Ridlärarbloggen: Har vi dödat vår egen folksport?

Jag vet inte om det är ett fenomen som existerar nationellt eller om det bara är jag som upplever det. När jag börjar prata om de här sakerna med mina ponnyteamryttare, verkar de kalla mig gammal även om de inte säger det högt.

När jag själv var ponnyryttare, då var blåbärshoppningen hos grannen höstens stora höjdpunkt. Jag har starka minnen från de tillfällena, minns en av traktens blåbärshoppningar med flera hundra starter på en dag. Varje höjd hade bedömning omhoppning, ibland clear round. 60cm med omhoppning och i samma klass deltog alla typer av ekipage.

Prisutdelningen kunde se ut såhär;
Första plats, Elsa Olsson på sin travhäst Samuraj. 
Andra plats, Villiam Nilsson på sin welshponny Gunpowder.
Tredje plats, Lisa Ek på shetlandsponnyn Blixten.

Varje ekipage fick orimligt många chanser att ta sig runt banan och i publiken stod tillhörande familj, vänner och släktingar till alla deltagare. 

Rosetterna från den tiden sitter fortfarande på min vägg. Eftersom min ponny inte vill låta sig lastas så red jag till ”tävlingarna”. Närmsta ridhus låg en timmes skritt hemifrån. 

Idag ser det annorlunda ut, ridhus finns runt varje hörn. 

Blåbärshoppningarna har dött ut, antagligen av förklarliga skäl med bristande säkerhet där alltifrån barn på shettis till vuxen på halvblod behövdes trängas på samma ytor. Jag minns olyckorna också, bland annat hästar som klättrade ut genom transportdörrar. En gång så hade en bonde glömt stänga in sina kor så de sprang lösa bland alla våra hästar på ”tävlingsplatsen”.

De pay and jump’s som finns idag, går inte att jämföra blåbärshoppningarna med. De var något annat. 

De lokala hopp- och dressyrtävlingarna var även de folkfest; tillfällen då vi var flera kompisgäng som hängde hela dagarna. Idag har flera av de arrangörerna svårt att få ihop starter.

Häromdagen var jag på träning med min häst och kom på mig själv med att inse att det knappt finns vanliga transporter längre. Inte på samma sätt som förr; när föräldrar hade en hederlig volvo och kopplade på något som dög till hästsläp. 

De där ”vanliga hästfamiljerna” minskar i antal, för inte alla familjer har råd med egen hästbuss som bara används till hästen som är inköpt till ett enda syfte. Tävling. 

För bara några år sedan var vi flera som gladeligen red för tränare många gånger per vecka. Nu tvingas vi inse att vi måste välja våra tillfällen; är det en hårfin linje mellan ”roligt att träna” och att träningen räknas till investering?

Jag hajar till när jag inser att ”ridhushyra” på en träning ibland är dyrare än en startavgift på tävling. Hur? Dessutom ska tränaren betalas. 

Ett ekipage jag mötte på tävling i vintras har inget ridhus att rida i, så de konstaterade att det var billigare för dem att åka på tävling istället. 

”Särskilt om vi kan vinna tillbaka anmälningsavgiften”, sade de.

Har vi ”dödat” vår egen folksport, genom att vi blev mer medvetna? Vi ville väl, skapa goda förutsättningar till tävling, öka kvaliteten på träning och prioritera utbildningsmöjligheter för ekipage. 

Lyckades vi? Blev vår sport säkrare genom att ta bort leken med ökat säkerhetstänk? Många hävdar att säkerhetstänket minskat när medvetenheten om riskerna ökat.

Jag tror det finns fler orsaker till att vår sport ser annorlunda ut idag. Kraven på oss utövare ökar, vi påminns om hästvälfärd och har mycket att leva upp till. Vilket är jättebra; men alla orkar inte klarar de förväntningarna. Helt plötsligt krävs större förutsättningar och spelplanen har förändrats. 

Jag ser att vi redan har börjat tappa ”de vanliga familjerna med egen häst”. Men förhoppning är att ridsporten utvecklas på ett sätt som kan välkomna och omfamna dem.

Klimatet idag är annorlunda; medan vi dömer varandra har vi glömt bort glädjen i att hålla på med ridsport.

För i slutändan, så är jag bara en vanlig tjej som vill vara med mina hästar. 

Ibland undrar jag om gränsen mellan ambition och dårskap är hårfin.
Under våren har jag haft en lite udda tävlingsvecka ihop med min häst Lizzie.

På söndagen red vi en omgång i allsvenskan dressyr; jag och Lizzie gjorde sista starten för laget.
Jag ledde in Lizzie i ridhuset där framridningen var och i dörröppningen reagerade hon för något. Jag hann inte ens uppfatta att Lizzie på en sekund lämnat ridhuset och nu galopperade runt lös på Berga naturbruksgymnasiums anläggning.

Tävlingsledaren fångade in Lizzie som var oskadd. Jag satt upp direkt för att undvika en repris. Mamma erbjöd sig att leda mig bort till framridningen men det sade jag nej till; jag ville inte att mamma skulle vara i vägen ifall det blev en repris.

Väl inne på banan gick Lizzie in i tävlingsbubblan. Hon var med mig och kändes bra. Visade sig sedan att vi slagit nytt personbästa på 70 procent, kom på andra plats och laget gick vidare till final.

Dagen efter red jag lite bommar hemma. Mamma ville vara snäll och sa att det såg fint ut men känslan var inte där, det kändes som att vi föll isär för mycket. Jag ringde Gabriella för stöttning och vi bestämde att ses på onsdagen.

Tisdagen hade jag lång dag på jobbet så Jossan skrittade ut Lizzie i skogen.  
Onsdag hade jag många elever men när lektionerna var klara lastade jag Lizzie och åkte till Gabriella som bor en kort bit ifrån mig.

Vi körde välbehövlig sitsträning, justerade utrustning och skakade på huvudet åt oss själva där vi stod kl 21.00 på en utebana för att fundera ut lösningar. Två nördar som nördar ned sig i ridning.

Torsdagen hade min tränare hoppträning på andra sidan stan vilket kändes som bra uppladdning inför helgens tävling.
Träningen gick bra, det var fler bitar som satt bättre än senaste träningen. Tills det var dags för dagens sista språng och det blev en miss i kommunikationen. Lizzie tappade ryttaren, det vill säga mig, och jag kände viss besvikelse av att avsluta träningen så.

På vägen hem från träningen visade sig E4:an och Essingeleden vara helt avstängt, så vi var inte hemma igen förrän närmre midnatt.

Dagen efter upp tidigt för att morgonfodra på jobbet. Jag kände av min vänsteraxel, som jag slagit i vid min avsittning kvällen innan. På lunchrasten kom jag iväg till en av mina ”jättebra-att-ha” personer som kunde känna igenom och behandla muskeln i min axel. Jag fick frågan om det inte var bättre att strunta i tävling i helgen, men ärligt talat så hörde jag frågan ganska dåligt och lovade (som vanligt) att ta det lugnt resten av kvällen och helgen.

Därefter hem, packa och rida en stund på Lizzie. Passet kändes sådär, jag hittade inget riktigt flyt och jag styrde på ett sockerbitshinder ett par gånger för att stämma av kommunikationen på bommar men Lizzie kändes opåverkad av händelsen från dagen innan.

Lördagen var det dags att starta dressyr och hoppning inne på Ryttarstadion. Jag var bekymrad över om vi skulle hamna i en repris från veckan innan, där Lizzie teleporterade bort sig över tävlingsplatsen. Eller en repris från torsdagen med missförstånd på sista språnget. Detta kombinerat med tävlingsnerver.

Dressyren kändes bra förutom ett omslag i galoppen. Såhär i efterhand kan jag se ett samband mellan omslaget och en ganska öm vänsteraxel.

Efter dressyren skulle jag brodda i till hoppningen och på plats hade jag både mamma, Jossan och Sara som support. Om jag oroat mig över om Lizzie skulle varit hispig så var det inte fallet; hon stod och sov på tävlingsplatsen.

På väg till framhoppningen hoppades jag att jag fortfarande kom ihåg hur man styr på hinder. Bollade med Sara och efter ett par språng kändes det som det var dags att starta. Lizzie hoppade felfritt med fin bjudning och den rundan gjorde att vi klättrade upp till en andraplats.

Nu var det bara att ladda om till dagen efter, då det var dags för terräng. Banan var tekniskt svår men det skulle bli väldigt roligt att rida den.

Optimist som jag är så kändes söndagens planering lite väl optimistisk.
Mamma skulle köra två av mina ponnyryttare på hopptävling i Uppsala och jag skulle hinna hem från fälttävlan för att skjutsa en av mina dressyrelever på tävling.

Hennes tävlingsplats ligger visserligen bara ett par kilometer från vår gård, men just för den hästen så är inte en uteritt dit någon bra uppladdning för tävlingsstart.
Min dressyrelev skulle starta efter lunch och jag innan lunch på Ryttarstadion. Tidsplanen borde fungera, tänkte jag.

Startsignalen gick för mig och Lizzie tuggade sig igenom banan. Fast besluten att ta revansch från min förra fälttävlan så lyckades jag pricka tiden och samtidigt vara felfri på hinder. Lycklig gick jag i mål och var så upptagen i känslan att jag glömde bort min stela axel en stund.

Jag ringer till min dressyrelev och konstaterar att nu är tidsplanen ännu mer orealistiskt optimistisk. Jag har klättrat upp till ledning och behöver vänta in prisutdelning.

För att vara lite tidseffektiva så skrittar hon fram hästen hemma innan lastning så vi sedan kan åka de två minuterna bort till tävlingen. Och Esther tar emot Lizzie när vi kommer hem så jag kan skjutsa nästa häst.

Jag inser att med den här tidsplanen har jag inte planerat in eventuell svårlastad häst eller bilköer hem från Ryttarstadion.

Medan jag väntar på prisutdelning kan jag i lugn och ro pyssla med Lizzie samt hinna med en fika. Jag tar emot mitt förstapris och åker hemåt. Vi slipper bilköer, svårlastade hästar och Esther tar hand om Lizzie hemma.

Det enda som lite sinkar vår tidsplan är den onödigt trevliga parkeringsvakten som på dressyrtävlingen lägger flera minuter på att hälsa oss välkomna.

Men min elev var i tid till sin start och hann med sin dressyrtävling, samtidigt som jag fick min lunch och kunde vara orimligt nöjd med min helg.

Det finns personer i ridsporten som tillhör en målgrupp som sällan är aktuell i någon debatt. De gör sig inte rika på hästar, strävar i det tysta och är alltid närvarande. Ibland utan att vi tänker på det. Den här målgruppen är ridsportens viktigaste maskineri som ser till att hästnäringen fortsätter existera.

Med de här personerna diskuterar jag de viktigaste frågorna. En av mina elever försöker balansera tävlingsambitionen ihop med tillvaron för två egna hästar. Samtidigt som hon jobbar heltid, är förälder, hundägare och ska styra hemmet. Vi pratar om ett rimligt upplägg; vad som är en realistisk vågskål.

En annan har förverkligat sin dröm om ett eget stall och kan bestämma allt själv, göra sin satsning med sin häst i lugn och ro. Men det innebär också att hon är själv; på årets alla dagar och dygnets alla tider. Det går ihop sig, med heltidsjobb och extrajobb. Tiden till stallet finns, för hon ser bara till att få det att fungera.

Någon ryttare står på en fantastisk träningsanläggning och kan förverkliga sina tävlingsambitioner. Klart vi ställer upp och hjälps åt, tänker hon när andra i stallet åker på tävling och hon sköter stalltjänsten hemma. Däremot visar det sig svårare att få andra att hjälpa till när hon själv ska på tävling.

En tjej har sin tävlingshäst uppstallad där hon kan köpa sig service med fodringar och stalltjänst. Känns smidigt, enkelt. Men livspusslet kräver ändå att hinna med hästen efter jobbet, organisera eventuella medryttare och vara hemma tillräckligt mycket för att göra sambon nöjd. Hästen är en godkänd fritidssysselsättning men får inte inkräkta på resten av privatlivet.

På tävling står en mamma i kafeterian. Hon som själv inte rider men möjliggör att dotterns satsning på ponny är en fungerande karusell. Ingen ser hur hon vänder ut och in på dygnet för att vara tillräcklig; det vi möter är en glädjespridare och vi förstår inte att hon är en av våra förebilder som aldrig nämns i debatterna.

Hon möjliggör ridsporten och det glömmer vi ofta bort.

Det pratas om hur vi ska arbeta för hållbara hästar och långsiktigt hållbar sport för våra ungdomar. Men jag undrar hur vi ska skapa hållbarhet för alla vuxna i sporten.

Det är för oss en vardag; långa dagar, lite sömnbrist och ringar under ögonen, en kaffe i farten, haltar ibland på grund av senaste skavanken och vid behov lite silvertejp på bilen som provisorisk lagning.

Jag fikade med en mamma som delade med sig om ett år i hennes liv. Barnets bästa tävlingshäst åkte till himlen, hon lade alla pengar på att köpa en ny som skadades och ett föl hon hoppats stort på föddes inte friskt.
Med en klump i halsen frågade jag hur man gör för att känslomässigt klara sådana motgångar. För är det något som skulle få mig att lägga av med ridsport så skulle det vara just den typen av motgångar.
”Det gör man inte”, svarade hon. ”Känslomässigt så klarar man det inte. Jag har behövt ta hjälp.”

Vi är vanliga människor som försöker.
När jag tänker på att man förr talade om det speciella släktet hästkarlar, som till viss del finns kvar, så har jag svårt att identifiera mig själv som något liknande.
Jag är en tjej som lever med hästar.

”Vad synd, Lollo!”
Orden var menade som uppmuntrande pepp när jag kom ut från banan, men kändes istället som motsatsen. Hästen hade blivit ”rädd” för ett hörn i ridhuset tre gånger vilket drog ned poängen.

Jag vet inte vad som hade känts bra att höra där och då. Jag hade inte heller velat bli lämnad i fred; bara tillåtas vara besviken i fem minuter, för att sedan gå vidare med en taktik för hur jag hanterar samma situation nästa gång.

Tävlingssituation och nerver i kombination med kommunikationen ihop med häst. En svår balansgång samtidigt som en otroligt rolig resa. Det är egentligen inte tävlandet som är grejen, utan jag tycker det är ett väldigt roligt äventyr ihop med min häst. Det ger vardagen ett mål och skapar upplevelser som jag annars inte skulle ha mött.

När mina elever är nervösa på tävling försöker jag få dem att lägga fokus på rätt saker. När jag själv ska tävla kan jag komma på mig själv att spana in färgen på ridhusväggarna medan jag går banan. Jag pendlar mellan något icke närvarande fokus och en inställning om blodigt allvar. När pendeln står däremellan är tävlingssituationen rolig, när den slår över för mycket åt något håll börjar jag fråga mig själv vad jag gör där.

Ja just det, tänker jag när jag kommer på svaret, och börjar då jobba med att pendeln ska hamna på mitten igen.

”Tävlingsbubblan”, säger Jossan.
Och som vi älskar den bubblan. Känns som ett alternativt universum som vi kliver in i, bland människor vi annars inte möter och verkligen bara andas häst. Lämnar allt annat kvar hemma.

Plötsligt känns inte tidiga morgnar, timmar i bil eller långa dagar som någon uppoffring. Bara glädje och privilegium att få göra just det. Njuta och ta vara på stunden, innan den tar slut.

Tävling kan ge rosetter, erfarenhet, minnen, roliga stunder eller allt tillsammans. I ponnyteamet försöker vi hela tiden hitta sätt att hantera motgång och framgång på.

”Antingen så vinner man eller så lär man sig.”
En av ryttarna behöver bara rida felfritt in i mål för att ta segern. Vilket hon gjorde, men tyvärr avslutade med att hoppa fel hinder. Vilket hon aldrig kommer göra igen…

”Det är kul när det går bra för andra.”
Funkar alltid som slutsats när man själv ligger långt ned på resultatlistan.

En vuxen tröttnade på att alla tonåringar grät när de var besvikna på sina resultat.
”Varför gråter ni”, frågade hon. ”Om ni gjorde ert bästa så finns det ingen anledning att gråta. Och gjorde ni inte ert bästa så kan inte heller förvänta er de resultat ni ska ha.”

En förälder vägrade acceptera att köra sitt barn på tävling om hon skulle gråta varje gång en start gått dåligt.
”Om du ramlar av och skadar dig är det ok att gråta”, resonerade föräldern som ville fortsätta skjutsa till tävling utan tonårsdramatik.
Fullt rimligt ändå, tänkte jag.

Om jag håller resultatlistan upp och ned så ser det riktigt bra ut!

Ibland överraskar man sig själv med ett bättre resultat än förväntat. Och ibland finner man sig själv i stor besvikelse, när planen varit att bara åka dit och hämta hem en blågul rosett.

Det är sällan så enkelt. Mycket kan bli fel längs vägen.

På vägen hem från en tävling fick jag sms av en kompis:
”Hej Lollo! Jag kollade precis Equipe. Om jag håller resultatlistan upp och ned så ser det riktigt bra ut!”

”Lollo, jag är här tidigt imorgon bitti och hjälper dig fodra.”
Det var min elev som även arbetar som helgpersonal på ridskolan; hon skulle följande morgon rida lektion för mig kl 08.00. När hon inte går i skolan, då hittar vi henne i stallet; både när hon jobbar och är ledig.

En ponnyryttare lyckas inte komma iväg på träning eftersom föräldrarna jobbar den tiden. Då ställer en annan ponnyryttares förälder upp utan att tveka och skjutsar till träningen.

Det har berättats om en ponnyfamilj som var på väg till en fälttävlan men halvvägs dit gick deras bil sönder. Medan de väntade på vägassistans frågade en förbipasserande bil med hästsläp om de skulle till samma tävling. Ja, blev svaret.
Den förbipasserande ponnyfamiljen var främlingar för de som fått problem med bilen men de blev ändå erbjudna hjälp.
Ponnyryttaren lastade på sin ponny och åkte med dem till tävlingen medan föräldern blev kvar med den trasiga bilen.

Bara ett litet bekymmer. När ryttaren anlände till tävlingen med sin ponny ringde hon sin pappa och frågade på vilken anläggning han bokat uppstallning så hon kunde köras dit. Resultatet blev en lärorik helg där allt till slut löste sig.

Senaste tiden har jag funderar över vad det är som skapar att jag känner mig omgiven av personer som vill hjälpa till. De underlättar på ett sätt som gör det lättare för mig att göra ett bra jobb; de erbjuder sin hjälp, sträcker ut en hand och framförallt kan vi skratta ihop.

På ridskolan finns en ponnymormor som blev överlycklig när jag ställde frågan om hon vill vara med och hjälpa de yngre barnen i stallet på helgerna. Hon är bara närvarande och kan tillsammans med personalen hjälpa de som är osäkra i att vara med hästen I boxen.

Jag tror det finns små sätt att få andra att känna sig sedda. Då kliver de fram och det erbjuds hjälp som man inte visste fanns. Plötsligt har man vänner som man inte visste att man hade.

Det är inte helt enkelt att som ridlärare eller annan ledare räcka till; ge alla den tid de behöver, se var och en samtidigt som man är sitt bästa jag. Ibland är det en utmaning och ibland landar det jag säger fel hos den jag möter.

Jag frågade en vän: ”Hur vet jag att mitt sätt att leda är sunt? Hur vet jag att jag räcker till och hur arbetar jag med rädslan att göra fel?”
Min kloka vän svarade;
”Bara det att du hela tiden reflekterar över vad du själv gör är sunt, du lyssnar in andra. Du kan lita på din inre kompass och lyssna när den säger att du ska säga ifrån för att något är fel.”

När jag är på ridskolan så ser jag verksamheten som att den har flera lager. Jag tänker att vad som styr verksamheten är chefernas ambitioner, ledstjärnor och mående; är det sunt så leder det till att vi andra kan göra att verksamheten växer och utvecklas. Det börjar med deras vision och vandrar vidare till personal, styrelse, föräldrar och elever.

Jag försöker hitta en balansgång i rollen som ledare; bjuda in men samtidigt sätta gränser. Hur kan alla känna sig viktiga och samtidigt veta vad som gäller?
Hur skapas en trygghet i en att kunna be om hjälp eller säga till om något är fel?

Jag tror att min egna vision och att jag ger mig själv bränsle skapar förutsättningarna till att nå mål.
Jag försöker ofta prata med elever om vikten av att ge sig själv bränsle och vad det innebär; ordentlig sömn, äta näringsrikt, egentid, träning eller tid till förberedelse. Jag själv behöver bränslet för att kunna fungera gentemot mig själv, mina hästar och de i min närhet.

Förra helgen kunde jag inte låta bli att le när en av mina tonårselever sade till mig på en tävling;
”Lollo, jag tror det är bättre att jag hjälper henne på framhoppningen”, hon pekade på hennes kompis som också är min elev. ”Hon blir mindre nervös då.”
Det underbara i den situationen, är att min elev vågar säga det till mig. Hon vågar vara öppen, tydlig, ta initiativ och vill använda det till att hjälpa andra. För mig kändes det som en seger.

På Hufvudsta diskuterar vi en hel del hur vi ska öka kunskapen i hästhantering och få in det i undervisningen. Vi ser att det ofta är där det brister, både på ridskolan och utanför verksamheten, därför försöker vi bli bättre på att höja säkerheten för elever och hästar.

Vi har utöver teorilektionerna lagt in lektioner med hästhantering, där elever praktiskt och avsuttet arbetar med hästarna.

För några veckor sedan hade jag en sådan lektion med en grupp yngre barn, runt nio till tolv år gamla.

Målsättningen med lektionen var att öka elevernas kunskap i att kunna flytta hästen från marken medan de leder. För att nå resultat blev det också en anledning till att prata om hur en häst lär sig våra signaler.

Att backa på fyra sätt

Här beskriver Tuva vad hon lärde sig från hästhanteringslektionen:
”Jag tyckte det var kul. Vi började med att diskutera med varandra hur man ska göra för att få hästen att göra det man vill. Lollo lärde mig att få Pärlan att backa på fyra olika sätt. Jag lärde mig att man kan använda sina fötter och trampa på stället för att få hästen att backa.
Hon lärde oss hur man kan kommunicera med hästen genom att visa med sitt kroppsspråk. Om man övar på det från marken så kan man använda det på ridlektionerna sen, för att få hästen att förstå vad vi menar.”

Jag tror eleverna var lite klokare när de lämnade lektionen. Vi pratade om att hitta fyra olika sätt för att till exempel backa hästen, och att alltid börja med den minsta signalen. Tänka ett – två – tre – fyra; om hästen inte förstår på ett förstärker vi med två och så vidare. Det som eleverna upptäckte var att ganska snabbt förstod hästarna vad de skulle göra på signal ett, så länge eleverna gjorde allt i rätt ordning.

/Lollo

Jag reflekterar ibland över att vi har ett ansvar att inte utsätta hästen för onödig stress, samt vad det innebär. 

Jag tror att vi ibland tolkar in vad hästen upplever som stress med vad vi själva känner och att inte alla har kunskapen att se signalerna.

Jag funderar över om tävlingssituation är lika med en stressig situation, bara för att det kan vara så vi människor ser på det.

Vi förenklar det gärna genom att säga att tävling är stress och hemmamiljö är lugn.

För att hästen ska känna detsamma så förutsätter det att hästen känner sin hemmamiljö som lugn. 

Finns det garantier för det? Finner den ett lugn i sin hage? Har stallet rutiner som uppfyller hästens behov? Trivs den?

Jag har alltid haft en bild av att alla hästar trivs med mycket uteritt i skogen och ute dygnet runt på sommarbete. Men idag vet jag att en av mina hästar upplever den drömbilden mer som stress än som harmoni; jag har behövt anpassa mig efter det medan de andra hästarna liksom jag ser skogen som avkoppling. 

Vi har en bild av att en vildhäst lever i frihet och att tamhästen inte gör det. Jag undrar vilken av de två hästarna som upplever mest stress. 

Vildhästen behöver röra sig långt, söka sin föda, hela tiden vara orolig för faror och redo att försvara sig. Tamhästen har tryggheten i tillgång till rent vatten och näring, vi skyddar dem mot sjukdomar och kan tillgodose deras behov. 

Detta förutsätter att vi ser deras behov och läser deras signaler.

Vi ansvarar för att ge dem rörelse, en trygg miljö, foder och en flock.

Det är inte bara rovdjur och tävlingsmiljö som kan stressa en häst. En tamhäst erbjuds en tryggare miljö än en vildhäst men om hästen inte förstår vad vi ber av den i hantering så ökar risken för konflikt. Vi har ett ansvar att skapa dagliga rutiner som ökar vår och hästarnas säkerhet.

En häst som inte är frisk kan visa det genom att vara spänd eller orolig, eftersom de är flyktdjur i naturen så får de inte visa sina svagheter. Det kräver mycket kunskap av oss, för att kunna urskilja vad som är vad.

Forskningen utvecklas framåt på hur vi ska läsa hästens mående och förhoppningsvis utvecklas kunskapen i takt med den. Jag ser på mina hästar med nya ögon idag mot vad jag gjorde för många år sedan; jag hittar tecken som jag tidigare inte visste fanns.

Jag hoppas kunna bli klokare, i vad som är vad, ju längre tiden går.

/Lollo

Vi åkte till ponnyhopptävling med en vattentät plan. Jag åkte dit på morgonen med två ponnyer, Jossan skulle komma lite senare med ytterligare en ponny och ta med sig den hem som hoppat klart första klassen. Sedan skulle Jossan hem och köra vidare nästa häst på träning medan jag var kvar på tävling.

När Jossan kommer fram till tävlingen är ett däck på släpet platt. Jag ska precis in på framhoppningen med Linnea men får be henne klara sig själv där istället.
”Jag måste hjälpa Jossan med däck på släpet!”
”Ok!” svarade Linnea och fann sig i situationen.

På parkeringen hade Jossan engagerat ett gäng människor. Vi provade ett reservdäck från en annan transport men det passade inte.
”Jossan, ta släpet på min bil så löser jag det där sen.”
Snabbt bytte vi släp på bilarna och Jossan hann hem för att åka vidare på träning.

Helene bestämde sig för att engagera Robert i däckproblemet; han hade precis hämtat Agnes mormor och var på väg till tävlingen för att titta.
”Kan du åka till Grana och hämta reservdäcket till släpet?”
”Varför ska jag köra en timme åt fel håll och missa Agnes start?”
Helene förklarade krissituationen och sålde in det hela med:
”Tänk vad mycket härlig kvalitetstid du får med Agnes mormor, vi bjuder på kaffe när ni kommer och vi kan filma Agnes ritt om ni missar den!”

Robert hann komma med däcket till tävlingen innan Agnes startat och vi hann även byta på transporten innan klassen startade igång. En underbar funktionär hjälpte oss samtidigt som han följde Vasaloppet på telefonen.

Slutet gott, allting gott. Helgen efter var det dags för ponnyhopptävling igen och ännu en gång hade vi en vattentät plan.
Ponnyerna lastade och vi var på väg.

Jag har Vilma och Agnes i baksätet och vi har bara hunnit rulla ut från gårdsplanen när Agnes säger:
”Lollo, du vet om att de har ändrat starttid?”
”Va?”

Det visar sig att samma tävling skrivit olika starttider på olika sidor och inte meddelat oss som anmält. Nu var det tydligen så att ponnyerna skulle starta kl 09.30 och storhästarna kl 11.00. När jag inser detta är klockan 09.10 och vi befinner oss en timmes resväg från tävlingen.
I de här situationerna så lägger jag ingen tid på att känna stress.

”Tjejer”, sade jag till Vilma och Agnes. ”Om man hamnar i en krissituation, vet ni vad man gör då?”
”Nej?”
”Man löser problemet.”

Jag tänkte att jag ringer till tävlingsplatsen. Men det finns inget telefonnummer i propositionen. Inte i ryttarmeddelandet heller. Vi letar på ridskolans hemsida men hamnar bara på stallkontorets telefonsvarare. Finns inget telefonnummer på ridklubbens hemsida.

Jag ber Agnes ta fram namnen på de i ridklubbens styrelse och sedan googlar vi deras telefonnummer. Ordförande finns inte på Google. Vice ordförande hittar vi en person som KANSKE är rätt person.

Jag ringer, hon svarar att hon är rätt person men hon är inte på tävlingen idag. Hon ringer dock den som är ansvarig, vi är välkomna ändå och våra ponnyer får starta med storhästarna.

Vad skönt, tänker vi. Framme vid tävlingen går tjejerna banan medan jag samt medhjälpare förbereder ponnyerna.

Vi kom inte in på framhoppningen med ponny nummer ett eftersom funktionären konstaterade att det var en ponny och den fanns inte med på storhäststartlistan. Jag förklarade att ponnyn var efteranmäld och att funktionärens listor inte var uppdaterade.
Väl inne på banan hoppade ponnyn felfritt och jag frågade ryttaren om jag skulle efteranmäla till nästa höjd också vilket vi gjorde.

Ponny två skulle in på framhoppningen och jag fick förklara samma sak igen för funktionären. Även den ryttaren felfri på banan och efteranmäldes till nästa höjd.

I ögonvrån såg jag Ponnyteamets fem medföljande föräldrar kliva åt sidan, sade försiktigt ”vi låter Lollo sköta det här” och gick till cafeterian för att fika.

Ponny nummer tre fick inte heller komma in på framhoppningen eftersom funktionären konstaterade att det var en ponny och den fanns inte med på storhäststartlistan. Jag förklarade igen att ponnyn var efteranmäld och att funktionärens listor inte var uppdaterade.
Den tredje ryttaren var också felfri men tillsammans beslutade vi att inte göra ytterligare en start.

Slutligen stod vi med fem felfria ritter av fem möjliga och det var dags att åka hem. Jag och ryttarna valde att fira dagens framgångar med ett besök på en stor godisbutik på vägen hem.

/Lollo

Något som jag ofta kommer tillbaka till i undervisningen är ryttarnas lättridning. Beroende på var de är i utbildningen, vilka förutsättningar de har eller vad respektive häst behöver, så kan instruktionerna skilja sig.

Men här är några av dem:

• Rid inte lätt tills stiglädren tar slut. Jag arbetar ofta med olika sätt att ändra ryttarens tyngdpunkt och centrera ryttaren mer över hästen. Många gånger skjutsar ryttaren iväg hästen med sin lättridning och det arbetar jag mycket med att förändra. 
• Nu hamnar du för långt bak. Ryttare som tappar sits och hållning faller ofta längre bak i sadeln. Vi arbetar med att placera foten under ryttarens tyngdpunkt och koppla på stabiliteten i kroppen. 
• Fram med handen. Enklaste sättet att samtidigt få ryttaren att stabilisera mellandelen. Gör också att ryttarens hand lättare följer hästen istället för att arbeta mot munnen.
• Rid lätt i innerstigbygel. Även det ett sätt att stabilisera ryttaren och hjälpa till att hitta tyngdpunkten, istället för att falla utåt.
• Sitt mitt över dragkedjan i sadeln. Genom att tänka sig att en dragkedja går mitt i sadeln från framvalv till bakvalv, där sittbenen ska vara på varsin sida om dragkedjan. När ryttaren hittar rätt så slappnar hästen av på egen hand eftersom ryttaren är i balans. 
• Bjud på popcorn. När ryttaren växlar från rakt till böjt spår brukar jag jämföra rörelsen i bröstkorgen med när man är på bio och ska bjuda kompisen på popcorn. Samma rörelse gör att hästen mycket mjukare vänder dit ryttaren vill.
• Rid lätt långsammare. Många gånger slipper vi driva och bromsa; mycket utav kontrollen ligger i hur vi använder kroppen. 
• Du behöver inte landa med all vikt i sadeln. Många gånger trivs hästarna bättre med mjukare lättridning och det blir ett enkelt sätt till mer framåtbjudning. 
• Hitta höfterna. Är ryttarens höfter i balans så hamnar resten rätt; ryttarens höfter påverkar vad hästen gör med sina höfter. 

Självklart är det inte jag själv som kommit på det här, utan jag hämtar mycket inspiration från mina tränare och kollegor. Men det är roligt att hela tiden hitta nya vägar!

/Lollo

”Glöm inte bort att klappa på hästarna”, uppmuntrade vår chef Linda oss anställda vid ett möte. ”Stanna gärna upp och ta er tid med varje häst; det är viktigt.”

Det är mycket som ska hinnas med under en arbetsdag och ingen häst ska glömmas bort. Vi ser över att det läggs tid på varje häst och vi tycker inte att någon häst är mindre viktig än någon annan.

Det är inte bara tävlingshästar på högsta nivå som behöver prestera – våra ridskolehästar behöver ges möjligheter att leverera. De möjliggör allt för oss.

Ibland anses det att hästar på ridskola förbrukas, men på Hufvudsta arbetar vi för att förvalta dem. Kan vi förvalta våra hästar på bästa sätt så höjer vi kvaliteten i vad vi levererar till våra kunder.

Ridskolehästen behöver inte bara må bra fysiskt för att fungera, utan även mentalt. Vi vill inte skapa en arbetsplats för hästarna, vi vill skapa ett hem där de vill vara.

Meddelandena är många från elever om vad de ska rida på eller inte, men högsta prioritering för mig är hästarna. Jag har med i beräkningen vilken dagsform hästen har, hur hästens arbetsdag ser ut, vilka övningar jag använder på lektionen samt vilken ridning hästen behöver. Utifrån de faktorerna sker hästfördelningen i första hand.

Kan vi göra allt för att ridskolehästen ska trivas på jobbet, då gör vi det. För utan dem, inget vi. Glada ridskolehästar skapar bättre ridskolor.