Samarbete. Är det inte ett underbart ord? Ett ord som nästan alltid är positivt laddat. Visst läser vi ibland om samarbeten som spruckit, exempelvis inom politiken, men även det har föregåtts av positiva intentioner.
Samarbete lär oss att förstå varandra, respektera varandra och lära oss av varandra. Livet på en hästgård är ett annat bra exempel på vad samarbete innebär. En hästgård utan ett väloljat samarbete skulle, vågar jag påstå, skapa en ohållbar situation. Att ingen bör göra allt men alla bör göra något är en förutsättning för livet i ett hushåll med sex hästar som, precis som människor, ska ha tre mål mat om dagen, ständig tillgång till vätska och vård när så krävs.
Hästarnas välbefinnande kräver att vi andra kör ett flexibelt slalom mellan våra egna centrala punkter i vardagen – jobb och skola – och hästarnas behov. Det är inte alltid enkelt, speciellt inte som både jag och Malin numera jobbar på arbeten som fysiskt inte utförs i hemmet, där jag dessutom gått från att arbeta enbart kvällar till att bara göra det till hälften. Men det går. Med lite vilja och kreativitet går det att ta sig genom den flexibla slalombanan och passera mållinjen som vinnare.
Under den helg som passerat har samarbete varit ledordet. Det har handlat om ett samarbete deluxe. För första gången hamnar vi nämligen i en situation där både Angelo och LillyBelle ska tävla, fast på två olika ställen. Angelo med Tango i Lenhovda och LillyBelle med Erika i Karlskrona. Planering: A och O.
Vår plan går ut på att jag åker iväg med Angelo till Lenhovda. Det är en hyfsat tidig tävling i Lenhovda medan den lagtävling LillyBelle ska delta i tillsammans med övriga i Växjöortens Fältrittklubb sker något senare. Övriga parametrar som spelar in är en sedan tidigare inbokad hovslagartid för Tindra, som tyvärr drabbats av hovbensrotation, och det faktum att jag också har en normal arbetsdag på jobbet och senare ske bege mig mot Jönköping för hockeymatch.
Vi klarar inte av det ensamma utan behöver hjälp och samarbete på annat håll. Då finns det inget bättre än goda och hjälpsamma vänner. En av dessa ovärderliga vänner är Anna-Carin som gentilt erbjuder sig att köra tillbaka Tango i sin transport. Vi tackar, bockar och tar emot. Det gör att planen kan gå i lås. Av två andra vänner hyr vi en hästlastbil, eftersom Erika också måste kunna åka till sin tävling i Karlskrona.
När jag sätter mig i bilen mot Lenhovda inser jag att det är första gången jag är ensam vuxen i bilen och som ponnypappa därmed huvudansvarig för en tävling. Det gör mig lite stolt. Det känns stort. På något fånigt sätt känns det som att jag tagit ett stort kliv i min utveckling.
När vi kommer fram är det verkligen samarbete som gäller mellan mig och Angelo. Vi tränsar, lastar ut och ger Tango vatten. Vi pratar om vad som kan vara viktigt att tänka på – i Angelos fall alltid en och samma sak: fokus och koncentration. Sedan utför jag den mest klassiska ponnypappaplikten av alla. Jag går runt runt med Tango medan Angelo går banan. Malin ringer och frågar hur det går. Jag ger en lägesrapport och får veta att tjejerna i familjen är halvvägs till Karlskrona.
Sedan hjälper jag till med framhoppningen, som sker inomhus. Jag får leda in Tango som verkar aningen skeptisk, men det går bra. Jag sänker bommarna, låter Angelo hoppa in sig. Sedan höjer jag till önskad nivå och framhoppningen ser bra ut. Sedan börjar tävlingen. Angelo och Tango är ett av de senare ekipagen som ska in. Angelo ser koncentrerad ut. Det är alltid ett bra tecken när det gäller honom. Så ropas hans namn upp, minuten senare ljuder startsignalen och det går som jag hoppats. En fin grund och en minst lika fin omhoppning.
Upplösningen blir dramatisk. När det hela är över står det klart att Angelo och Tango vunnit – med två futtiga hundradelars marginal. Belöningen blir rosett, plakett, ärevarv och en väska med massor av fina grejer i pris.
Samarbetet går in i en ny fas. Jag inser att klockan börjar ticka oroväckande fort. För Angelo väntar ännu en start men jag måste åka tillbaka. Hovslagaren kommer om en timme och därefter ska jag börja jobba. Anna-Carin tar över, jag kan resa vidare med vetskapen om att Angelo är i goda händer och drygt en halvtimme senare är jag hemma, i god tid före hovslagarens ankomst.
För Angelo blir det i nästa klass en rivning på sista hindret i grunden, men när jag når honom på telefon är han är lika nöjd som tidigare. Nere i Blekinge har LillyBelle stora problem i lagtävlingen. Det här är en dag då Erika inte alls känner för att tävla och redan på andra hindret tar det slut.
Men lagtävling är som bekant också ett praktexempel på samarbete, där man ibland hjälper till och ibland behöver hjälp av andra. LillyBelle behöver hjälp och lagkamraterna ställer upp genom att notera varsin nolla, vilket för laget till omhoppning om placeringarna. Det är tyvärr rätt låga odds på att Erika ska tacka för sig även under omhoppningen och så blir det. Till LillyBelles försvar ska sägas att hon tidigare faktiskt aldrig noterat några fel när hon hoppat lag.
Den här gången bidrar hon inte men även i omhoppningen är lagkamraterna i en strålande form och noterar tre nya nollor. Växjöortens Fältrittklubb slutar på en andra plats, LillyBelle får ta emot ett pris hon egentligen inte bidragit till men ändå med känslan av att ingå i ett framgångsrikt lag, där samarbete är A och O.
Till slut når vi alla målet genom den flexibla slalombanan – och det känns riktigt bra.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på