”En fantastisk känsla att vinna ett mästerskap på en egenuppfödd häst”

Den som betytt mest

Nicklas är min hjärtehäst, alla kategorier. Han inte bara tog mig till de största klasserna, han var också otroligt snäll.

Pappa köpte Nicklas mamma Liana (e Lambert-Caracas) som föl av Bi Wethje på en fest. Några år senare hade pappa hört talas om Irco Marco och hans fina blod, och betäckte Liana med honom. Nicklas skickades på lösdrift och när vi tog hem honom som 3-åring såg han ut som en nordsvensk med hovskägg och lång man, och pappa undrade om det där verkligen var vår.

Men hästen reds in och när han var fyra år satt jag upp och hoppade. Det var en otrolig känsla, något jag aldrig upplevt tidigare. Nicklas hade allt, modet och en galopp som gjorde att jag i början nästan alltid kom för nära hindren. Tidigt gjorde han så stort intryck på omgivningen att han blev eftertraktad i aveln och godkänd på prestation.

Med Nicklas var jag med i laget som vann i Rom år 2000 och i Danmark, och som var trea i Falsterbo. 1999 vann vi SM i Borås, en fantastisk känsla att vinna ett mästerskap på en egenuppfödd häst.

Jag tävlade honom internationellt till 2001, sedan tog min syster Emma över och fick rida sina första 1,50-klasser. Därefter tävlades han av Nathalie Adelborg, Py Jägerdén och min syster Annas dotter Alexandra.

Nicklas dog den bästa döden, han bara ramlade ihop under en uteritt. Han ligger begraven hemma hos oss på gården utanför Eskilstuna.

Den jag inte fick fortsätta med

År 1986 köpte vi ett fuxsto genom Gösta Asker i England, Bitteswell Salva (e Skyboy xx). Med henne vann jag många 1,50- och 1,60-hoppningar. Bland annat på Strömsholm, som klassens enda nolla. Inför en internationell tävling blev Salva skadad och fick stanna hemma. Då drabbades hon av kolik. Hon klarade buköppningen men dog tre dagar senare. Min stora sorg är att jag inte hann hem och ta farväl av henne. Salva var speciell, en riktigt enmanshäst, en riktig vän. Hon var inte så lättriden, väldigt het, men när min syster Emma, som var liten då, kom upp på hennes rygg tog Salva hand om henne på bästa sätt.

Den jag inte fick behålla

Redan när jag och min syster Anna var små lärde pappa oss att vi fick tycka om hästarna, inte älska dem, eftersom man ofta var tvungen att sälja för att driva verksamheten vidare. Just så blev det med Kings Slater. Jag vann mitt första SM på honom 1986 i Halmstad och det var han som lärde mig att hoppa stora hinder. Han var lättlärd och ville alltid göra sitt bästa. Han var kanske inte så försiktig alltid men han kunde hoppa de största hindren. Vi köpte honom genom Gösta Asker som döpt om honom från Red Tom till Kings Slater. Efter SM-vinsten kom verkligheten i fatt och vi sålde honom, till Mexiko.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 12/2021.