Ridlärarbloggen: Hur vet vi att hästen mår bra?

På Hufvudsta Ridskola har vi tagit fram en mall som vi använder vid våra ”hästmöten”. Ett hästmöte innebär att vi i personalen går igenom alla 45 hästar i bokstavsordning; hur fungerar de i verksamheten, vad är planen för respektive häst de kommande månaderna och hur ska vi lägga upp undervisningen för varje häst.

Vi har hästmöte en gång i månaden och då ser vi på varje häst utifrån de fem domänen som används för att mäta en hästs mående:

• Utfodring – hur ser hästen ut i hull, pälssättning, muskulatur. Behöver vi lägga till eller ta bort något i foderstaten?
• Fysisk miljö – vilken hagrutin passar hästen, behöver den extra promenader/motion, trivs den med sin box/hagkompis?
• Hälsa – hur ser hästens skadestatistik ut, kan vi dra någon slutsats av hur den arbetar i verksamheten? Har den någon tidigare skadehistorik som vi behöver ta hänsyn till?
• Beteende – visar hästen något avvikande i sitt beteende, stort som litet? Genom att lyfta även små avvikelser så har det hjälpt oss att öka hästens välbefinnande.
• Mental hälsa – verkar hästen trivas hos oss? Om inte, vad kan vi förändra?

Det finns vinster i att vi individanpassar för hästarna – mår de bra och levererar på jobbet så höjer det kvaliteten i undervisningen vi säljer.

Vi försöker se på våra hästar med olika ögon och ställa de obekväma frågorna till oss själva – har vi verkligen gjort allt för den här hästen? Har vi verkligen gjort vårt bästa? Har vi sett alla signaler?

Det finns en skillnad i att hitta ursäkter och i att hitta förklaringar till varför en häst gör som den gör. Jag vill vidareutbilda mig för att bättre kunna ge eleverna förklaringar istället för ursäkter.

En elev tränade för mig med sin egen häst. Senaste veckorna har varit stökiga, förklarade eleven. Vi pratade kring det. Jag själv försöker bli klokare i mötet med mina hästar och jag vill uppmuntra mina elever till att göra detsamma.

Om hästen inte beter sig som jag vill så har jag fyra alternativ att arbeta efter:

• Mår hästen bra?
• Förstår den uppgiften?
• Är uppgiften lagom svår?
• Ger jag som ryttare rätt signaler?

För att hitta svaret till vilket alternativ som påverkar hästen, behöver jag gå till mig själv.

Något som jag ofta kommer tillbaka till i undervisningen är ryttarnas lättridning. Beroende på var de är i utbildningen, vilka förutsättningar de har eller vad respektive häst behöver, så kan instruktionerna skilja sig.

Men här är några av dem:

• Rid inte lätt tills stiglädren tar slut. Jag arbetar ofta med olika sätt att ändra ryttarens tyngdpunkt och centrera ryttaren mer över hästen. Många gånger skjutsar ryttaren iväg hästen med sin lättridning och det arbetar jag mycket med att förändra. 
• Nu hamnar du för långt bak. Ryttare som tappar sits och hållning faller ofta längre bak i sadeln. Vi arbetar med att placera foten under ryttarens tyngdpunkt och koppla på stabiliteten i kroppen. 
• Fram med handen. Enklaste sättet att samtidigt få ryttaren att stabilisera mellandelen. Gör också att ryttarens hand lättare följer hästen istället för att arbeta mot munnen.
• Rid lätt i innerstigbygel. Även det ett sätt att stabilisera ryttaren och hjälpa till att hitta tyngdpunkten, istället för att falla utåt.
• Sitt mitt över dragkedjan i sadeln. Genom att tänka sig att en dragkedja går mitt i sadeln från framvalv till bakvalv, där sittbenen ska vara på varsin sida om dragkedjan. När ryttaren hittar rätt så slappnar hästen av på egen hand eftersom ryttaren är i balans. 
• Bjud på popcorn. När ryttaren växlar från rakt till böjt spår brukar jag jämföra rörelsen i bröstkorgen med när man är på bio och ska bjuda kompisen på popcorn. Samma rörelse gör att hästen mycket mjukare vänder dit ryttaren vill.
• Rid lätt långsammare. Många gånger slipper vi driva och bromsa; mycket utav kontrollen ligger i hur vi använder kroppen. 
• Du behöver inte landa med all vikt i sadeln. Många gånger trivs hästarna bättre med mjukare lättridning och det blir ett enkelt sätt till mer framåtbjudning. 
• Hitta höfterna. Är ryttarens höfter i balans så hamnar resten rätt; ryttarens höfter påverkar vad hästen gör med sina höfter. 

Självklart är det inte jag själv som kommit på det här, utan jag hämtar mycket inspiration från mina tränare och kollegor. Men det är roligt att hela tiden hitta nya vägar!

/Lollo

”Glöm inte bort att klappa på hästarna”, uppmuntrade vår chef Linda oss anställda vid ett möte. ”Stanna gärna upp och ta er tid med varje häst; det är viktigt.”

Det är mycket som ska hinnas med under en arbetsdag och ingen häst ska glömmas bort. Vi ser över att det läggs tid på varje häst och vi tycker inte att någon häst är mindre viktig än någon annan.

Det är inte bara tävlingshästar på högsta nivå som behöver prestera – våra ridskolehästar behöver ges möjligheter att leverera. De möjliggör allt för oss.

Ibland anses det att hästar på ridskola förbrukas, men på Hufvudsta arbetar vi för att förvalta dem. Kan vi förvalta våra hästar på bästa sätt så höjer vi kvaliteten i vad vi levererar till våra kunder.

Ridskolehästen behöver inte bara må bra fysiskt för att fungera, utan även mentalt. Vi vill inte skapa en arbetsplats för hästarna, vi vill skapa ett hem där de vill vara.

Meddelandena är många från elever om vad de ska rida på eller inte, men högsta prioritering för mig är hästarna. Jag har med i beräkningen vilken dagsform hästen har, hur hästens arbetsdag ser ut, vilka övningar jag använder på lektionen samt vilken ridning hästen behöver. Utifrån de faktorerna sker hästfördelningen i första hand.

Kan vi göra allt för att ridskolehästen ska trivas på jobbet, då gör vi det. För utan dem, inget vi. Glada ridskolehästar skapar bättre ridskolor.

Sverige består av ungefär 355 500 hästar, Ridsportförbundet har 147 853 medlemmar och cirka 5 miljoner ridtimmar genomförs varje år på landets ridskolor.

Det finns siffror på ridsportens utövare och landets hästar, men jag tror inte att det finns statistik på Sveriges alla hästälskare.

Det finns betydligt fler än de som syns i statistiken. Långt ifrån alla medryttare och medhjälpare är medlemmar i någon förening. Föräldrar är, frivilligt eller ofrivilligt, engagerade i barnets ponny och hittar sig själva på ridanläggningar varje vecka.

En dag kom jag till stallet och möttes av en man i stallgången. Han lyste upp när han såg mig och jag hade aldrig tidigare träffat honom.
”Det är ju du!” Utbrast han och jag sade förvånat hej.
Det visade sig att han är pappa och morfar till två av mina elever. Han har en gång i tiden haft egna hästar, tävlat och spenderat all tid i stallet. Nu fann jag honom i mitt stall, överlycklig medan han hjälpte till med mockning och höpåsar.
Idag bor han för långt ifrån barnets och barnbarnets hästintresse för att kunna vara med dem i stallet varje vecka. Hans hälsa gör att han inte längre kan vara aktiv i stallet. I stället får han telefonsamtal, bilder och filmer, varje gång dotter och dotterdotter ridit. Engagemanget är fortfarande lika stort och han är mer än gärna delaktig. Där i stallgången, visste han vem jag var då han hört allt om mig.

En tidigare elev till mig, vill inte längre gå till stallet. Hon känner en sorg över att kroppen sviker när hennes längtan efter att rida igen är stor. Hon längtar tillbaka till timmarna i sadeln men hälsan tillåter det inte längre. Ibland är saknaden större än sorgen och då hittar hon tillbaka till stallet; in i en box till en mjuk hästmule.

På ridskolan har vi ett trofast pensionärspar som varje vecka gör sin utflykt till oss. De är inga elever, utan bara djurälskande personer. Den obligatoriska morotspåsen är med och hästarna känner igen deras utdelning av godis.

Jag tänker på min farmor när hon som ung ville rida. Men ridskolan låg för många kilometer hemifrån för att kunna cykla dit och ingen fanns att skjutsa henne. Hon har berättat om hur hon istället fick rida på gårdens arbetshästar, men hon kände att de var nog inte riktigt var lämpade till det. Dessutom hade hon bara träskor att rida i; hon mindes tillbaka till hur ont det gjorde att bli trampad av tunga hovar.

Jag tror att de hästälskande eldsjälarna är många fler än vad som syns. Så länge jag kan, vill jag njuta av timmarna i sadeln och stunderna med mina hästar.

Den engagerade ponnymorfarn Anders Karlsson var själv tävlingsryttare en gång i tiden. På bilden syns han på Lilleman (ridskolehäst på Södertälje ridklubb) år 1965.

Medan jag höll i tömmarna så beskrev jag för min elev vad jag såg och förklarade vad hon skulle titta efter. Det slog mig att en hel del kunskap som jag letade efter för tio år sedan, har jag idag. Många saker som tidigare var svårt är numera enkelt och jag behöver inte göra fel lika många gånger som tidigare för att det ska bli rätt.

Ännu har jag inte alla svar för jag letar fortfarande efter dem. En kompis till mig brukar säga att med tanke på att vi båda har hästar som yrke så har vi mycket kunskap, men vi vet också att vi inte kan allt.

Är jag uppe i alla timmar erfarenhet som jag behöver? Jag vet inte, jag har inte haft tid att räkna dem. Men det är klart att alla mina timmar hästhantering, i sadeln, sittandes på läktaren och undervisandes i ridhuset har gett mig något idag som jag saknat tidigare.

Ridsporten befinner sig i en tid där vi utövare ifrågasätter oss själva och andra granskar vad vi gör. Det är sunt att vi frågar oss vad vi gör, vilka metoder vi använder och vart vi är på väg. Med tanke på att det samtidigt känns skrämmande att ifrågasätta min sanning så känns det skönt att inte stå ensam i det.

Vad är det egentligen som granskas? Jo, det vi gör med våra hästar. Det är resultatet av hur arbetet sett ut fram till idag, men det behöver inte vara hur vi arbetar i framtiden. Vi kan inte skylla ifrån oss och säga att vi inte visste bättre, men vi kan säga att vi gjorde så gott vi kunde och att vi kan bli bättre.

Jag känner mig djupt imponerad av de som hade min roll innan mig. De som var ridlärare innan jag blev det; de som var hästmänniskor långt innan jag föddes.

De lade minst lika många timmar som jag i stallet och på hästarna; om inte ännu mer. De hade helt andra ögon att se på hästarna med men de hade samma kärlek till djuren och sporten som jag har.

De som kom innan mig de arbetade mycket mer ensamt än vad jag gör. De var inte omgivna av kunniga människor på samma sätt som jag och det var betydligt mer avancerat för dem att söka kunskap. Videoutbildning i bandageomläggning från veterinärklinik på internet fanns inte, i bästa fall kunde någon hjälp hittas i ett hästlexikon. Ringa en vän för hjälp över telefon fanns inte heller alltid som alternativ.

Det finns många förutsättningar som var annorlunda tidigare mot hur vi har det idag. Allt var inte bättre förr och allt är inte bra idag. Men jag väljer att inte döma gamla metoder; jag känner stor respekt inför hur tidigare hästmänniskor klarat av väldigt mycket med den kunskap de hade tillgång till. De skapade oss till vad vi är idag och det är därför jag arbetar som ridlärare. Nu är det upp till mig hur framtidens stafettpinne ser ut.

Det känns omöjligt att krympa listan till några få punkter. Många gånger känner jag mig otillräcklig, men tänker att jag får börja gräva där jag står. Försöker möta eleven där eleven är.

• Ja, är svaret på frågan – det är svårt att lära sig rida och man blir aldrig klar. När mina elever befinner sig i lägen där de lär sig, övar eller möter motgångar brukar jag säga att de inte är unika. De är långt ifrån ensamma om att försöka hitta fram till känslan i ridningen.
• Ibland får jag höra att ”ridskolorna lär inte eleverna rida med små hjälper”. Det är en ”sanning” som jag varje dag arbetar för att hitta botemedel på. Jag försöker falla in med nya perspektiv och presentera andra vinklar när jag undervisar. Klart vi kan undervisa utifrån andetag och viktskillnader i sadeln, men om eleven ännu inte är där i sin förmåga så blir det svårt att ta till sig den kunskapen. Det handlar om att tajma undervisningen till rätt ögonblick.

• En häst är alltid en häst och det är utifrån det vi måste arbeta. När jag hör mina yngsta elever förklara för sina föräldrar hur en häst fungerar, då blir jag stolt.
• Jag kan aldrig förlåta mig själv om jag inte gör allt för att förebygga ett ”oj” från att bli ett ”aj”. Kan jag hjälpa till att förhindra hästar och människor från att hamna i olyckor, så tycker jag att det är viktigt att jag säger till.
• Kan jag hjälpa mina elever att vara snälla mot sig själva så blir det lättare att ha roligt på vägen till att bli en bättre ryttare och hästmänniska.

• Något annat som känns viktigt är att hjälpa eleverna att hitta vägar att inverka med hästen istället för mot hästen. Jag har aldrig haft en naturlig känsla för ridningen, men en stor motivation till att lägga ned många timmar på träning. Eftersom jag fått träna så många timmar på att hitta känslan mer naturligt, så tror jag att det underlättar för mig att förstå hur eleverna känner det när något är svårt.
• Dela upp träningen och processen i mindre bitar. Att hitta enkla sätt att förbättra grundridningen gör att resan i det långa loppet blir enklare. Jag vill hitta hållbara sätt för ryttarna att göra många upprepningar, utan att slita på hästarna.

Som ridlärare och hästmänniska krävs att arbetsamt vidareutveckla sin kompetens på alla områden. Jag behöver inte bara kunna skänkelvikning och dressyr; det är otroligt mycket mer som krävs av mig i min roll.

Vi har ett ansvar att motarbeta risker, både för oss själva och djuren. Vi har ett ansvar att hästarna inte ska lida eller tvingas till en uppgift.

Vad vi förr trodde var rätt behöver inte vara en sanning. Om vi själva frågar oss hur vi kan arbeta bättre så kommer det leda till mer hållbara hästar och hästmänniskor – vilket ger ökad glädje i hästlivet och sporten. 

Blir jag bättre i min roll så blir mina elever automatiskt bättre. Utvecklar jag mitt sätt att se mina hästar, hitta god ridning och arbeta skonsamt så ger det ringar på vattnet. 

Jag tänker att det är inte för sent – vi kan fortfarande arbeta tillsammans med våra hästar. Vi kan förfina det vi kan och måste inte alltid arbeta efter gamla metoder. 

Min styrka är min nyfikenhet och den för mig framåt.

De ungdomar och barn som är mina elever, de är redan bättre än vad jag var i samma ålder. Därför är jag inspirerad till att fortsatt leverera. Jag ser den nya framtiden i hästsporten.

”Lollo, kan vi ha samling kl 08.00 på söndag istället för kl 08.15?”

”Jovisst, men vill alla i gruppen det?”

”Ja, vi vill slippa stressa med hästarna.”

En annan elev erbjöd sig hjälpa mig att byta häst på morgonen, så jag kunde hinna utbilda båda ridskoleponnyerna som jag har på mitt schema. 

Nybörjargruppen satt upp på sina ponnyer och en elev hade glömt en hårtofs. Hon blev genast erbjuden att låna en av kompisen bredvid.

På hopplektionen var en ny elev både lite nervös och förvirrad, men blev fint lotsad av en kompis i gruppen. 

Det räcker med små medel för att vi ska bygga ett hästintresse som är varmt och inkluderande. Till min stora glädje så får hästarna och ungdomarna mig att bli bättre på det jag gör.

”Jag kommer snart, jag ska bara göra klart i stallet”, sade jag när vi var hemma från tävlingen.

En stund senare satt den lyckliga känslan av att ha vunnit kvar. Känslan som hästen Afrodite gett mig var euforisk och segern i champagnehoppningen som var år avgjordes på nyårsafton kändes stor. Lyckan satt i och fick mig att skutta uppför trappan och in till huset där jag och min familj bodde.

Jag var då tretton år och den fjäderlätta känslan byttes snabbt ut när jag hittade mamma gråtandes i vardagsrummet. ”Mira är död”, sade hon. ”Mira finns inte mer.”
Mamma hade av omtanke valt att inte berätta för oss tidigare; hon ville att vi skulle kunna njuta av hopptävlingen. ”Mira hade velat det”, sade mamma och jag vet att hon hade rätt i vad hon sa.

Den bubblande glädjen inom mig blev på en gång ut mot ett bottenlöst hål i magen. Det kändes som att få ett hårt slag och falla bakåt.

Insikten om att aldrig mer få träffa Mira, anföll mig. Vi skulle aldrig mer få höra henne skratta. Vi skulle aldrig mer få höra henne kasta upp vår ytterdörr och ropa ”nu är jag här!” som hon alltid gjorde; sekunden innan hennes hund rivstartade från hallmattan och kastade sig upp i vår soffa som en hälsningsritual. Mira som jag alltid kunnat anförtro mig till, som hjälpte mig att se saker på nya sätt, som alltid var en vän att lita på, som alltid varit den storasyster jag aldrig haft.

Det här var första gången jag på riktigt insåg att unga människor kan dö. Att liv kan ta slut.

Jag drabbades av sorg. Jag sörjde att Mira och hennes Patrik aldrig hann flytta in på vår hästgård, att vi aldrig fick träffa deras ofödda son, att början på fortsättningen av livet aldrig hann starta. Jag har i alla år drabbats av saknad. En längtan efter att dela mina äventyr med hästarna tillsammans med Mira, att kunna visa henne hur jag idag är en hästföretagare, att hon skulle se allt jag lärt mig och att hon skulle vara min kompass på min fortsatta väg.

Jag var tretton år när Mira försvann och jag insåg att jag fick fortsätta gå genom livet utan henne. Alla ridturer och arbetstimmar med häst har jag fått göra ensam.
Fast kanske inte. För sent om kvällarna, när jag leder min häst hem från ridhuset, har jag känt hur Mira står bakom mig, i skuggorna av skogen vid hörnet på ridhuset; hon iakttar mig och min häst. Hon står där. Hon finns med oss.

Hon skrattar när jag ibland gör saker fel eller fattar tokiga beslut. Hon uppmuntrar mig att våga och hjälper mig att se nya perspektiv. Hon tröstar mig när jag är ledsen och kramar mig när jag är ensam.

Nyårsafton kommer aldrig för mig enbart innebära nya förväntningar; det kommer som en påminnelse om sorgen. Framförallt saknaden av det som jag och Mira aldrig fick dela. Det som kunde ha varit.

Mira är en stor anledning till att jag fullkomligt förälskade mig i hästarna och hästlivet; också en anledning till att jag är kvar. För jag har nog inte ens själv förstått hur mycket Mira påverkat mig; jag tror jag missat att se hur mycket jag blivit som henne.

Bilder

Huvudbild privat,

En ridskola vill köpa en ny lektionshäst. En hoppryttare letar ny tävlingshäst. Och en familj letar ponnyn som ska introducera barnet på tävling.

Det som efterfrågas är en häst som passar användningsområdet. Inget projekt, problem, komplicerad hälsa eller fel ålder.

När vi hejar fram världscupryttarna i dressyr, ser vi sagolika hästar. Vi hör ryttarna berätta att det tar minst åtta år att utbilda hästen dit, men vi glömmer bort det redan innan meningen avslutats. Vi har redan hunnit drömma oss bort till att vi själva rider dressyr, tar en tur i skogen eller klarar nya hinder.

Jag brukar reflektera över vad som är skillnaden mellan en utbildad och en outbildad häst. Jag kommer alltid till slutsatsen att den utbildade hästen är den som gjort upprepningarna och fått erfarenheter till skillnad från den outbildade.

Vi vet att hästar inte är skapta för att rida på. Vi vet också att det krävs träning att bygga upp en häst. Det som däremot lätt glöms bort är att arbetet i uppbyggandet inte kommer av sig själv.

”Vi vill ju bara ha en häst att rida på.”
Det var det som var syftet med att köpa hästen. Det var därför veterinärbesiktning, provridning och andra undersökningar gjordes. Den nya ägaren skrev inte upp sig på att lägga tid på promenader, otaliga veterinärbesök, specialister och rehabiliteringsperioder.
Det var något som bara följde med på köpet.

Vad vi många gånger inte ser, är det arbete som krävs för att den där hästen vi oaktat ska kunna prestera. Hur mycket tanke och hjärta som dedikerats för att nå dit.

Jag funderar ofta över hur vi ska skapa förutsättningar för våra ridskolehästar att leverera på sitt jobb. De är värdefulla för oss, ska hålla länge, trivas med arbetet och välkomna nya hästmänniskor till det vi gör.

Oavsett vad hästen har för användningsområde, så funderar jag över vem som förväntas lägga arbetet på att förbereda hästen dit samt vad som krävs. Jag ställer mig själv frågan; vem ska bygga legoslottet som andra vill leka med? Och vem betalar för arbetet?

Mitt jobb innebär att dagarna fylls av en härlig blandning människor varje dag.
En viss del i den här blandningen ger mig extra mycket skratt, gråa hår och grubblande på kvällarna, men framförallt fyller mig med stolthet; ungdomarna.

Jag är tacksam att de delar med sig till mig. Att vi ofta hittar sätt att ena stunden garva som kompisar och nästa ber de mig om hjälp. Vi gläds när det går bra och försöker hjälpa varandra genom motgångar.
Ibland hänger jag inte med i svängarna, när ungdomarna växlar mellan tårar, glädjerus eller rentav ilska. Någonstans i allt det där hittar vi balans och skapar många minnen ihop.

Några stunder, stora som små, känns extra bra.

När min grupp som nästa termin ska börja galoppera, flitigt hjälps åt att göra i ordning sina hästar till lektion. Den som är längst i gruppen suckar lite stolt när de alla ber henne om hjälp att nå upp med sadlar.

Det är en fin känsla att komma till stallet och inse att några av ungdomarna är mer morgonpigga än mig. De tar stort ansvar för hästarna och är kvar till stängning.

En av mina elever skadade sig i samband med hästhantering och jag hörde senare med föräldern hur det nu var med eleven. Föräldern berättade att eleven förklarat hemma att det inte var hästens fel att det hänt;
”Den var bara osäker när jag var otydlig.”

Sedan tackade föräldern för att vi på ridskolan gör ett så bra arbete i att utbilda våra elever och förebygga olyckor.
”Det känns tryggt att mitt barn vill vara så mycket hos er.”

Många av ridskolans elever är förebilder för både andra barn och vuxna. Hästrädda föräldrar blir modigare när en nioåring hjälper till och Sixten kommer aldrig hem från stallet på kvällarna eftersom han hjälper flera vuxna med att sadla och tränsa.

Att arbeta med unga kräver att vi vägleder och gör vårt bästa för att vara närvarande vuxna. Jag blir glad när jag ser ungdomarna inkludera och bjuda in varandra; ibland stöttar och hjälper jag dem på traven.

Det finns små saker som kan göra skillnad. Det finns olika sätt att stötta på och flera sätt att individuellt anpassa behov.

Två stycken blyga kände sig utan vänner i stallet, jag hjälpte dem hitta varandra och idag är de oskiljaktiga.
En annan tappar ibland slarvigt bort sina saker men har istället en unik styrka i att inkludera andra som inte vågar ta ett första steg till kontakt.

Vid en tävling i år så fick jag stor anledning till att vara stolt. En ryttare från en annan klubb låg i ledning inför terrängen. Hennes stora besvikelse när hon inte gick i mål felfritt fanns det ingen bot på. Hon stod i tårar vid sin transport när min elev gick dit, gav henne en kram och sade att hon vet hur det känns.

Vad som verkligen värmer, det är när jag hör mina elever lära nya elever hur de ska göra. Med hästen, i hantering eller vara noga med utrustning.

Jag är lyckligt lottad som får hänga med dessa ungdomar och djupt tacksam för att de vill hänga med mig.