta kräver en analys och min analys är enkel.

Den består egentligen bara av två engelska ord.

Warm up.

Eller på svenska: uppvärmning.

På onsdagens förmiddag fanns den punkt i Falsterbo Horse Shows digra schema som åtminstone löste upp alla mina inre ångestknutar. Då var det warm up för samtliga unga equitation-ryttare. Bedömning A där clear round ger en rosett. Tävling men ändå träning, en chans att bekanta sig med allt det stora i den nya miljön. Ett test i icke-skarpt läge. Ärligt talat tycker jag att det borde finnas en regel i tävlingsreglementet som stipulerar en warm up i barnklasser som föregåtts av riksomfattande kval, för att ta bort den värsta nervositeten. Det är min övertygelse att ALLA tjänar på det och att ALLA mår bättre av det.

Japp, jag riktar udden mot Sverigeponnyn. Jag har hyllat den i dessa spalter tidigare som tävlingen där alla är vinnare eftersom hela konceptet bygger på välridning, på att barn ska tänka på HUR de rider för att både de själva och inte minst deras hästar ska tjäna på det. Sverigeponnyn fyller, precis som Falsterbos equitation, alla dessa funktioner och syften, men Göteborg saknar en viktig beståndsdel för att även kunna sätta dit ett körsbär på toppen av bakelsen.

En warm up.

Det är dags nu. Jag menar, Sverigeponnyns schema är extremt välplanerat och extremt väl tilltaget. Ryttarteamen blir en familj som gör allt tillsammans under nästan en hel vecka – och istället för ett enda litet träningspass före allt-eller-inget-semifinalen borde det läggas in ett tävlingsmoment som ger ryttarna chansen att förbereda sig och skaka av sig nervositeten. Då skulle man ta bort worst case-scenariot att ryttare som tränat i månader för att uppleva sin dröm får sin dröm krossad efter tio sekunder i den nervdallrande semifinalen.

Kom igen nu, Göteborg.

Värm upp med en warm up, tack.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.