Så kom dagen då det till slut blev operation för mig.
Det har varit en jäkla karusell detta året med min rygg hos läkarna. En karusell som sugit all must ur mig och lite till. I omgångar har jag brutit ihop totalt och gett upp. Kommit in gråtandes i mina föräldrars hus över att man inte får hjälp. Uppgiven, det är en hemsk känsla att känna.
Jag känner så med dem som har så mycket värre sjukdomar än vad jag har och fått kämpa med sjukvården.
Det har varit en kamp mot läkarna att få dem att förstå vad man jobbar med och att det INTE är en hobby. Inte ens när medicinerna gav mig sådan biverkning att mina reflexer försämrades ett tag så jag gick över med två hästar på en vecka, för man läste av situationer fel, tog de en på allvar. Det var dessutom två egna, lugna individer som jag kände väldigt väl, men där jag bara var efter i tanken i reaktionen (inga tunga mediciner jag pratar om ens). Men riktigt läskigt var det.
Det har varit en kamp mot läkarna att få dem att förstå vad man jobbar med och att det INTE är en hobby.
I över fyra månader kämpade jag med läkarna, bytte vårdcentral och läkare fyra gånger för att till slut hitta en som i alla fall verkade bry sig lite och började prata om röntgen med mig. Alla tidigare hade bara avvisat mig med att fortsätta äta Ipren och Alvedon på maxdos. I fyra månader vart ju min mage dessutom väldigt dålig av all denna Alvedon och Ipren.
Att något var uppenbart fel i ryggen kunde jag ju känna. Det var inte bara vanligt ryggskott. Utan det strålade ut som växtvärk över låren också, en riktigt brännande känsla. Att sitta ner gjorde skitont i ryggen. Köra bil var rentav riktigt smärtsamt, trampa ner kopplingen strålade rätt upp in i ryggen. Det som egentligen gick bra då var att sitta i sadeln, det gjorde inte ont. Men snubblade hästen till eller hoppade till, och jag inte var med och spände till i bålen, gick det en stöt igenom hela kroppen som strålade ut i tår och hela ryggen. Fy tusan när jag tänker tillbaka på några sådana tillfällen.
Sedan hittar man ju sätt att rida på, sätt som funkar tillfälligt. Eller så är det bara så att man biter ihop! Man har ju inget val, sjukskriven kunde man inte bli då läkarna inte kunde sjukskriva något mer än någon vecka då jag bara hade ”lite ont i ryggen, det har alla”. Sedan som egenföretagare kan man inte bara bli sjuk utan att det verkligen är allvarligt. Vilket läkarna verkligen fick det till att inte vara. Sedan har man ju alla hästägare som man inte vill göra besvikna som man kämpar på för.
Till slut fick jag boka en egen röntgen av ryggen, jag fick betala över 11 000 kronor för det själv.
Jag var alldeles för stark i benen för att de ens skulle kunna tänka sig att det skulle kunna vara ett diskbråck som mina sjukgymnaster kunde konstatera väldigt fort. Tyvärr konstaterade de att det var en inåtbuktande disk som tryckte på nerverna. Men detta ville ingen läkare tro på. Så där hamnade jag mitt emellan bara.
Till slut fick jag boka en egen röntgen av ryggen, jag fick betala över 11 000 kronor för det själv.
När jag äntligen hade detta på papper trodde jag att det äntligen skulle vända och att jag skulle få hjälp, nu efter fem månader. Nej då, det var bara tillbaka till sjukgymnastiken som jag varit på över 15 gånger säkert vid det tillfället. Inte träffa ortoped eller ryggspecialist? För jag fick minsann höra att en sådan ung person som mig med detta opererar man inte. Inte tillräckligt allvarligt.
Efter det så kommer jag ihåg att jag verkligen tappade orken kring mitt tillfrisknade ett tag. Orkade inte ligga på med nya läkartider. Men en kompis hjälpte mig och pushade på att jag skulle skicka in en remiss till Sahlgrenska.
Sagt och gjort så gjorde jag det.
På grund av vårdgarantin kunde inte Sahlgrenska hjälpa mig hos sig men de bedömde mina bilder som att jag måste få hjälp och skickade mig vidare till en ryggspecialist på Art Clinic. En neurokirurg fick jag komma in och träffa. Allt därefter gick väldigt fort.
Det första hon tog upp var att jag måste opereras. Jag tappade hakan på det mötet. Det enda jag fått höra hittills är att man inte opererar sådana som mig och bla bla. Nu säger hon att jag absolut ska opereras? Va? Nu blev jag verkligen kluven.
Självklart blev jag jätterädd av bara tanken och ville först få ”riktig” hjälp och en ny röntgen. För det kanske hade blivit bättre tänkte jag. Bara tanken på operation fick mig att känna mig mycket bättre på grund av hur läskigt det låter att bli opererad.
Jag red sedan på Breeders, kände någonstans att detta kommer vara den sista tävlingen jag gör på väldigt länge.
På bara två veckor fick jag en ny MR-röntgen. Tjatade med mig bilderna hem så jag kunde titta på dem så fort jag kunde. Där såg jag det … det hade bara blivit värre. Men så glad över att jag inte behövde betala för den.
Jag red sedan på Breeders, kände någonstans att detta kommer vara den sista tävlingen jag gör på väldigt länge, men hade förhoppningar om att Elmia skulle få bli den sista.
Men jag gick all in på Breeders. Hade absoluta BÄSTA teamet med mig. Hade chaufför, flera hästskötare. Jag kunde verkligen fokusera på att bara sitta uppe på hästarna och rida. Vilket besparade min rygg otroligt mycket så jag kunde leverera 110 procent på banan.
Fantastiskt boende på Dorisberg B&B som vanligt. Vi bokar alltid in oss där nu. Där har vi både box och boende på samma ställe bara några minuter från Flyinge. Dessutom med hage till hästarna. Ja, vi kan inte bo bättre. Där trivs vi alla som fiskar i vattnet.
Att få sitta där på Flyinge, ha med mig sex kvalade hästar var en underbar känsla. Allt från en 3-åring upp till 5-åringar. Jag var verkligen så glad inne på banan på varenda en av dem.
Sedan kom beskedet, jag fick en operationstid. Som skulle bli av en vecka före Elmia …
Jag var så tveksam att ta den tiden. Jag tvekade mycket, började känna att ryggen var ju ”mycket” bättre nu. Det var nog bara onödigt med en operation.
Men något fick mig ändå till att våga tacka ja till den.
På bara en vecka fick jag ihopsatt ett schema på folk som tar hand om allt från måndag-söndag morgon och kväll. Eftersom jag ändå varit beredd på operation och även inte jobbat heltid så har jag haft bra hjälp i stallet. Så det gick väldigt smidigt att få ihop hjälpen. Så har jag fantastiska personer runtom mig som verkligen vill hjälpa mig med, vilket jag är så tacksam för.
Så kom den där måndagen den 18:e. Dags för operation och jag kände mig ”purfrisk”.
Tänk vad man kan inbilla sig för att man är så rädd för något. Jag var livrädd att bli opererad. Rädslan fick mig nästan att inte göra det. Jag var ganska säker på att just jag skulle vara den patienten som dog på operationsbordet, eller den som blir förlamad. Usch, vilken rädsla. Men ändå kände jag mig väldigt trygg där och då med dem.
Jag var livrädd att bli opererad. Rädslan fick mig nästan att inte göra det.
Såg dessutom en klar bild framför mig i rullstol på gården och var ändå bekväm med känslan. För jag har sett många i paradressyr som lyckas så bra. Så de har faktiskt inspirerat kan jag säga, inte ens det fick mig att inte våga göra det. För det verkade inte så tokigt ändå att rulla runt på gården i rullstol.
”Poff” sa det bara så sov jag. Sedan när jag vaknade upp från narkosen kommer jag ihåg att det första jag frågade var såklart ”har jag snarkat?” Och sedan vickade jag på tårna och då kom tårarna.
Jag kände sådan grym tacksamhet, över att jag …
1. LEVDE!
2. INTE var förlamad.
Tänk ändå, ja, lite löjligt kanske att känna så. Men har man varit där förstår man nog.
Det 3:e jag kände var lättnaden mot benen. Det tryckte inte på. Det gjorde inte längre ont. Visst. Jag hade massor av morfin i kroppen. Men ändå kände jag lättnaden som släppt.
Så där låg jag på uppvaket och grät av lycka och tacksamhet. Sedan fick jag dela rum med underbara 70-åriga Agneta som också opererat sin rygg.
Vi kunde konstatera att vi hade blivit lika ”friska” som före operationen bägge två. Just av rädslan som fick en att inte riktigt känna smärtan. Lite fräckt ändå hur det kan funka så.
Vi hade i alla fall otroligt mycket gemensamt, så vi hade skitkul ihop där under kvällen och natten. Sedan skildes vi åt morgonen efter och hoppades på att vi skulle träffas igen på vårt återbesök. Så jag hoppas du läser detta nu och inte bokar om din tid.
Visade sig att vi har släkt i samma lilla by i Finland. Helt otroligt vad världen är liten.
Väldigt konstigt att faktiskt inte klara av allt vad man brukar göra. Än konstigare att inte komma få rida på väldigt länge.
Nu har det gått över en vecka sedan jag opererades och jag kan gå längre och mer för varje dag. Men det är konstigt vad handikappad man är. Väldigt konstigt att faktiskt inte klara av allt vad man brukar göra. Än konstigare att inte komma få rida på väldigt länge.
MEN en sak jag lovade mig när jag vaknade upp och kände på ”lättnaden” var att jag lovade mig själv att ALDRIG bita ihop igen och köra på. Men å andra sidan har jag verkligen kämpat för att få bli frisk och legat på sjukvården och sjukgymnasterna som bara den! Jag kunde inte gjort mer eller bättre själv. Allt jag gjorde var tack vare att jag INTE accepterade att det bara var lite ont i ryggen.
Röntgen fixade jag själv och ryggremiss fixade jag själv! Så jag har lärt mig otroligt mycket. Jag ska gå på min magkänsla ALLTID. Stå på mig ska jag med kunna göra!
Men jag hade verkligen inte klarat det själv. Har fått fantastisk hjälp från min bonussyster som är läkare och hela tiden kunde tipsa mig om vad jag kunde göra själv. Kompisar med samma symptom som kunde berätta vad de själva fått för hjälp. Ja, det skiljer sig otroligt mycket mellan alla landsting tyvärr. Sedan mina nära och kära som jag kunnat prata med varje dag om smärtorna och som försökt förstå och verkligen stötta en. Ni är fantastiska och jag älskar er så! Varenda en!
Det som gjort mig lite ledsen är att jag aldrig kom iväg till Daniel Bachmann Andersen och har fått boka om det två gånger. Troligen har jag sabbat alla mina chanser att få åka dit och träna, det gör mig lite ledsen. Men det ska jag försöka få igen nästa år. 2022 får bli mitt år!
Att rida är ju inte jobbigt, du klarar av att rida 12 hästar om du klarar av att rida en.
Ni som känner mig vet att jag är världens optimist. Oj, vad jag kan vara alldeles för optimistisk haha! Men det är så jag klarar av allt, tack vare min inställning blir inget för svårt eller omöjligt. Har ingen gjort det tidigare är jag bombsäker på att jag klarar av det, det går om man bara vill.
Men nu har jag mött på en som är mer optimist än vad jag är! Försäkringskassan.
Haha, jag tänker inte ens gå in på djupet hur ”optimistiska” de varit mot att jag varit 100 procent bra i min kropp. Att rida är ju inte jobbigt, du klarar av att rida 12 hästar om du klarar av att rida en. Den logiken förstår jag inte.
Men vad jag förstår med det är att folk ser på vårt arbete som en HOBBY och att vi har en bra bit kvar att gå. De kunde inte förstå hur jag INTE skulle klara av mitt jobb till 100 procent.
Tack och lov kunde jag säga ifrån och byta handläggare till en som vet vad hästar handlar om. Men vi har en bit kvar att gå med vår sport.
Nu ska jag fortsätta satsa på min rehab till 120 procent så jag kommer tillbaka starkare än någonsin! Har fantastiskt många fina hästar under nästa år.
Följ Ridsport på