Jag har noterat både på mina träningar, men också ute på tävling och på alla nivåer, att många som rider WE har problem med lydnadshindret. Som gammal hoppryttare är det lätt att tänka att andra bara ska bita ihop och göra det men eftersom jag alltid varit ganska försiktig och framförallt rädd för att mina hästar ska slå sig kan jag förstå varför även ett litet språng kan kännas otäckt.
Problemet med hopphindret sitter i ryttarens hjärna och ingen annanstans. Att något sitter i vår hjärna gör dock inte att det är ett icke problem eller att man bara ska komma över det. Ett mentalt problem kräver arbete på precis samma sätt som om man är svagare i vänster sida. Fokuserat lösningsorienterat arbete, om en på ett lite annorlunda sätt.
I TR står det att lydnadshindret består av ett minst 2,5 meter brett rättuppstående hinder som är 30-50 cm högt, placerat mellan två hinderstöd med eller utan infångare. Hindret ska bestå av enbart bommar eller av plank, rishäck, halmbalar eller liknande med bom överst. Marklinje ska finnas och hindret får ridas i valfri gångart. Lydnandshindret bedöms på så sätt att hästen ska närma sig och hoppa över hindret naturligt, självsäkert och med bjudning. Aktiviteten och rytmen hos hästen, förtroendet inför hindret, följsamheten hos ryttaren och användandet av hjälper inför hindret. Sitsen är valfri men ryttaren ska vara följsam och understödja hästen med korrekta hjälper framför, över och efter hindret.
Vilken häst som helst kan fritt hoppa 50 cm, även barnets shetlandsponny. För att komma runt detta problem måste man som ryttare rannsaka sig själv och fundera på vad man själv kan utföra med trygghet. Hästar skiljer inte på olika sorters rädslor, är ryttaren rädd kommer hästen också att bli rädd och därför ovillig. Det spelar ingen roll om ryttarens rädsla är orimlig.
Just hinderrädsla är som tur väl ganska enkelt att arbeta med, man måste bara göra arbetet. När man som ryttare kommit fram till var man känner sig bekväm så har man hittat sin startpunkt. Det är helt ointressant var startpunkten är, bara den finns. Som vanligt gäller regeln att känns det för svårt i galopp gör man det i trav och är det för svårt i trav gör man det i skritt. Är min startpunkt skritt över bom, då är det där man får börja, sen är det bara att ha en bom ute varje gång man rider på banan helst i skogen med om man har möjlighet.
Lösningen sitter i upprepningen, jag lovar att efter ett par gånger kommer det att kännas tråkigt att skritta över bommen. Då är det dags för trav. Så håller man på tills man studsar enkelt och tryggt över vilka hinder som helst. Att ta sig an ett problem går att göra på olika sätt – exempelvis: Om man ska riva en stenmur kan man prova att försöka springa omkull den med full kraft, det mest troliga resultatet av det är att du får väldigt ont i axeln och stenmuren står kvar oberörd. Ett annat sätt att ta sig an muren är att plocka ner en sten i taget. Det går inte fort, men det går framåt och det blir inga brutna lemmar i processen.
Vidare vill jag bara nämna att hoppning är en färskvara och man behöver göra det med jämna mellanrum för att det ska underhållas och fortsätta kännas tryggt och roligt när man väl kommit dit.
I helgen var jag och Zaphira på inomhusterrängträning, inte så högt men ganska annorlunda vägar och smala hinder. Vi får ändå vara nöjda även om jag kände mig ganska ringrostig.
För att få ett avspänt, villigt och naturligt språng måste ekipaget kommit så långt i sin vana av hoppning att ryttaren slutar arbeta i språnget. Då är det ändå för sent och ingen ryttare jag känner kan lyfta ett halvt ton och kasta hästen över hindret. Se till att hästen har rätt engagemang, aktivitet och bjudningen i svänget så kommer språnget av sig självt. Detta är självklart mycket lättare att skriva om en att genomföra men det gör det inte mindre sant.
Lydnadshindret får hoppas i valfri gångart och valfri sits. Det förvånar mig att så många sitter nästan baklänges över hindret även i världseliten i WE. Varför gör man det så onödigt svårt för sig själv och hästen. Ställer man sig upp i lätt sits så är hästen mer fri att lita på sin egna förmåga vilket borde gynna alla. Men är man osäker så blir det extra viktigt. Det är bara att kasta hjärtat före lätta i sadeln och hålla sig manen. Hästen kan bedöma avståndet till hindret fyra galoppsprång innan, vilket är gott om tid för den att komprimera eller länga sina gallop beroende på förutsättningar.
Vilket hinder tycker ni ställer till mest i WE, för er själva och generellt?
Hur jobbar ni med hoppningen, regelbundna träningar eller mest underhållshoppning hemma?
Lycka till med träningen i veckan och glöm inte att ni kan följa mig på instagram @WE_med: LisaGustavsson
/Lisa
Följ Ridsport på