Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
17 maj 2019 13:18

Campingliv med omhoppning och dramatik

Campingliv med omhoppning och dramatik
Angelo och Tango klickar direkt och nollar i sin gemensamma tävlingsdebut. Notera den trivsamma och campinginspirerade kulissen till höger.

Någonstans i ett avlägset främmande tidsmaskinellt universum finns en liten pojke i mig som älskar campinglivet. Inte för att jag som ung campade särskilt mycket, men ett antal stekheta husvagnsnätter och kämpande vargtimmar tittandes i tälttak i kamp mot lövtunna liggunderlag finns på mitt cv. Jag vet hur det är att campa.
Mitt vuxna jag gillar stora ytor, mjuka stora dubbelsängar och fräscha toaletter. Pojken i mig snackar däremot om campinglivets äventyrliga uppsidor på minimala kvadratmeter och spartanska vatten- och avloppslösningar.

Nu, vid en ålder av 47, inser jag att jag, vare sig jag vill det eller ej, tvingas uppleva miljöer som inte direkt är camping per definition men ändå en klar lightvariant av det.
Att komma till en hästtävling och se allt från den minsta lilla transport till den grymmaste lyxlastbilarna stå uppradade bredvid varandra skapar dessa flashbacks. Vinterns övningar och prövningar, där barnen fått tävlingsdebutera på riktigt, har gjort att även en sån som jag fått lite rutin.

Nu hinner vi knappt parkera transporten förrän barnen kutar iväg till nyfunna kompisar och gnäggande favorithästar. Även vi vuxna börjar känna igen varandra och ja, lite familjekänsla får man allt när ridsportens campingliv slår till. Ridsportens totala avsaknad av en våldsam supporterkultur innebär dessutom minimal risk att råka ut för vildsinta huliganer på läktarna. Ramsor som ”Heja Ebba du är bäst, när du sitter på din häst” fyller i alla fall inte mig med skräck men väl med glädje.

Jag märker att jag trivs, att jag ser på sporten med vidgade ögon och förstår varför den är en livslång passion för så många människor.
Veckans sociala ”campingutflykt” innehåller dock ingen övernattning. Den går till Tingsryd, orten som är känd för tre saker: hockeyklubben i allsvenskan, Börjes med allt vad därtill hör – och hästar. Tingsryd kallar sig självt för Hästriket, hyser en sporadiskt nyttjad travbana och dessutom en mycket välplanerad och trivsam anläggning där Angelo och LillyBelle nu ska tävla.

Vi får en dag där vädret gillar oss, där doften av grillat kött eggar smaklökarna och där det bjuds på både dramatik, spänning och tristare incidenter på ridbanan.
Laghoppningens andra omgång står på schemat, för Angelo även en individuell tävlingsdebut på Tango, den fina B-ponny han provridit vid några tillfällen och stormtrivs tillsammans med. Det blir en perfekt start på tävlingsdagen; Angelo och Tango nollar i sin klass efter en väldigt fin och välplanerad hoppning. Rosett hämtas ut, foto tas.

33tindra
Angelo och Tindra svarade för en ny fin insats i laghoppningen.

Timmen senare är det dags för lagtävlingen. Förra gången, för tre veckor sedan, gick det fantastiskt bra. Angelos lag vann, han var felfri i både grundomgång och omhoppning och som jag berättat här var jag stolt som en tupp och pinsam som få med min originella tränsupphängning. LillyBelles lag missade däremot omhoppning och jag har sedan dess hört henne mumla lite om att hon hoppas att hennes lag ska vara felfritt den här söndagen.

Hon är dessutom först ut på Peggy, gör ingen besviken och laget har en första nolla i kolumnen. Agnes rider sedan fullkomligt magnifikt och ser ut att skaffa en ny nolla till laget, men på något sätt lyckas hennes häst toucha det allra sista hindret med bakhoven.

Två kvar. Båda måste nolla. Jag bryr mig inte det minsta, tycker bara det är kul att titta på men jag ser hur nervös LillyBelle är. Hon vill så gärna få delta i sitt livs första omhoppning och följer nu oroligt hur det går för Hanna och Linn. Det går väldigt bra för Hanna, som utan problem tar sig över samtliga hinder. När Linn ska in är även jag nervös, för LillyBelles skull.

Linn verkar däremot inte besväras av nervositet. Hon rider hur stabilt som helst och glädjetjutet från LillyBelles mun när Linn klarar sista hindret ekar över hela området.
LillyBelles första omhoppning är ett faktum och hon får dessutom sällskap av Angelos lag, som också kvalificerat sig och där Angelo, nu på Tindra, fixat en av nollorna.

33peggy
Så här strålande glad blir man när man ridit sin första omhoppning i livet och nollat.

Att Tingsryds och Lammhults lag sedan är överlägset snabbast i omhoppningen spelar ingen roll för vare sig Angelo och LillyBelle. De har fått känna på hur härlig lagkänslan är, de har kämpat och gjort allt de kan och vänder hemåt med fem fina insatser utan rivningar.

Men allt är inte guld och gröna skogar med ridsport. Vad många utanför sporten inte tänker på är hur farlig den också är, hur lätt det kan gå fel och hur många skador som varje dag uppstår till häst.
Vi står alla och lider med stackars Hanna, som ingår i Angelos lag, när hennes häst plötsligt tvärstannar framför det första hindret. Hanna överraskas, faller handlöst med ryggen före rakt ner på en hård bom. Det visar sig senare att hon drabbats av en fraktur i överarmen och tvingas vila från all ridning under sommaren.
Krya på dig, bästa Hanna! Vi saknar dig i laget.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt finns jag på Insta som ponnypappandaniel


Ponnypappan
Igår 17:53

Förberedelser inför tävling: en studie

Förberedelser inför tävling: en studie
Hönätet packat, alla grejerna är med, hästen lastad. Äntligen klart för avfärd.

Den här veckan har jag roat mig med att jämföra familjer med unga utövare i olika sporter när det kommer till tävling. Eller rättare sagt: hur förberedelserna ser ut innan tävlingsdramat tar vid och bryter ut i full kraft. En av sporterna beskriver jag helt baserat på egna erfarenheter. Här följer resultatet av min studie:

Fotboll

”Gomorron! Har du packat skorna?”

”Yes, ligger i väskan”.

”Bra, då kör vi”

Ishockey

”Hej gubben! Match i dag. Har du koll på klubban, skridskorna, tröjan, tejpen, vattenflaskan, benskydd, axelskydd, armbågsskydd och alla andra skydd?”

”Dom finns redan i hallen. Materialaren sköter det där”

”Okej, då kör vi”

Handboll

”Hej, har du koll på skorna?”

”Visst”.

”Bra. Då drar vi nu”

Innebandy

”Vi måste åka nu. Hämtar du dojorna och skyddsglasögonen?”

”Packade redan i går”

”Bra, då åker vi”.

Tennis

”Klar med frukosten? Hämta racketväskan och glöm inte packa ner skorna och vattenflaskan”

”Fixat”

”Bra, dags att åka”

Schack

”Nu åker vi. Hej då!”

Ridsport

”Vakna! Klockan är tjugo i sex”

”Ja, vi måste skynda på. Lilly är ju första startande!”

”Går du ut och ger hästarna mat?”

”Ja, ska bara borsta tänderna”

”Vi hinner inte äta. Vi får ta med oss något och äta i bilen. Jag fixar mackor och O’boy”

”Men mamma, jag är hungrig!”

156 Svans
En ljus och helt fläckfri svans är ett måste.
156 Sadel
Sadel, träns och martingal är på plats. En av många punkter att bocka av.

”Vi hinner inte. Daniel, kan du köra fram transporten?”

”Ja, jag ger hästarna mat först. Sen kör jag fram den”

”Har någon packat hönäten?”

”Hann inte. Blev för sent i går. Fixar när jag kört fram transporten!”

”Lilly, går du ut och börjar göra i ordning Peggy?”

”Ja”

”Nu är transporten framkörd”

”Bra. Vatten måste fyllas på i hagarna innan vi åker”.

”Fixar det.”

”Lägg ner mobilen nu, Angelo. Kan du borsta Hilda istället?”

”Okej”

”Och kratsar du Peggy, Lilly?”

”Mmm”

”Nu har jag fyllt på vatten i hagarna”

”Bra, blanda mash också”

”Mamma, Angelo retas”

”Gör jag inte alls. Det är Lilly som retas”

”Slutar nu, båda två. Gör i ordning era hästar. Annars kommer vi för sent”

”Mashen klar. Ställer den i bilen”

”Jag är hungrig”

”Du får äta i bilen sen”

”Har ni packat hjälmarna och västarna, förresten”

”Ja.”

”Ja”

”Bra. Angelo – har du gjort Hilda fin?”

”Mmm”

”Har du tagit svansen?”

”Nej”

”Gör det då”

”Mmm”

”Pappa, kolla den här flätan”

”Vad fin”

”Den är inbakad”

”Det är svårt, va?”

”Ja, men jag har lärt mig själv”

”Bra, Lilly. Vad är det där du håller på med nu?”

”Hovolja”

”Olja som man smetar på hovarna, helt enkelt?”

”Mmm”

”Få se nu: träns är med, sadel är med. Lilly, var är dina ridstövlar? Putsade du dem igår?”

”Nej”

156 Hovolja
Hovolja är olja som smetas på hovar. Tydligen mycket viktigt i uppladdningen inför tävling.
156 Fläta
Ingen häst åker iväg på tävling utan en fläta. Ej förhandlingsbart.

”Daniel, kan du hämta Lillys stövlar och putsa dem snabbt?”

”Javisst”

”Angelo, borstar du Hilda och ser till att hon har rätt bett?”

”Mmm”

”Det ska bli dåligt väder i dag. Är alla regnkläder packade?”

”Jag hittar inte min regnjacka. Var är den?”

”Jag såg den i går, Lilly”

”Var?”

”Inne nånstans”

”Var inne?”

”Vet inte”.

”Angelo, glöm inte att ta med dig extra skor om det blir regn”

”Lillys stövlar är putsade”

”Bra, kolla om allt är packat. Skrittäcken, sporrar, spön”

”Okej, skrittäcke, är det ett sånt där litet täcke?”

”Ja, precis”

”Ja, det är packat. Sadlar, träns och martingal hänger där de ska”

”Jag har hittat regnjackan. Men var är min väst?!”

”Den hade du ju packat, Lilly. Det sa du”

”Nej! Var är min väst!?”

”Du måste ju hålla koll på den själv”

”Sluta! Var är västen?”

”Leta upp den själv. Det är din väst”.

”O-KEJ då!”

”Då ska vi se. Dricka, druvsocker, insulinpenna. Just det. Angelo, har du gjort klart din nummerlapp?”

”Mmm.”

”Angelo, lägg ner mobilen nu. Hade du fixat nummerlappen?”

”Nej, var är den?”

”Då får leta upp den. Skynda dig”

”Nu har jag HITTAT västen”.

”Bra, Lilly. Lägg in den i bilen. Ska vi lasta hästarna då? Nej, vänta, vi behöver vatten. Daniel, fyller du en dunk?”.

”Javisst”.

”Angelo, har du rätt sadelgjord med dig nu? Du vet vad som hände senast”

”Mmm”

”Säkert?”

”Ja, jag är säker”.

”Bra, då ska allt vara med. Lilly, fick du med dig spöet?”

”Nej, det är inte med. Var är det?”

”Du får leta. Skynda dig nu. Vi måste komma iväg!”

”Här är spöet. Jag hittade det direkt!”

”Bra, då lastar vi. Men det finns ju inget hö i näten. Daniel!”

”Oj, glömde det. Jag fixade ju vattnet, sen mashen, sen putsade jag stövlarna, sen hämtade jag skrittäcket och sen…”

”Jaja, bara packa näten nu!”

”Visst”

”Sådär. Äntligen kan vi lasta. Hilda först! Sådärja. Fäll ner bommen, Daniel”

”Visst”

”Så tar vi Peggy. Är du beredd därinne, Lilly”

”Ja!”

”Båda hästarna inne. Fäller du ner kapellet, Daniel?”

”Japp”.

156 Ben
Smuts och annat otyg avlägsnas medelst stor skicklighet.

”Ser allt okej ut nu?”

”Det gör det”

”Bra, sätt er i bilen. Vi åker nu.”

”Okej”.

”Okej”

”Då ska vi se. Startar du bilen, Daniel. Nu MÅSTE vi åka!”

”Ja, nu kör vi”

”Här barnen, här är mackor och O’boy”

”Mmm”

”Stanna bilen!”

”Vadådå?”

”Jag glömde hästpassen”

Den ovetenskapliga studiens slutsats: en sport sticker ut.

Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

 


Ponnypappan
17 september 19:10

Ponnypappan: Ridsport är en fräsch färskvara

Ponnypappan: Ridsport är en fräsch färskvara
Foto: Privat

Ibland går det bra. Ibland mindre bra. Ibland får man nöja sig med det lilla. Andra dagar känns som ren bonus. Det är så det är inom ridsportens tävlingsverksamhet. Här finns inga seriespel med 52 omgångar där det går att dra ifrån och bevaka en ledning.

Varje tävling blir ett nytt blad, allting nollställs, banorna är unika, svårighetsgraden varierar liksom hästens humör och hur ryttaren tar sig an uppdraget. Det går aldrig att på förhand säga att ”det här vinner han eller hon lätt” eftersom det kan räcka med en sekunds ryttarslarv eller tittighet från hästen och loppet är kört.

Går du in och tror att det är klart, väljer att inte ge 100 procent – ja, då kan du kanske vinna en tennismatch om motståndaren normalt sett är ett par klasser mindre bra än du. Men i ridsport – där är du rökt som en makrill på middagsbordet om du inte går in med full koncentration. Att du aldrig är bättre än din senaste tävlingsinsats gör ridsporten till en fräsch färskvara som är oerhört spännande på alla nivåer.

Mot den bakgrunden är det intressant att se hur mina barn hanterar sina tävlingsmoment. Angelo och LillyBelle har det gemensamt att de älskar att vinna och starkt ogillar att inte få till det, vilket de delar med många andra. Men där slutar likheterna. Medan LillyBelle tycks utrustad med en avundsvärd förmåga att gå in i sin egen värld när det är skarpt läge och inte ens verkar veta vad nervositet är för något är läget det rakt motsatta för Angelo. Han är lika tittig och nyfiken som den mest tittige och nyfikne häst, han får jobba hårt med att hitta rätt fokus och för honom är minsta lilla störningsmoment detsamma som rött lysande varningsblinkers.

Angelo tävlar för närvarande tre hästar; Hilda, som är en formel 1-bil, TW som är TW och så Tango, som är en ponnykopia av Angelo själv: tittig, nyfiken och lättstressad. Jag tror inte att det finns en ponny som Angelo har roligare med än Tango. På träning är det nästan alltid stora leenden och höga skratt, samtidigt som Angelo inte är helt nöjd med antalet plaketter som sitter fastskruvade på Tangos boxdörr.

Men oj, vad de har tränat grunder de senaste månaderna. Nött detaljer, om och om igen. Tränat och åter tränat för att hitta den perfekta symbiosen.

När Malin och barnen styr kosan mot Torsås denna söndag får jag vackert stanna hemma. Här finns fem andra hästar som ska tas om hand. Någon måste göra det och det är jag. Equipe-appen funkar som vanligt perfekt som substitut och efter nära döden-upplevelsen Equipe bjöd på när Angelo och Hilda kvalade till Elmia känns det som att ingenting längre kan göra mig nervös.

Jag vill så gärna att Angelo och Tango ska lyckas. Skulle så gärna skruva fast en ny plakett i boxdörrens brädor. Har sett hur fint det sett ut här hemma på ridbanan den senaste tiden. Unnar dem en framgång av hela mitt hjärta.

De är anmälda i två klasser; först en LD och därefter en LC. Det är åtta startande i LD:n och jag ser att Angelo och Tango är sist ut. Tävlingen börjar, första ekipaget nollar, kort omhoppning med sluttid på under 20 sekunder. Ekipagen som följer har heller inga fel och när det bara är Angelo kvar på startlinjen har alla dubbelnollat och ledartiden är 17,60.

Jag står själv mellan hyllorna med konserver och soppor på Citygross och följer vad som händer i Torsås. Ignorerar för en stund inköpslistan, sätter mig på huk och tittar i appen. Det dröjer ett tag innan Angelos namn försvinner från startplatsen. Sedan ser jag: 1 Angelo Enestubbe, Brynnebo Prince Tango, 16,60.

Yes! De gjorde det! Träningen ger resultat.

Seger direkt, alla mål för dagen är redan uppfyllda men nu finns plötsligt nya sköna chanser som mest måste kännas som ren bonus för Angelo. Blir segern till en kick eller blir effekten den motsatta, med minskat fokus och en prestation som inte är lika bra?

Svaret kommer i LC och det blir ett svar som heter duga. Elva startande denna gång och Angelo går ut som nia. När resultatet kommer upp går han upp i klar ledning och först nu börjar jag fatta att jag nästan inte fattar någonting. Det här ekipaget har kämpat ihop i flera år, stött på så otroligt många problem utan att egentligen få någon lön för mödan de tillsammans lagt ner. Det här känns på något sätt som en retroaktiv utdelning. De vinner nämligen LC efter en ny blixtrande snabb omhoppning.

Kolla här:

Två segrar på två starter. Det slår mig att det kanske aldrig kommer att ske igen för Angelo och Tango. Eller är det kanske just vad det gör? Efter två ärevarv med Tango är dagen dock inte slut. I lastbilen finns även Hilda och ytterligare två klasser – LC+ och LB – väntar.
I LC+ syns det, enligt de rapporter jag får, tydliga tecken på okoncentration från Angelos sida. Han är plötsligt våghalsig, rider inte de vägar han och Malin talat om på förhand och får ett nedslag.

Återigen: ridsport är färskvara, du är inte bättre än ditt senaste resultat men du kan använda det resultatet som en lärdom. Det gör Angelo på ett berömvärt sätt. När Lätt B:n startar har har åter hittat fokus och han och Hilda genomför en väldigt fin hoppning. Det slutar så enastående bra att Angelo tar sin tredje seger på fyra starter den här dagen.

Och det första jag gör när han glädjestrålande kommer hem och visar upp sina priser är att plocka fram skruvdragaren. Formen kommer och går, men plaketterna består.

Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
10 september 08:45

Unikt bra – men vi behöver fler killar som rider

Unikt bra – men vi behöver fler killar som rider
Theodore, Åke, Ture, Wille, Angelo och Casper. Sex härliga killar som rider.

Minns ni Wille?

Jag skrev om honom för nästan exakt två år sedan här på bloggen. Då var Wille en blyg sexåring med egen shettis, väldigt liten riderfarenhet men med ett superstort intresse för ridsport. Genom Instagram hade Wille och hans mamma Amanda med stort intresse följt Angelo och gjort Wille än mer nyfiken.

Wille och Amanda kom ut och hälsade på oss, Wille hade förberett frågor till Angelo, de borstade tillsammans Tindra, som Wille sedan fick rida på. I en sport som i yngre år är så totaldominerad av tjejer, behövde Wille en ridande kille att ty sig till och det började med Angelo.

I lördags var jag på plats när vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb avslutade 2021 års tävlingssäsong med att arrangera tävlingar som innehöll både smått och gott, både småhäst och storhäst, både lagtävling och ponny-DM.

En tävlingsdag upplever jag alltid som en spännande och rolig upplevelse, men just den här lördagen gladde jag mig alldeles extra över två speciella händelser, varav den ena nästan kändes unik.

För det första var det tävlingen när Wille första gången nollade i Lätt C. Från det där besöket hemma hos oss för två år sedan har det hänt massor i Willes hästliv. Sexåringen har blivit åtta, shettisen har fått sällskap av en B-ponny och på just den här B-ponnyn, en sexårig valack med det svårstavade namnet Slievecorragh Dinky, rider han säkert, snyggt och fint och nollar alltså för första gången i Lätt C, avdelning B. Wille har utvecklats enormt och gått från nybörjare till att bli en riktig liten ryttare, som glädjande nog ofta dyker upp i startlistorna när det vankas tävlingar här i närområdet. Det gör mig varm inombords att se honom ta nya steg hela tiden.

154 Wille
Wille.
154 Casper Jönberg
Casper.
154 Åke Edh
Åke.
154 Ture Erlandsson
Ture.
154 Theodore Gunnarsson
Theodore.
154 Angelo
Angelo.
154 Wille3 2
Wille på besök hemma hos Angelo sensommaren 2019. Nu har Wille nollat sin första Lätt C.

Den andra, och i det närmaste unika, händelsen som får mig att känna en varm och skön känsla i bröstet sker strax före Willes fina ritt. Där, i Lätt C:s avdelning A, finns sex anmälda ekipage som ska tävla mot varandra. Det är knappast unikt. Det unika ligger i att fyra av dem faktiskt har killar som ryttare. Förutom Angelo är det Casper och Åke, varav Casper ställer upp med två olika ponnyer. Killarna är i majoritet – och jag kan inte på rak arm säga att jag sett det någon gång, i någon tävling, någonstans. Killarna hade dessutom kunnat vara ännu fler. I gänget finns även Theodore, som tävlade dressyr i Lammhult denna lördag, och Ture, som nyligen bytt från B- till C-ponny. Och räkna med att även Wille snart finns med i avdelning A-gänget.

Jag älskar det här. Tycker att det är enormt viktigt med fler killar på ponnynivå. Det är precis som i hockeyn, där läget är det omvända: i de klubbar som utvecklat en fungerande verksamhet för tjejer – där fortsätter tjejerna i hög grad med sin idrott. Något yrvaket och några år för sent har hockeyn äntligen insett detta och satsar i dag rätt hårt för att få tjejerna att stanna kvar i sporten.

Skillnaden är att det nog är lättare för en kille som rider att välkomnas in i en gemenskap som domineras av tjejer än vad det är för en hockeyspelande tjej att komma in den mansdominerade hockey som inte ens är nära att tvätta bort sin fåniga machostämpel. Det är inte tjejer som rider utan snarare killar som i-n-t-e rider som är hotet mot killar s-o-m rider. Killar som inte fattar, som retas, mobbar och fryser ut. De är inte många, men de finns.

Just därför tror jag att en gemenskap i en ridsport där det också finns killar som delar andra killars intresse för sporten är ovärderlig. Jag är nyfiken på om förbundet har en plan för att utjämna könsbalansen. Finns det tankar på ett Killar som rider-projekt? Jag är övertygad om att sådana satsningar skulle kunna ge mångfaldig frukt.

Spanar vi ut över Sverige och tar en titt på startlistorna i en genomsnittlig ponnytävling ser det tyvärr nästan spöklikt ut för den som letar efter pojknamn.

Här i Kronoberg är vi lyckligt lottade, närmast unika, och det gör mig väldigt glad.

Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
3 september 17:30

Lokal-lokal-lokalt och en man jag tycker synd om

Lokal-lokal-lokalt och en man jag tycker synd om
LillyBelle och Peggy, ett strävsamt kategori A-ekipage. Foto: Daniel Enestubbe

Vilket fantastiskt år det varit för svensk ridsport. Jag menar: EM har knappt börjat men det spelar ingen som helst roll hur det går i EM. Även om tio femton år kommer vi att med det mest njutningsfulla välbehag direkt att kunna återkalla minnet av Den Klassiska Omhoppningen i OS.
Idrottsminnen är otroligt seglivade, ja, de finns rentav kvar för alltid som en inre skatt, omöjlig att utplåna.

Samtidigt, mitt uppe i efterskalven av det saliga lyckoruset från OS-guldet, finns det en person i Ridsportsverige jag tycker synd om, på fler än ett sätt. Fredrik Jönsson.
OS skulle ha blivit hans mästerskap. Det kunde ha varit Jönsson och Cold Play som bidrog till det efterlängtade guldet.

Fjönsson
Fredrik Jönsson är SVT:s expertkommentator vid EM i hoppning. Foto: Annelie Frank

Att sedan tänka på anledningen till att han inte var i Tokyo gör det rent smärtsamt att tänka på hur Fredrik Jönsson mår innerst inne. Att läsa Annelie Franks intervju med honom i hans nya ovana rollen som SVT:s expertkommentator är också en konst i att läsa mellan raderna. Det känns ungefär som att läsa om en stjärnspelare i hockey som över en natt gått från att vara hyllad av fansen varje kväll till att vara vaktmästare i ishallen och sedan, i intervjuform, berättar om sin nya roll.

Det måste svida något fruktansvärt för Fredrik Jönsson att sitta där – en stjärna som tagit en plågsam ofrivillig paus – och kommentera sina stjärnkollegor istället för att själv utmana dem och jaga medaljer. Det är just det man kan läsa in mellan raderna i intervjun. Vetskapen om att Cold Play inte längre finns, på grund av den osannolik tragedin i våras, gör det hela till en dubbel olycka. Jag kan bara innerligt hoppas att Fredrik Jönsson snart kommer tillbaka, med en värdig arvtagare till Cold Play och starkare än någonsin. TV-expert får han gärna vara, fast helst om sisådär 25 år.

Här hemma i Växjö är vi lyckligtvis – peppar, peppar – förskonade från elände, åtminstone för stunden. Att Angelo lyckats kvala in till Elmia kommer, som jag nämnde i förra bloggposten, att ta sin tid att smälta. Jag kan ännu inte föreställa mig honom på stora banan i slutet av oktober, det känns enbart overkligt.

Därför var det en stor nypa frisk luft för oss alla att i helgen bege oss ut på till Braås, tre mil utanför Växjö. Braås Ponny- och Ridklubb är en väldigt liten men väldigt mysig klubb, som påfallande ofta och med stort hjärta arrangerar både pay and jumper och tävlingar. Att åka till Braås har aldrig gjort mig nervös, bara glad och nöjd. I Braås handlar det nästan alltid om låga klasser och jag inbillar mig att många små ryttare gjort sin allra första tävling just där.
Braås har någonting så småunikt som en tävling som är lokal i rent geografisk mening, lokal i tävlingsklassad mening (även om det heter enstjärnig tävling nu) och som totaldomineras av lokala unga ryttare. Helt enkelt en lokal-lokal-lokal tävling. Här är det visserligen skarpt läge – all form av tävling är på något sätt skarpt läge – men det är skarpt läge i ett oerhört behagligt klimat.

153 Angelo Tw
Angelo har aldrig roligare än när han sitter på TW:s rygg. Tillsammans tog de nya steg i rätt riktning i mysiga superlokala Braås. Foto: Daniel Enestubbe

Här kan Angelo utan minsta nervositet ställa upp med TW i två klasser (LD och LC) och känna 100 procent njutning och noll procents oro för att göra bort sig. Det syns också hur roligt han och TW har därute och den som har roligt har oftast lättare att göra bra ifrån sig. Bra går det också. Angelo och TW dubbelnollar och slutar femma av tolv startade i LD och i LC, där TW hittills bara tävlat en gång och vägrat hoppa ett enda hinder, går de i mål med ett enda petfel.

153 Lillybelle Peggy 3
LillyBelle och Peggy, ett strävsamt kategori A-ekipage. Foto: Daniel Enestubbe

På denna lokal-lokal-lokala festtävling kan även LillyBelle och Peggy gå ut och köra för fullt och utmana Angelo/TW och de andra B-ekipagen på ren glädje. Det går fantastiskt bra för dem. I LD vinner de hela klabbet efter hundradelsdramatik före kompisen Casper Jönberg och tar sedan täten i ett litet charmigt ärevarvståg. I LC hittar de små smarta omhoppningssvängar som bara överträffas av en annan kompis, Isabella Aaby-Ericsson från Lammhult.
Stort och smått, glädje och sorg, lek och allvar.
Ridsport är som livet självt.

153 Lillybelle Seger 2
Efter ett hundradelsdrama vinner LillyBelle och Peggy LD i Braås. Här poserar de stolt under prisutdelningen. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
27 augusti 18:40

Ponnypappan: Därför är ridsport överlägsen andra sporter

Ponnypappan: Därför är ridsport överlägsen andra sporter
Saken är klar. Angelo och Hilda slutar tvåa och är klara för Jönköping Horse Show i oktober. Foto: Privat

Det finns ett flertal anledningar till att jag tycker att ridsport är den bästa sport vi har. En av dem är att det inte spelar någon roll vilken månad på året du är född. Kan det vara ett problem, kanske du tänker?

Jo, det kan det. Statistiken visar att inom våra stora lagidrotter spelar födelsedatumet en närmast tragiskt stor roll för om du ska lyckas eller inte. SCB-siffror visar att bara hälften så många hockeyspelare i hockeyns högstaliga, SHL, i dag är födda under årets tre sista månader jämfört med antalet som är födda januari-mars. Det är dessvärre stor risk för att den som inte kommer med i sitt distrikts TV-pucklag som 15-åring helt enkelt väljer att sluta med hockey.

I ridsport spelar det, till skillnad mot lagsporter, ingen som helst roll om du är född på vid tolvslaget på nyårsafton eller två minuter senare. Här bedöms du efter vad du kan, du delas inte in i en kalenderstrikt åldersklass eller riskerar att selekteras bort, bara på grund av att du som sent född på året ligger nästan ett år efter i utvecklingen jämfört med januarifödda.

Det spelar varken någon roll när du är född eller om du är kille eller tjej när du beger dig ut på ridningens tävlingsbanor. Detta är också enastående; att precis alla tävlar på exakt samma villkor. Och det bästa av allt: du FÅR faktiskt tävla i ridsport hur ung du än är om det är det du vill göra.

Hockeyn slopar serietabeller och fotbollen plockar bort målräkningen för lag upp till en viss ålder. Samtidigt kan en ung tjej eller kille som rider och känner sig sugen på att tävla utan minsta problem välja en lämplig nivå, anmäla sig och ställa sig på startlinjen. Att andra idrotter ängsligt infört förbud mot resultaträkning beror tyvärr enbart på att det finns föräldrar som vansinnigt enögt hetsar sina barn, men det tragiska är att åtgärderna drabbar barnen.

Skulle ni ens kunna föreställa er att Svenska Ridsportförbundet fattade beslut om att inga resultat i exempelvis Lätt E och Lätt D ska räknas från och med nu? Sedan kommunicera ut att ”visst, du kan anmäla dig till tävlingen och hoppa över alla banans hinder men oavsett om du nollar eller har åtta fel existerar inte ditt resultat”?

Barn som väljer att idrotta vill tävla, tro ingenting annat. Det är vad idrott ytterst går ut på, toppen av pyramiden, ett kvitto på slitet du lagt ner och ett protokoll över vad du behöver träna på. Tävlingsmomentet är för väldigt många en välsmakande morot, ett sätt att få barn motiverade att fortsätta med sin sport långt upp i åldrarna. Och är det någonting mina barn gillar är det att tävla, alldeles oavsett vad det gäller.

Jag kan heller inte se det negativa i att successivt och bokstavligt talat höja ribban när man känner sig bekväm och trygg på en viss nivå. Ta nästa steg. Testa vingarna. Att då och då träna sig i att hantera ett riktigt skarpt läge.

Där, i det skarpa läget, i dramaturgins centrum, befinner sig Angelo denna lördag. Platsen är Norrahammar-Taberg och för första gången står någonting verkligt stort på spel, nämligen en plats i Agria Pony Trophy under Jönköping Horse Show i slutet av oktober.

Vi har i flera år varit på JHS som åskådare och ärligt talat har tanken aldrig slagit mig att Angelo eller LillyBelle ens i en avlägsen framtid skulle finnas med i de digra startfälten. Men nu är han anmäld till kvalet och förutsättningarna signalerar en och samma sak: skarpt läge.
Här hade hockeyn och fotbollen pekat finger och sagt att ”skarpa lägen håller vi inte på med i Angelos ålder. Elvaåringar ska bara ha kul”.

152 Angelo Och Hilda
Angelo och Hilda i aktion i kvalet till Agria Pony Cup. Foto: Daniel Ståhl

Men vad tror ni att Angelo har? Tråkigt? Tvärtom har han, ända sedan han överlycklig anmälde sig till kvalet, gått och drömt om den här chansen. Skulle vi då säga att ”nej, det är inte bra för dig att tävla på den nivån?”.

Jag har respekt för den som tycker annorlunda men mitt svar på den frågan är nej.

Själv befinner jag mig i sämsta tänkbara position. Jag är nämligen inte på plats utan placerad hemma i soffan i Växjö där LillyBelle skärmdubblerat sin telefon mot teven. Där sitter vi nu, jag,  LillyBelle och svärmor, och stirrar på en uppförstorad bild av Equipes liverapportering. Att inte kunna se vad som händer är hemskt. Nervositeten svider i hela min kropp.

Det är 27 startande i klassen.
De tre bästa går vidare till JHS.
Ett enda kvalförsök per ryttare tillåts.
Läget kan inte bli skarpare än så.
Regin håller rysarklass.

Bakom sig har Angelo en helg där inte mycket klaffat för honom och Hilda i Karl Oskar-cupen. Sedan dess har han tränat på ett par detaljer men är nog rätt osäker på formen. Han har fått startnummer 22 och jag tänker att han måste vara oerhört nervös. Själv är jag så nervös att jag knappt kan hålla ordning på armar och ben. Det är olidligt att vara på plats men ännu mer olidligt att inte vara det.

Så drar tävlingen igång. Ett efter ett går ekipagen i mål. Jag tycker att det är superresultat som redovisas hela tiden. En massa dubbelnollor och tider som känns löjligt snabba. Efter vad som känns som två timmar har turen kommit till nummer 22.

Den ledande tiden är 20,13.

För att gå upp på den tredje och sista kvalplatsen krävs en tid, snabbare än 21,47.

Så börjar tiden rulla på teven. Antal fel: 0. Tiden rullar vidare. Fortfarande är antal fel noll. Så går grunden mot sitt slut. Fortfarande inga nedslag. Och så drar omhoppningstiden igång. Jag skakar i kroppen. Vågar inte titta men gör det ändå.
17 sekunder.
18…….19…….20……komma 67!

152 Angeloglad
Angelo med sin finalbiljett. Foto: Privat
152 Tevejubel
Är man inte på plats får man jubla som en överförfriskad fotbollssupporter framför teven. OBS! Bilden är absolut inte arrangerad. Foto: Privat

Jag reser mig hastigt upp och vrålar som en överförfriskad åskådare på Tele 2 Arena när Hammarby avgör på övertid. LillyBelle jublar men inte på samma pinsamma sätt som jag. Svärmor tittar konstigt på mig men även hon uttrycker diskret jubel.

Angelo och Hilda ligger tvåa, just nu på Elmiaplats. Helt otroligt.

Dock: fem ekipage kvar. Samtliga är grymma ryttare med grymma hästar, upplyser den pålästa LillyBelle psykologiskt inför slutspurten. Nästkommande ryttare är felfri, sluttiden … snabb men inte tillräckligt för att hota andraplatsen. Samma sak med nästa. Tre kvar. Två måste vara snabbare än Angelo för att han ska hamna utanför topp tre. Ännu en snabb ritt väntar, men tiden räcker inte.

När det är två kvar börjar jag hoppas på det. Hoppas på att Angelos dröm om Jönköping ska gå i uppfyllelse och – som i en märklig dröm – är saken klar efter nästa redovisade målgång.
Han. Gjorde. Det.

Jag utnyttjar fördelen med att inte vara på plats och unnar mig ännu ett fotbollssupportervrål med barnsligt knutna nävar framför teven. Jag känner en lycka sprida sig i kroppen, därför att jag vet att den lycka Angelo känner i den här stunden är ännu större.

Han har hanterat det skarpa läget, slutat tvåa och ska få åka till Elmia i höst. Jag kommer inte att tro det ens när jag ser det.

Tack för att ni tog er tid – och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
20 augusti 12:13

Bradburybragden som kuppade cupen

Bradburybragden som kuppade cupen
Historiens kanske största idrottsskräll är ett faktum. TW har slagit sig in i medaljstriden och ridit sitt första ärevarv. Då är det klart att groupiesarna svärmar.

DISCLAIMER: Följande texts innehåll och berättelse kan i viss mån vara starkt färgad av skribentens högst subjektiva upplevelse av det inträffade, dennes kärleksfulla förhållande till omnämnd ponny samt nära släktskap med inblandad ryttare. Den utförda handlingen kan därför framstå som mer grandios än vad den i själva verket kanske är. För detta ber vi om mottagarens överseende.

Eftersom hästmänniskor ofta håller sig till just hästar och därmed till ridsport uppstår ofta en sorts skygglappar inför andra sporthändelser. Hästar upptar nämligen i normalfallet så enormt mycket av vår tid att vi knappt hinner tänka på någonting annat. Om jag exempelvis frågar er vem Stephen Bradbury är ringer det kanske inga som helst klockor bland de flesta av er.

Därför ska jag berätta lite om Stephen Bradbury. Han är 48 år gammal, kommer från Australien och har, det varma och sett till klimatet anti-skandinaviska hemlandet till trots, en karriär som shorttrackåkare bakom sig. Troligen och säkerligen just därför nådde Stephen Bradbury inte ens upp till status som medelmåtta i sitt idrottsutövande. Men han var ju australier, trots allt, och för en vintersportande australier krävs inte mycket mer än att kunna stå på ett par skridskor för att bli uttagen till OS.

Stephen Bradbury åkte chanslös till OS i Salt Lake City, visste att han skulle komma sist i det första försöksheatet för att sedan packa grejerna, sätta sig på första bästa plan tillbaka till Melbourne och skratta gott åt de nya minnen och erfarenheter han skaffat sig.

Men historien ville annorlunda, och nu tror jag att även de ridsportmänniskor som inte ägnar sig åt att se på vintersport på tv anar vart jag är på väg. Under veckorna i Utah gick Stephen Bradbury nämligen från att vara de olympiska spelens sämste skridskoåkare till att bli världens genom tiderna mest kände skridskoåkare. Aldrig tidigare i idrottshistorien har en utövare stått i sådan närkontakt med Fru Fortuna som Bradbury vintern 2002.

Han tog sig sensationellt vidare till semifinal efter att ett gäng andra åkare halkat i sista kurvan före upploppet. Han tog sig lika sensationellt till final på samma sätt och väl framme i finalen insåg han naturligtvis att det var kört. En australier i en shorttrackfinal, liksom. Bradbury var i sjunde himlen redan där. Men sedan, i finalen mot två sylvassa amerikaner, en lika snabb kines och en illerkvick korean, vet nog ändå de flesta av oss vad som hände. Historiens utan tvekan mest omöjliga och sensationella OS-guld bärgades. Kolla in ett klipp från detta här. 

Det finns en anledning till att jag tänker på Stephen Bradbury när jag nu står på Karl-Oskarcupen på hemmplan här i Växjö. Det är lördag, cupens andra dag och jag har fortfarande inte förstått vad som hänt.

Det handlar om Teeny Weeny, om vår älskade B-ponny TW.

Snigeln TW. Icke-tävlingshästen TW. Lata TW. Snälla TW. Matvraket TW. Maskoten TW. Stanna mellan hindren på en oxer-TW.

Okej, hon har kostat mig en framtida Maldivernaresa efter ett förlorat vad när hon med LillyBelle på ryggen nollade en lätt E nere i Skåne förra sommaren.

Men mycket mer än så går hon inte för.

Det tror jag i alla fall när hon och Angelo ger sig iväg i Lilla Anna-delen av cupen. Mot sig har de 25 andra ekipage och vem som helst kan räkna ut att om de mot all rimlig förmodan skulle få ett resultat kommer det resultatet befinna sig ljusår från en placering.

Jag vet detta.

Men någonting händer.

151 Tw Med Rosett
Ja, ni ser hur löjligt glad han är. Angelo kan nog fortfarande inte förstå vad som hände under Karl Oskar-cupen i lördags.
151 Lilly Ärevarv
Lilly och Tindra galopperar rakt in i kameran under ett av sina ärevarv. Ögonblicket efter att bilden tas kastar jag mig till vänster.

Det är inte någon fullkomligt osannolik tur, som Stephen Bradbury hade för snart 20 år sedan. Det är någonting annat som händer. Plötsligt är det som att se en helt annan ponny än TW, trots att det är TW. Det går nypa-mig-i armen-fort, hopptekniken ser nästan graciös ut och hindren retfullt enkla. Jag förstår inte vad Angelo gör men snart går ekipaget in i omhoppning. Där bibehålls tempot samtidigt som Angelo hittar smarta omhoppningssvängar som TW besvarar utan minsta protest.

De har startnummer sex och när de passerar mållinjen annonserar speakern Emil Bolin att Angelo Enestubbe och Enelyckans Teeny Weeny leder tävlingen.

De LEDER!

Oavsett hur det slutar är en sak helt säker: aldrig tidigare har jag blivit så förvånad, aldrig tidigare har jag med egna ögon sett en grymmare överprestation i en idrottstävling. Det är fullkomligt magnifikt.

När det hela är över har två ryttare klockats för snabbare tid än TW. Hon är mindre än en sekund från segern. Hon har besegrat 23 andra ekipage, slutar trea i tävlingen och belönas med rosett, priser och sitt livs första ärevarv.

Det är en en kupp i cupen, en blixt från klar himmel, en skräll som måste få alla på anläggningen att tappa hakan.

Ponnyn som var med bara som utfyllnad för att Angelo mest på kul ville delta i en andra klass blev den stora hjälten, den största artisten och ponnyernas svar på Stephen Bradbury, dock med en viktig skillnad.

Bradbury vann enbart tack vare att han stod på benen. TW fick rida ärevarv efter en prestation jag aldrig till fullo kommer att greppa.

Det blev i övrigt en Karl-Oskarcup där LillyBelle för ovanlighetens skull fick tävla mot A-ponnyer och där hon själv ställde upp med två stycken i den storleken; förutom Peggy gjorde nämligen Super-Tindra comeback. Och som hon gjorde det. Jag har nog aldrig sett henne flyga över hindren som nu och, förutom ett pet första dagen (inte Tindras fel), vann hon både lördagens och söndagens klass överlägset medan Peggy la beslag på slutsegern i cupen efter tre nollor (totalen baserades på grundomgångsfelen).

För Angelo och Hilda blev cupen inte någon höjdare. Det var spänt, banor glömdes bort, svängarna blev för snäva och det kändes allmänt som stolpe ut.

Men vad gör det när man har en skrällponny som TW?

Tack för att ni tog er tid – andas in den friska augustiluften och följ gärna oss i familjen på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som precis fått instakonton, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
13 augusti 11:30

Ponnypappan: För detta krävs ett bragdguld

Ponnypappan: För detta krävs ett bragdguld
Guldskimrande lag Henrik von Eckermann, Malin Baryard Johnsson och Peder Fredricson. Foto: FEI/Arnd Bronkhorst

Allt är så enkelt när man sitter med facit i hand efter ett slut som varit sagolikt. Skräcken, hopplösheten och nagelbitandet är borta. Eufori och harmoni lever sida vid sida. Själen är rensad från allt ont och ingenting – INGENTING! – kan stjäla vissheten om att detta bär vi med oss i minne och sinne till den dag vi inte längre har några minnen eller sinnen kvar.

Och med facit i hand var det bra (ja, bra) att Peder rev den där sista i förstone så försmädliga bommen. Med facit i hand övergick dramaturgin då från pulserande högdramatisk till ohälsosamt oslagbar. Om Allan istället seglat över sista hindret och den nervösa fransyskan sedan gjort som hon gjorde, vilket vi på goda grunder kan misstänka, hade OS-guldet tillkommit på grund av en motståndares misstag. Det hade varit underbart, det också, men ingenting mot den upplösning vi fick. Med facit i hand helt tack vare Peders fyra fel.

Ska du skriva in dig för evigt i historieböckerna, ska du gå till historien som någon som svarat för ett av svensk idrotts utan tvekan största ögonblick genom alla tider – ja, då ska du riva på sista och gå till omhoppning mot vrålsnabba oslagbara lagmaskins-USA. Du ska stå där som siste man, efter att dina lagkamrater gjort sitt jobb, skaffat dig en sista chans.

En sista chans.

Guld eller silver.

I det läget detsamma som allt eller inget, eftersom ingen kommer ens orka minnas ett förlorat silver jämfört med ett vunnet ridsportguld för första gången på 97 år.

Sedan, inför en hel nation i smått chocktillstånd på andra sidan jorden, ska du besegra världens snabbaste omhoppare och inte bara det: du ska utklassa honom med tider som inte ens är möjliga. Då skriver du historia och det är vad det underbara svenska hopplaget gjort. Henrik von Eckermann, Malin Baryard-Johnsson (som jag unnar henne detta efter alla år!) och Peder Fredricson är sedan snart en vecka blågula nationalhjältar och eviga ikoner.

Hyllningarna har skönt nog också antagit rättvisande stora proportioner. De fåtal tomtar som i kommentarfält påstått att ”hästen gör jobbet” och att ”ridsport inte är en riktig sport” har blivit effektivt nedsablade av en hel armé av stridslystna och segerstärkta hästmänniskor. Det är ännu en enormt positiv effekt av guldet: till och med trollen har förstått att deras argument kan smulas sönder som en finsk pinne.

Och när jag nu för tredje gången på kort tid anför ”facit i hand” som argument: Det här var svensk ridsports egen straffläggning i fotbolls-VM 1994. Det här var svensk ridsports svar på OS-straffläggningen i hockey samma år när en galet genial Foppa blev frimärke.

Ärligt talat: dessa två 27 år gamla jubelguld är de enda två idrottshändelserna i mitt liv som kan mäta sig med det som hände i Tokyo 2021. Insatsen tar plats bland det största vi någonsin varit med om, alla kategorier, och jag tror att min önskan från förra bloggen om att ridsporten skulle leta sig in i tv-folkhemmet nu är uppfylld med råge.

Det är dessutom ett OS-guld som med största sannolikhet kommer att ge stora feta ringar på svensk ridsports vatten.

Mer pengar kommer att strömma till – vem vill inte sponsra en vinnare?

Intresset för ridsport generellt kommer att öka, från redan höga nivåer.

Och sist men absolut inte minst: Henrik, Malin och Peder måste och kommer att få bragdguldet efter det här.

Om Svenska Dagbladets jury har något vett i skallen kan de omöjligt förbise en prestation av den här groteska magnituden. Tack vare Peders rivning och därefter Peders bäst-när-det-gäller-mentalitet uppfylldes kravet i medaljens statuter om att prestationen ska vara utförd ”i ett svårt och vanskligt läge”. Under 39 sekunder och en hundradel av fullständig dramatik och världsklassprestation inte bara uppfylldes formuleringen. Den snarare fullbordades.

Underbarnet Mondo Duplantis fick bragdguldet redan i fjol och kommer säkerligen att få det någon ytterligare gång i framtiden. Om han även slagit världsrekord i OS-finalen (det var snubblande nära) hade nog juryn, som har ett gott öga till friidrott, hittat ett skäl att ge honom medaljen igen redan i år.

Även Daniel Ståhl lär få ett bragdguld i framtiden. Han är världens bäste diskuskastare och går en ljus framtid till mötes med massor av mästerskap som storfavorit. Men Ståhl var överlägsen, hans OS-guld inte i närheten av ridsportens, sett till dramatik.

Detta talar för att hopplaget får medaljen, speciellt under ett år där bragdjuryns eviga gullegris – den skidsport med eller utan gevär – knappast kan vara aktuell ens för ett försnack i jurykorridoren.

Det är som sagt inte varje dag svensk ridsport vinner ett OS-guld. Samtidigt blir jag förvånad men tyvärr ändå inte förvånad om juryn ignorerar ridsporten. Jag vet inte riktigt hur den resonerar, men ett gott tecken är att juryns ordförande, den sympatiske och skicklige journalisten Anders Lindblad, redan i sin krönika under gulddagen nämnde hopplaget och bragdguldet i en och samma mening.

Så, gott folk: det värsta som kan hända oss framåt december är att vi alla blir fruktansvärt upprörda och genast börjar ladda för revansch i Jerringpriset. Mitt tips i dag är dock att lagguldet belönas med båda utmärkelserna.

Själv har jag bara ett problem just nu. Eller två egentligen.

Det första: jag vill men vågar inte kolla på reprisen av omhoppningen eftersom jag är rädd att Peder då ska riva eller att hans tid inte räcker till och att jag bryskt ska vakna ur en skön dröm.

Det andra: inte ens när jag t-ä-n-k-e-r på Peders omhoppning är jag säker på att han undgår rivning.

Men det är två problem jag förhoppningsvis ska kunna hantera med tiden.

Tack för att ni tog er tid – gör som jag och fortsätt att njuta av OS-guldet länge till! Som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram eller gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
6 augusti 17:26

Slår svensk ridsport in matchbollen på lördag?

Slår svensk ridsport in matchbollen på lördag?
Silvermedaljören Peder Fredricson med All In och hästskötare Alva Svensson. Foto: FEI/Christophe Taniére

Det tar olika lång tid att bli populär. Carola blev evigt odödlig stjärna över en magisk kväll och natt 1983. Ett år tidigare tändes en 17-årig svensk världsstjärna i tennis när Mats Wilander gick hela vägen fram till segern i Franska Öppna mästerskapen och senare samma år belönades med Svenska Dagbladets bragdguld.

För andra är det tuffare.

Tusentals soloartister och källarband kämpar och väntar, oftast förgäves, på sitt genombrott eller på en hit som åtminstone kan ge dem sina 15 minutes of fame.

För att inte tala om idrotten, eller rättare sagt: om vissa idrotter.

Medan folksporterna hockey och fotboll skattar sig lyckliga och lutar sig mot ett ständigt självspelande medialt piano är det betydligt tuffare, både för andra etablerade idrotter och inte minst mer perifera idrotter att slå igenom inför en kräsen och konservativ svensk publik. Syns du inte finns du inte men syns du i exakt rätt sammanhang i exakt rätt tid och presterar på topp – ja, då kan du bryta den största och viktigaste barriären och som belöning bli populär, rentav folkkär.

För sporterna som känner sig medialt förfördelade finns inget skyltfönster som lyser starkare än ett olympiskt spel. Slår du till i ett läge där medaljligan för nationen Sverige tillmäts ett stort intresse spelar det nämligen en väldigt liten roll vilken sport du representerar. Genom åren har vi i Sverige sett exempel på nationell glädjeyra efter OS-guld i så pass udda sporter som lerduveskytte, kanot och mountainbike.

Men det finns ett aber, ett gigantiskt men. Inte ens ett OS-guld är en garanti för popularitet. Den nationella glädjeyran över en plats överst på OS-pallen ger i sämsta fall bara de där 15 minuterna i rampljuset för en perifer sport. Kanske någon utmärkelse eller nominering under kommande upplaga av Idrottsgalan men i övrigt finns nästan bara minnen kvar. Det är därför ni inte läser speciellt mycket i media om Henrik Nilsson, Markus Oscarsson och Pia Hansen i dag. Fler än nio av tio är bara intresserade av vad de gjorde när de vann sina OS-guld. Fler än nio av tio är inte det minsta intresserade av deras sporter. Så är det bara. Det finns det siffror på.

Frågan då, den stora i dessa sammanhang: Vad ska hända nu, när tre svenska ryttare, på bästa sändningstid (12.00 i augusti) rider årets svåraste bana på bästa tänkbara sätt? Vad ska hända nu, när de tre också rider omhoppningsbanan utan fel och där en av dem bara är 17 futtiga hundradelar från en gyllene medalj? En gång är ingen gång, men vad händer nu när Peder Fredricson upprepat sin silverbedrift från Rio?

Peder, Malin Baryard-Johnsson, Rolf-Göran Bengtsson och några till har sedan länge sett till att ridsporten fått sitt definitiva erkännande. Ryttare som Henrik von Eckermann och Fredrik Jönsson har de senaste åren förstärkt bilden av Sverige som en nybliven stormakt på hoppsidan.

Räcker det för att göra ridsporten till en av våra största sporter? Till att ta andelar av fotbollen, hockeyn och friidrotten som attraktiva tv-sporter? Att ridsporten redan är en av våra största sporter sett till antal utövare är helt ovidkommande. Det är publiken du flörtar med, tv-tittarna som avgör hur populär du är. Om du inte tror mig kan du ta en titt på den enormt utövartäta innebandyn och fråga svenskarna vad de anser om den som tv-sport (knappt mätbart).

Men sättet det avgjordes på i onsdags, sättet på vilket alla svenskar red, skickligheten i utförandet som lyste rakt igenom tv-rutorna – ja, jag tror att det finns någonting här. Eller om jag uttrycker mig lite mindre optimistiskt och mer realistiskt: jag tror att det KAN finnas någonting här. Det KAN finnas en tändande tv-gnista. Svensk ridsport KAN faktiskt stå inför en guldålder, inte bara när det kommer till internationella framgångar utan även när det kommer till folkets kärlek.

Jag tror kanske inte på ett överfullt Sergels torg, men det kommer definitivt att firas rejält om Det Största sker.

Det Stora var vad vi såg i onsdags, med tre svenskar i omhoppning och Peders nya silver.

Det Största kan vara det vi får se på lördag.

Laghoppning med våra tre supersvenskar i absolut toppform, både inspirerade och revanschsugna efter den individuella finalen. Det känns som att guldläget inte kan bli bättre.

Om onsdagen den 4 augusti 2021 var dagen då ridsporten gav sig chansen att bli riktigt stor ute i stugorna har lördagen tre dagar senare möjlighet att bli dagen då ridsporten slår in matchbollen fram till tv-folkets kärlek.

Precis som Mats Wilander gjorde 1982.

Då kanske till och med Carola ställer upp och sjunger en hyllningssång till den nya folksporten.

Tack för att ni tog er tid – och glöm nu för allt i världen inte att heja fram Peder, Malin och Henrik framför teven på lördag! Som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram eller gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
30 juli 20:51

Ponnypappan: Har du hört den om Bellman och Hyland?

Ponnypappan: Har du hört den om Bellman och Hyland?
Angelo och Munsboro Hyland. Foto: Privat

Som bevakare av den lokala ridsporten här i Kronobergs län har jag vid flera tillfällen skrivit om en duktig ryttare som heter Alva Magnusson. Tillsammans med sin C-ponny Ac’cimo har hon hoppat hem många rosetter, plaketter och segertäcken de senaste åren. När jag sedan, någon gång i vintras, hörde att Alva bytt häst reflekterade jag inte speciellt mycket över det. Snappade bara i förbifarten upp att hennes nya häst hette Sven.

Så kom våren, så försvann äntligen coronans stenhårda restriktioner och det blev fritt fram att tävla igen. TDB öppnade, anmälningarna strömmade in och i en av de första tävlingarna efter uppehållet såg jag att Alva var en av dem som skulle vara med. Jag förutsatte att hon då skulle jaga rosetter och täcken tillsammans med sin nye häst Sven, men i startlistan stod hon uppsatt tillsammans med Ac’cimo.

När jag försynt frågade LillyBelle och Angelo om varför Alva rider på Ac’cimo och inte Sven tittade de på mig som om jag bokstavligt talat var dum i huvudet.
– Men pappa, du fattar verkligen ingenting! Alva r-i-d-e-r ju på Sven ser du väl, sa LillyBelle med en förintande ironisk blick.

Alva hade alltså inte bytt häst. Ac’cimo och Sven är en och samma. Nu, när detta skrivs, har Alva däremot bytt häst, det vet jag med säkerhet, men där och då stod jag förbluffad inför ännu ett av ridsportens outgrundliga mysterier: de obegripliga smeknamnen som florerar fritt och ohejdat, där det som står i passet sällan överensstämmer det minsta med vad hästen kallas för i folkmun.

Sven, liksom? Vad har det med Ac’cimo att göra? AC, Asse eller Assi hade jag förstått. Simon också. Simba, Simson. Det går liksom att logiskt härleda, precis som Allin aka Allan och Butterfly Flip alias Flippan. Men Sven? SVEN!?!

148 Alva
Alva Magnusson på Ac’cimo. Foto: Privat

Som om det inte var nog med alla avdelning A, lätt B och kategori C.
Som om det inte var nog med att lära sig A:0/A:0, A:1A och bed A.
Som om det inte var nog med påtvingade glosor som martingal, pessoa och cavaletti.
Som körsbäret på toppen av alla ridsportens obegripligheter för oss ponnyföräldrar finns även smeknamnskunskap som examensämne innan vi kan räknas som åtminstone snäppet under normalbegåvade.

Jag tränar sedan en tid intensivt på smeknamnskunskap och det finns sannerligen en hel del att lära sig i ämnet i mitt närområde. Tove Modig, en av barnens bästa vänner och största förebilder, verkar nästan sätta i system att rida på hästar vars smeknamn är fullkomligt associationslösa. Förra året red hon en häst med namnet Daniel.4. Vad den kallades? Danny, Danny Boy eller kanske Dee? Nej, Nicke. NICKE. Suck.

I år har Tove ridit in och tävlat en häst som heter Clonboo Jack. Jackie? Clooney? CJ? Ånej, så lätt kommer man inte undan. Clonboo Jack går nämligen under namnet…trumvirvel…Bellman. Fullständigt logiskt och klart. Inte! Jag får hela tiden fråga Angelo och LillyBelle vilken häst som kallas vad när det är dags för tävling.

Samma sak med de flitigt tävlande syskonen Alicia och Casper Jönberg, som knappt rider en häst där jag kan koppla ihop dopnamn med smeknamn. En Yrriel kallas Prillan, en som egentligen heter Crusina Ann går under namnet Kajsa och i det sammanhanget känns smeknamnet Lilla C på Cincinnati T – Alicias storhäst – som närmast ett under av namnlogik.

Det ironiska är att de enda hästarna jag snabbt och permanent skulle kunna lära mig smeknamnen på saknar smeknamn, det vill säga våra egna hästar. Tindra kallas Tindra. Peggy är för alltid Peggy. Erika är Erika. Tenny Weeny är TW, en förkortning snarare än ett smeknamn. Brynnebo Prince Tango heter i förkortad form Tango eftersom det helst inte ska ta en kvart att uttala ett hästnamn.

Den enda som sticker ut är vårt senaste tillskott, Angelos B-ponny Munsboro Hyland. Hon kallas Hilda men där finns ändå finns en sorts logik i smeknamnet eftersom fyra av fem bokstäver i Hilda ingår i Hyland.

Kanske borde jag göra något?

Kanske är det öppet mål för mig att skapa det perfekta smeknamnet, ett som är lika ologiskt som det är logiskt, som får den yngre generationen att klia sig i huvudet och den äldre generationen att leende nicka åt lustigheten.

Vad tror ni som är 45 plus om att döpa stoet Munsboro Hyland till Lennart? Ni yngre får först googla en stund innan ni fattar. Det kan bli min revansch i den snåriga smeknamnsdjungeln.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt njut av sommarvärmen och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön!

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 120 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden