”Det var ingen som trodde att han skulle komma tillbaka”

För många är namnet Gulliksen synonymt med norsk hoppsport, och det är inte så konstigt. Pappa Geir Gulliksen har ridit i det norska landslaget i 46 år och både sonen Johan-Sebastian och dottern Victoria följer i hans fotspår. Med Victorias niondeplats på EM är Team Gullik för evigt inskrivna i den norska hopphistorien – med en häst som många trodde var skadad för livet.

Vad hände med Papa Roach?
– Han fick en senskada när han skulle lastas på flyget efter Nations Cup-finalen i Aten för två år sedan. Det var en liten metallbit på flygplanet som hade kilats fast under skon och skar av senan. Det var ingen som trodde att han skulle komma tillbaka, men vi lade väldigt mycket tid på honom och det lyckades. Även om jag knappt vågade tro på att det skulle gå. På ett sätt var det tur att pandemin kom, det gjorde att vi aldrig behövde känna någon press över att komma ut på tävling. Många säger att det tar ett år innan man kan börja tävla igen efter en senskada, men i själva verket tar det ett år innan du kan börja träna igen.

Hur såg rehabresan ut?
– Vi ”gick på tur” i skogen och hoppade inte på ett år. De första fem månaderna skrittade vi bara i skogen – och när det blev vinter kunde vi plumsa fram i snön och bygga styrka. Det var i skogen och på naturliga underlag som vi byggde upp hans styrka innan vi gick in i ridhuset igen. Där red vi länge över bommar och sedan cavaletti innan vi började hoppa på riktigt. Det tog lång tid att gå från 20 centimeter till 90 och när vi väl var uppe på 1,10 och 1,20 hade vi gjort det tyngsta jobbet.

Är du stark mentalt?
– Båda ja och nej. Jag är en väldigt positiv människa och det hjälper, men jag blir nervös inför stora tävlingar. Ibland tacklar jag det bra och ibland mindre bra. Första Nations Cup-rundan i Barcelona var jag väldigt nervös och ofokuserad och då går det inte bra.

Hur gör du för att hålla fokus?
– Jag blundar och visualiserar banan flera gånger – och tänker på en bra runda jag har gjort tidigare. Jag försöker känna in den känslan men på banan jag har framför mig. Att ”yogaandas” hjälper mig också att bli lugn och fokuserad. Sedan ser jag varje hinder som en uppgift, jag tar ett hinder i taget utan att stressa vidare till nästa.

Vad betyder pappa Geir för dig?
– Han betyder allt. Utan honom och hans stöd och kunskap och hans gård och hans hästar hade jag aldrig varit där jag är i dag. Att han själv tävlar gör det både mycket roligare och lättare för oss, han vet vilka utmaningar vi står inför och han känner till allt som händer i sporten.

Du kastade dig över sargen och sprang till honom när han föll av i Göteborg …
– Jag såg att han reste sig upp och sedan ramlade han omkull igen och jag blev rädd att det hade hänt något allvarligt. Ibland kan ett fall se väldigt allvarligt ut utan att det är någon fara, och ibland kan det se oskyldigt ut men vara ganska illa. Det är något vi har stor respekt för. Vi är väldigt rädda om varandra.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 19/2021.