En bra dag när portarna faller

Av någon underlig anledning är jag alltid lite mer rädd när jag åker med enbet än när jag åker fyrspann. Eller rädd kanske inte är rätt ord, men det är ju en så liten vagn som välter så lätt och en häst med en lite halvtokigt kusk kan ju köra på platser man inte trodde var möjligt! I helgen gick det lite lagom fort och med lite lagom härliga svängar och tur var väl det när man själv inte är på topp och drag på sig någon form av svensk allergi eller förkylning som det också kallas.

Man blir ju gammal till helgen, hela tjugofem år. Så Fredrik lurade i mig att vi skulle på clinic denna onsdag kväll. Och jag tänkte mest ” å nä på clinic? Om fyrspann?” Så jag var kanske mer eller mindre glad. Men så visade det sig att de hade smygplanerat värsta restaurang middagen i Lund med några av mina favoritpersoner! Det var kanske den finaste överraskningen jag har varit med om! Att Fredrik lyckades hålla det hemligt sålänge också, det tog pinsamt lång stund för mig att förstå att vi inte skulle på clinic utan att det var någonting annat på g. Bästa kvällen på länge!

Nu har unghästarna återvänt från betet också, härliga djur fulla med hyss. Men än sålänge kommer vi överens.  Tålamod och en aning övertalning och det löser allt. Och sen har hösten slagit till med sina fantastiska stormar. Det är så roligt när man kommer tillbaka och portarna flyger på sin första ”vanlig” arbetsdag…