Yrket som ridlärare innebär många möten, en del av dem blir lite starkare minnen än andra.
För flera år sedan hade jag varje vecka en grupp på tolv ponnyelever. En av eleverna, Elias (som egentligen heter något annat), var betydligt äldre än de andra i gruppen. Elias var längre än jag själv, svarade knappt när jag sade hej och tog sällan ögonkontakt.
Elias red för att han älskade djur. Hästar var ett av favoritdjuren men Elias var rädd för fart och hade svårt att hänga med i instruktionerna. Därför tilldelade jag alltid honom en stor häst som snällt följde efter i ledet av ponnyer.
Elias pratade oavbrutet med sin häst under ridlektionerna, vilket de andra barnen tyckte var märkligt men vi hade alla vant oss vid att ha det så.
En dag klev jag in i ridhuset där hela gruppen var samlad och alla respektive föräldrar satt på läktaren.
”Idag ska vi ha teori”, sa jag.
Djupa suckar hördes från läktaren och samtliga föräldrar reste sig upp från läktaren för att lämna ridhuset. En mormor till en av eleverna satt kvar på läktaren och lyssnade.
Min plan var att teorin skulle handla om hästens beteende, därför inledde jag med att ställa frågan om vad hästen var innan människan började rida på den.
”Då var de körhästar!” Svarade ett av barnen.
”Det är sant”, sade jag. ”Men innan det, vet ni hur hästarna levde då?”
Min poäng skulle vara att hästen reagerar på samma sätt idag som när den var vildhäst ute på prärien.
Jag såg hur mormorn, som hette Lena, reste sig upp och skulle precis lämna ridhuset när hon ser hur Elias räcker upp handen inför mig.
”Ja, Elias?”
”Jo”, svarade han och såg mig rakt i ögonen. ”Dagens tamhäst har utvecklats från ett litet rådjursliknande djur med fyra tår som kallades Eohippus. De var ungefär trettio centimeter höga, de hästarna vi har idag är betydligt högre. På den tiden levde de på marken i tropiska skogar och födan bestod mestadels av löv och sedan…”
Elias kliver fram och ställer sig framför mig så att hela gruppen kan se honom medan han berättar. Han gestikulerar med armarna och använder sin röst på ett sätt som trollbinder lyssnarna.
Jag ser i ögonvrån hur Lena sätter sig ned på läktaren igen. Hon har tappat hakan och kan knappt tro det hon ser. Jag och Lena är de enda vuxna i ridhuset som får uppleva Elias föreläsning.
Han fortsätter berätta om hur Eohippus utvecklats till dagens tamhäst, förändrat sitt utseende och hur den domesticeras av människan. Jag kommer på mig själv med att innerligt hoppas att den här killen i framtiden kommer arbeta på något naturhistoriskt museum, där han kan leverera sin kunskap såsom han gör inför oss.
De andra barnen i gruppen ser helt förvirrade ut. De lyssnar artigt men har ingen aning om det är mig eller Elias som de ska titta på. Elias har tagit över min teorilektion.
Tjugo minuter senare är Elias föreläsning slut och när han tystnat rycker han plötsligt till. Han kastar en blick på mig och det ser ut som om han kommit på sig själv med att ha gjort fel. Han skyndar sig tillbaka till sin plats i ledet, tittar ned i marken och blir knäpptyst.
”Jättebra, Elias!” utbrister jag. ”Tack snälla för hjälpen!”
Sedan fortsätter jag teorilektionen med att prata om hästens beteende. Som avslutning frågar jag gruppen om de lärt sig något nytt idag. De nickar till svar.
”Var det någon som redan kunde allt det som Elias berättade om?” frågade jag.
”Men Lollo”, svarar den yngsta eleven. ”Det är inte konstigt att Elias kan allt det där, han går ju faktiskt i sexan.”
/Lollo
Följ Ridsport på