Det blev en fartfylld avslutning inuti den hockeybubbla jag levt i och hyfsat ingående beskrivit här på bloggen under de senaste veckorna. Ett SM-slutspel tar som bekant mer på krafterna ju längre laget du skriver om går i slutspelet. Och i den här stan, i Växjö, fick de tacksamma och förvånade invånarna plötsligt jubla över sitt tredje SM-guld på sex år. Med Växjö Lakers övertygande 6–2-seger mot Rögle i match fem sprack också äntligen (det har tagit extra på krafterna i år med alla restriktioner) min slutspelsbubbla.
I normala fall betyder ett SM-guld att ett vilt firande bryter ut och pågår under hela natten. Folk går man ur huse, kastar sig i fontäner, bjuder upp till kramkalas och vrålar i munnen på varandra när de framgångsfestar tillsammans med spelarna.
Det var fascinerande att se hur annorlunda firandet blev detta år. Faktum är att jag är grymt imponerad över hur alla skötte sig. Efter att det publicerats filmer på när ett par hundra supportrar jublar utanför arenan dök det visserligen upp en gnällig kör i kommentarsfälten på Facebook som ”rasade” över att man kan bete sig så korkat.
En närmare titt på filmerna och en faktakoll visar däremot att firandet visserligen inbegriper ett ganska stort antal människor, men att det hela sker utomhus och under kontrollerade former. Många av de firande har munskydd. Andra delar ut munskydd – ett lager på 300 stycken som köpts in för ändamålet. Avstånd hålls, inga kramar delas ut – det är bara glada människor som sjunger på distans och skriker ut sin glädje. Polis på plats har inga allvarliga invändningar och när våra reportrar på Smålandsposten dagen efter ber om en kommentar från smittskyddsläkaren betonar även han att det är ”klart att man måste få fira”.
Även i vår familj har vi haft anledning att fira. Lördagen innebar nämligen en efterlängtad tävlingscomeback. Tävling, på riktigt. En riktig tävling. Jag säger bara en sak: Un-der-bart! Landskapet var Skåne, platsen Perstorp och inte ens det faktum att ett hällregn gjort utebanan otjänlig och tvingat tävlingarna att flytta inomhus kunde mildra känslan av att det äntligen var tävling på gång.
Barnen närmast studsade av förväntan och glädje och att se glöden i deras ögon förstärkte bara min egen inre upprymdhet. Dessutom vill jag ge en stor fet eloge till Perstorps Kör- och Ryttarförening för ett mycket fint arrangemang och till den Rögletokiga funktionären Anette vill jag säga: Var lugn! – ditt lag vinner SM-guldet 2022.
Så går Angelo och Tango in, allt sitter, bam-bam-bam, felfri grund, bam-bam-bam, snabb och felfri omhoppning och minuterna senare står det klart att de för första gången vunnit en tävling tillsammans. Snart kommer Angelo med en pokal i handen och med världens bredaste leende på läpparna. Han är så glad att han knappt kan få fram ett ord och jag är så lycklig när jag ser honom.
Jag vet hur mycket han längtat efter detta, hur länge han önskat att få till en fullträff. Han är så salig att han sedan tappar all form av koncentration till nästa klass. Angelo och Tango utesluts men leendet finns kvar på Angelos läppar hela vägen hem till Växjö och pokalen står prydligt och fint i fönstret i hans rum.
LillyBelle och Peggy har först ett nedslag i lätt C men de låter sig inte nedslås det minsta. När hinderhöjden är uppe på 70 centimeter, Lätt B för A-ponny, gör de allting rätt. Målet är att kunna tävla på den här nivån och redan i denna första tävling får LillyBelle ett fint kvitto på det. Även vi firar, och precis som Växjö Lakers supportrar gör vi det med lika stor glädje som försiktighet. Verkligheten som vi kände den fram till våren 2020 närmar sig en återkomst med stormsteg. Även det är värt att fira.
Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar på Facebook som heter Ponnypappor i Sverige!
Följ Ridsport på