Louise Nyberg
Blogg
Louise Nyberg driver hästgård i Vallentuna ihop med sin familj. I bloggen delar hon med sig av sin vardag med Stall Grana Ponnyteam, livet på tävlingsplatser och jobbet som ridlärare på Hufvudsta Ridskola i Solna.
Louise Nyberg
9 oktober 2023 19:00

Ridlärarbloggen: Andas in och andas ut

Ridlärarbloggen: Andas in och andas ut
Lollo och Classic Touch, "Cajsa". Foto: @foto_hast04

Vi kommer alltid tillbaka till hur vi behöver anpassa oss efter att hästarna är flyktdjur. De är designade för att överleva på prärien. För överlevnad i det vilda så behöver hästarna antingen fly för sitt liv eller samla energi för att kunna göra det.

Vad vi begär är att de ska göra något där emellan; vi vill ha energi när vi ber om det, utan att hästen springer för överlevnad. För att klara sig i det vilda behöver hästarna läsa av energier och kroppsspråk. De lyssnar till vår andning och läser av om pulsen är hög eller låg.

Vi vill ha energi när vi ber om det, utan att hästen springer för överlevnad.

Received_310517651602888
Lollo och Easy Morris. Foto: Annelie Taraldsson

Vi människor lever i vardag i högt tempo och söker oss till stallet för lugn och ro. Vi vill varva ned. Kanske är det ingen slump att vi ofta upplever att det går bättre i slutet av ett ridpass – då vi arbetat kroppen en stund, kommit ned i varv och måste börja ta andetag (för annars faller vi av hästen på grund av bristande syresättning).

Korta, snabba andetag högt uppe i bröstkorgen signalerar risk för fara till våra hästar. Längre, långsammare andetag ned i magen ger hästen ett lugn; ökar vår följsamhet, medvetenhet till ryttarens sits och bättre samspel med hästen.

Jag fick för några år sedan lära mig att galopp är den enda gångart där hästen inte kan hålla andan. I skritt och trav kan hästen välja att hålla andan, detta för att obemärkt kunna smyga förbi rovdjur och faror i det vilda. Galoppen som gångart fungerar som en ”blåsbälg” och gör att hästen syresätter sig automatiskt.

Galopp är den enda gångart där hästen inte kan hålla andan.

Det jag helst vill, är att arbeta min häst i skritt. När den i skrittjobbet ger mig en frustning, är det signalen för att den är redo att gå vidare till trav. När samma frustning sker i trav så är det hästens signal till mig att vi är redo för galopparbete.

”Min häst blir jättespänd på tävling!”
Ja, jo, eller en kombination av tävlingsnerver hos både häst och ryttare.

”Du skulle sett oss på framridningen, där var det jättebra!”
Hur kommer det sig att alla ”som vinner framridningen”, sjunker många procent i resultat på väg in på tävlingsbanan? Det är som att 15% dunstar bort på den lilla skrittsträckan mellan framridning och tävlingsbana.

Mina senaste tre dressyrstarter har varit ett experimenterande. Vilket upplägg behöver vi hemma? Hur mycket tid behöver vi på tävlingsplatsen? Vad behöver jag göra på framridningen? Hur ska jag invänta min startsignal?

Jag kom hem med fler svar från min tävling i lördags. Vi gick in på banan och började direkt galoppera. Efter ett och ett halvt varv fick jag den frustning som jag behövde – sedan var det bara att rida.


Louise Nyberg
Igår 16:30

Ridlärarbloggen: Konsten att prissätta sin tid som hästföretagare

Ridlärarbloggen: Konsten att prissätta sin tid som hästföretagare
Jag och Jonna Alveheim på ponnyn Jonna. Foto: Reed Alveheim

Hur gör man som hästföretagare, för att hitta kontorstid?

Mornar så ska det fodras och släppas ut hästar. Därefter rida hästar och sköta stalltjänst. Däremellan äta något själv, ta hand om konvalescenter, köra till veterinären och servera hästar till hovslagaren. 

Sedan börjar lektionerna,  alla elever vill rida klockan 19. Men det går inte att alla rider just den tiden, så det slutar med en kompromiss med elever från kl 16 fram till klockan 21. Sedan ska stallet avslutas för dagen.

Det är en evig ekvation. Var ska kontorstiden ligga? Jag vet att jag som hästföretagare inte är ensam om att leta lösningar.

Många av oss sköter den på natten, eller medan vi äter frukost, lunch eller middag. Om vi ens hinner med alla måltider på en dag. Jag ser alltid till att ha ätbara saker i bilen; för att kunna fylla på medan jag åker till jobb, träning, tävling eller veterinär. 

Lollosblogg_1001
Jag och Queen Elisabet, på promenad en regnig söndagsmorgon. Foto: Louise Nyberg

Vi förväntas att inte använda telefoner när vi hanterar hästar och ändå förväntas vi att svara i telefon när det ringer.
En kund till mig ringde och jag svarade. Hon frågade vad jag gjorde och sade sedan; ”Ja, du jobbar ju jämt”.
Jovisst, tänkte jag för mig själv. Men mina samtal med dig som kund är också arbetstid.

Jag hälsade på ett tävlingsstall i Holland. Ryttaren red drygt tio hästar om dagen. 
Samtidigt som han red häst nummer tre så undervisade han en elev. 
När han skrittade fram häst nummer fyra så ringde en hästköpare från Danmark med frågor.

När hästskötare förberedde häst nummer fem så skickade han över veterinärutlåtanden på hästköparens häst till en veterinär i Tyskland. 
Och när han skrittade av häst nummer sex så ringde han upp köparen i Danmark igen.

Jag får ibland önskemål om utvecklingssamtal med elever. Jovisst, svarar jag, följ med på träning eller tävling så tar vi det i bilen. Alternativt om vi ska ta det på avtalad tid så får du betala för en privatlektion. 

Jag vet att många med mig funderar över hur vi ska prissätta våra tjänster. Och jag vet att jag liksom andra har arbetsuppgifter som äter upp min tid; är ingen direkt inkomst men viktiga på lång sikt.

”Hon som alltid pratar i telefon”, log Ann när hon beskrev mig.
För när jag mockar och sopar stall så passar jag på att ringa kunder, veterinärer och vänner. Ann blev inte alls förvånad när jag i torsdags släppte av en elev på hoppträning, åkte vidare för att ha en lektion och kom tillbaka för att se elevens träning.

Men ibland slår jag mig till ro, oftast åker jag till ett fik och sitter där för mig själv. I sällskap av en kaffe kan jag planera tävlingar, viloperioder och arbetstimmar. 

/Lollo


Louise Nyberg
8 april 17:08

”Hjälp, jag utvecklas inte”

”Hjälp, jag utvecklas inte”
Alma Hägglund med Killimor Boy och Sara Jälminger på Auburn Monty. Foto: Josefine Jälminger 

För några år sedan följde min pappa med och kollade på en dressyrträning som jag och syrran var med på. Vi bad honom filma under träningen. 

På väg hem konstaterade pappa att det varit svårt att veta när och vad han skulle filma; ”det är mycket lättare i hoppning att veta när det är skarpt läge”.

Pappa sammanfattade vår dressyrträning med: ”i alla år som jag betalat ridlektioner för er och ni gör fortfarande, 15 år senare, samma sak. Rider runt, runt i cirklar.”

Jag och syrran skrattade instämmande. Men vad pappa sa fick mig också att inse hur mina elevers föräldrar ser på de lektioner där jag undervisar deras barn.

Föräldrar ställer frågor till oss ridlärare: Barnen utvecklas inte, behöver mer utmaning, är tanken att de ska lära sig något under nästa termin?

Svaret är:

– I ridning blir vi aldrig färdiga med grunderna, det är ett arbete som fortsätter hela livet.

– Barnet behöver inte mer utmaning, just nu har barnet fullt upp med att lära sig hur man rider mellan hand och skänkel, med små hjälper, vad eftergift faktiskt är och hur de ska fatta galopp med osynlig signal.

Det är väldigt sällan man som ryttare lär sig nya saker, däremot lär vi oss hela tiden att göra samma saker fast på nya sätt. Lite bättre, lite mjukare och lite effektivare.

Jag inser att föräldrarnas förväntning är att barnet ska lära sig att få hästen att utföra ”nya konster”. Kanske ser de framför sig hur hästen lyckas utföra diverse skolor från Spanska Ridskolan eller piaff och passage. Såklart blir det obegripligt för den som inte håller på med ridsport, när jag börjar prata om skänkelvikning och bogen in. När jag dessutom berömmer eleven, vad är det som är så himla bra?

Något som istället blir tydligt för föräldern, är höjden på hinder som barnen hoppar. 

”De hoppar ju fortfarande bara 50 cm”.

Det krockar; de ser barnens utveckling i hinderhöjd och jag i följsamhet, inverkan och balans. Jag kan prata med eleven om känslan när hen rider, medan det föräldern ser är huruvida barnet lyckas ta sig över samt antal ”hopp” per lektion.

Jag vill att mina elever lär sig rida så de hittar ”en bra känsla” på hinder oavsett om hästen är tveksam, het eller ”anonym” i sin bjudning. För vissa ryttare är det tillräcklig utmaning att bara delta i en hopplektion. 

Till dig som vill ha några råd på vägen. Oavsett om du är barn eller vuxen, har egen häst, rider någon annans häst eller ridskolehäst. 

Vare sig du rider en dag i veckan eller fjorton gånger i veckan så kommer du kunna utvecklas i din ridning. 

Men ibland räcker det inte med att bara komma i tid för sina ridpass, följa instruktioner, rida dressyrträning måndagar och hoppning på onsdagar. Ibland är det så att du behöver satsa mer energi i din utveckling (snarare än att satsa energi på besvikelsen av utebliven utveckling).

Bild 2 Ridlärarblogg

– När du tar instruktioner under lektion, förstår du varför? Om du förstår varför instruktionen är viktig så kommer det bli viktigare för dig att faktiskt se till att du inte gör samma miss igen.

– Om du undrar något under lektionen, så är det garanterat fler som undrar samma sak. Våga fråga. 

– Är du osäker på vad som förväntas av dig när du rider till exempel öppna, kan det vara bra att åka hem och göra din research. Se exempel på Youtube kan vara bra hjälp. 

– Se på andra lektioner när andra rider. ”Mitt barn kollar mycket på instagram”; min åsikt är att IRL är betydligt bättre. Att se ryttare rida ”live” gör att man kan få inspiration i hur andra löser problem. På Instagram lägger de upp ”de bästa resultaten”. Det är vägen till resultat som är intressant. 

– ”Don’t say wow, say how”. Ta gärna tips från dina ridkamrater hur de gör för att lyckas.

– Du behöver cirka 3000 upprepningar för att kunna något. Dvs öva galoppfattning eller perfekta halter 3000 gånger.

– Vad saknas i din ridsatsning? Oavsett om målet är att tävla en högre klass, klara att rida olika typer av hästar, få bättre självförtroende eller lära sig mer; fråga din ridlärare/tränare vad du behöver lägga fokus på för att nå dit.

Jag har under lång tid varit besviken med allt jag inte lyckats med när jag ridit. Tills jag fick verktyg att faktiskt börja reflektera. För ibland handlar det inte bara om att jobba bort sina svagheter i ridningen; man kan också förstärka sina styrkor och på det sättet utvecklas.

Slutligen, fokusera på en pusselbit i taget som du vill få till. Det är lättare att lyckas då. Vill du förbättra allt på samma gång så gör du det svårare för dig själv att lyckas.


Louise Nyberg
1 april 15:08

Ridlärarbloggen: Ridlärarens checklista

Ridlärarbloggen: Ridlärarens checklista
Jonna Alveheim när hon tränar tränar för mig. Foto: Reed Alveheim

”Jag har stor respekt för er ridlärare”, sade en förälder på ridskolan. ”Nu har jag suttit på läktaren och sett min dotter rida lektioner, från det att hon var nybörjare till att hon idag rider i tävlingsgrupp. Jag är otroligt imponerad, för det är ju som att ni ridlärare är utbildade för att undervisa allt från förskola upp till universitet!”

Jag tror inte att det alltid syns vad vi ridlärare förväntas göra under en helt vanlig ridlektion. Därför bestämde jag mig för att lista några av de punkter som jag jobbar efter medan jag undervisar.
En vanlig grupp för mig, är tolv elever i ett ridhus på 20×40 meter och min checklista ser ut som följande (punkterna är inte i någon speciell ordning):

– Hur ser gruppen ut? För mig så är betydelsen om eleverna rider på samma nivå väldigt liten. Jag vill vara så pass kompetent i min ridlärarroll att jag kan leverera individuellt till en grupp, även om var och en av dem har olika kunskapsnivå.
– Vad är det långsiktiga målet för gruppen, vilken sorts ryttare vill vi att de ska bli?
– Vad är terminsmålet för gruppen?

20220916_161930

– Jag behöver inte bara veta vilket tema det är på dagens lektion, utan också vilket resultat jag vill uppnå. Då blir det enklare att lägga en förberedande uppvärmningsövning och påminna eleverna under lektionen vad vi arbetar med just idag.
– Hur lång är lektionen, hur många minuter? Viktigt är att intensiteten ger hästarna ett flow där de hinner andas och att fokus ligger på ryttarna.
– Kommunikation med eleverna. På ett enkelt sätt gör jag alla elever sedda genom att alltid börja lektionen med ”Hej, hur mår du?”  Det här har mina elever numera lärt sig, och det ger dem ett fönster att våga kommunicera med mig om behovet finns. Även de yngsta eleverna. Jag vill alltid avsluta lektionen med att ge var och en några ord att ta med sig hem.
– Var brister det oftast, vilka moment har jag inte varit tillräckligt bra på att förbereda mina elever i tidigare? Det jag jämför med kan vara lektionen de red veckan innan eller senaste tävlingsstarten.
– Hur mår hästarna? Hur rör de sig, hur står de på medellinjen, ansiktsuttryck, andning, pälsen, utrustningen?
– Ridning i båda varven, lägga övningarna så att risken för skador på hästarna minskar.
– Två fokus i undervisningen; sits och inverkan. Ibland börjar jag instruera elevernas inverkan och sedan sitsen men ibland gör jag tvärtom. Vilket jag börjar med beror på dagsformen och vilket behov som är störst för stunden.
– Mina instruktioner lägger fokus på att göra det bekvämt för hästen, utveckla eleven och att målet är att ekipagen lämnar ridhuset i en känsla av att ha blivit starkare.
– Hur lektionen läggs upp beror på hur resten av dagen ser ut; så att hästens arbetsdag blir bra för den.
– När jag lägger övningar så vill jag få till att slitaget på ridhusunderlaget växlas. Jag ändrar ”ridvägarna” vid behov, justerar övningar och ”tvingar” eleverna att växla de spår de rider på.
– Vilka hästar har särskilda behov? Några av dem trivs bäst på raka spår, andra på böjda. Vissa vill ha galopp som absolut sista övningen på lektionen, andra blir hjälpta av att galoppera tidigt på passet.
– Vad behöver hästen i form utav att vidare stärkas och utvecklas?
– Vilka elever har särskilda behov? Någon har en hörselskada, en annan dålig rygg, rädslor, balanssvårigheter. Vissa tar mycket plats i gruppen, andra tar ingen plats alls. Någon vågar inte fråga när hen inte förstår och vissa behöver tid på sig att formulera sina tankar till mig.

Och slutligen, variation som innehåller en röd tråd; för hästarna och för ryttarna. 


Louise Nyberg
25 mars 17:36

Ridlärarbloggen: ”Det börjar bli omodernt att lägga ansvaret på hästen för dens beteende”

Ridlärarbloggen: ”Det börjar bli omodernt att lägga ansvaret på hästen för dens beteende”
Clinic på Djursholms ridskola med tema fälttävlan. På bilden berättar jag och Andrius Rimsa om sporten och hästhållningen. Foto Reed Alveheim

På senare tid har jag funderat mycket kring hästar och våra förväntningar på dem.

Oavsett om vi är ryttare, tränare, hovslagare, ponnyförälder eller vad som helst; så är vår uppgift att underlätta för hästen att kunna göra ett bra jobb.

Det börjar bli omodernt att lägga ansvaret på hästen för dens beteende. Vi behöver se var vårt eget ansvar ligger; var vi brister i att läsa av och förstå våra hästar. 

Problemet är inte okunskap bland oss som omger hästen; problemet är att vi inte ser vår egen okunskap. 

204-03-23 Uteträning-26
Jag undervisar Jonna Alveheim på sin ponny Jonna. Foto Reed Alveheim

Jag har hela tiden ett ansvar gentemot mina hästar;

  • Att söka kunskap. (Inte bara att söka någon form av kunskap utan rätt kunskap).
  • Bli mitt bästa jag. Komma till stallet utvilad, stoppa i mig energi och se till att jag är i fas för att umgås med hästen.
  • Lägga tid på min häst. Den förtjänar de minuter som jag lägger på den.
  • Arbeta på min härvaro, inte bara närvaro. Bara för att jag är hos hästen så är inte det samma sak som att jag är närvarande. 

När hästen inte fungerar till det jag vill göra så behöver jag ställa mig själv frågan;

  • Är hästen frisk?
  • Mår den bra?
  • Anpassar jag kraven efter hästen?
  • När jag ber den arbeta, formulerar jag mig på rätt sätt till min häst?
  • Arbetar jag med allt runtomkring för att möjliggöra att hästen presterar?
  • Är den i rätt miljö?
  • Trivs den med uppgifterna som jag ger den?

När vi tycker att hästarna presterar fel, så behöver vi istället fråga oss själva om våra förväntningar är rätt. 

Vi behöver se vad som är vad oavsett om det är en fas i inlärning, bristande system eller om vi helt enkelt börjat i fel ände.

På ridskolan har vi varje månad hästmöten och ibland har det diskuterats om vilka hästar som fungerar i verksamheten eller inte. Min ena chef brukar då ställa den fullt rimliga frågeställningen; har vi gjort allt vi kan för att skapa förutsättningar där hästen kan prestera i verksamheten?

Med mina egna hästar kanske jag funderar alldeles för mycket på de här sakerna. 

Jag gillar att se mina hästars utveckling och vara en del av den. 

Jag vill att de ska trivas med jobbet. Jag vill att de ska frusta nöjt under ridpassen och känna sig trygga med att leverera. 

Är det inte så, då är något fel. 

/Lollo

ridlärarbloggen_1002
Lite brainstorming från teorilektion med elever i åldern 11-14år, om vad de vill bli bättre på. Foto: Privat

Louise Nyberg
4 mars 15:56

Ridlärarbloggen: Ett dramatiskt stycke start på året

Ridlärarbloggen: Ett dramatiskt stycke start på året
Jag och Lizzie på hoppträning – före olyckan var framme. Foto: Privat

Naprapaten såg paff ut när jag klev in i rummet hos Rehabteamet dit jag gått för att ultraljuda min axel.

”Vi har patienter som kommer hit och säger att de känner sig överkörda av en buss”, sade han. ”Men när jag läser din journal så inser jag att det är ju precis vad du har råkat ut för!”

”Ja, jo, det kan man säga”, svarade jag. 

”Du har brottats med en häst”, fortsatte han.

”Ja”, svarade jag. ”Det är ju tur att jag har ett lager med muskler som kunde agera motståndskraft så jag slapp värre skador!”

Han tittade på mig med tom blick; troligen var det inte ett lager muskler han såg framför sig.

”Hur mår du idag?”

”Ja, jo, det jobbigaste har varit att ta sig upp i sängen.”

Jag känner mig som riddaren i Monty Python”

Jag berättade att min säng är i höjd med bröstkorgen och att jag oftast skuttar upp i den. Nu kunde jag inte det i och med mitt mosade vänsterben. Inte heller kunde jag stöd med armarna och dra mig upp på grund av min högra axel.

Lösningen blev att lägga mig mot sängkanten med axlarna och ”skjuta upp” mig själv med hjälp av mitt friska ben stöttandes mot en vägg.

”Jag känner mig som riddaren i Monty Python” sade jag. ”Han som saknar armar och ben samtidigt som han säger ”I can still fight!”.”

Naprapaten funderade en stund innan han frågade:

”Vad är det med er hästmänniskor som gör att ni bara kör på? Ni är otroligt lösningsorienterade i allt.”

Det har han kanske rätt i. Och det kanske är på gott och ont.

Resultatet från ultraljudet blev en bristning i muskeln på höger axel. Mitt vänstra underben var svullet och lila samt en rejäl smäll mot baksidan av vänster rygg.

En läkare har även undersökt mig och jag har klarat mig utan skador. Alla inblandade försäkringsbolag har jag hört av mig till och de ger otroligt bra service och hjälp. 

Återbesöket till naprapaten var komiskt. Jag låg på mage på britsen och skulle vända mig över på rygg. Hur då? Det fick ta tid att genomföra eftersom axeln, benet och ryggen var dåliga på att hjälpa till. 

Det jobbigaste momentet under februari har varit att ta på sig jackan. Jag har behövt kasta in högerarmen när jag klätt på mig.

Naprapaten såg ut som att han tänkte ”hon kommer aldrig göra sina rehabövningar”. Men jo då, jag har kunnat göra det medan jag står på lektion och undervisar. 

Så vad var det egentligen som hände, varför har årets första två månader var extra fysiskt påfrestande?

I januari råkade jag och en häst ut för ett missförstånd. Jag hamnade på marken och slog i min högra axel. Det hela var verkligen bara ett ”oj” men rörelsen i axeln blev begränsad efter det.

En och en halv vecka senare hjälpte jag en kompis med att rida hennes häst. När jag satt på så reagerade den på att en annan häst travade i ridhuset, kom upp på bakbenen och föll den baklänges på rygg. Tack och lov inga frakturer, men hästen landade över mitt vänstra underben och vänstra sidan av min rygg tog emot i landningen.

Kroppen är mitt viktigaste arbetsredskap som behöver fungera i många år till. Jag behöver ge mig själv rätt förutsättningar för att fortsätta vara stark, hållbar och skadefri. 

Img_20240224_121721_631
Jag och katten Luna tar det här med återhämtning på allvar. Foto: Privat

Det känns väldigt bra att jag är omgiven av bra hjälp. Högkompetent hjälp i kombination med en nyfikenhet att jag vill lära mig mer. 

Att arbeta inom ridsporten innebär långa dagar och tuffa uppgifter. Kroppen som arbetsredskap behöver förutsättningar i form av att byggas upp, vila och mat som bränsle.

Jag fascineras av hur mycket folk har att tycka kring ätande; vad, när och hur man äter. För mig är mat ett bränsle som skapar förutsättningar för mig att klara min vardag. Jag funderar aldrig på om jag ska äta utan försöker planera i förväg så att energin räcker till allt jag vill leverera.

Vi kan hjälpa oss själva att bygga mer motståndskraft; då kan vi lättare klara av smällar mot kroppen och orka bättre.

/Lollo


Louise Nyberg
26 februari 15:24

Ridlärarbloggen: Hjälp Christian att hitta sin drömhäst

Ridlärarbloggen: Hjälp Christian att hitta sin drömhäst
Louise "Lollo" Nyberg agerar efterlysare i veckans blogg. Foto: Privat

Hej!

Jag testar här i bloggen om någon kan hjälpa en lagom tjock man i sina bästa år, min vän Christian Björklund, att finna sin nya riktiga ”gubbhäst”.

Sökes:                                                                                      

Trevligt SWB-sto till en låg prisklass med en mankhöjd mellan 164-168 centimeter.

Önskvärt är bra stam för avel. Lätt att hantera och alltid rolig att rida. 

Vid uteritt ska man både kunna kolla mail, prata i telefon,  kommentera Facebook, kolla Instagram samt vid få tillfällen även vara lätt bakis utan problem. 

Gärna en dressyrhäst som gillar att hoppa. Men även ett fint hoppstammad sto med fina gångarter går finfint. Kan den byta är det ett extra plus.

Gillar hästen att tävla och och är en rosettplockare är det bingo. 

Planen är att eventuellt tävla när solen skiner, fåglarna kvittrar, det är tunna stackmoln (för lite moln gör att det blir för varmt), är torr barmark och temperatur över 12 grader. Samt att starten är tidigast 13.00 och senast 17.00. (Är det lördag så helst senast 15.30).

Man ska kunna lasta problemfritt och den ska vara lätt att köra. Inte rädd för mindre röntgenfynd men hästen ska gärna hålla mer än sex dagar från köp. 

Bra hem erbjudes av en av de bästa läktarryttarna i landet. För visst sitter de bästa ryttarna på läktarna?

Jag tror ni fattar. Om ni kan hjälpa mig med förslag och tips så kontakta Winnroc House på Facebook. 

Hälsningar Christian och Lollo


Louise Nyberg
19 februari 17:46

Ridlärarbloggen: Varför behöver vi alltid förklara oss?

Ridlärarbloggen: Varför behöver vi alltid förklara oss?
Jag assisterar Anki Karlsson när ett sto ska insemineras. Foto: Ulrika Candlert

På ridskolan diskuterar vi ofta balansen mellan ridning och teoretiska kunskaper. 

Vi vill engagera eleverna till att ta del av mer praktisk teori, då vi ser att det finns ett behov.

När vuxna elever har svårt att tränsa, missar rutiner med hästarna och gör misstag som skulle kunna leda till olyckor; inser vi att teoretiska kunskaper brister.

Vi märker en skillnad kring barnen på ridskolan, sedan vi ökade antalet teoritillfällen i deras undervisning. Vi har färre osäkra barn i stallet. De har verktyg att hantera svårigheter men framförallt kan de sätta ord på sin förståelse för hästens beteende. 

Det är också tydligt hur barnen blir tryggare av att få hjälp från andra barn och att vi vuxna finns närvarande. 

Received_1302454563814679
Cornelia Zachén på Tamino instrueras av mig. Foto: Jenny Zachén

Detta förklarar jag på lektion. Ändå tycker jag att det är orimligt att jag behöver lägga tid på att förklara mig för föräldrar. 

Frågor som, hur mycket teori ska barnen ha den här terminen? Innebär det mindre ridning?

Jag får även förklara varför barnen ska ha teori. Många föräldrar vill göra mycket åt barnen, ”för då kan de rida fler minuter”. Men det leder till att vi sedan har 16-åriga elever som inte kan spänna sadelgjorden utan hjälp av förälder.

Jag möter också en frustration från föräldrar att vi inte meddelar i förväg när vi har teori på lektionerna. 

”Hade vi vetat om det så hade vi inte behövt åka så tidigt till stallet.”

Det är ju just därför barnen behöver ha teori på sina lektioner; eftersom de spenderar så lite tid som möjligt i stallet. 

Det behöver ju inte vara ett aktivt val hos barnen att det är så; många gånger är det föräldrar som väljer att barnen kommer lagom till lektion och åker hem så snart som möjligt efter.

När ridskolans elever plötsligt försvinner så har de skaffat egen häst.

Sedan finner jag mig själv stå på externa hoppträningar, veterinärkliniker, privathästanläggningar och andra sammanhang där jag behöver svara på samma fråga.

Varför kan de här nyblivna hästägarna för lite? De vet inte hur hästar fungerar. De kan för lite. Varför har ni som ridskola förberett dem för lite inför att ha egen häst?

Svaret är; vi har inte sagt till eleven att den är redo för egen häst. Det beslutet har eleven själv fattat.

20230530_145414
Isabelle Högberg sköter Jurist Foto: Louise Nyberg

Många gånger på grund av att hen inte tycker att ridningen är tillräcklig på ridskola.

Vi har sett bristerna redan innan beslutet om egen häst men inte haft möjlighet att ge rådgivning. Frågan är dessutom om tiden till det finns.

Jag pratade med en tidigare ridskolechef som drivit anläggning i Värmland. Hon fick en chock när hon insåg att de flesta eleverna köpte egen häst efter fem år på ridskola. Där de bodde var det billigt att stalla in hästar och hon insåg att som ridskolechef hade hon kort tid på sig att ge eleverna all kunskap hon behövde.

Det var vad hon kunde göra, för att minska risken att hästar och nyblivna ägare skulle fara illa.

Jag tror att grundproblemet är att jag ”säljer ridlektioner”. Jag kanske ska börja kalla det hästlektioner istället; för sanningen är att ridningen är väldigt liten del av vad vi gör.


Louise Nyberg
5 februari 14:11

Ridlärarbloggen: Ridskola med ryttare i alla åldrar

Ridlärarbloggen: Ridskola med ryttare i alla åldrar
Bunnahabhain, en av mina fyrbenta arbetskamrater. Foto: Louise Nyberg

På ridskolorna ser vi tydligt hur ridning är en sport för alla åldrar. 

En ridlärarkollega till mig berättade hur hon hade en grupp på tolv elever bestående av äldre damer och karlar i sitt jobb på ridskolan.

Trots att hon med tydlig röst ropade ut i mikrofonen att det var dags att sakta av till skritt så fortsatte Jörgen galoppera. Bengt galopperade upp jämsides Jörgen och instruerade honom att det var dags att sluta galoppera och då saktade han av.

Det blev lösningen på att kommunikationen under lektion skulle fungera.

En annan kollega frågade en elev på lektionen om hon hade svårt att höra instruktionerna.

”Jag tror det är fel inställning på din mikrofon”, sade eleven.

Ridlärare vände sig till en annan elev.

”Anne, tycker du att det är svårt att höra mina instruktioner?”

”Va?”

”Jo, jag frågade om det är svårt att höra vad jag säger.”

”Jag hör inte vad du säger, jag har glömt hörapparaten hemma idag.”

Några av mina elever behöver hinna hem för att avlösa sin barnvakt efter avslutad lektion, andra ska hem till sin ”gubbvakt”.

Jag hade en äldre elev som jag, liksom jag gjorde till de andra eleverna, gav instruktioner.

Lollo, de har bett mig korta tyglarna i tjugo års tid och det har fortfarande inte blivit bättre.”

Samma elev dök alltid upp oavsett väder, även när det var snöstorm och alla andra elever avbokade sina lektioner.

”Lollo”, sade eleven. ”Jag har sagt till mina kamrater att idag är det okej att gå som en 84-årig gubbe.”

Han skrattade; syftade på sig själv och den hala marken i snöstormen. 

En gång dök inte den eleven upp till sin lektion och jag blev orolig eftersom han alltid hade full närvaro.

Veckan efter var han på plats och bad om ursäkt för att han glömt avboka. 

”Jag var i fjällen och åkte skidor.”

Idag träffade jag en äldre dam som det fullkomligt strålade om när hon berättade om sin häst. 

Hon berättade att hon fortfarande dressyrtränar och känner att det är otänkbart att missa en dags ridning. Hon delade med sig av sin hästs viktiga träningsprogram varje vecka och den målsättning hon arbetar för.

Hennes stora bekymmer var att hon behöver gå en grönt kortkurs för att få rida sina tävlingar.

”Men Lollo,” sade hon. ”Det känns ju märkligt eftersom jag var en av de första som tog grönt kort innan allt blev digitalt. Jag borde ju inte behöva gå kursen; jag kan ju allt det där redan?”

Hon kände stor lättnad när jag tipsade henne om hur hon skulle få hjälp att lägga sitt gröna kort i tdb. 

”Ja, för jag har det ju kvar!”

Henne ser vi nog snart på tävlingsbanorna. 

/Lollo


Louise Nyberg
29 januari 16:46

Ridlärarbloggen: Små och stora barn, små och stora hjälper

Ridlärarbloggen: Små och stora barn, små och stora hjälper
Jag, Jonna Alveheim och Queen. Foto: Reed Alveheim

 ”Ridskolor lär inte barn rida med små hjälper.” Sagt från en person som själv inte undervisar elever. Ett påstående som jag ställde mig frågande till. 

Jag minns när Jonna, 6 år, red lektion för mig på sin ponny Nutella.  ”Titta, jag kan rida som en fjäril!” Jonna kunde plötsligt hålla ut armarna medan ponnyn travar och släppa tygeln på halsen.  Vi övade ridvägar, travade bommar, travade hinder, övergångar, red hinderbanor. Jonnas favorit var att rida på fyrkantsspåret; hon ägnade gärna en hel lektion till just det. 

”Jonna”, frågade jag. ”Går det långsamt, lagom fort eller för snabbt just nu?” ”Lagom fort!” Svarade Jonna nöjt medan jag och Jonnas mamma Nina såg ponnyn röra sig så långsamt att klockorna stannar. Jonna hade inga problem med att det tog två varv runt fyrkantsspåret innan hon fick ponnyn att börja trava… 

Jonna styrde på ett litet hinder. Ponnyn stack inte iväg i full fart när den såg hindret, utan klev snällt över på mitten. Nutella höll igång i trav bara under förutsättning att Jonna inte glömde skänkla. 

Received667881494189331
Jonna Alveheim och Kex. Foto Nina Känsälä 

Men det fanns en fördel med att tempot sällan når höga hastigheter. Jonna kände sig trygg när hon visste att ponnyn aldrig gick oväntat fort. Hon behövde aldrig hantera för mycket nerv i ponnyn eller oväntade situationer. Ändå var ponnyn tillräckligt känslig för att även svara för små signaler, men viktigast av allt var hon tillåtande för att Jonna ibland vinglade till med balansen eller armen. 

Nina sade det ofta; hon kunde inte vara mer tacksam för vad Nutella lärde Jonna. Ponnyn lärde barnet rida bra; jag som ridlärare och Nina som förälder behövde aldrig ha ett hjärta i halsgropen. 

Jag tänker, att små barn innebär stora hjälper och stora barn små hjälper. Men det är inte hela sanningen; det är balansen som avgör. Någon som håller på att lära sig rida, har svårt att hålla balansen på hästen. Det går att jämföra med någon som står uppepå en surfingbräda; ju bättre balans desto mindre rör sig personen. 

Ridning går ut på att ge en signal i taget. Vi ger aldrig flera signaler samtidigt, utan ju högre nivå vi rider på desto längre och mer avancerade följder av signaler lyckas vi utföra. Som med matteboken; vi börjar med plus och minus vilket så småningom leder till ekvationer. 

När vi tappar balansen, ökar risken att vi ger fler signaler samtidigt. Lutar oss vänster för att ta i mer med vänster skänkel; men då säger vikthjälpen ”gå vänster” och skänkeln säger ”gå höger”. Hästen försöker uppnå balans. Vi ska skänkla men samtidigt rör sig armarna ”för att hjälpa till” vilket istället betyder broms. 

Känsliga hästar hjälper med andra ord inte till i början av ryttarkarriären, utan skapar mer problem. De missförstår de dubbla signalerna, ökar hastigheten för att hålla balansen, det blir för mycket av allt och de vinglar i takt med ryttaren. 

Men, i takt med att balansen ökar så blir ryttaren mer stilla och med i rörelsen. I takt med att eleven mognar med uppgiften blir hen redo för mer finstämda instruktioner; vi leker fram små signaler. Det är magiskt när man lyckas instruera eleverna att rida för vikthjälperna och hästen svarar blixtsnabbt för signalen. 

Nybörjarbarnen har fullt sjå att hålla en sträckt tygel, hålla sig kvar på hästen och samtidigt få den att följa fyrkantspåret. På mitt jobb har vi fantastiska med förmågan att lotsa och ”gissa rätt” med de oerfarna samt utmana och bjuda upp till dans för de erfarna. 

Måste små barn rida med stora hjälper? Jag har elever som fortfarande är små men större än de var när de började sin ”ridkarriär” med mig och mina kollegor. De är inga stora barn ännu, trots det lyckas de rida med små hjälper och snappar snabbt upp mina signaler. Orättvist att vissa hittar det tidigt i livet. Jag menar, jag har ju precis börjat lära mig rida: trettio år efter att jag började.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 99 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden