Lovisa bloggar från Wild Horse Rescue Center i USA

Hej!

Innan jag ger mig på att berätta om mustanger, burros och Florida tänkte jag berätta lite kort om mig själv och hur jag hamnade på Wild Horse Rescue Center i Mims. Jag heter Lovisa Göransson, är 22 år och har mer eller mindre alltid varit en hästtok. Sedan jag var tio år har jag haft egna hästar och i dagsläget har jag ett svenskt halvblod och en American Curly. Från början red och tävlade jag mest i hoppning, men på senare tid har det blivit alltmer dressyr. Tyvärr kan inte mitt halvblod tävla längre så jag är därför inte lika aktiv nu som tidigare, och därför kan jag ju passa på att åka till Florida och ta hand om mustanger!

Det hela började egentligen med att min mamma började följa Wild Horse Rescue Center på Facebook. Diane, som sköter centret, lägger upp massor av bilder på hästarna där och berättar hur de kommit till centret. De flesta av hästarna är mustanger som blivit infångade och därefter utadopterade av BLM (the Bureau of Land Management) för en liten summa pengar. Detta är alltså ett billigt sätt att få en häst på, vilket i sin tur skapar problem eftersom det varken finns kunskap eller ekonomi för att ta hand om en häst. De hästar som kommer hit kan vara både fysiskt och psykiskt skadade. Givetvis hamnar inte alla mustanger i dåliga händer, det finns flera duktiga hästmänniskor här som vet hur vildhästar fungerar och hanterar och tränar dem på ett bra sätt. För det är trots allt vildhästar, och inte vilken treåring som helst, som ska ridas in så det krävs att man vet vad man gör.

I alla fall, när vi fick veta att WHRC tog emot volontärer så bestämde jag och min pappa oss för att ägna två veckor i Florida varav en vecka på centret i juni 2013. Efter den veckan fick jag mersmak, och därför är jag nu tillbaka för att stanna i sju veckor! Under denna tid kommer jag att blogga här på Ridsport och berätta mer om denna hästvärld som inte alls liknar den svenska.

Jag kom hit med flyg i tisdags, och givetvis blev mitt andra flyg från Island försenat med nästan två timmar så jag var framme vid midnatt lokal tid. Diane hämtade upp mig på Orlando Sanford Airport och när vi kom hem så fick jag smyga mig till min säng i trailern som står på gården. Nästa morgon var det bara upp och mocka, vattna, fodra!

Förutom hästar är här en hel bunt hundar, en gris, höns, kaniner, illrar och så vidare… med andra ord; vi är aldrig sysslolösa. Sen jag kom har vi även varit hos Chezzie och Mike som tränar sex av centrets hästar och sett hur de gör. De är helt fantastiska med hästarna! De är riktigt duktiga på att utnyttja hästen beteende när de tränar och de får ett enormt förtroende från dem. Diane vill att hästarna ska få en bra grund och bli bra ridhästar, så därför tränas alla hästar där först. För att få adoptera en häst från WHRC måste man träna med sin häst hos Chezzie först och betala den avgiften. Så, man betalar inte för hästen men man måste betala för träningen. Om häst och ryttare inte passar ihop under den tiden så avbryts adoptionen. Ett sto kom nyligen tillbaka från den som adopterat henne. Kvinnan hade inte tid för henne längre, så hon tänkte avliva henne. 

I torsdags lastade vi en mustang från gården och körde till Okeechobee där en adoption skulle hållas. Denna mustang skulle tillbaka till Mississippi för att den var agressiv och inte kunde adpoteras ut. Den blev mycket bättre under den tid den var här på WHRC. Diane var den enda som kunde gå in till honom, men hon lyckades få honom mycket mer vänligt inställd till människor så tillslut slutade han försöka anfalla oss även utanför staketet. Den ska få gå med andra mustanger ifred ett tag och förhoppningsvis ska den komma över sin agression. Det var inte roligt att behöva lämna honom, men vi håller tummarna för honom.

Så vi lämnade honom där, och hämtade hem sex burros. Burros är vilda åsnor och de blir infångade precis som mustangerna. De är inte särskilt svåra att adoptera ut eftersom många bönder använder de som “guardians” för deras boskap. WHRC kommer att ha dessa burros för att göra de tamare och lättare att hantera, därefter ska de adpoteras ut. Fem stycken av dem har redan hem som väntar, så om två-tre veckor åker de till sina nya ägare!

På bilderna kan ni se bilder från WHRC och hur det såg ut på adoptionen, samt hur våra söta burros ser ut.

Nu ska vi ut och arbeta med några unghästar, sedan blir det en ridtur!

/Lovisa