Ponnypappan: Svensk ridsport är fånge under ett paraply

Efter att ha följt Svenska Ridsportförbundets stämma under lördagen vet jag inte riktigt var jag ska börja. Jo, jag börjar med en bekännelse: Jag kunde inte sluta titta. Blev helt såld. Satt först som förstenad framför datorn innan jag insåg att ”här kan jag inte sitta hela dagen”. Men fascinationen var lika stor när jag kombinerade arbetet på gården med att fortsätta lyssna på stämman i lurarna.

Att sammanfatta vad jag känner, tänker och tycker är egentligen ingen bra idé.

Det är alltför mycket information som ska kokas ner i en enda text, du kommer säkert inte att hålla med om det jag skriver men jag kan samtidigt inte låta bli.

För det första vill jag säga att jag är knockad-till-golvet-överväldigad över det enorma engagemang som finns kring vår sport. 40 motioner. 40! Bara en sån sak säger allt om engagemanget. Att merparten av motionerna berörde de under de senaste åren så omdebatterade trygghetsfrågorna återkommer jag till längre ner i texten.

Men wow! Jag är inte van vid den här typen av engagemang och då ska ni veta att jag är en extremt rutinerad bevakare av årsmöten och stämmor efter snart 30 år i journalistikens tjänst.

Det här var… bra, på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Bra, i allt från den excellenta ledningen av mötet av Christer Pallin till föredragningar och inspel utifrån distrikt och föreningar. Det kändes spännande och se – och hörvärt från start till mål. Jag upplevde ingen dötid och ingen seghet trots alla punkter på dagordningen och trots alla dessa 40 motioner.

Det fanns också en särskild anledning till att jag över huvud taget satte mig framför datorn. Det fanns till och med två anledningar. Den ena anledningen var förstås att se om Sandra Ruuda skulle gå från nominerad till nyvald ordförande. Eftersom inga andra förslag än valberedningens, det vill säga Sandra Ruuda själv, inkom blev punkten 12 på dagordningen en av mötets mest odramatiska.

Den andra anledningen till mitt intresse för stämman var Ulf Brömster.

Sandra Ruudas företrädare.

Ridsportsveriges i särklass mest utskällda och bespottade man de senaste åren. Att döma av all den kritik i krönikor och bloggar och alla de fruktansvärt upprörda Facebookkommentarer jag sett riktas mot Brömster hade jag väntat mig att någon form av Darth Vader, Tengil eller annan gestalt med ondskefull aura skulle dyka upp på stämman.

Upp på podiet klev en välklädd och till synes fullt normal människa som inte bar några synliga tecken på ondska. Med lågmäld stämma och väl valda konstpauser redogjorde Brömster sedan lugnt, torrt och sakligt för de ärenden som låg på den avgående ordförandens bord. Han svarade för styrelsen och dess förslag i olika frågor som sedan gick till omröstning hos de cirka 550 röstberättigade ute i distrikten. Rätta mig om jag har fel, men visst röstades det med kraftfull majoritet för styrelsens förslag i samtliga fall?

Ulf Brömster och förbundet har säkert gjort en hel del tabbar och tavlor. Rubrikerna och turerna är många. Ilskan ute i landet har varit stor, för att uttrycka det milt, och det uppstår som bekant sällan någon rök utan eld. Ett stort misstag jag direkt kan fastslå är att styrelsen varit usel på kommunikation. Jag undrar i mitt stilla sinna vad förbundets kommunikationsavdelning haft för strategi när det kommer till hantering av de ämnen som skapat rubriker? Här har Sandra Ruuda att göra för att öka insyn och transparens, den saken är klar.

Samtidigt har någonting gnagt i mig när jag sett all den artillerield som riktats mot ridsportförbundet i de trygghetsfrågor som vållat debatt och skapat rubriker. Min känsla: Det är någonting som inte stämmer här.

Två saker först, för att undvika missförstånd:

• Varje normalt funtad människa har nolltolerans mot alla former av sexuella trakasserier och övergrepp.

• Varje normalt funtad människa vill att förövare får sina straff, att ryttare stängs av och att licenser dras in vid den här typen av fruktansvärda brott.

Detta behöver vi inte ens diskutera. Det är självklarheter. Det är det svensk ridsport kämpar och strider för.

Det jag tycker att vi bör diskutera är vilket förbund vi i första hand ska rikta udden mot när det kommer till trygghetsfrågor i maj 2023. Är det verkligen Svenska Ridsportförbundet? Mitt svar på den frågan är nej. Mitt svar på frågan är Riksidrottsförbundet, RF.

Svensk idrotts hierarki är komplex på ett sätt som möjligen kan tilltala de värsta proffsbyråkraterna men inte många andra. Högst upp finns RF, den av staten utsedda organisation som sköter statens årliga fördelning av drygt två miljarder kronor som delas ut till svensk idrott. Det gör RF till Idrottssveriges i särklass största maktfaktor.

Under RF:s paraply finns alla de 72 specialförbunden. Och tillhör du RF lyder du RF. Punkt.

För mig är RF ett förbund med förlegade arbetsmetoder som inte hör hemma i dagens höga tempo och krav på snabb förändring. Jag vågar påstå att RF:s saktfärdighet bromsar utvecklingen i många specialförbund, kanske framför allt ridsporten.

Man skulle rentav kunna påstå att Svenska Ridsportförbundet blivit en fånge under ett gigantiskt paraply.

Varför?

Det redogjorde Ulf Brömster plågsamt tydligt för när han gick igenom några av de senaste årens mest omskrivna ärenden. Ärenden där ridsportförbundet beskyllts för både det ena och det andra men där sanningen är att förbundets stadgar krockat med RF:s stadgar och bakbundit förbundet.

Två case illustrerar detta med plågsam tydlighet.

• Ungdomsryttaren som anklagades för sexuella trakasserier. Förbundet valde att stänga av ryttaren från landslagsuppdrag. Att förbundet däremot INTE drog in ryttarens licens skapade debatt och väckte ilska. Sanningen: förbundet KAN inte dra in en licens. Visserligen finns stöd för det i de nya stärkta egna stadgarna men eftersom stöd för licensindragning saknas i RF:s stadgar är ridsportförbundet bakbundet.

• Fälttävlansryttaren är ett lika tydligt exempel på när olika regelverk sätter käppar i hjulet. Där valde FEI, det internationella ridsportförbundet, att stänga av ryttaren under utredning efter anklagelser om sexuella trakasserier. FEI har sitt eget regelverk, lyder inte under RF och kan göra som de själva vill. Ryttaren utreddes parallellt av Svenska Ridsportförbundet, som dock valde att INTE stänga av honom under utredningstiden. Något som också ledde till skarp kritik från flera håll. Sanningen och anledningen till det är dessvärre samma som i fallet med ungdomsryttaren: Ridsportförbundet saknade stöd för att göra det, eftersom RF:s stadgar är överordnade specialförbundens.

Detta är allvarligt. Hur kan det vara så här? Jo, om vi liknar förändringsarbete i trygghetsfrågor vid bilkörning har Svenska Ridsportförbundet med de senaste årens stadgeändringar gjort det möjligt att köra i 140 kilometer i timmen på motorvägen medan Riksidrottsförbundet, som bestämmer, beslutat att hastigheten får vara max 70. Att det är så illa bevisas av casen ovan.

Men vadå? Då är det väl bara att bryta sig ur RF och stå på egna ben?

Om det vore så enkelt hade till exempel jätten fotbollförbundet, som länge ansett sig förfördelat, lämnat RF för länge sedan. Det finns mig veterligen inget förbund som ens tänkt tanken att lämna RF. För utan ett medlemskap i RF får du inga statliga pengar, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna bedriva föreningsidrott i den utsträckning vi gör. Om ridsportförbundet skulle dra sig ur RF tappar man intäkter på omkring 30 miljoner kronor årligen, vilket skulle ge en omöjlig ekvation och heller inte lösa några problem.

Svenska Ridsportförbundet är absolut inget mönsterförbund, men i de frågor som ligger många av oss närmast hjärtat är Svenska Ridsportförbundet till stor del en fånge under det stora RF-paraplyet. Att ridsportförbundet sedan 2015 vidtagit 15 åtgärder för att stärka trygghetsarbetet medan RF under samma tidsperiod mäktat med tre (visselblåsarfunktion, uppförandekod och begränsat registerutdrag) understryker en förödande otakt i arbetstempot och viljan till förändring.

Vi ska fortsätta att med kritiska ögon granska och ifrågasätta Svenska Ridsportförbundet.

Varje förbund ska granskas och ifrågasättas.

Men vi ska heller inte glömma att det finns ett annat större och mäktigare förbund som bromsar mycket av det vi vill förändra och stärka i svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Tiden går. Det känns som att utomhus-SM nyss avgjordes när det slår mig att det snart är dags för inomhusvarianten av det svenska mästerskapet i hoppning. Därför var den här helgen någon sorts genrep för LillyBelle, som ska delta både i Lätt B-SM med Poppis och i Lätt A-varianten med Rosie.

På menyn stod tävlingar på hemmaplan i Växjö och i Tingsryd. Utöver Rosie, som tävlade i Växjö, och Poppis, som hoppade i Tingsryd, passade LillyBelle även på att göra en start med Noppan, en storhäst som vi fått låna.
Det gick… hur bra som helst, måste jag säga.

På Noppan inledde LillyBelle med att hoppa en meter och dessutom vinna sin allra första tävling på storhäst. Hon fortsatte i samma fina stil med Rosie, där det blev seger i Lätt A och den andra blågula rosetten för dagen.

Söndagen gick i samma fina tecken när jag, LillyBelle och hennes kompis Isa begav oss till Tingsryd. Där blev det nya segrar för LillyBelle när hon och Poppis genrepade i såväl Lätt C som Lätt B. Hon avslutade sedan en händelserik helg med en ny Lätt A-runda med Rosie i Växjö, där ekipaget noterades för åtta fel.

Sammantaget alltså en alldeles strålande helg på två ställen, där samma outtröttliga, ideellt arbetande funktionärer gjorde tävlingarna möjliga.
Jag borde inte ha någonting att klaga på, men det finns ändå en kvardröjande negativ känsla i magen.

Parallellt med tävlingarna i Växjö noterade jag nämligen att någonting som liknar ett drev pågick mot vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb. Om du är inne och kollar nyheterna på den här sajten dagligen vet du vad jag syftar på.

På torsdagen gick klubben ut med följande meddelande:
”Vi har nu fått provsvar som visar att hästarna med symtom har drabbats av så kallad falsk kvarka. Samtliga hästar är nu symtomfria och vi följer den plan som tagits fram tillsammans med veterinär.
Tävlingen genomförs därför som planerat i Bergunda, Växjö.
Anläggningen är indelad i olika smittskyddszoner och de banor och ridhus som används under tävlingen har varit avstängda för de uppstallade hästarna.”

Klara besked. De tidigare snoriga hästarna var symtomfria och hade inte befunnit sig i tävlingsområdets direkta närhet. Det går till och med en asfalterad väg mellan där hästarna står och där tävlingarna genomfördes.
Trots detta blev det… ja, jag vill nog kalla det ett drev. Ett drev som gick ut på två saker:

1. Startavgifterna till dem som, givet informationen kring tävlingen, valt att avanmäla sig bör betalas tillbaka.
2. Tävlingarna borde aldrig ha hållits över huvud taget.

Här är det viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jag har full förståelse för att de som avanmält vill få sina pengar tillbaka. Jag kan till och med tycka att det vore rimligt. Nu fattade klubben ett annat beslut och då får man antingen respektera det fullt ut eller bli besviken. Det är vad det är. Det finns inga lagar, regler eller bestämmelser som reglerar hur en klubb ska göra i det här läget.

Det är den andra punkten som känns i magen. De många kommentarer som i olika ordalag fördömer VFK:s val att över huvud taget arrangera tävlingarna blottar ett fenomen som blivit allt synligare i västvärlden sedan sociala medier gav oss en ny digital dimension att leva våra liv i.

Nämligen detta: Föreställningen att känslor trumfar fakta. Att den egna åsikten står över det som står i reglementet. Jag talar om resonemang av typen ”Jag känner att det här är fel, alltså är det fel” – trots att det finns ett helt regelverk som bevisar motsatsen.

Precis så var det i Växjö. En veterinär hade gett klartecken för att tävlingarna skulle kunna genomföras på ett smittsäkert sätt. Det var heller inte vilken veterinär som helst, utan en veterinär som under de senaste åren bland annat arbetat vid Sveriges absolut största tävlingar, som Falsterbo och Gothenburg Horse Show.

Det finns ett helt reglemente för den här typen av situationer. Vi talar om regler och säkerhetsföreskrifter som under många år varsamt mejslats fram av kloka, välutbildade personer inom sporten. Regler och säkerhetsföreskrifter som, såvitt jag vet och hörde, följdes till punkt och pricka under de två tävlingsdagarna.

Så vad är problemet?

Knappast klubben, knappast veterinären. Däremot blev känslans inbillade makt över fakta ett så stort problem att Svenska Ridsportförbundet via förbundsveterinär Mia Svensson tvingades gå ut i ett skarpt formulerat uttalande som dels klargjorde att vare sig klubben eller några deltagande ryttare gjort ens något moraliskt fel, dels riktade udden mot dem som inte kunde hålla fingrarna borta från det frestande tangentbordet:
”Jag vänder mig starkt emot det drev och den uthängning som pågår i sociala medier. Vi kan ha olika åsikter, men att hänga ut personer för att de tycker annorlunda är inte okej och det strider mot Svenska Ridsportförbundets gemensamma värdegrund”.

Känslor trumfar inte fakta.
Jag hoppas heller aldrig den dagen kommer då så blir fallet.

Tack för att ni tog er tid!

Den 6 oktober 2026 innebar slutet för tidernas mest framgångsrika fotbollskarriär. Det var dagen Lionel Messi gjorde sitt sista framträdande i en argentinsk landslagströja.

Givetvis avslutade han precis som alla trodde, med ett mål och två målgivande passningar när hans himmelsblå landslag 3–0 besegrade Benin. Ingen spelare har med en sådan ständigt skyhög högstanivå burit ett landslag på sina axlar. Messi har regerat över varje kvadratcentimeter gräsyta och är fortfarande, vid 39 års ålder, världens smartaste fotbollsspelare.

Han kommer fortfarande att spela klubblagsfotboll i den amerikanska ligan MLS något år till, där han dominerar fullständigt, men inte ens Messi kan besegra den största motståndaren: tiden.

Det är förenat med starkt vemod att se det sista kapitlet av en lång karriär skrivas, men det är samtidigt en ynnest att få uppleva det i realtid.

Ridsporten är, som vanligt, lite annorlunda. Här har vi ryttarkarriärer, så långa att de knappt ens tar slut förrän ryttaren uppnår samma pensionsålder som vi vanliga dödliga. Rätta mig om jag har fel, men visst är det också ytterst ovanligt att ridsporten anordnar hyllningskvällar för ryttare som aviserat sina karriärslut?

Nej, här är det hästen som har en kort karriär, som blir mytomspunnen och geniförklarad. Jag gillar det.

Sagan om All-In, som blev en dokumentär. Sagan om Indiana, som också borde bli dokumentär. Milton, Gladstone, Big Ben, Hickstead. Eller United Touch, svenskfödda Point Break eller Kent Farringtons unga och magiskt lovande Greya för att nämna några av dagens topphästar som kan uppnå legendstatus.

Och så, ungefär samtidigt som beskedet om Messis landslagsfarväl, nås jag av uppgifterna att den häst som imponerat mest på mig och – tror jag – alla andra under det senaste decenniet ska göra comeback i Världscupen.

Den magiska gummibollen King Edward som kämpat sig tillbaka från skada är anmäld till helgens premiär i Oslo.

För mig är han ridsportens Messi, hästen som höjer sig över mängden, som kan göra det omöjliga möjligt och som både skänkt OS-guld, VM-guld och världscupsegrar till en hel nation – och fått en hel nation att älska honom.

Den 16-årige Kingen är tillbaka och nu är det dags att salutera både det och det faktum att TV4 storsatsar på ridsport, vilket innebär att vi i direktsändning kommer att kunna följa hela världscupen från starten i Oslo till målet i Scandinavium, dit finalen återvänder till det 50-årsjubilerande Gothenburg Horse Show.

Nu smäller det.

Missa inte den fyrfotade Messi!

Tack för att ni tog er tid!

Har du hört talas om uttrycket ”lägga rabarber på”? Säkert har du det. I ”Klöversnoa” sjunger Ted Gärdestad exempelvis:

Den som har klöver på ängarna, ängarna, ängarna
Lägger rabarber på pengarna, pengarna, ja pengarna

Det betyder ungefär att man beslagtar eller lägger beslag på någonting. Men hur kom egentligen rabarberna in i detta misstänkt idiomatiska uttryck?

Jo, rabarberna är en förvanskning av det ursprungliga uttrycket: ”lägga embargo på”. Eftersom ordet embargo var främmande för många svenskar och dessutom lät lite som rabarber, förvandlades det till det nu gällande och betydligt roligare uttrycket – med en grönsak i huvudrollen.

Därför använder även jag uttrycket utan att längre tänka på vad det egentligen betyder. Samma sak gäller uttalen av accessoar och acceptera. Jag kan slå vad med dig om två saker.

1. Du säger ”Jag ska köpa en [assessoar].
2. Du uttalar acceptera som [akseptera].

Det intressanta är att [assessoar] egentligen bryter mot samma uttalslogik som [akseptera] följer. Ändå har det blivit så etablerat att även jag använder det, trots att jag vet att det egentligen borde vara [aksessoar].

Varför?

För att jag inte vill framstå som pinsam inför min omgivning. Framför allt inte inför mina barn.

Så där har vi alltså ett språk där ett främmande ord kan förvandlas till en grönsak och där ett uttal kan bli rätt bara för att tillräckligt många människor säger fel. Och det där är en ganska bra ingång till ridsporten.

För där är jag, trots att jag är tämligen språkkunnig, fortfarande en glad amatör. Och glada amatörer gör bäst i att inte ifrågasätta de fullblodsproffs som de ständigt frotterar sig med. Bara att navigera förbi ord som cavaletti, karleder och rakriktning gör att man blir yr. Att därefter försöka förstå eftergifter, schwung och genomsläpplighet gör inte upplevelsen lättare. Till slut blir man en människa som det går att driva hejdlöst med.

För så mycket inom ridsporten låter som hittepå – fast det inte är det – att vem som helst skulle kunna få mig att tro på nästan vad som helst. Du skulle kunna säga att det finns något som heter skänkelresonans, taktförskjutning eller bakbenssamling, och jag skulle förmodligen nicka allvarligt och säga:

”Ja, precis.”

Så nedtryckt i skorna är jag. Och det är just där någonstans som min språkliga logik började haverera. För i en värld där rabarber kan ersätta embargo och där man riskerar att framstå som en tönt om man uttalar accessoar på det sätt som faktiskt följer uttalsreglerna, varför skulle jag då våga sätta mig upp mot ridsportens malliga fikonspråk?

Det tog ett tag, faktiskt åtskilliga år, men till slut insåg jag att jag ibland kanske inte alls var den som behövde lära mig. Det kunde vara ridsporten som behövde förklara sig. Det började redan när mina barn gick på ridskolan, för över tio år sedan. För mig var det som att sätta sig i skolbänken och plugga engelskaglosor. Ett av alla dessa märkliga ord var det jag själv kallade för dubbelhinder. Det kallades i själva verket för oxer.

Jaha, då lärde jag mig det. Dubbelhinder = oxer. Sedan var det inte mer med det. Det var först några år senare, när barnen började tävla, som logiken började svikta.

Från olika håll hörde jag kommentarer som: ”Det är breda oxrar i dag.”

Och: ”Tänk på att det är en bred oxer på åttan.”

Jag lyssnade nyfiket, sedan tittade jag på oxrarna. De såg inte bredare ut än de enkelhinder som jag förstått kallades räcken. Konstigt, tänkte jag. Men jag tog för givet att arrangören använde någon form av längre specialbommar för att göra oxrarna bredare. Det konstiga var bara att jag inte kunde se någon skillnad.

Varje hinder såg ungefär lika brett ut. Bommarna såg ungefär lika långa ut. Och så noterade jag att funktionärerna ibland justerade oxrarnas djup genom att öka avståndet mellan de två delarna av hindret.

Där började jag ana oråd. För skillnaden mellan höjd, bredd och djup är trots allt sådant man lär sig redan i lågstadiet. Inte kan väl ridsporten vara så knäpp att den medvetet ersätter djup med bredd? Det vore ju ungefär lika logiskt som att kalla svart för vitt eller kallt för varmt.

Till slut vågade jag fråga. Svaret jag fick var ungefär: ”Men så är det bara.” Och där stod jag, med mina språkkunskaper och intresse för logik mitt i en sport som tydligen bestämt sig för att göra geometrin till en definitionsfråga.

För i ridsporten betyder ett extra brett hinder att hindret i själva verket är extra djupt. Ett extra djupt dubbelhinder är alltså en bred oxer. Jag hade med andra ord gått omkring i flera år och trott att jag förstått ordet bred. Det hade jag inte. Men vem är jag att komma dragande med sanningen?

Vad jag själv kallar ett djupt dubbelhinder i dag?

En bred oxer, givetvis.

Vem vågar svara att 1+1=2 på ett prov när alla andra får rätt av läraren när de skriver 3 som svar. När sanningen gör mig pinsam väljer jag att medvetet säga fel.

Tack för att ni tog er tid!

Sådärja. Nu har säsongen äntligen flyttat in under tak och efter de senaste veckornas regelbundna regnande känns det mer efterlängtat än på flera år.

Att för egen del få inleda barnens inomhussäsong i Ljungby under den gångna helgen kändes också som den perfekta kick-offen. Det tar bara 45 minuter att köra dit från Växjö och att komma till Ljungby är på något sätt alltid förenat med positiva känslor. Det beror inte på några tidigare sportsliga framgångar som etsat sig fast i minnet utan på att Ljungby är Ljungby. Alltid bra arrangemang, alltid bra personal och funktionärer och en anläggning som, med den väl tilltagna serveringsdelen som hjärtat, alltid känns tilltalande att besöka.

I Ljungby var det dags för seriefinal. Sista omgången av ponnyallsvenskans division 1 stod på programmet och det skulle visa sig bli en final värd namnet. För ett par bloggar sedan skrev jag om den näst sista omgången, avgjord i ett regnigt och ödsligt Vaggeryd. Den omgången var undantaget som bekräftar regeln om att lagtävlingar alltid erbjuder spänning. Den gången var allt avgjort på tio minuter efter tre snygga nollor av Växjöortens Fältrittklubb. Utklassningssegern förde upp oss i pole position inför finalen i Ljungby.

Förutsättningarna var klara: Om vi håller Vetlanda bakom oss blir det serieseger, ärevarv och vinnartäcke. Laget för dagen bestod av de tre supernollorna från Vaggeryd – Lova Ek, Nellie Wikingsson och Saga Norberg – medan Angelo och Tom var utbytta mot LillyBelle och Sigge som fjärdeekipage. Bra lag, goda förutsättningar och därmed peggat för dramatik.

Så drog det igång. När tre Växjöryttare ridit stod vi på två nollor och LillyBelle och Sigge hade chansen att sätta rejäl press på Vetlanda i händelse av en ny nolla. Det gjorde de. Vetlanda hade då en ryttare kvar, duktiga Alice Björk Sjöberg, som allt hängde på. Hon gick ut tredje sist och så dags stod vi föräldrar VFK-gänget inne i framhoppningen och höll i varsin ponny medan barnen följde dramat inne i stora ridhuset. Efter en minut utbröt vilt jubel från Vetlandas hejaklack då det stod klart att Alice Björk Sjöberg lyckats hantera pressen på ett bra sätt och sätta sitt lags tredje nolla.

Omhoppning i en lagfinal – finns det något bättre? Kanske, men få saker är mer spännande än när även tiden kan fälla avgörandet. Och spännande, det blev det verkligen. När lagen avverkat tre ekipage hade de samma resultatrad: 4+4+0 fel med klar tidsfördel för Vetlanda.

Dags för LillyBelle och Sigge.

Rida taktiskt och hoppas på en nolla?

Chansa och gå för det?

Jag vet att LillyBelle älskar den här typen av lägen och jag vet att hon ibland också verkar tänka att det ena inte behöver utesluta det andra.

Det var så det såg ut. Snabbt, men ändå säkert. Snävt, men ändå kontrollerat. Taktiskt, men ändå djärvt.

När hon valde en tajtare väg före näst sista hindret och fick med sig en följsam Sigge var det bara sista kvar.

När de flög över även det skrek vi av både jubel och lättnad. Ritten gjorde det i princip omöjligt för Vetlanda att passera oss och till slut skiljde det sju sekunder mellan lagen.

Priser, segertäcken och ärevarv till laget.

Även priser till mig, som ingående i den skara som utsågs till bästa hejaklack (en påse bilar och ett kexchoklad).

Inomhussäsongen kunde knappast ha inletts på ett bättre sätt.

Tack, Ljungby. Tack, laget. Tack, alla.

Och tack för att Ni tog er tid!

Som halvt intresseskadad hästmänniska är begreppet Skogens konung något jag numera mest förknippar med meetinget med samma namn som arrangeras i Aneby en julivecka varje år. I övrigt är det ingenting jag går omkring och tänker på.

Den här veckan är ett undantag.

Att hästar rymmer då och då är väl någonting alla som har med dessa djur att göra upplever med jämna mellanrum. När jag i söndags via sms fick veta att tre av våra lämnat sina hagar men sedan återfunnits under lyckliga omständigheter tänkte jag inte mer på det. Det är liksom livet på landet. Det var när Malin började prata om ett väldigt stort antal omkullvräkta stolpar jag började lyssna på allvar. Jag var nämligen helt övertygad om att hon överdrev.

När jag på måndagens morgon går upp till den berörda hagen inser jag två saker.

1. Malin överdrev inte. I denna härliga skogshage ligger ett enda stort plockepinn av före detta robusta staketstolpar, vissa intakta, majoriteten knäckta. Jag räknar dem inte men det handlar säkerligen om ett 20-tal.

2. Det är knappast någon av våra hästar som på egen hand har forcerat stängslet. Vid samtliga tidigare rymningar jag varit med om har det antingen handlat om slarv/mänsklig faktor i form av att någon (ja, jag har varit den skyldige någon gång) glömt stänga en grind, eller om att en stolpe blåst omkull eller att en liten rymmarvänlig öppning bildats av annan orsak. Aldrig har jag varit med om den fullskaliga massaker på staketstolpar jag nu ser.

Då slår det mig. Det är skogens konung som varit framme. Det tar heller inte lång stund för mig att få det bekräftat. I marken syns på flera ställen tydliga trampmärken efter jättelika hovar, vilket omöjligen kan tillhöra de förhållandevis små ponnyhovar som normalt klampar i hagen. Under de snart 18 år vi bott på gården har vi alltid haft elstängsel och någon gång har jag slagits av tanken på om viltet i skogen gått emot stängslet och fått sig en kyss och hur ofta det i så fall händer.

Här har det hänt mer än så. Älgen måste på något sätt ha kommit emot tråden och fått en elstöt samtidigt som den trasslat in sig i tråden, fått panik och sedan bara sprungit bananas nedför backen som finns i hagen. Jag tycker lite synd om konungen och hoppas att jag klarat sig bra.

För mig var det bara att avsätta en heldag till att köpa nya stolpar, ny tråd och nya isolatorer. Därefter plåga min dåliga rygg och mina sargade axlar med spett och klubba tills allt var återställt.

Ja, jag tar fortfarande igen mig efter ansträngningen och jag hoppas att det dröjer 18 år till innan skogens konung trasslar till det igen.

Tack för att ni tog er tid!

Det här är tiden då vi kramar ur de sista dropparna av utomhussäsongen i väntan på att kliva in under tak. Jag minns känslan från min egen tennistid, hur inspirationen att spela på blåsiga grusbanor med åskilliga gula löv sakta började tryta till förmån för att gå in i en varm, skön och vädersäkrad hall.

Det är lite så jag känner nu.

Jag har lagt sommaren bakom mig, jag längtar in i ridhusen och ser fram mot en spännande tävlingshöst.

Icke desto mindre har jag varit på det som möjligen kan bli den sista utomhustävlingen för året. Den skedde i Vaggeryd, där lagtävling i division 1 stod på programmet. Både att delta i lag – förutsätter jag – och inte minst att titta på en lagtävling är alltid något extra. Det kastas om i resultatlistorna, ett resultat får räknas bort och det kan hända att ett lag har tre ryttare kvar när ett annat lags samtliga fyra ryttare redan gått i mål.

Lagtävlingar är i princip en garanti för spänning och dramatik men det finns alltid undantag som bekräftar regeln. Ett sådant undantag fick jag uppleva den här lördagen. I Växjös lag, som slutade tvåa i den första omgången, fanns denna dag Lova Ek, 11, Saga Norberg, 12, Nellie Wikingsson, 13, och så åldermannen i gänget: Angelo Enestubbe, 16.

Det här visar också, som jag så många gånger konstaterat, hur befriande det är med ridsporten ur ett åldersperspektiv. Här bedöms du efter vad du och din häst kan prestera tillsammans – inte av vilket år du som ryttare råkar vara född. Medan en hockeyspelande 15-åring statistiskt missgynnas av att vara född sent på kalenderåret existerar över huvud taget ingen åldershets av den här typen inom ridsporten.

Lagtävlingen?

Ja, det blev alltså undantaget som bekräftade regeln om spänning och dramatik. Den här gången sa det bara pang, bom och svisch och efter fem minuter var det mer eller mindre klart. Lova satte första nollan, tätt följd av Nellie och sedan Saga. Övriga tre lag hade samtidigt svårt att sätta nollorna och långt innan Angelo, som näst siste ryttare, skulle in stod det klart att Växjö stod som segrare.

”Jag kanske ska gå in och hoppa ettan från fel håll” tillät han sig till och med att skämta, så avslappnad var han.

Sedan gick han in, red sin runda och lämnade banan med ett pet, som inte spelade någon roll i sammanhanget. Det är så det är i lag. Förra omgången gick Angelo ut sist med pressen att nolla för att säkra andraplatsen, och klarade det. Den här gången kunde han rida helt utan press, och gjorde det.

Enda smolken i bägaren denna lördag var ödsligheten. Jag tyckte synd om all trevlig personal, som sett till att göra bra tävlingar trots återkommande regnskurar under hela dagen. Den trevliga klubblokalen med uppdukad tacobuffé och mysiga sittplatser kom liksom inte alls till sin rätt. De sju klasserna, inklusive de 15 starterna i lagklassen, lockade bara 57 startande. Bland starterna noterades bland annat en Lätt B-seger för LillyBelle och Poppis. Det låga antalet starter är förhoppningsvis en konsekvens av kombinationen dåligt väder och längtan efter inomhussäsongen. Annars är siffran oroande.

Tack för att ni tog er tid!

Jag har en händelserik vecka att se tillbaka på. Den tog sin början i vårt östra grannland där jag och en kollega punktmarkerade Växjös hockeylag under dess matchturné i och kring Helsingfors. Det blev tre dygn i Finland med livechatt, intervjuer, två inspelade poddar, ett gäng skrivna krönikor och ett par personporträtt med utvalda spelare.

Fredagen var vår hemresedag och när resan inleddes fyra dagar tidigare hade jag trott att den skulle avslutas med en tågresa mellan Stockholm och Växjö.

Så blev det inte.

Min ganska förutsägbara och trevliga hockeyvärld kolliderade nämligen med min mindre förutsägbara men lika trevliga ridsportvärld. På schemat detta veckoslut stod tävlingar i Högby för LillyBelle lördag och söndag. Själv skulle jag efter hemkomsten från Finland jobba helg på Smålandsposten enligt schemat.

Malin lider sedan flera månader av svår värk i rygg och ben och har svårt att köra några längre sträckor med lastbilen. Hon konstaterade att värken var för svår för att kunna köra till och från Gästrikland och tack vare min tillmötesgående chef Daniel Rydström beviljades jag ledighet under söndagen och tilläts att jobba på distans under lördagen.

Så: Istället för Växjö som slutdestination på tåget hem hoppade jag av SJ:s snabbtåg redan i Linköping. Där bytte jag helt enkelt plats med Malin, som kämpat sig upp till Östergötland med lastbilen.

Vi möttes på perrongen, sedan satte hon sig på tåget och jag bakom ratten.

Därefter var det bara att köra norrut igen – och jag kände att jag såg fram emot det. Med LillyBelle som GPS-kartläsare sista milen hittade vi fram till hennes kompis Myra, vars familj generöst lät oss bo i deras stallägenhet.

Högbo Ridklubb väntade och nu när jag ser tillbaka på detta mitt första besök på klubben hittar jag bara en direkt negativ sak att säga.

Det är 60 mil mellan Växjö och Högbo.

I övrigt: Fantastiskt ställe, där allt känns genomtänkt och är samlat på ett ställe och där avstånden aldrig blir långa oavsett var man placerar punkt A och punkt B. Till det ska läggas väl tilltagna fikautrymmen, en enastående trevlig personal (vilket i och för sig knappast är unikt) och en uppskattad matmeny. Ovanpå allt detta svarade Högbo Ridklubb för ett lysande smidigt arrangemang med ett skönt tidsflyt trots ett par oönskade regnskurar.

LillyBelle och Sigge tävlade lördag och söndag och som jag nämnde gjorde omständigheterna att jag tvingades jobba på distans under lördagen. På menyn i Högbo stod LillyBelles kval till Prins Carl Philips pris medan min sportjournalistmeny erbjöd den allsvenska fotbollsmatchen mellan Växjö DFF och Malmö FF.

Givetvis krockade dessa båda event, men den som ägnar sig åt ridsport har tidigt fått lära sig att käka effektivitet och kreativitet till frukost.

Därför blev min första uppgift att leta upp en arbetsplats. Efter en stunds rekande fann jag den vid ett gammalt bord på kortsidan av ridhuset. Jag kopplade upp mig, loggade in på Viaplay och började bevaka matchen. Samtidigt hade LillyBelle sett till att få hjälp med Sigge medan hon gick banan tillsammans med hennes tränare Ann Liwing, som även hjälpte henne under framhoppningen.

Klassen drog lyckligtvis igång när första halvlek närmade sig sitt slut och Malmö FF redan i praktiken avgjort matchen genom två snabba snygga mål.

I pausen smög jag ut lagom till att få se LillyBelle och Sigge rida väldigt bra trots att det blev åtta hinder- och tre tidsfel i mål. Därefter gick jag tillbaka till min dator, såg ytterligare två Malmömål och när matchen var slut intervjuade jag tränaren på telefon, skrev ett par texter och satte punkt.

Söndagen erbjöd bättre väder och även bättre resultat.

Den här dagen gällde kvalet Borås Grand Prix och LillyBelle gick ut som tvåa. Efter en ritt jag tyckte var helt perfekt gick hon upp i ledningen. Länge såg det ut att hålla till seger men som näst siste ryttare slog Melwira Jenderholt till med en superrunda och LillyBelle och Sigge tog hand om andraplatsen.

Flyg från Helsingfors till Stockholm, sedan tåg Stockholm-Linköping, därefter lastbil till Gävle och Högbo och slutligen en hemresa till Småland igen.

En händelserik vecka avslutades med glädje i Gästrikland.

Tack för att ni tog er tid!

I förra veckans text önskade jag mig en OS-plats. Det var blott en önskan och eftersom Sverige gått till lagfinal och det räckt att sluta sjua, eller till och med åtta, såg min och många andras förhoppning om en biljett till Los Angeles inte orimlig ut.

Inte alls.

Sedan kom den stora besvikelsen.

Kalla det misslyckande, fiasko, haveri eller vad du vill – bra var det i alla fall inte.

Nu förutsätter jag att ett djupare analysarbete tar vid, som sig bör i en idrott och i ett förbund som, förmodar jag, siktar på att Sverige ska tillhöra de bästa i världen. Givet läget bör sporten ges större utrymme som framtidsfråga än vad den gjort hittills.

Nu sitter vi alla som älskar den här sporten med frågorna i knät.

Vad har hänt med svensk ridsport?

Hur tar vi oss vidare?

När kan trenden tänkas vända uppåt igen?

Vem eller vilka ska leda svensk ridsport in i framtiden?

Innan frågor av den här typen ska besvaras kan ett mer nyktert konstaterande vara på plats.

Det här: Sverige är inte bättre än så här.

Vi tog oss till laghoppningens final men hade ingen representation i den individuella finalen över huvud taget.

Det är där vi ska ligga.

Siffrorna ljuger inte. Sverige har två ryttare på topp 100 på FEI:s världsrankning: Henrik von Eckermann är 44:a och Peder Fredricson 67:a. Övriga i startlaget är rankade 150 (Petronella Andersson) och 225 (Wilma McMahon).

Varför skulle samtliga dessa fyra totalt överprestera under ett VM i mäktiga Aachen?

Det finns ingen logik i det.

Sanningen är att Sverige presterade och levererade exakt det man kan förvänta sig vid en titt i rankningslistorna – kanske kan rentav lagfinalavancemanget räknas som en lätt överprestation.

Duger det?

Tycker vi att Sverige ska vara en B-nation i hoppning?

Det är en helt annan fråga. Det är en fråga för ett förbund snarare än för mig, dig eller de enskilda ryttarna själva.

Gulderan tog slut på ett brutalt sätt i Versailles för två år sedan när King Edward, en av tidernas bästa hopphästar, tog farväl av de stora scenerna på ett för honom och Henrik hemskt sätt. Innan dess hade All-in tackat för sig. Även Indiana har ridit sitt sista mästerskap och Rolf-Göran Bengtsson har fått se Zuccero säljas vidare.

Det är svårt att ens jämföra med andra sporter hur enormt ett sådant tapp är. Plocka bort de fyra bästa spelarna i valfri annan lagsport och du har ett lag som inte på något sätt är sig likt. Där är vi nu – och jag kan åtminstone inte se att det finns några ekipage som kommer underifrån, knackar på landslagsdörren och har möjlighet att fylla de enorma skor vi för bara några år sedan gick runt i på de stora mästerskapen.

Svensk hoppsport är just nu inte bättre än vad resultaten i VM visade.

Trots att det är plågsamt att konstatera är det likväl sant.

Vägen till nästa stormaktstid kan bli lång men det viktigaste just nu är att någon tar ansvar för att staka ut den.

Tack för att ni tog er tid!

Jag sitter här och är alldeles vimmelkantig av intryck efter två dagars intensivt tittande. Och då är jag inte ens på plats och kan inte föreställa mig hur ridsportens Mecka luktar, upplevs och känns när man är ögonvittne. De utmärkta tv-sändningarna (tack, SVT – ridsporten är det utan jämförelse bästa jag får ut av min public service-avgift) har räckt.

Jag visste inte ens att det kunde finnas startfält på nästan 140 ekipage och omgångar som nästan tar en hel dag i anspråk från första till sista ryttare – men nu vet jag hur det känns. Och dessutom på en arena, så stor och så mäktig att den kan jämföras med klenoden Camp Nou i Barcelona.

VM i Aachen – det blir inte större än så.

Och precis som tennisens heliga graal Wimbledon avgörs på en gräsplätt i London blir du inte världsmästare i hoppning på tysk mark utan att kunna hantera detta gröna, otidsenliga, klumpiga och oförutsägbara ridunderlag. Ett tag under onsdagens inledande omgång undrade jag nästan om det pågick ett parallellt tappsko-VM i Aachen vid sidan av vanliga VM.

Hur vinner man ett VM?

Vi vet.

Vi i Sverige vet.

Henrik von Eckermann vet till och med hur man vinner en individuell guldmedalj.

På papperet är det enkelt. Du måste vara i ditt livs form, din häst likaså och Fru Fortuna måste vara din bästa polare i 50/50-situationerna när du touchar bommen: stolpe-in, inte stolpe-ut.

Utöver det måste du ha någonting forskarna kallar flow – att uppnå det mentala tillstånd då svåra uppgifter upplevs enkla och allt bara flyter på.

Det hade vi i Tokyo.

Det hade vi inte minst i Herning.

Vi hade det även i Milano.

OS, VM, EM.

Guld, guld, guld.

En unik trippel som känns jobbigt avlägsen i dag.

Nu är det Tyskland som har flow. Hemmaplan, toppformade ryttare och hästar, allt bara flyter och ingenting kommer att kunna stoppa dem, om jag får komma med ett inte alltför vågat tips inför kvällens hyperdramatik i strålkastarljuset inför 40 000 åskådare.

Det värsta just nu är den här känslan: Sverige hade kunnat vara där. Flåsat Tyskland i nacken. Legat i vinnarhålet, till och med stulit pole position, gått ut i ledning. Det hade kunnat vara så om det inte varit för en detalj i denna den kanske mest skoningslösa av sporter: Ska du vinna något stort i ridsport får du aldrig ha en skitdag på jobbet.

Det hade tre av fyra svenskar i omgång 1. Ett ryttarmisstag för Petronella Andersson, två för Wilma McMahon och så en guldmedalj till Peder Fredricson om det nu pågick ett tappsko-VM parallellt med den vanliga tävlingen. Bara HvE lyckades nolla, men om vi nu ska vara lite kritiska hade tiden – även för Henriks egen del i den individuella tävlingen – gärna fått vara ett par sekunder snabbare.

9,64 fel för blågult.

Jo, det var en skitdag, där Fru Fortuna sprang och gömde sig och bollarna gick stolpe-ut.

Det vi såg i omgång 2?

Pur klass. Tokyovibbar, Herningkänslor, Milanomagi. Vi såg ju hur enkelt det kan se ut när flowet slår till med sin fulla kraft. Det såg inte ens svårt ut för någon av de svenska ryttarna. De bevisade att allt som krävs redan finns där.

Jag har inte haft några förväntningar på det här laget utan bara förhoppningar. Jag har heller inte hört någon seriöst peka på Sverige och samtidigt yppa ordet medaljkandidat. Till och med Henrik Ankarcrona – han som har betalt för att vara optimist och tro på sitt lag – reserverade sig när SVT frågade om målsättningen.

”Alla måste hoppa på personbästa” sa Ankarcrona för att understryka vad som krävs och det hade han förstås helt rätt i.

Nu hoppade alla på personbästa, men bara under en av två dagar och då får vi absolut vara nöjda inför avgörandet. Visst drömmer vi om en medalj och visst kan det bli en medalj i händelse av tre nollor till, men det realistiska är att lägga ridhandskarna på en biljett till Los Angeles.

Vi ligger sjua när dramatiken brakar loss i kväll.

Det bör räcka att sluta åtta för att kvittera ut den där OS-biljetten eftersom jag inte kan tänka mig att direktkvalificerade USA faller ihop och hamnar utanför topp sju.

Så ta oss till L.A i kväll – och vem vet vad den regerande världsmästaren sedan kan hitta på i den individuella finalen?

Tack för att ni tog er tid!